Katharina Nuttall
Turn Me On
Album, 2011
Norskfödda Katharina Nuttall presenterar i mars sitt tredje album som enligt hennes nya skivbolags pressutskick utlovar "mörk och melodiös rock" samt "nerv" och andra sköna klyschor. Begreppet PJ Harvey används också upprepade gånger.
Katharina numera boende i Stockholm som kanske är mer känd som producent åt framgångsrika norskan Ane Brun levererar en allvarstyngd och bitvis ganska dyster skiva i eget namn. Med mycket mörk stämma och en tung seriös inställning skojas det inte till det i onödan. Det ger kraftfulla ekon från ett 80-tal där man i vissa kretsar tog det här med musik på mycket stort allvar och så tycks också Nuttall vara kvar i detta decennium på en del mentala plan. En sökning på hennes namn på Youtube leder en strax till en inspelning från en morgon på Tv4 där hon med kompmusiker gör en moloken och bitter version av New Orders Blue Monday och vi får strax anledning att återkomma till en klassisk 80talsakt till.
Turn Me On öppnas med titelspåret med samma namn som bjuder på ettrig kompakt gitarr och bas med snärtiga trummor serverade till. Över anrättningen svävar en burkigt inspelad sång och här låter Nuttall 80-talet bekanta sig med 90-talets alternativa ljudbild. På efterföljande Play öppnas ljudet upp och så länge hon håller sig i det här tempot tycker jag att det fungerar riktigt bra. När tempot går ner på andra spår står det mest och trampar och sången framstår som lite överdriven, ungefär som amerikanska Songs:Ohia brukar få till det.
Halvvägs in i skivan är det dags för en ren cover och det är Stripped av Depeche Mode som får sig en avhyvling. Det här är ju en fyrkantig historia från början men originalet innehåller trots allt bra mycket mer själ än den här långsamma närmast reciterande tolkningen. Styrkan i Depeche Modes låtar har ju alltid själva låtarna i sig, den tidstypiska produktionen har haft en livslängd på något år, sedan låter det tekniskt förlegat, medan låtarna i grunden fortsätter leva vidare och gärna tolkat av andra artister med helt andra utgångspunkter. Som en jämförelse kan man lyssna på Pat MaCDonalds skiva PM does DM från 2003 där man får ta del av syntpopsklassiker spelade på hårda stålsträngar i en välljudande americana/blues-kostym. Han tar också sig an Stripped, men med ett helt annat resultat än Katharina Nuttall.
När jag hör det mest svängiga stycket på skivan, We Will Never Meet Again väcks popmusiknörden i mig. Har lattjar hon med så uppenbara stölder från musikhistorien att man blir alldeles frustrerad när man först inte kommer på vad hon har trixat in i sin låt. Det är först när mitt eget nynnande ökar i omfång och överröstar Katharinas sång som jag hittar The Hives Hate to say I told you so i versen och det är faktiskt snyggt. Det är även på den här låten vi hittar de tydligaste referenserna till PJ Harvey i de pianoslingor som dyker upp som PJ begagnade sig av ca 1998. Skivan är ju trots allt producerad av Head som tidigare suttit vid spakarna vid några av Pollys plattor. I övrigt låter det inte så mycket som engelskan som man skulle kunna tro med tanke på förutsättningarna. Jag kommer snarare att tänka på en mer bitter Jenny Wilson.
Det är överlag en snygg och kompakt produktion. Jag har ju gödslat med referenser i den här recensionen, men det är ju också så att Katharina ställer sig i ett ganska eget hörn på den svenska musikscenen. Det här är inte tycka-synd-om-sig-själv-singer/songwriter, det är helt enkelt något man inte hör så mycket nuförtiden. Dystert, mörkt och lite förbannat.
I Not my lover har vi en radio-hit, en låt som gjord för P3 faktiskt, men det är frågan om det P3 som den är som gjord för fortfarande finns kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar