Soulsavers med en gammel syntpôjk

Soulsavers

The Light the Dead See

Album, 2012

Engelska duon Soulsavers är tillbaka med ett nytt album. Den här gången förstärkta av Dave Gahan som annars mest jobbar ihop till mat och hyra bakom mikrofonen i den elektroniska orkestern Depeche Mode.

Soulsavers vars kärna består av Rich Machin och Ian Glover har gjort den lite bakvända resan från ett ursprung som ett DJ-team till fram idag då de representerar ett band med fullskalig instrumentering. På fullängdsalbum no. 2 och 3 tog de hjälp av den amerikanske sångaren Mark Lanegan som drev musiken långt in ett landskap av eftertänksam rock, gospel och blues. Samma mall används på årets skiva The Light Dead See men nu alltså med Dave Gahan som konferencier till föreställningen.

Det är en bra ledsen kaka det här, närmast ett requiem till formen, en långt dragen historia om livets förgänglighet och annat elände. En så monumental idé har Dave Gahan aldrig varit inblandad i, vare sig på soloskivor eller under sin tid i Depeche Mode, åtminstone inte konskevent under ett helt album.

Det låter mycket som man skulle tänka sig att det skulle låta om man sedan tidigare är bekant med Soulsavers produktion, men jag förvånas ändå av tyngden i sorg och eftertänksamhet som presenteras. Det här lär inte få igång en crowd på lokal en fredagskväll om man säger så.

Det börjar starkt. Inledande sedvanliga instrumentala korta introt La Ribera Edit med efterföljande tre spår håller hög klass. Ett deprimerat munspel á la New Model Army vinglar fram sida vid sida med en rostig elgitarr omfamnad av mörka pianoackord och tjocka skurar med stråkar. Gahan gör stilig entré i In the Morning i sällskap med några extra darriga stråkinstrument och en akustisk gitarr inställd på lägerelds-mode. Låten tas till crescendo och valsar över i Longest Day, ett stycke med lätta Nick Cave-känningar, fet körsång och modest men bestämt tempo. Sedan blir det om möjligt ännu mer allvarligt i Presence of God där Dave tycks bearbeta alla sina nära-döden-upplevelser han hamnat i tidigare (självmordsförsök 1995, heroinöverdos 1996 och gallblåsecancer 2009. Tillstånd alla överkomna och tillfrisknande ifrån)

Dave Gahan (t.h.) och 1 st Soulsaver

Men efter den starka starten mojnar vinden i seglen tycker jag och skivan börjar gå på auto-pilot. Något enstaka stycke i lite mer fart hade inte skadat utan att för den skull behöva lämna sinnesstämningen, eller något mer naket och avskalat hade också lättat upp. Produktionen är stor och komplex och rent av skimrande av och till, men också väldigt mättande.

Mitt på hittar vi en instrumental symfonisk truddelutt som indikerar början på sidan två om man lyssnat på en vinylversion av skivan. På en CD-skiva eller i streamad form försvinner ju dock den effekten helt då alla låtar flödar på utan avbrott med lyftande av pick-up etc som det innebar förr i världen. Efter introduktionen av akt II hittar vi en sommarslö sak kallad Take me Home som någotsånär lägger sig en par med den starka inledningen i akt I, men på den följer några riktiga utfyllare. Okej, blås och körsång ligger fint i Bitterman, men asch vad den känns lånad från hur många andra låtar som helst ur rockhistorien.

Det hela avrundas med en Suede-osande halvballad, Tonight, med snyggt munspel och eleganta harmonier om än att inga världsrekord i pop/rock uppnås här heller.

Ortodoxa utövare av Depeche Mode-kyrkan lär inte begripa ett skvatt av det här. Med tanke på vilka ramaskri en enstaka elgitarr eller livebas eller -trummor kunde utgöra när den elektroniska ljudbilden bröts vid tillfällen förr. Vi andra hittar en allvarsam perfektionistiskt producerad vit gospelskiva i moll utan allt för starka utropstecken till låtar. Dimensionen som Mark Lanegan adderade till brygden tidigare är förlorad även om Gahan sjunger så bra han kan. Med lite god vilja kan man hitta likheter med R.E.Ms Automatic For the People (1992) eller The Smashing Pumpkins Adore (1998), men det är som sagt med god vilja.