Senaste Skivhögen

Makthaverskan
Makthaverskan II
Album, 2013

Iggy & The Stooges
Ready To Die
Album, 2013

Hjärtattack
Perfect Day på Repeat 
Album/Mini-album, 2013

Sällskapet
Nowy Port
Album, 2013


Man kan inte påstå att jag är direkt först på bollen på de här plattorna. Skivorna har fått gotta tills sig under den kalla våren som plötsligt blev så varm. Bloggen har fått lida. Dagjobbet har fått ta tribut i tid och först nu blir det skrivet, men iallafall.

Delar av Makthaverskan i en tidig sättning

Först ut är Makthaverskan. Det unga bandet som presenterades som Indie-rockens räddning när de släppte sitt självbetitlade debutalbum 2009. Jag missade det mesta men nåddes ändå av den i små kretsar modesta hiten Vi var Människor Från Början, en rätt fantastisk låt som lyckades med konststycket att låta mer autentisk depraverad post-punk än någonting som gjorts sedan 1983 och med spektakulär dåtidstypisk kvinnlig sång ofta i banor mellan skönsång och rena ångestskrik.

Tidigare i år, i mars släpptes uppföljaren, II, och ungefär sen dess har skivan med tillhörande release-papper tittat förebrående på mig ifrån överst på en hög o-recenserat. Nu är det dags att ta tag i det hela.

II må innehålla några flirtar med mer regelrätt pop men i stora drag är det samma postpunks-indie som tidigare. Spetsiga instrument och vass sång som man lätt skär sig på, Pulserande bas, gitarr som inte snålar med diskanten, ettriga trummor och den där sången som skär in sig i huden.  Rent arrangemangsmässigt låter det här och där som många har sagt tidigare som Broder Daniel. Samma indie-allvar och hårda betraktelser av en uppväxt i en sur stad vid havet där det oftast regnar. Jag hittar även ett släktskap med Uppsala-bandet Diskoteket som jag recenserade en spelning med för något år sedan. Det är den där känslan helt utan ironi. Oförställt allvar. Den där känslan som 80-talets ofta väldigt pretentiösa band i den alternativa fåran presenterade. Blodigt allvar. Monokroma skivomslag i svart och vitt. Allvarliga ord i ålderdomliga typsnitt. Butter vinyl. Det känns som att det är först nu de senaste åren som den känslan har lyckats återskapas igen efter decennier av slack, ironi och trams.

Det blir lite grötigt efter ett tag som det ofta blir i de här sammanhangen men det blänker till gott i No Mercy med sin starka text och refräng inramad av ringlande gitarr och övrigt följsamt ackompanjemang.  Eller som i The Cure-osande Asleep med patenterad stark basgång och vilt tassande trummor. Something More bjuder på knaprig gitarr som vänner av The XX lätt tar till sig och här finns även strukturer som påminner om The Sugarcubes i sina första stapplande steg.

Det är dystert, vasst, skramligt och vackert om vart annat helt enkelt. 

Iggy Pop och James Williamson i aktion

Iggy & The Stooges kom tillbaka på skiva i år. För att först reda ut det här med Stooges. Det är alltså den andra återkomsten av Iggys gamla band.

Den första upplagan gjorde två skivor under namnet The Stooges. The Stooges 1969 och Fun House 1970 och den andra gjorde en skiva, Raw Power 1973 under namnet Iggy & The Stooges. Det som skiljer upplagorna av banden är kapellmästar-gitarristen. I Stooges styrdes de sex elsträngarna upp av Ron Asheton och i Iggy & The Stooges sköts den uppgiften av James Williamson. Två gitarrister på sammanlagt tre skivor för väldigt länge sen alltså. Sedan för att ytterligare förvirra historien släpptes ett album som var tänkt att bli Iggy & The Stooges andra verk (Eller Stooges fjärde om man väljer att se det på det sättet). Den kom sedermera ut under bandformationen Iggy Pop & James Williamson, hette Kill City men finns även utgiven i ett otal bootleg-format under andra namn. Williamson producerade även och spelade gitarr på Iggys underskattade soloplatta New Values 1979.

Den första varianten, The Stooges återkom till världen med en turné 2003 och ett album, The Weirdness 2007 Då med Ron Asheton i gitarrspetsen som sedan så olyckligt avled 2009, alldeles för tidigt och saknad av en stor publik. Den andra varianten gitarrledd av James Williamson drog igång och turnera härom året och i år nås vi alltså av den upplagans återkomstplatta, Ready to Die.

Rörigt va?

Man skulle kunna strunta i allt ovanstående och bara kalla allt för The Stooges men det gör man inte för det här är viktiga grejer.

Iggy och hans Stooges må inte ha gjort en så där enormt stor låtskatt genom åren men få band kan stoltsera med att ha ställt till rockhistorien på det sättet som de gjort. Utan att själva få allt för stor del av uppmärksamheten har de påverkat all vettig tung musik som i huvud taget har gjorts sedan 1969 och de fortsätter än idag att påverka unga nykläckta själar som bildar band och ger sig hän.

Bara för att manifestera mitt eget intresse i saken skulle jag kunna informera om att om jag skulle tvingas spalta upp de tio viktigaste albumen i rockhistorien så skulle med största sannolikhet en dryg tredjedel upptas av The Stooges, Fun House och Raw Power. Lite beroende på dagsform, men ändå, antagligen så.

Den första uppståndelsen i albumform, The Weirdness från 2007 var dessvärre en sorglig historia. Trots de goda nyheterna av en återbördad Ron Asheton, hans bror Scott Asheton bakom trummorna, inhopparen Mike Watt på bas (han ersatte Dave Alexander som dog redan 1975 och för att fortsätta det på den överdrivet faktabaserade linjen i den här recensionen ersattes av Ron på bas just på Raw Power) och Steve Mackay på saxofon, trots detta så blev skivan gåtfullt usel. Dåliga låtar i trötta tagningar avspeglade inte alls den frenesi som gubbarna fått ihop live på sin comeback-turné.

Därför går man ju ut lite mer försiktigt i sina förväntningar inför den andra attacken i form av årets Ready to Die. Men det här fungerar faktiskt mycket bättre.

Okej. Det här är lite som David Bowies comeback från tidigare i år. Det är inte lika bra som de gamla klassikerna, men det är inte dåligt det måste sägas.

Det börjar grumligt med Burn och Sex & Money som låter umbärligt men i tredje spåret börjar det hända saker. Job är en härlig variant på gammalt känt tema i ny form. Iggys sång hamnar äntligen i rätt läge också. Gun fortsätter på samma tema. Gitarren ligger som ett jas-plan som vet vad det håller på med och mungiporna går stadigt upp på mig genom driven boogie-vers och solon. Det finaste solot hittar vi annars i titelspåret Ready to Die. det är en fröjd att få höra lite längd på Williamsons krumbukter igen. Dirty Deal fungerar fint också.

Annars är det lite som det skall vara. Tufft och fånigt om vart annat. Genomtänkta riff blandas med text om brudar med stora bröst. Härlig saxofon i sitt eget universum blandas ibland med lite för lättköpta riff. Men ändå. Det är i stora delar alldeles härligt.

Hjärtattack vid ett framförande på Henriksberg tidigare i år

Göteborgska Hjärtattack släppte tidigare i år sitt verk Perfect Day på Repeat. En sexspårs skiva med tre nya låtar och tre gamla som remastrats och släppts ut igen.

De nya låtarna börjar med Tänk inte bara på dig själv, en stompig fartfylld historia om att inte bara tänka på sig själv eller att ändå tänka på sig själv beroende på hur man ser det. Här tas också albumtiteln in i texten och får mer förklaring. Man avser i en textrad en tillvaro där Lou Reeds sommarlätta Perfect Day spelas om och igen i bakgrunden i en bekymmerslös tillvaro.

