Clandestino och Andralångdagen - Good Times

Röda Sten bjöd på mulet väder men sedvanlig fin utsikt

Helgen som gick bjöd på en hel del intressanta inslag. Vi inledde på fredagen med ett besök på Clandestinofestivalen som äger rum varje år sedan ett tiotal år sedan nere vid Röda Sten i Göteborg.

Ett av de ursprungliga motiven till festivalen var att uppmärksamma fallet Peter Ekwiri som – efter att ha nekats asyl i Sverige – felaktigt dumpats i Ghana, trots att han kom från Uganda/Sudan.

Man har genom åren bjudit på en mix av föreläsningar, happenings och konserter som inte tar hänsyn till den rådande dominansen av kultur med ursrung i I-världen utan visat upp artister och utövare av kultur och debatt från alla möjliga världsdelar och landsändar.  På lördagen hade man till exempel kunnat gå på en fyratimmarsdebatt med överskriften Varför bör kulturministern avgå? som gott exempel på en del av inställningen på eventet. Den showen gick vi dock inte på, men väl ett par konserter på fredagskvällen.

En smula regnigt på uteserveringen, men ändå ganska trevligt

 Vädret var inte på sitt bästa humör men ett stort fint tält hade satts upp med strand-sand uthällt på marken vilket skapade en fin konsert-atmosfär. Vi anlöpte festivalen lagom till att det franska bidraget Donso just påbörjat sitt set. Bandet tog sin fart i att elekronmusikern Pierre-Antoine Grison en kväll hörde mystiska ljud i sin trappuppgång som han kände sig tvungen att utforska. Det visade sig vara hans granne Thomas Guillaume som spelade onso n’goni, en västafrikansk jaktharpa. Upptäckten och bekantskapen mynnade strax ut i ett band, sångaren Gedeon Diarra och gitarristen Moh Kouyate föll in i bilden och en sällsam blandning av elektronik, jazz-fusion-gitarr och västafrikanska tongångar blev resultatet.

Det lät rätt kul om Donso faktiskt. Globalt så att säga, som ett utflippat Primal Scream på jazzfestival i Mali ungefär.

 

När Linton äntrar scenen faller bitarna på plats

 Lite senare på kvällen dök kvällens större begivenhet upp. Dub-poeten Linton Kwesi Johnson med stöd av Dennis Bowell Dub Band äntrade scenen till stor glädje för en modest men sprallig publik. Det är rätt skönt att gå på konsert som inte är sprängfylld med åskådare, så man kan kan röra sig och höra och se bra lite var man än är i tältet. Setet inleddes med en halvtimmes förövning med kompbandet självt. Lite för snällt och ljummet för min smak, men när eleganten LKJ snubblade in från sidan föll bitarna på plats och den dova suggestiva delen av föreställningen fick ta sin början.
Linton presenterar en avskalad närmast bluesig version av reggae med texter om allehanda elände som hänt runt om i världen, händelser och avgörande ögonblick i historien som inte alltid uppmärksammas så mycket som det borde.

Linton, sedvanligt klädd i kostym, slips och hatt fraserar sina poem till baktakten på sin karakteristiska Jamaica-engelska trots att han uppehållit sig i Storbritannien sedan 1963. Han håller långa förklarade monologer mellan låtarna om antirasistiska aktivister som mördats och andra grymma historier. Han ger också sina synpunkter på kravallerna i London förra sommaren och brittisk lagstiftning gällande arresterade av framförallt mörkhyade individer på basis av misstanke utan vittnen eller bevis. Misstanke av uppsåt vilket i praktiken innebär att en person kan arresteras av ingen anledning alls. Lintons mellansnack leder bitvis konserten in i ren föreläsning men raskt åtföljs monologerna av tung musik och här fungerar Dennis Bowell Dub Band klockrent. Storartade insatser genom en blåssektion, piggt trumspel, fin el-fiol, skönt markerad elgitarr och tung bas levereras. Då och då trasslar keyboardisten in sig i några förlegade syntslingor från en tråkig del av 80-talet men för det mesta låter det riktigt bra. Vi hör klassiska spår som Sonny's Lettah, Fite Dem Back och Reggae Fi Radni och här i där i publikhavet uppstår den mycket speciella ful-dansen á la reggae.

Det är en fin kväll. Även om vädret inte är med oss har vi det gott och varmt i tältet på många sätt.

Vet inte vad den här snubben hette men han körde ett skönt set, typ Phil Shöenfelt/Joe Strummer

Lördagen ägnas till åt börja med åt fenomenet Andralångdagen. En årligen återkommande dag som hyllar och nyttjar Andra Långgatan i Göteborg på bästa sätt. Gatan fylls av folk som lyssnar på band och sound-systems som står rad på rad längs med hela gatan. Överallt kan man handla saker och mat som kött på en pinne eller en öl. Butikerna ställer ut sina varor på bord och krogarna säljer dryck till törstiga direkt på trottoaren. Gatan förvandlas för en dag till en gata från något annat land. Folk står och tittar, promenerar stilla omkring eller sätter sig överallt och trivs. Det bjuds på rock, hip-hop, jazz, house och allt där emellan. Mitt i korsningen Andra långgatan/Värmlandsgatan ställer sig det afrikanska bandet Jagwa Music som spelar överstyrda casio-syntar genom megafoner. De är stora i Tanzania och drar här en stor publik till sig som helt hindrar biltrafiken att ta sig fram. Det är en härlig konstig stämning redan mitt på dagen. Folk är glada på riktigt. Göteborg kan, när vi vill.