Var är Major Tom?

William Shatner
Seeking Major Tom
Album, 2011

Temaskivan Seeking Major Tom har funnits ute ett par veckor nu och du har säkert hört någon snutt redan från någon spelevink som delat eller e-postat dig en länk men jag känner att skivan behöver analyseras ytterligare då det är en rejäl kaka proppfull med kända låtar spelade av en galet storskalig gruppering kända artister som alla hjälper legenden William Shatner att prata sig igenom klassikerna.

Shatner är ju naturligtvis mest känd som skådespelare. Odödliggjord genom TV-serien Star Trek naturligtvis men också i långfilmer och andra TV-serier som inte alltid handlat om äventyr i rymden. Under senare år fick han plats i prime time TV som stor stjärna i Boston Legal och man hade ju kunnat tro när han slapp vara programledare för tv-program som rekonstruerade flygplansolyckor som han tvingades göra när karriären nådde lägre höjder att han skulle fortsätta på den breda motorvägen, men då tog William än en gång upp sin andra ådra här i världen, sin musik, eller ja, sin version av musik.

William skivdebuterade redan 1968 med skivan The Transformed Man och lade här grunden till sitt musikaliska artistskap. Istället för som brukligt är sjunga låtar så pratade Shatner sig igenom dem, reciterade dem. Med stort allvar och med en helt egen uppfunnen stil använde sig Shatner av säregna betoningar, utomjordiska konstpauser och växlingar i intensitet som gör vilken lyssnare som helst yrslig. Världen hade aldrig hört något liknande. Framförallt versionen av Bob Dylans Tambourine Man skapade förvirring, glädje, ilska och andra stora känslor hos den överraskade publiken.

Efter Transformed Man följde några liveskivor och en skiva tillsammans med sin medskådespelare från Star Trek, Leonard Nimoy, innan han fullständigt golvade världen med sin famösa insats på The Sci-Fi Awards show 1978



William Shatner var konferencier på sience fiction-galan men hann även med att göra en brutal version på Elton Johns Rocket Man och även om låten aldrig gavs ut på skiva då har den levt vidare och blivit en modern klassiker på Youtube och andra sociala kanaler.

2004 Chockade Shatner en hel värld genom att släppa en ny skiva som han inledde med en tung coverversion av indiebandet Pulps enorma hit Common People. Han passade även på med att spela in en gring gubbe-duell med Henry Rollins och nagla några riktigt finstämda nummer som inte alls lät kitsch utan faktiskt riktig god musikkultur. Mycket tack vare Ben Folds som la de musikaliska grunderna. Men trots allt, utan den säregna rösten hade det på sin höjd blivit en halvmysig platta. Has Been är helt klart värd att kollas upp för den som har missat den

Nu i oktober 2011 åker Shatner ut i rymden igen. Tillsammans med producenten Adam Hamilton hittade männen ett samband mellan en rad gamla klassiska låtar och snickrade ihop ett album som har så mycket gästartister på sig att jag helt enkelt får beta av hela plattan låt för låt för er. Stommen utgörs av David Bowies klassiska Space Oddity och sångens rollfigur Major Tom som försvinner ut i rymden. För att hårdhänt knyta ihop historien till en helhet avslutas varje låt på skivan med ett utdrag ur just Space Oddity utöver den fullskaliga version som infinner sig på spår två. (Lite längre fram på skivan repriseras kort även andra av låtarna igen vilket skapar lite musikal-feeling över projektet)

To bodly go where many men gone before, men not quite this way...

Major Tom (Coming Home) [feat. Nick Valensi]
Skivan öppnas med den västtyska pop-sensationen Peter Schillings stora hit från 1982 som är en fristående fortsättning från Bowies Space Oddity. Först utgiven på tyska, något år senare på engelska och då en modest hit även i USA. Enorma framgångar fick dock låten i andra anglofila länder som Kanada och Sydafrika. Nick Valensi, mest känd för att bända strängar i poporkestern The Strokes hälsar på och förgyller en annars ganska syntpoppigt inramad Shatner

Space Oddity (feat. Ritchie Blackmore & Candice Night)
Motorn till skivan, Den episka rymdsagan som Bowie först släppte 1967, sedan igen 1969 och ytterligare en gång till 1972 har väl i ärlighetens namn egentligen tolkats bättre många gånger förut, men Shatner får till en rörande ton som lyfter fram den sorgsna texten. Helt otippat läggs gurorna och bakgrundssång av Ritchie Blackmore (Mest känd från Deep Purple) och hans fruga Candice Night. Lite vid sidan av spelar Alan Parson keyboards

In a Little While (feat. Lyle Lovett)
U2's låt från ganska långt fram i karriären får en fin inramning av Lyle Lovetts väna röst. Shatner låter som en Bono som tar sig på ännu större allvar än vanligt upphöjt till 10. det låter ganska härligt

Space Cowboy (feat. Brad Paisley & Steve Miller)
Nu blir det rörigt. Space Cowboy är på sätt och viss Steve Millers gamla klassiska The Joker, men ändå inte. Låt oss skylla på en viss Homer Simpson som trasslade till det här redan på 90-talet. Mainstreamcountryartisten Brad Paisley bidrar med gitarr och sång vid sidan av Steve Miller själv.

Space Truckin' (feat. Ian Paice & Johnny Winter)
Mera Deep Purple, fast nu utan Blackmore. Ian Paice försvarar här färgerna i den lätt osannolika konstellationen tillsammans med Johnny Winter. Riktigt sköna akustiska gitarrer och sydamerikansk touch på den här tagningen. Shatner låter som Jim Morrissons farfar som fått hänga med på en Doors-låt 1968.

Rocket Man (feat. Steve Hillage)
Äntligen på skiva efter trettiotre år vilse i eterrymden. Versionen från 1978 är mer dynamisk och rakt i ansiktet men den nya versionen är inte dum den heller. Steve Hillage känd från flumbandet Gong deltar i en orgie av bubbliga elpianon och en mjuk 70-talsaktig produktion.
I'm a Rock-It Man.... En av plattans höjdpunkter. Och just det ja. Elton John skrev förstås originalet, men den är ju inte alls kul egentligen, ett billigt försök att casha in på rymdtrenden satt av andra viktigare artister.

She Blinded Me With Science (feat. Bootsy Collins & Patrick Moraz)
Tomas Dolby skrev en knasig låt 1982. Den blir inte mindre knasig i händerna på Shatner, funk-pellejönsen Bootsy Collins och pianisten Patrick Moraz, den senare mest känd från den progressiva gruppen Yes. Skivans svängigaste spår.

Walking On the Moon (feat. Toots Hibbert)
1979 ägde The Police världen med låtar som den här. Med hjälp av reggaelegendaren Toots Hibbert, känd från Toots & the Maytals tillverkas ganska puttrigt radioskval i årets version.

Spirit In the Sky (feat. Peter Frampton)
Singeln sålde 2 miljoner ex 1969 när det stod Norman Greenbaum på den. En osannolik världshit som både var tok-religiös i texten men ändå innehållande närmast Jimi Hendrix-liknande gitarrprestationer. Shatner tar sig an låten som en kvart-i-tre-full Johnny Cash, men låten når ändå inte riktigt upp i himlen

Bohemian Rhapsody (feat. John Wetton)
Här ger sig Shatner ut på djupast tänkbara vatten, eller mest svårmanövrerade del av rymden. Att ge sig på Queens rock-opera Bohemian Rhapsody är ju närmast att betrakta som ett kamikaze-uppdrag. John Wetton känd från gruppen Asia hjälper Shatner till ett storslaget misslyckande

Silver Machine (feat. Wayne Kramer & Carmine Appice)
Man får verkligen ge det till Shatner, han har fått till en helvetes gästlista på sin skiva och valt låtar av en blandad art. Brittiska spacerockbandet Hawkwinds klassiska Silver Machine får sig en avhyvling med hjälp av Mc5-mannen Wayne Kramer och Carmine Appice, trummis från de ännu tyngre Vanilla Fudge när det begav sig. William Shatner sjunger en sång som Lemmy sjöng från början. Det är episkt

Mrs. Major Tom (feat. Sheryl Crow)
Nu släpper Shatner mikrofonen och släpper fram Sheryl Crow till att sjunga sången skriven av bandet K.I.A som har vänt på perspektivet och berättar hur tillvaron är sett från frun till Major Tom. Hur hon har det helt enkelt. Det blir lite sliskigt. Men Shatner trivs, Han är ett stort fan av Crow och ser henne alltid live om hon spelar inom en radie av 50 miles från där han råkar befinna sig för tillfället.

