Jag nåddes precis av beskedet att Lou Reed lämnat oss. Han blev 71 år.
Lou var en av de stora. En av de stora för mig. En av de största. Lite äldre än de flesta andra, levde ett lite värre liv. Han fick så sent som förra året en ny lever. Kanske var det den som packade ihop nu, kanske var det något annat. Jag vet inte. Vi får väl läsa i tidningarna imorgon.
Ett fantastiskt musikaliskt arv lämnar han oss hursomhelst. Från de vassa spetsiga strapatserna i Velvet Underground på 60-talet genom en storartad solokarriär genom årtiondena som följde.
Månget glas har höjts från och satts ner hårt i bordsskivan med Lou Reeds hårdkokta rockmusik strömmande ur högtalarna till. Många dagar har helt ägnats denne trumpne, sure och ganska besvärliga amerikan och hans verk.
Han blev rockmusikens svar på Woody Allen i den meningen med sitt ständiga återkommande till staden New York i sina texter. Genom Lou gavs nycklarna till att förstå sig på människorna, byggnaderna, maten, drycken, musiken som staden ger sitt hem till och då inte bara någon övre medelklass utan hela vägen på stegen ner till hororna, pundarna, transvestiterna och de eviga förlorarna. Alla fick plats i Lous texthäften. Detta till ett eget och patenterat gitarrspel som är ett universum i sig.
 |
| De tre musketörerna när det begav sig. Bowie, Iggy och Lou. |
Att börja prata om andra musiker och representanter för kulturen som inspirerats av Lou Reed ter sig som ett oöverstigligt projekt i sig. ALLA som har gjort något av värde efter 1966 har förr eller senare på något sätt tagit färg av Lou i någon form. Bowie, Iggy, Lundell, Neil Young, Sex Pistols, ja vem eller vilka fan som helst helt enkelt.
Det är inte vilken grabbhalva som helst som rider in i solen i natt. Det är Lou och han är säkert förbannad för det också.
Lou tappade aldrig fokus. Här är en liveinspelning av en gammal låt men framförd ganska långt fram i karriären. Lou sätter den som ett spett i marken. Tack skall du ha Lou. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar