söndag 14 oktober 2018

Svensk Kål-Rock x2


Les Big Byrd
Iran Iraq IKEA, Album, 2018

Viagra Boys
Street Worms, Album, 2018

Det är lätt att förlora sig i musiken från förr då bettet, viljan, fantasin och det konstnärliga uttrycket är så extremt frånvarande i 99% av den samtida musiken.

Visst, det är svårt att uppfinna ett hjul igen som vi sett så många gånger förut men man ju iallafall försöka. De flesta nya band och artister lägger mer krut på kreativa frisyrer och pressbilder än själva musiken. Det är ju ändå musiken det handlar om i det personliga uttrycket.

Det andra är ju bara lull-lull.

Så gott då att hösten 2018 ta del av två nya album som strävar mot hela skiten och kör över allt annat trams. Två skivor med två olika band med en del likheter och liknande förutsättningar men ändå i full fart fram i varsin egen fil på väg mot något roligare.

Bägge banden har fått i sig en rejäl dos av den där Kål-Rocken jag skojar till det i rubriken om.  Vågen av tysk experimentell rockmusik från början av 70-talet som snabbt blev populär även i den anglofila världen men ändå behövde näpsas något av brittiska journalister som benämnde fenomenet KrautRock,  (Enligt uppgift var det den legendariske radiojournalisten John Peel som först skall ha myntat uttrycket) Ett epitet tyskarna själva aldrig valde för sin musik. (Även om den tyska orkestern Amon Düül redan 1969 släppte låten Mama Düül und Ihre Sauerkrautband Spielt Auf som uttrycket kan tolkas att komma ifrån också)

Banden skiljer sig annars åt på en del punkter. Les Big Byrd gräver även mycket i den psykedeliska myllan från 60-talet medans Viagra Boys hittat vassa grejer från den dansanta och mest ilskna postpunken från tidigt 80-tal till sin grej.

Låt oss gå in på de nya vaxen ett och ett. Les Big Byrds nya alster dök upp igår och Viagra Boys dito har sett luft i ett par veckor ungefär men jag vänder lite på det hela.


Les Big Byrd har vart igång sedan 2007 ungefär och fick en ganska flygande start då medlemmarna var kända från gamla band som Teddybears, Fireside och Caesars (Caesars Palace). Med Jocke Åhlund i fronten skapades snabbt uppståndelse även om bandet konsekvent valt en smalare nisch och på mindre kommersiella villkor än tidigare.

En fullängdare har man fått ur sig tidigare, 2015 års They Worshipped Cats vid sidan av en rad singlar, EP's, kassetter och grejer utgivna endast i streamad form. Den förra LP'n var en sensationellt god kaka men det vetefan om inte årets verk är ännu starkare.

Det börjar rätt enormt och ökar allt eftersom. Inledande stycket Gerausche låter som en mycket varsam omdaning av det i Krautrocksvängen så kända stycket Hallogallo av gruppen Neu! från 1972. Les Big Byrd bygger om låten till en rättfram  poplåt som gjord att spelas sönder av en rock-radio-kanal som inte finns längre. Milda referenser till Kraftwerk kommer på köpet inramades den repetitiva basen, det march-aktiga trummandet och den djupt filtrerade sånginsatsen.

Sedan rullar det vidare och i påföljande I Tried so Hard så fälls elgitarrerna ut i mixen också. Ofta anfallandes från sidorna eller centralt placerade i evighets-riff hela låten igenom. Det låter ganska rätt underbart.

Det bubblar och surrar. Fräser och blippar och bloppar. Sanning att säga är att hos de gamla tyska banden från förr så får man sålla rätt hårt på skivorna för att hitta guldet. På den tiden drog man sig inte för att bjuda på 10-minutersstycken som lät som någon som dammsög samtidigt som någon skrek lätt i bakgrunden sida vid sida vid mer ordentliga stycken musik. Les Big Byrd destillerar ner grejen till något mer greppbart och tight.



Sedan drar sig bandet även av och till mot mer regelrätt Pop. de har vart inne på det innan som i Broder Daniel-osande balladen Two Man Gang härom året. På årets skiva hittar vi A Little More Numb och framförallt avslutande Mannen Utanför som utforskar det perspektivet. Även i de här låtarna får man dock inramning av det gamla tyska och i I Fucked Up I Was a Child ekar det fint från det gamla bandet Caesars.

Det är mer sång på skivan än man är van vid men en del instrumentala sinnesvidgande melodier ingår också. Mest finstämt är det dock i avslutande Mannen Utanför som jag var inne på tidigare. Här tar sig bandet in en mer kinematografisk värld. Som gjord att användas i en svensk feel-bad-rulle av modernare art. Xylofonliknande ljud och mycket pianon i olika bearbetad form får sju minuter att försvinna fort.

Efter Iran Iraq IKEA passar det bra att vräka på Viagra Boys senaste skiva Street Worms och även om den då funnits ute ett par veckor så blir det bäst i den här ordningen.



Direkt i inledande Down In The Basement kastas man in i samma tillstånd som just när den första groggen sätter sig, fast man inte tagit den än. Det är några mer snäpp intensitet än på skivan med LBB innan. Viagra Boys har inte riktigt samma tidigare produktion som tidigare diskuterade band utan kom igång 2016 och har hunnit med en EP, Consistency Of Energy (med den sensationella låten  Research Chemicals på sig) och några singlar innan årets LP.



Om man skall prata om de små rosa elefanterna i rummet när man pratar om sådan här ny-psykedelisk musik så får man ge Viagra Boys det att de inte är så otydliga i sina preferenser av otillåtna substanser som är rätt ofrånkomligt på den här sidan populärmusiken. Det kom liksom med badvattnet redan hos de gamla tyskarna. Ett smakprov på text från stycket Sports som låter som en skönt utflippad Flash And The Pan-låt:

Beach ball
Volleyball
Naked girls
And naked boys
Do the dance
Down on the beach
Smoking dope
Short shorts
Cigarette (Wiener dog)
Getting high in the morning
Buying things off the internet

Annars hör vi mycket fet postpunk i ljudet. Den rullande högt mixade basen för tankarna till mörka europeiska dansgolv runt 1982 men även till den amerikanska industriscenen runt 1989-93 med band som Ministry, Revolting Cocks och My Life with the Thrill Kill Kult. Speciellt i högst dansvänliga Shrimp Shack låter detta sig höras.

Sångaren Sebastian Murphy är en stor del i bilden också. Växelvis som aggressiv hulligan eller som en extraordinärt sliten Joe Strummer i tonen om än med mer nordamerikansk prägel då.  Här och där ramlar saxofon á la The Stooges på sin klassiska skiva Fun House från 1970 och precis som på den så leder den inte vägen direkt till jazz men in i något gott mellan vansinnigt och rätt driv.

Förutom den tidigare släppta Research Chemicals så var jag faktiskt inte så imponerad av de andra låtarna bandet fått ur sig på sina singlar. Den här fullängds-LP'n är dock en helt annan historia.  En riktigt bra skiva rätt igenom och låten Just like You har faktiskt potentialen att bli en hit för alla vanliga dödliga individer utanför den här scenen också.


Mer Info

Les Big Byrd | FACEBOOK | HEMSIDA |

Viagra Boys | FACEBOOK | HEMSIDA |

Inga kommentarer: