Nytt med Sofia Härdig och Elin Ruth

Sofia Härdig
The Norm of the Locked Room
Album, 2012 (Margit Music)

Elin Ruth
Queen of Queens & The Last Man Standing
Album, 2012 (Divers Avenue Music)

Sofia Härdig har stationerat sig i  Malmö. För att den staden "är så nära man kan komma Berlin i Sverige, både geografiskt och i stämning.."

Bara genom att läsa det citatet från en artikel i Metro från i våras kan man ana vad som väntar lyssnaren som just stoppat i skivan och tryckt på play. Det kommer med stor sannolikhet inte att låta melodifestival det här.

Nä, som Sofia berättar i ett med skivan  medföljande brev så skall det låta förfallet och trasigt, nedmonterat och uppbyggt igen och digitalt manipulerat och organiskt skevt om vart annat.

Och det gör det också. Sofia låter ljud och sång filtreras som genom ett kaffefilter gjort av smutsig stålull. Varje instrument, varje sångpålägg och varje blipp och blopp har färgats grått och filats ner i en trubbig mix som sträcker sig hela skivan igenom. Det är dystert, ängsligt och lite oroväckande. Ungefär som en vanlig sen oktoberförmiddag en dag när man genomlever en promenad genom femhundra nyanser av just grått, grått, grått.

Sofia sjunger i ångestfyllda slingor som läggs mot varandra. Dämpade skrik varvas med repetitivt mässande och joller. Jag försöker hitta Sofia i det här, men jag hör bara PJ Harvey. Jag hör den brittiska 90-tals-ikonen vända ut och in på olika passager av sin karriär och sina olika röstlägen. Jag hör taggig rot-blues och indie-hippie-toner, jag hör lekar med leksakspianon och murriga loopar. Vad jag inte hör är engelskans starka låtar dock. Melodimässigt är Sofias melodier ganska klena. men det är väldigt konsekvent utfört, det får man ge det.

Sofia Härdig med medmusikanter i farten på lokal

På The Norm of the Locked Room deltar även Johan Essing, känd från Bob Hund och Per Svensson, känd från projektet The Kingdom of Evol som jag även recenserade tidigare i år. Vad som är kvar efter deras insatser är lite svårt att avgöra eftersom det är så efterproducerat, men i fonden av ljud vid sidan av Sofias sång hör vi magsura gitarrer och uppstämda basar som lyfter materialet en bra bit. Hur man stämt basen i From a Distance skulle nog kräva en avhandling på egen hand dock. Något så skevt har jag inte hört på skiva på länge. Känslan av att lyssna på en bootleg med Joy Division från en kväll då det mesta gick överstyr kan ses som en jämförelse, men är ändå inte nog.

På ett spår släpps PJ Harvey som norm för sången och nu låter det som Patti Smith istället. I just The Norm hör vi klassisk beatnik-poesi fraseras som den gjordes i New York 1978. Det är ett gott avbrott på en annars ganska obehaglig och väldigt grå skiva.

Skivan släpps den 5 december.
Mer info om Sofia. HEMSIDAN | FACEBOOK


Elin Ruth (tidigare Elin Sigvardsson) har inte nöjt sig med att flytta till Malmö, hon lät flyttlasset gå hela vägen över Atlanten till New York där hon numera residerar. Det här är Elins femte fullängdsskiva och jag måste erkänna att jag inte helt hängt med helt i svängarna sedan hon slog igenom stort med sin Lars Winnerbäck-producerade debut 2003 men jag funderar inte mer på det och ger mig i kast med årets platta Queen of Queens & The Last Man Standing istället.

Elin är sedan tidigare mest känd för väldigt rak gitarr-och-sång-musik i singer/songwriter-traditionen och det är ju fortfarande hennes bas. Ledsen kvinna med gitarr, typ. Men redan ett par spår in på nya skivan skönjs nya landskap. Den amerikanska omgivningen gör sig påmind och inte då det moderna pulserande New York utan snarare hörs influenser från längre inifrån den nordamerikanska kontinenten i någon långsammare mer småskalig ort dessutom tidsmässigt arrangerat som för en handfull decennier sedan.

Elin Ruth leker med decennierna som flytt

När det inte låter lägereld i Klippiga Bergen besöker vi den klassiska diner'n  med transistorn på hyllan som skräller Patsy Cline på modest volym, ungefär. Av och till känns det som att sitta vid disken och dricka kaffe och äta pannkakor med lönnsirap för sedan förflyttas till någon bondgård där det stilla jammas på uteverandan i gungstolarna.

Elin sjunger självsäkert men ändå lågmält. Ibland krockar de gamla klassiska tongångarna med trubadurfasoner av mer modern art. I Kathi påminner hon om Lisa Loeb i uttrycket och gitarrknäppen. På andra spår är det hela vägen tillbaka till 50- och 60-talet igen. Vid sidan av Elin hör vi fina tillägg som en Woody Allen-films-liknande klarinett i Oh My, Do I Long for You! och på andra håll sprött piano och tassande banjo. Vi hör också försiktig körsång som sådan den gjordes för inspelningar i radio innan TV slagit igenom. Inspelningar som vi mest hör när vi ser på film paradoxalt nog nu för tiden.

Skivan avrundas med en ren uppvisning i country-blues-sång i ett stycke som helt skiljer sig från det övriga upplägget. I There will come a Day skapas mycket luft i kompet som endast består av lite akustiskt och elektriskt riffande och stämningsljud. Här visar Elin att hon kan ta i lite i sången också och fylla igen alla tomrum i ljudbilden. Den grejen hade jag gärna hört mer av.

Så inget man skrämmer grannarna med direkt, men helt okej för den som vill återförena sig med minnet av en roadtrip i mellanvästern som man aldrig varit på.

Skivan släpps den 14 november
Mer info om Elin. HEMSIDAN | FACEBOOK