I Ung och bortskämd retar bandet upp sig på unga vuxna som bor hemma och inte tar ansvar för sig själva. Sånt här handlar gubbpunk av idag om. Låten innehåller också otippat ett vilda western-inspererat mellanspel. Oväntat och kul med stark körsång i refrängen.

Den tredje nya låten är en svensk översättning av Do Anything You Wanna do, Eddie Eddie And The Hotrods gamla örhänge som i Hjärtattacks händer blir Gör det som Du vill Göra Nu. Den sitter riktigt gott på svenska också. 

Resten av skivan består av nymastrade versioner av Båstad Blues II, Fas 3 och Moralpanik. De här låtarna recenserade jag redan förra året då de släpptes på EP:n Hjärtattack, se här. 

De nya låtarna är lite mer rakt på än de gamla tre som tog ut svängarna lite mer. Broderades ut mer helt enkelt. Jag är inte helt överens med produktionen på det nya som låter lite burkigare än hur det lät på den förra skivan. Men skoj är det och svängigt.

Och som jag vart inne på innan så finns det ett Stockholmskt Hjärtattack också. De har också hjärtat till vänster. De kan man ta reda på mer om här om det är så att man råkat googla vilse.

Sällskapet består av tre Mr Walker som väntar på sin mjölk

Sällskapet är bandet där Joakim Thåström släpper fram medmusikanterna Pelle Ossler och Niklas Hellberg också och de delar en vision i mer bandmässig form. Den första självbetitlade plattan kom 2007 och var helt helt klart ett av det årets bästa släpp. Den skivan och året Nowy Port har många beröringspunkter men där den föregående var smått magisk är årets verk inte det riktigt.

Vi hör än en gång fragmentarisk musik i en noga arrangerad central- och östeuropeisk ljud- och textvärld. Stommar till låtar byggs med dieselmotorer från oljetankers och dåligt väder i tyska och polska hamnar. Det är murrigt och dåligt väder hela tiden och cineastiskt svart-vitt. Gnisslande elgitarr virvlar in från kanten som en hamnkran i en höststorm. Körsång ligger som sjungen av akterseglade sjömän halvvägs in i dvala under en blöt filt i mörkret på kajen. 

Stycket E40 bjuder på mer rent avantgarde än minimalistisk mörk rockmusik. Det dunkar och väsnas mest. Som på förra skivan är en del instrumentalt. Anna von Hausswolff är inne på något spår och mumlar som ett inlåst flyktingbarn i en container och ett tu tre dyker Bruno K Öijer upp och pratar sig igenom Var och en av oss på ett särdeles jobbigt sätt.

Det saknas starka stunder som jag hittade på den förra skivan. Det finns ingen monumental instrumental sak som Ravic eller något gästspel så starkt som Nina Ramsbys. Resan till en mörk kontinent söder om Sverige är helt iordningställd och som gjord som filmmusik till en tung historia i hamnmiljö men enbart som skiva fungerar det inte riktigt den här gången.

Två klassiska Thåström-alster ingår, Såg dom komma och Rött Liguriskt Vin. Här är han rätt nära stilen på sina senaste solo-album. det är inte dåligt, men det för likt det han precis gjort, lite för många gånger.

Lite komiskt är det att Sällskapet på sin sparsmakade Facebooksida bjuder på en länk till Wikipedias post om E40.  En europaväg som börjar Calais i Frankrike, passerar i tur och ordning Belgien, Tyskland, Polen, Ukraina, Ryssland, Kazakstan, Uzbekistan, Kazakstan, Kirgizistan och slutar i Ridder i nordöstra Kazakstan. Lite som skivan alltså. Lite vilse och med träff utanför tavlan så att säga.