Woodlands
Woodlands
Album, 2012 (Ingrid)
Utan att vi begriper det är november över oss igen. Jag äntrar månaden med ett debutalbum med ett nytt band som dock innehåller en del gamla bekanta från tidigare konstellationer.
Woodlands består av Sara Wilson, känd från bandet First Floor Power på sång och gitarr. Bakom basistens bas hittar vi Marcus Holmberg känd från Komeda och bakom trummorna vispar Niklas Korssell, annars mest bekant från The Plan och New Rose.
Jag gör helt rätt som går in i mörkrets månad i sällskap med Woodlands. Det här är precis vad vi behöver just nu. Vi behöver organisk muisk. O-ironisk musik. Riktiga låtar. Riktiga instrument. Det går inte an att ta sig an den här årstiden med Baleric Techno, det måste vara nåt som river och sliter eller är sprött som ett löv om hösten som inte förstår att det skall dö.
Ganska logiskt öppnas skivan med en hyggligt rak stöld av Neil Youngs Down By the River.
Plocke-Pinn-gitarr delar rum med rund djup bas och tassande trummor med tydligt mixad cymbal. Sara sjunger tydligt och oförställt och omfamnas då och då av mild manlig körsång. Move Forward kallar bandet sin version av Neils klassiker och kanadensaren återkommer som influens på andra spår på skivan om än inte i så total form som i öppningsspåret.
Man kan läsa in fler referenspunkter från 1960-, 70- och 90-talets musikscener, men det är inte så nödvändigt då låtarna i sig håller hög klass och står på sina egna ben. I ena stunden rullas pop-mattan ut och i andra stunden hör vi ren rock'n'roll. Första fjäderlätta singeln River Running Wild låter först enkel och radio-aktig men utvecklas under sångens gång till något mer komplicerat och intressant ändå. Så där håller det på. Det som inledningsvis kan låta lite platt öppnar sig snart i fördjupande upplevelser ju mer skivan kryper in under skinnet på lyssnaren.
 |
| Ute i skogen med Woodlands |
Mot slutet av skivan hittar vi två stycken som får ta lite längre tid på sig. I Kids närmar sig Sara sin storasyster Jenny Wilsons (också känd från First Floor Power och som framgångsrik soloartist) mer manierade sätt att sjunga på och i avslutande Make it Through hör vi kanske det starkaste bidraget på hela skivan. En sanslöst skön låt inbäddad i taggiga mullrande gitarrer.
Mest spektakulärt på skivan är dock gitarrsolot i Housebuilding. Det här kan vara det bästa gitarrsolot jag hört på skiva på säkert tjugo år. Det må så vara att effekten är i hamn bara genom ett visst dragande i reglage och spakar snarare än vad som egentligen spelas men helvete vad det fräser och glöder ur högtalarna när rätt volym är inställd. Ibland är mycket - mer.
För den som vill utforska Woodlands vidare finns skivan utgiven i alternativen vinyl eller digitalt.
Ta er till hemsidan för mer info, eller Facebooksidan. För den som känner att den måste bearbeta Neil Young-referenserna ytterligare finns även ett informativt videoklipp som du kommer till genom att klicka på bilden på Sara ovan. Det leder via Per Sinding-Larsens sida till SVT Play där de meddelar att klippet kanske inte ligger kvar i all evig tid eller så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar