LastFM-statistiken för 2024

 

Skrobblingsstatistiken från Last.FM är färdigräknad och det blev faktiskt ett rekord-år, 2024 i totala skrobblingar. 76 545 för att vara exakt.

Som vanligt kan också extrahera en hel del annan nördig info

Mest spelade artister i ett svettigt collage

Och de mest spelade albumen under 2024

Ett gott år med Last.FM detta

Skivor jag lyssnade på i år (2024)

Det är årets sista kväll. Jag samlar några tankar kring några skivor jag lyssnat på i år, som "landade på skivdiskarna" just i år

Thåström - Somliga Av Oss (album, 2024)

Den gamle hjälten från Ebba Grön och Imperiet ger sig inte. Längre in i de spridda dagboksanteckningarna. Flydda ord om flydda tider. Elegant men fragmentiserat. Som Ulf Lundell men ändå inte. Med textrader som den här från inledande Magiskt oändligt.

Dom bygger om här på stationen mitt emot
Som en Neubauten-soundchеck hela natten
Men jag, jag sov som еn stock

God strof det där. Vi får handledning att återkomma till strofens epicentrum längre fram i den här bloggposten

Skivan som sådan är kanske inte den starkaste i diskografin men det är aldrig fråga om tid illa spenderad och det sista stycket. Det årets Kallaste Kväll, det styckets lån från Pink Floyds klassiska Shine on You Crazy Diamond. ja, den såg man inte komma direkt

The The - Ensoulment (album, 2024)

Brittiske Matt Johnson och hans projekt The The kom tillbaka efter lång tystnad med ett nytt verk. Det är välspelat, habilt och i stunder långtråkigt. Jag hade önskat mig lite mer politisk ilska och svettig lust som i yngre dar men det är inte direkt dåligt ändå. Bäst i stunder som i inledande ettriga  Cognitive Dissident eller kärlekshistorien I Want to Wake up with You.

Jag vill ha mer sånt här som vi får rakt i ansiktet i det inledande stycket

Truth stands on the gallows
Lies sit on the throne
Something in the shadows
Communicates by code
The unthinkable is now thinkable
The poison? It's drinkable!
So, get with the programme - get in sync
You'd better self-censor for wrong-think

Matt har aldrig varit helt rätt på bollen så att säga men alltid haft en intressant analys av omvärldens tillstånd och på det stora hela är skivan välinspelad men en bit jolmig

Henrik Berggren - Dark night of Humanity (singel, 2024)

Härnäst betar vi av en singel som kom ut tidigare i år och den här sorterar jag under kategorin "Juryn har inte kommit ut än med ett beslut". Men ibland kan man behöva det. Musik som förvirrar mer än reder ut. Saker som inte går att sätta fingrar på. Ett musikaliskt vinäger-chips

Nick Cave & The Bad Seeds - Wild God (album, 2024)

De vilda gudarna skall veta att jag tycker om Nick Cave och i princip allt som han någonsin tagit del av men det här är första gången jag ramlar av tåget något. Låtarna känns framverkade utan den sedvanliga innerligheten och energin. Oavsett on det gäller mer mer brutal rock eller finstämda idéer. Jag hoppades mer på det här. Nu som det är med fullt ställ och fullt band igen

 

Khruangbin - A La Sala (album, 2024)

Den här plattan låter ungefär som alla andra bandet gjort tidigare. Det är som att lyssna på ett moln som skivomslaget antyder. Det är mestadels instrumentalt och försiktigt. Tajt och anspråkslöst, och på det stora hela ganska underbart.

Propaganda - Propaganda (album, 2024)

Düsseldordbaserade Propaganda har en ganska velig historia som ett skivutgivande band. Först gör de ett debutalbum 1985. Det återlanserar det året efter för den amerikanska marknaden i remixad form. Håller sig borta ett par år. Återkommer med ett horribelt pop-album. Väntar sedan till 2005 då de plötsligt släpper en apart men god trip-hop liknande singel, Valley of the Machine Gods och sedan är det tyst igen, ända till nu 2024 då LP'n Propaganda dyker upp. Nu har bandet tappat sina ikoniska sångerskor Claudia Brücken och Susanne Freytag och ersatt dem men en yngre dam. De förstnämnda damerna har för att göra historien än mer förvirrad slagit sig ihop med producenten från den allra första skivan och ger ut musik under namnet xPropaganda. Som låter mer som Propaganda än Propaganda gör själva nu för tiden.

Skivan är rätt miserabel ärligt talat. Inte mycket är kvar från den ursprungliga idéen av ABBA, industri-pop-versionen från svunna dagar. Det sista tyskspråkiga spåret Wenn ich mir was wünschen dürfte klarar sig från yxan. Om resten av skivan hade gått den här vägen hade vi haft något att prata om här.

Einstürzende Neubauten - Rampen (apm alien pop music) (album, 2024)

Vi håller oss kvar i Tyskland och här återanknyter vi till orkestern som borde hållit Thåström vaken hela natten. Det här är trots allt ett band som sida vid sida med konventionella instrument inte drar sig för att inkludera saker som slagborr eller kastad moltov-cocktail i produktionen. Stor emfas har ofta lagts på att uppfinna helt nya instrument eller tända eld på saker för att se hur det låter.

Neubauten är inte alltid helt enkla att ha att göra med och årets skiva är dessutom improviserad i stora drag. Ingen av deras största stunder går att finna här men man har aldrig tråkigt med de här lirarna.

Stycket Trilobiten sticker ut en bit för mig. Med Blixa Bargeild vid mikrofonen som sedvanligt. Kantigt, surt, vasst, tyskt och på något märkligt sätt, vackert.

The Cure - Songs of a Lost World (album, 2024)

Kom det inte ut något spektakulärt alls i år? kan man fråga sig och jo den här är väl närmast det.

The Cures comeback efter 16 år av enbart oavbrutet turnerande. Skivan är mycket bra även om den inte slår tidigare ikoniska släpp i karriären. Låt oss säga att den är bättre än Bloodflowers men inte lika bra som Wish för att ge en bild. Det är dock långt över förväntan och i förhållande till allt annat som släpps nu för tiden är det på en överjordisk nivå. Bara 8 låtar men 8 låtar som allihop fungerar.

Den stora stunden är den avslutande sången. Endsong. Här är det så bra det någonsin kan bli faktiskt. Lika bra som jag hoppades när jag först hörde stycket genom yrsliga youtubefilmer inspelade på mobiltelefoner för flera år sedan

Musiken, bas, gitarrer, trummor, keyboards och den där sånginsatsen och orden i sig som faller som en slägga genom vad som helst. Det är magiskt och oändligt.

And I'm outside in the dark
Staring at the blood red moon
Remembering the hopes and dreams I had
And all I had to do
And wondering what became of that boy
And the world he called his own
I'm outside in the dark
Wondering how I got so old

Det blev inte så mycket, men nu

 Jag hade tänkt skriva en skivkrönika som jag brukar göra i slutet på ett gammal eller början på ett nytt år.

Det blev inte så mycket med det.  Tyvärr.

Lite kortfattat kan jag dra här om det som var intressant som släpptes under 2020 så det är avklarat på något sätt.

Bob Dylan ger sig aldrig och gjorde ännu en sent-i-livet skiva, Rough and Rowdy Ways. Framförallt spåret Black Rider stack ut.

Danzig gjorde en fruktansvärd Elvis-hyllningsskiva kallad Sings Elvis. Akta er för den.

Einstürzende Neubauten kom ut med sitt album Alles in Allem. Något klenare än senare års verk men ändå mycket underhållande. Senate under året kom skivan ut i specialutgåva med det tillagda spåret La Guillotine de Magritte som var den största behållningen

Franska Trion trasslade till det något för sig med sin skiva Är Det Konstigt? som jag inte riktigt ännu bestämt mig för vad jag tycker om. Svår skiva

Hurula rockade upp sig en bit på sitt album Jehova och hittade farten igen. Den X-Models-osande refrängen i titelspåret sitter klockrent och likaså uppmaningen om att Se upp, dörrarna stängs.. för oss ikväll i just Ikväll, Ikväll

Iggy Pop slängde ihop en singel om det här Covid-viruset som vänder upp och ner på allting, Dirty Little Virus

Khruangbin myste på ordentligt på sitt album Mordechai och skapade en märklig länk mellan thai-popen, det alternativa och det allra mest kommersiella.