Empty Glass (feat. Michael Schenker)
Det här är en av de få låtarna jag inte har någon relation till sedan tidigare. Kanadensiska The Tea Party släppte låten 2004. Det bandet har på senare tid haft ett sjå med att freda rätten till sitt namn mot en grupp fanatiska galningar på högerkanten, men har i rena ilskan återförenats och satt sig till motvärn. Låten är riktigt bra och helt osannolikt spelar Michael Schenker gitarr på den. Schenker gjorde sig känd som medlem i tyska hårdrocksorkestrar som UFO och Scorpions förr i världen.

Lost In the Stars (feat. Ernie Watts)
Här blir vi allvarliga igen i sången som gjordes känd av Frank Sinatra. Ernie Watts känd saxofonist som lagt tut i luren på konserter och skivor med The Rolling Stones och Frank Zappa ger låten en lätt erotisk ton.

Learning to Fly (feat. Edgar Froese)
Pink Floyd har ju varit ute och flögit förr. 1987 lärde de sig att flyga igen och här arrangeras sången om i samarbete med astral-tysken Edgar Froese som annars turnerar jorden runt med sin syntetiska new age-grupp Tangerine Dream. Så-så.

Mr. Spaceman (feat. Dave Davies)
The Byrds skrev den närmast gulliga rymdmanshistorien 1966 och nu tar Shater hjälp av ett annat 60talsnamn, Dave Davies från The Kinks för att få styrsel på sången igen. Det går lite sådär. Den här hade varit roligare att göra om mer rejält, metal eller syntpop typ.

Twilight Zone (feat. Warren Haynes)
Här rycker skivan upp sig igen rejält. En av plattans höjdpunkter levereras i form en ny upptagning av Golden Earrings Twilight Zone från 1982. Shatners vokala insats låter som ett bisarrt utspel Shatners rollfigur Denny Crane kunde få ur sig i ett extra inspirerat avsnitt av Boston Legal. Arrangemanget andas power-pop och sväng, Warren Haynes, känd från Allman Brothers Band lägger kön gura på det hela.

Struggle
Skivans enda nyskrivna sång med text av Shatner själv. Ödesmättat, överdrivet och over the top förstås, vi är ju trots allt ute i rymden. Enda sången utan kändisgästspel. Det blir lite U2-parodi över det hela.. Lyssna, Tänk Bono och le.

Iron Man (feat. Zakk Wylde & Mike Inez)
Varför Black Sabbaths Iron Man är med här kan man fundera på en stund. Eller så kan man fascineras över ljudet av en 80 år gammal William Shatner som skriker ikapp med Zakk Wyldes gitarr och fundera på om man själv är ett fragment av så rolig i framtiden som den här mannen är. Mike Inez, bassist i Alice in Chains bygger bas till fundamentet

Planet Earth (feat. Steve Howe)
Skivan slutar lite som den börjar, med ren och skär 80tals-pop- Duran Durans Planet Earth skruvas upp rejält och blir rena dansgolvsklassikern i sin nya kostym klädd med hjälp av Steve Howe känd liksom Patrick Moraz från den brittiska gruppen Yes

Jovisst, det här är inte ett skivsläpp i Tom Waits kaliber om man jämför med recensionen innan. Men vadå, man behöver lite trams ibland också. Och William Shatners trams är så befriande i sitt märkliga allvar och här och var låter det faktiskt riktigt bra också.

Vad folk än säger om plattan så har ingen gjort något liknande innan och inte med den mängden meriterade artister och musikanter heller. 80 jordsnurr Shatner. 20 låtar rockhistoria och rätt ut i rymden.

Man kan ha det tråkigare.

Skivan finns ute i affärerna där du handlar grammofonskivor eller på Spotify eller överallt