Innerlig Ihlis

Anna Ihlis
Long Before My Hair Got Black
Album, 2012

Jag inleder skivåret 2012 med en helt färsk platta signerad Dalarna-stationerade Anna Ihlis.

Anna levererar nu i januari sitt andra full-längdalbum som som likt tidigare I stay Awake... Good morning (2010) innehåller innerlig engelskspråkig pop/rock med Annas sång i första rummet.

Med tanke på att det handlar om en skiva som i så stor utsträckning kretsar kring det vokala är det befriande att sången inte är så rent sjungen utan utförd mer befriande mänskligt och snarare på ren vilja än i syfte att uppnå världsrekord i ren och rätt ton, som man tyvärr hör allt för ofta hos andra samtida kvinnliga artister

Därmed inte sagt att tonerna som hörs från ackompanjerande instrument helt försvinner, men det är först efter ett par genomlyssningar som det framgår vad som händer i låtarna bakom sången. Här gömmer sig ett kompetent kompband och gästartister som lugnt och metodiskt stöttar upp produktionen i ett genomgående ganska lågmält läge.

Vi hör en tidslös inspelning vad det tycks helt utan elektronik med konventionella toner skapade på strängar och tangenter osv. Ibland dyker det upp lite blås och stillsamt tut i luren i situationen, men aldrig så att det utmanar sång och melodi i sig.

Anna jobbar på att få till frisyren

Instrumenten spelas som sagt väl, men utan sångrösten hade det blivit lite lamt. Anna lyckas sjunga ömsom skört och ömsom mer skrikande rätt ut och det får låtarna att lyfta.

I There Will be Anger som dyker upp en bit in på skivan tar vi just del av sång som får rassla till det lite. När Anna vågar låta sin röst få bryta upp som den gör när man ylar. Vi hamnar sångmässigt i närheten av någonstans av en ung Bono i U2 under den tidiga karriären eller varför inte som Björk från hennes tid i bandet The Sugarcubes från det sena 80-talet.

Det här är ingen Indie-Rock som nämnda exempel innan och Anna har ett eget speciellt uttryck, men just förmågan att släppa sargen och sjunga ut utan tänka på konsekvenserna för lätt tankarna till andra tidevarv och genres. I den stompiga Hello fortsätter Anna pratskriksjunga fram budskapet om att ögonblicket är värt att fångas och i efterföljande Eyes och Ears bjuds vi på ett säreget sätt att uttala fraset "Fucking" som bidrar till låtens styrka.

Vissa låtar karakteriseras av ett tillstånd av någon form av glad-jazz även vi aldrig lämnar pop/rock-landet. Trombon och partyglad körsång gör sitt i The Talk, ett av de ösigare numren på albumet. Det är överlag en skiva som präglas av ett gott självförtroende och förmågan att gå sin egen väg oberoende av vad alla håller på med samtidigt. Det är rätt ovanligt idag och när det väl händer fungerar det oftast sämre än det som Anna presterar på Long Before My Hair Got Black.

En skön skiva, helt enkelt.

Anna syns i morgon bitti i Nyhetsmorgon på Tv4 (Går säkert att se på Tv4play eller liknande i efterhand sen) Fortsätter sedan med att spela på Debaser Slussen i Stockholm 17/1, Debaser i Malmö 18/1 och på parken i Göteborg 19/1.

Mer om Anna och mer av turnéschemat hittar du på hennes hemsida