Dimbodius Sisyfos-arbete

Dimbodius
Sisyphus' Surrender
Album. 2012 (Evenco)

Det har vart tyst om västkustbon Dimbodius ett bra tag, det var åtta år sedan vi hörde något nytt från det här hållet. Då, eller om det var något år senare fick jag en blandad självbränd CD-R av en god vän som innehåll tre av den för mig då innan helt obekante musikanten. Jag roades då och lät mig smaka av musiken som på den tiden var helt i otakt med samtiden i sin allvarsamma ton och i sin närmast beundrande återtolkning av ljudbilden på The Cures monumentala album Disintegration från 1989. Många har genom åren känt sig kallade att härma The Cure. Pop-låtarna, knas-låtarna, Fuzz-låtarna osv, men mig veterligen har inget direkt försökt sig på just produktionen på Disintegration, en för tiden märkligt episkt och storslaget inspelad skiva som fick oförstående recensenter då att likna det hela vid Pink Floyd. Det skulle vara Mogwai då som försökt innan, men när de killarna oftast fastnar i intro-delen på en klassisk låt gick Dimbodius hela vägen genom melodi och ynklig självsanerande sång á la Robert Smith också.

Årets comeback Sisyphus' Surrender bjuder på de där ringlande ekoförsedda keyboardmattorna vi har hört innan som för tankarna till Cure och 1989 och allt det där men även en del annat. På gott och ont kan man säga.

Låt mig få börja med att få berömma det fantastiskt sympatiska fodralet.Ett ålderdomligt dikt-häfte från svunna tider med texterna till sångerna i ett gammaldags typsnitt lyfter vilka ord som helt egentligen. En mycket elegant förpackning verkligen. På varje sida indikeras också var på vinylskivan stycket man just läser befinner sig. En gubb-nörds-snygg detalj.

Den massiva produktionen signerad Anders Dahlbäck (mest känd för att producera andra artister eller att se väldigt glad ut när han spelar trummor med Ulf Lundell live) lyfter fram den ibland närmast uppsprickande sången och de olika instrumentala insatserna. Det låter väldigt tydligt allting. Dimbodius sjunger ömsom ynkligt och ömsom desperat om lyckligt olycklig kärlek. Det verkar inte handla så mycket om den klassiska ensamheten utan mer om att längta efter att längta efter den som ligger bredvid i sängen.

Musikaliskt är ordning och reda  i situationen. Ljuden från tangenterna får sällskap av prydliga gitarrer och 80-tals-basar och lite försiktiga trummor här och där. Nina Kinert sluter upp på sval körsång och får även lite egna rader att sjunga i No-Fault Divorce. Hon tar dock aldrig över showen.

Dimbodius dag är 'så där'

Jag var inne på tidigare att den nya skivan har egenskaper av både gott och ont. När formen hålls i stilen mer liknande som på de tidigare alstren fungerar formeln ganska bra. När det gås något ur karaktär och skall poppas till lite mer går det så där. Kent-vibbarna i Chastity Fields känns onödiga och på något annat spår uppnås likheter med ett lesset Melody Club. Det är lite synd, men det mesta andra är helt okej. Bäst i linje med det stiliga fodralet blir det i det avslutande, mest desperata och märkligt betitlade stycket Deuteronomy 28:53. Tok-allvaret i Dimbodius rekviem hade gott kunnat få spilla över på andra spår på skivan också. Ska man göra en deppig platta kan man lika gärna göra den svulstigt tok-deppig.

Personlig favorit är annars den The The-osande Man Devoid of Grace. En riktigt läckert arrangerad låt som faktiskt hade platsat på den klassiska LP'n Mind Bomb som för att för dagen sluta cirkeln kom ut, just det, 1989.


All information om hur du får tag på en platta (eller varför inte en limiterad box) hittar du på:
HEMSIDAN eller FACEBOOK