Les Big Byrd fick ur sig en singel där framförallt det andra spåret, Reflex är värd att skriva hem om

Mark Lanegan som oftast är ruskigt ojämn på album fixade till albumet Straight Songs Of Sorrow riktigt gott. Stockholm City Blues sitter bäst.

Mattias Alkberg släppte årets mest frustrerande skiva, Bodensia. Helt ok i musik och text i sig men alltihopa dränkt i en auto-tune från helvetet självt

Neil Youngs återutgivning/återanvändning i Homegrown är hygglig men inte något större utropstecken i skivkarriären

Nick Cave gjorde i virustiden ett soloalbum, rent solo bara med sig själv och ett piano, Idiot Prayer: Nick Cave Alone at Alexandra Palace. Grinderman-låten Palaces Of Montezuma togs verkligen till nya höjder här.

Nicolas Godin, en halvan av franska AIR (han som ser ut som en yngre Robert Redford) släppte ett soloalbum, Concrete and Glass som var otippat uselt. Inledande titelspåret har dock vissa poänger

Rodolphe Burger, ständigt produktiv släppte albumet Environs som halvvägs fungerar väldigt bra men sen mojnar något på ett märkligt sätt

Roger Eno and Brian Eno, bröderna Eno alltså gjorde ett av de stora albumen i år, Mixing Colours. Fragmentariskt och vackert och många gånger inspirerat av en symfonisk katt tycks det. Storartat.

Ulf Lundell likt Dylan vägrar ge upp och vräkte ut sitt album Telegram över oss. Att ta med Pelle Ossler på elgitarr är alltid ett bra beslut. Bäst i inledande Fram mellan stenarna, en sweet remake på Not Fade Away kan man säga. Lite overkligt Kent-klingande Kallt Té Halv Tio är en annan höjdpunkt

Det var det på ett ungefär. Annars handlade det mesta om gammal jazz och exotica. Får tas upp om det vid annat tillfälle.

Gott Nytt år

Det blev inte mycket bloggat i år. 

 Mer nästa år. 

 Kanske

Hej då, Ennio Morricone

Det är lätt att av och till slänga sig med begrepp som "Gigant" i olika sammanhang beskrivande olika personer som vandrar på och av jorden. I fallet Ennio Morricone går det dock inte att missbruka epitetet.

Ennio lämnade oss idag i en ålder av 91 år. I en ålder då de flesta hälsat hem för länge sen var Romaren fortfarande uppe i högt varv. Stod på scen och fäktades med dirigentpinnen så sent som förra året, vann Polarpris och Oscars några år sedan innan det. Vann Oscars för nyskriven musik, alldeles nyss.

De sex decennierna  innan nu var inte så pjåkiga de heller.

Det finns ingenting som går ens i närheten att jämföra med den produktion Ennio presenterade.

Musikaliskt score till över 450 filmer. 397 regelrätta album med originalmusik. Då räknar jag alltså inte med Live- eller samlingsplattor som det kanske finns femhundra till av, många med enskilda stycken inte utgivna på vanliga skivor. Av de här hundratals filmerna var cirka 40 westernfilmer. De mest kända förstås de klassiska regisserade av Sergio Leone men han skapade tonerna till så många andra typer av filmer också vid sidan av dessa. Maffia-och Gangster-filmer, Action-filmer, Skräck-filmer, Kärleksdrama-filmer, Krigs-dokumentärer, Komiska filmer, Filosofiska filmer, Historiska filmer. Märkliga filmer. Han satte musik till allt man kan tänka sig.

Det var inte bara lite sköna stråkar inslängda där det kunde passa. Ennio karvade ut sin egen plats i tillvaron, uppfann sina egna ljud. Experimenterade och vände ut och in på allt. Han drog sig inte för att halvt slå sönder ett piano för att upptäcka en ny säregen ljudbild han kunde använda. Eller varva klassisk stråkkvartett med mexikansk eller elektriskt fuzzande gitarr i varmt motljus. Han hittade förstås fantastiska musiker och sångare till sina projekt som Alessandro Alessandroni som visslade de episka tonerna i spaghettifilmerna och även tog slog an många av de viktiga twang'en på gitarrerna men Ennio satte ihop det.  Han var kompositören och den moderna musikproducenten på samma gång, redan under tidigt 60-tal.

Det finns så mycket att lyssna på att det nästan är ofattbart. Musiken gör sig starkt även utan film i anslutning. Även om den fullgjorde sitt värv i att lyfta en särskild film, sätta stämningen, intensifiera situationerna och rent av förklara handlingen många gånger är det lika mycket en resa att bara höra, i de goda högtalarna hemmavid.

Mitt främsta fokus ligger väl främst i materialet från 60- och 70-talet men det betyder inte att scoret till exempel till The Mission från 1986 som är mer traditionell filmmusik med symfoniorkester inte bjuder  på intressanta eskapader och så sent som 2016 satte Ennio all musik till Quentin Tarantinos The Hateful Eight med den äran.

Ibland överglänste musiken filmerna. Città violenta från 1970 är en ingen usel film utan en helt okej action-rulle men musiken är magnifik. Kanske det bästa jag än så länge hört från Maestro Ennio.

Jag har många skivor kvar att höra på. Utöver alla som redan finns dyker det hela tiden upp nya, från filmer som ingen längre kommer ihåg med med musiken redo att göra kaos med en. Det är en tröst ändå.

Jag behöver komplettera texten med några väsentliga exempel på den skatt av arrangemang och toner som Ennio gav oss och klipper in fyra upplevelser här.

Först hur satans vackert det kunde låta. Stråkar som bänder upp själen. klassiska blåsinstrument. Ett inledningsvis försiktigt försiktigt piano. En lätt funk-bas hälsar på efter en stund. Det är som att smaka och ta ett bett på landet Italien i sig självt. I slutet kommer det lilla lilla gitarrackordet och gör saker med dig.

Amore Come Dolore från Le foto proibite di una signora per bene, 1970 (Luciano Ercoli)



Vidare ett exempel på hur tufft det kunde låta, här Rito Finale från filmen Cittá Violenta som jag nämnde tidigare, regisserad av Sergio Solimma. 1970. Här kan man också se lite av själva filmen också.




I ett tredje klipp vill jag förevisa hur väl Ennio Morricone fungerar i en modern miljö och i andras händer. Datumet är den 6 juli 2013. Platsen är den olympiska stadion i Rom. På scen står det brittiska rockbandet Muse en bit in i kvällens set. Basisten Christopher Wolstenholme har sprungit fram på mittgången som delar upp publikhavet och sätter munspelet till munnen Snart ljuder tonerna till Armonica, mer känd med sin engelska titel, Man with a Harmonica från Once upon a time in the West, (Sergio Leone, 1968). Sångaren Matthew Bellamy kan inte annat göra än att gallskrika "Morricone!!..." innan de drar in introt i sin egna Knights of Cydonia, ett stycke såklart starkt inspirerat av italienaren själv. Det är rätt mäktigt.




Det sista klippet jag tar med här är med stycket som rockbandet Metallica öppnat varje konsert de spelat sen de gick i kortbyxor. Men musiken skall förstås avnjutas så här med scenen i själva filmen.
Den Gode (Clint Eastwood) har övertygat iväg Den Fule (Eli Wallach) i riktning mot kyrkogården för att hitta gömman med pengar. För att få Den Fule att skynda på något skjuter Den Gode lite kanon på honom under tiden. Fyra minuter med en prick som ränner runt på en kyrkogård. Det är en fantastisk scen och Ennio drar sitt lass med musiken till.

Il buono, il brutto, il cattivo, Sergio Leone, 1967



Tack för allt Ennio. Maestro Ennio.

En samling sånger att hälsa Sommaren välkommen med

En samling strömmande sånger att hälsa Sommaren välkommen med.

Bodensia

Mattias Alkberg 
Bodensia
Album, 2020

Alltså

Jag gillar Mattias Alkberg. Jag gillar i stora drag all musik han gjort eller varit inblandad i att skapa.
Jag tycker om hans ord som går lika bra att läsa som de är även när de kallar sig poesi eller ingår i politiska pamfletter. Över huvud taget känner jag mig ganska allierad med hela konceptet Alkberg.

Nya skivan Bodensia borde helt följa tidigare framgångskoncept då vi även här hör starka texter och goda toner. Arrangemangsmässigt låter det kalas. Det är utan att låta exakt som Nick Cave ofta nedskalat med piano i centrum på ett liknande sätt som man bara kan göra om låtarna är starka nog.

Utgångspunkten från de brända kanterna av Norrlandsmetropolen Boden med en tvist av science fiction är helt i sin ordning och man känner också igen Mattias goda sinne för balans mellan ångest, vardag och ett milt hopp om livet i orden.

Det är många starka stycken på skivan, kanske till och med jämnstarkare än förra skivan Åtminstone artificiell intelligens som i sig verkligen inte var någon dålig skiva.

Klockrent, rätt i mål då eller? Nä, tyvärr.

Av någon anledning som jag inte kan hitta förstånd till att förstå är det mesta av sången djupt angripen av ljudprocessor-effekten Autotune.

Den här vedervärdiga tekniken våldtar sången överallt på skivan. Likt som i ett enormt krossverk i en gruva i Lappland smulas låtarna sönder till bara strimlor.

Det är så synd.

Alkberg har vart inne på den här tekniken tidigare och har säkert en utarbetad plan varför den skall användas här, en vision om det som uppenbarligen överlevt genom den sista mixen men jag förstår inte.

Okej om det hade vart för att skruva till någon enstaka refräng eller i något flippat outro så hade jag begripit, men överallt hela tiden? Varför?

Och om man nu måste greja med sången så hade väl syskon-effekten Vocoder varit ett lämpligare instrument? Den effekten går ju att använda på riktigt. Autotune är verkligen bara bara hemskt.

Så synd på rar skiva.

Arbetslivet i mars 2020

Lär nog fått Bingo innan veckan är slut

100 ord för regn

I Göteborg har vi 100 ord för regn.

Last.fm Best of 2019

Äntligen är årslistan från Last.fm klar. Siten som räknar ihop ens samlade musiklyssnande under året.
Man kan kallar det för scrobbling. Varje låt man lyssnar på blir räknad och noga redovisad i underbara tabeller. Något för den som är både statistik- och musik-nörd

Här några delar av den samlade statistiken för 2019

Som bilden visar blev det ett rekordår förra året.

Topparna är kanske inte helt oväntade men intressant med uppgång på alla fronter.

Intressant också att se hur lyssnandet fördelar sig per veckodag, klockslag och i genres

Genres över tid över året

Och till sist om nyheterna för året. Bilden av hur mycket ny musik man lyssnar på.

Har du ditt musiklyssnande genom Spotify, Music Media Player eller Sonos eller något liknande är det bara att gå till din profilsida på Last.fm och klicka på 2019-knappen för att se din egen statistik.

Skiv-året 2019

Det har blivit dags att summera skiv-året 2019. En sammanfattning av det som gavs ut på skiva just i år och det som fastnade, stannade kvar och värt att berätta till eftervärlden om.

Det blir en resa från de döda till de levande och de i mellan.

Jag börjar med fem singlar och sedan en gäng regelrätta album.

Leonard Cohen - Happens To The Heart

Salig Leonard Cohen som så sorgligt lämnade oss redan i november 2016 hörde av sig från andra sidan med en samling sånger utgivna i efterhand. Det blev ett album, Thanks For The Dance men jag kom aldrig längre än till den här fantastiska första singeln. Låtarna hann skrivas medans Leonard fortfarande var i livet men kom aldrig att materialiseras då. Med hjälp av bland annat Daniel Lanois och en stor skara andra musiker gjordes hälsningen från den andra sidan klar. Kan vara bland det bästa han någonsin gjorde, den här, Happens To The Heart.

Ulf Lundell - Stockholm i December

Lundell fick för sig att göra en jul-singel igen. Få klarar att skriva på temat jul som just han gör. Det låter precis som man kan tänka sig och sin exil till Skåne-land till trots sitter betraktelserna över ämnet Stockholm som ett spett som vanligt. I listan får vi snart anledning att återvända både till fenomenet Jul och företeelsen Ulf Lundell.

Ensamma Hjärtan - Ska vi ha det så här?

70-tals-sensationsbandet Ensamma Hjärtan med ikonen Gunnar Danielsson i spetsen gjorde comeback med nyskrivet material redan 2018. En rad singlar har fått se dagens ljus. Bäst är den här, Ska Vi Ha Det Så Här? som kom tidigt i år.

Les Big Byrd - Snö-Golem

Ny-Kraut-undret Les Big Byrd fick ur sig en stark instrumental urladdning i år i form av den här snögubben. Frågan är om de någonsin låtit mer av germansk taktfast hippiemusik. Lika lämpligt avnjutet i ett inrökt studiorum i Kreuzberg som i full fart på en raksträcka på Autobahn. Bara klockan är inställd på 1973 så.

Vera Vinter - Kanske Kan Julen

Jag hotade med mer musik i julens anda och här har vi Vera Vinters otippade cover på Ron Sexmiths underbara hymn Maybe This Christmas som jag i sig spelar friskt i December månad varje år. Tempot är högre. Det snålas inte med digitala handklapp i den här elektro-akustiska versionen och orden flyter väldigt fint fram i den här svenska versionen också.

Så långt singlar. Nu över till albumen.

Edwyn Collins - Badbea

Skotten Edwyn mest känd för brottar-hitten A Girl Like You från 1995 har fortsatt harva på lite vid sidan av de stora framgångarna sedan dess. Det blev inte lättare att han 2007 drabbades av en stroke och tappade förmågan till att prata, sjunga och det mesta en normal människa normalt klarar av. Han gav sig dock inte och har hittat tillbaka igen och fått ur sig flera skivor ändå. Årets Badbea är inte bara bra, den kan vara den jämnaste han någonsin skapat. Visst hör man sviter av sjukdom på skivan men så gott att humorn är intakt och att han fortfarande kan svänga ihop ett av sina patenterade borrmaskinsliknande gitarrsolon när så krävs.

Hawkwind - All Aboard The Skylark

Den brittiska rymdrock-orkestern Hawkwind vägrar ge sig. Ett band som gav oss en milstolpe inom genren rymdrock, In Search of Space redan 1971, att de får ur sig något relevant nu i år är rätt otroligt. Det skall sägas att de gick rätt ordentligt vilse på 80- och 90-talet. Fastnade i New Age och Pink Floyd-plagiat. Så mycket sig själva som de låter på årets skiva har de inte gjort på decennier. Ändå fräscht rent av. Rymd-blippen ligger där de skall, saxofon spelar fin roll och det ångas på gott på gitarrer och resten.

Hurula - Klass

Jag betraktar fortfarande Hans Robert Hurula som en relativt ny artist och en av de starkare sådana vi har just nu men sanning är ju att han satte bandet Masshysteri i sjön redan 2008 och har hunnit släppa album i eget namn sedan 2014. Årets skapelse Klass är lite lugnare och mer eftertänksamt än tidigare album. Texterna om livet förr i Lule land biter fortfarande på samma sätt.

Weeping Willows - After Us

Året hade inte kommit längre än till mars månad när Weeping Willows lanserade sitt alster After Us. Kanske den mest mest genomarbetade svenska skivan på temat klimatförändringar, miljöhot och ett hållbart samhälle som gjorts. (Tills en kille som heter Stefan släppte sin) Man hittar också ett grandiost farväl till en närstående i den episka Let Go. WW har aldrig gjort en dålig skiva och den här är inget undantag.

Swans - Leaving Meaning

Amerikanska Swans är verkligen inget lättsmält band. Från det tidiga 80-talets excesser i kakafoni och vansinne fram till senare års rent av vackra stunder tar de ändå en stig framåt vid sidan av de flesta andra akter. Man kan möjligen jämföra med Einstürzende Neubauten som man hittar parallellt i en liknande stig utvecklingsmässigt bredvid. Årets skiva bjuder på lite av varje och som jag var inne på redan i recensionen av comebackplattan My Father Will Guide Me Up A Rope To The Sky 2010 så låter det här märkligt nog fortfarande farligt av och till. Musik som skräms på riktigt. Mest storskaligt blir det dock i det elva minuter långa titelspåret Leaving Meaning som är både skirt, bedårande och skrämmande på samma gång.

Stefan Sundström - Domedagspredikan

Jag gick in på en längre betraktelse på Stefan Sundströms fina Domedagspredikan när den släpptes här men kort igen så är det är en härlig välspelad återkomst av Sundström i god form. Som titeln anger en skiva i tidens anda med de klimat- och miljöutmaningar vi står mitt i men också med betraktelser kring ett möjligt solidariskt samhälle och om hur morfar-livet fungerar.

The Twilight Sad - It Won/t Be Like This All The Time

Vi tar oss tillbaka till Skottland igen och bandet The Twilight Sad som gjordes kända för en större värld när de fick agera förband på världsturné med The Cure 2012.  Bandet är nu framme vid sin femte skiva och fortsätter karva ut sitt alldeles egna depprock-kosmos med den där speciella skotska accenten starkt framskjuten i ljudbilden som vanligt.

Rammstein - Rammstein

Jag skall erkänna att nyheten om en ny Rammstein-skiva efter tio års frånvaro inte väckte jättestarka känslor hos mig. Även om jag diggade då, på 90- och 00-talet så kändes den här tyska grejen lite fyrkantig och lämnad akteröver. Gott då att bli så positivt överraskad som jag blev av årets verk som faktiskt till och med svänger av och till. Jag skrev mer utförligt när den kom här.

Mark Lanegan - Somebody's Knocking

Tidigare recensioner av Lanegans plattor har präglats av ett visst gnäll då de trots att de innehåller en hel del matnyttigt oftast är sorgligt ojämna i kanten. Årets skiva är inte formidabel men konsekvent och med en fin balans mellan blues, elektronik och post-punk. Här och där låter det som ett moget The Stranglers på ett sätt det inte gjort innan. En växare.

Lloyd Cole - Guesswork

Engelsmannen Lloyd Cole har som Edwyn Collins som jag skrev om tidigare hamnat lite utanför de stora arenorna de senaste trettio åren men kämpar på ändå och fortsätter spela och ge ut skivor. Det är synd och skam att det inte får mer uppmärksamhet än det får. På årets Guesswork går Lloyd djupt in i den elektroniska världen där han normalt rört sig rätt sparsamt. Han har ju en mer obskyr karriär vid sidan av sitt singer-songwriter-värv där han jobbar med analog instrumental synthesizer-musik men det här är första gången det hela flyter ihop så att säga. Det är roligt att höra hur väl det faktiskt fungerar. I Violins ligger tjok av elektroniska stråkar och stöter i versen som tagna från New Orders Power, Corruption & Lies från 1982 (New Order stal de förstås i sin tur från Kraftwerks 70-tal).  Befriande ändå att höra el-guran komma fram mot slutet och sätta ihop låten. I övrigt lite molokna men klassiska Lloyd-låtar med andra kläder på sig än vanligt.

bob hund - 0-100

bob hundens senaste skiva är inte deras bästa direkt men ändå relevant och intressant. En del höga toppar som i Vi Är Såå Lyckliga Som Bara Olyckliga Människor Kan Bli eller den magnifika Impopulärmusik.  Man kanske skulle satsat på en serie singlar istället men rent uselt blir det aldrig förstås.

New Model Army - From here

Några andra som kämpar på oförtrutet är brittiska New Model Army och de släpper skivor i en takt liknande den Motörhead hade i sin glans dagar. Minst ett nytt album minst vart annat år under många år. Jag uppfattar årets From Here som något mer poetisk än rakt plakatpolitisk som brukligt. Det här är ett band som inte fruktar att kalla en spade för en spade så att säga. Överlag tycker jag att postpunkarvet gör sig mer gällande här än på några av de senare skivorna. Basgången i Never Arriving är ett fint exempel på det. Annars är Where I Am med sitt pigga akustiska lägerelds-driv det man gärna tar med sig till års-playlisten.

Ian Brown - Ripples

The Stone-Roses-forne Ian Brown var jag inne på redan förra året då den första singeln till skivan, First World Problems hamnade på skivdiskarna redan då 2018. Själva albumet, Ripples kom dock ut tidigare i år och det är en lite märklig skiva. Märklig på det sättet att den har ett kort bäst-före-datum. Först låter det bara härligt och som ett minimalistiskt moget Madchester-sväng. Sen tröttnar man rätt friskt på det. Låter skivan ligga några månader igen och sen funkar den en stund till.
Mycket märkligt. Inga av de andra skivorna i den här uppställningen lider av samma åkomma.

Iggy Pop - Free

En av de största hjältarna gav oss en mycket god skiva i år.  Jag gick mer noga igenom den när den kom här. Den oefterhärmlige Iggy Pop tonade ner sig något. Släppte in blås och effekter och lyfte fram orden ordentligt. En av de bästa i år.

Tool - Fear Inoculum

Kanske den allmänt mest efterlängtade comebacken i år när de alternativa Metal-giganterna Tool släppte ett nytt album. Tretton år tog de på sig innan årets Fear Inoculum såg dagens ljus.  Jag är ju ingen jättekompis med Metal gjord sådär något efter 1982 men just Tool drog i hel del trådar åt rätt håll när det begav sig som värst på 90- och 00-talet och de förtjänar sin uppmärksamhet. Skivan bjuder dock inte på några enorma överraskningar utan lite av hur det brukar låta om än lite tröttare. Avslutande kvarts-långa 7empest är dock riktigt bra och med mycket geist i steget. Det får dock sägas att om elva minuter med Swans valsar iväg som en dansande dröm så skulle den här sista kvarten kunna delas upp i flera separata låt-delar för större effekt men kvarts-rasten i sig är inget slöseri med tid.

Ulf Lundell - Tranorna Kommer

Så är han här och härjar på årslistan igen den gode Ulf. Nu med sitt album Tranorna Kommer som kom tidigare i år.  Det kan sägas med en gång att det inte är den största fjädern i hatten det här men väl en god kaka. Allra bäst blir det i den i med Ulf-mått mätt sett bluesiga Definitivt Religion.
Jag skrev lite längre om den här när den kom här. (Delad recension med Rammstein)

Cortex - Closure

Klassiska Göteborgsbandet Cortex med Freddie Wadling i spetsen somnade in redan under andra halvan av 80-talet men återutgivningar av hittills outgivet material påbörjades förra året med mini-LP'n 1987 och i år avslutas den cirkeln med ett nytt släpp, Closure.
Än en gång uppstyrt av Henryk Lipp med team som fått rådda med rejält svedda råkopior med musik där en del behövts läggas till och dras ifrån.  Vad vi får här är är ett intro och två egentligen nya spår, Sea of Lunacy och Heart of Steal samt fem live-spår inspelade på Club Caesar i Göteborg runt 1987. De nya spåren håller samma klass som de på förra årets skiva. det vill säga hög och livespåren trots att jag aldrig såg Cortex live då ändå får en att känna att man var där ändå. Det är något som slår emot en genom högtalarna. Billig flasköl, svett, fri rökning inomhus och rå blöt havsluft från havet i kanterna på allting. Som det var då i Göteborg.

Nick Cave & The Bad Seeds - Ghosteen

Efter två månaders lyssning gjorde jag ett tappert försök att recensera den här skivan mer grundligt. Man hittar det försöket här. Det är inte som att juryn är varken inne eller ute på den här. Den är mer som att den springer runt på ett tak som brinner.

Det här en skiva om sorg med vad det innebär. Den kräver sin tid och kraft. Årets vackraste men också mest förvirrande skiva. Inget för dansgolvet. Om du inte dansar alldeles själv. På ett tak som brinner.