Det blev inte så mycket, men nu

 Jag hade tänkt skriva en skivkrönika som jag brukar göra i slutet på ett gammal eller början på ett nytt år.

Det blev inte så mycket med det.  Tyvärr.

Lite kortfattat kan jag dra här om det som var intressant som släpptes under 2020 så det är avklarat på något sätt.

Bob Dylan ger sig aldrig och gjorde ännu en sent-i-livet skiva, Rough and Rowdy Ways. Framförallt spåret Black Rider stack ut.

Danzig gjorde en fruktansvärd Elvis-hyllningsskiva kallad Sings Elvis. Akta er för den.

Einstürzende Neubauten kom ut med sitt album Alles in Allem. Något klenare än senare års verk men ändå mycket underhållande. Senate under året kom skivan ut i specialutgåva med det tillagda spåret La Guillotine de Magritte som var den största behållningen

Franska Trion trasslade till det något för sig med sin skiva Är Det Konstigt? som jag inte riktigt ännu bestämt mig för vad jag tycker om. Svår skiva

Hurula rockade upp sig en bit på sitt album Jehova och hittade farten igen. Den X-Models-osande refrängen i titelspåret sitter klockrent och likaså uppmaningen om att Se upp, dörrarna stängs.. för oss ikväll i just Ikväll, Ikväll

Iggy Pop slängde ihop en singel om det här Covid-viruset som vänder upp och ner på allting, Dirty Little Virus

Khruangbin myste på ordentligt på sitt album Mordechai och skapade en märklig länk mellan thai-popen, det alternativa och det allra mest kommersiella.

Les Big Byrd fick ur sig en singel där framförallt det andra spåret, Reflex är värd att skriva hem om

Mark Lanegan som oftast är ruskigt ojämn på album fixade till albumet Straight Songs Of Sorrow riktigt gott. Stockholm City Blues sitter bäst.

Mattias Alkberg släppte årets mest frustrerande skiva, Bodensia. Helt ok i musik och text i sig men alltihopa dränkt i en auto-tune från helvetet självt

Neil Youngs återutgivning/återanvändning i Homegrown är hygglig men inte något större utropstecken i skivkarriären

Nick Cave gjorde i virustiden ett soloalbum, rent solo bara med sig själv och ett piano, Idiot Prayer: Nick Cave Alone at Alexandra Palace. Grinderman-låten Palaces Of Montezuma togs verkligen till nya höjder här.

Nicolas Godin, en halvan av franska AIR (han som ser ut som en yngre Robert Redford) släppte ett soloalbum, Concrete and Glass som var otippat uselt. Inledande titelspåret har dock vissa poänger

Rodolphe Burger, ständigt produktiv släppte albumet Environs som halvvägs fungerar väldigt bra men sen mojnar något på ett märkligt sätt

Roger Eno and Brian Eno, bröderna Eno alltså gjorde ett av de stora albumen i år, Mixing Colours. Fragmentariskt och vackert och många gånger inspirerat av en symfonisk katt tycks det. Storartat.

Ulf Lundell likt Dylan vägrar ge upp och vräkte ut sitt album Telegram över oss. Att ta med Pelle Ossler på elgitarr är alltid ett bra beslut. Bäst i inledande Fram mellan stenarna, en sweet remake på Not Fade Away kan man säga. Lite overkligt Kent-klingande Kallt Té Halv Tio är en annan höjdpunkt

Det var det på ett ungefär. Annars handlade det mesta om gammal jazz och exotica. Får tas upp om det vid annat tillfälle.