Iggy & The Stooges på Liseberg

Iggy & The Stooges
Konsert, Liseberg
26 juni 2013

Iggy & The Stooges. På Liseberg. Det är så fel att det blir rätt. Förvirrade turister och barnfamiljer som är ute och åker karusell får höra brutal och uppriktig musik. Låtar som Raw Power, Beyond the Law och Open up and Bleed istället för Lotta Engberg. Det är verkligen inte mer än rätt.

Det är ett lite anpassat set för nöjespark. Volymen är för låg och Iggy är verkligen gammal nu, men ändå. Han orkar fortfarande mer än de flesta som är trettio år yngre. Det kan ibland kännas som lite på rutin. Giget på Liseberg i grådaskig svensk kallsommar är väl inte det hetaste för bandet på turnén men ändå, men ändå. Det är ju Iggy. Och James Williamsson som än en gång excellererar på sin el-gitarr och Steve Mackay som skiftar mellan sin rökiga saxofon, träblock och envetet piano. Resten av bandet som nu består av Mike Watt på bas och en okänd förmåga på trummor gör allt som behövs för att stötta upp de andra.

Favoritballaden Open Up and Bleed sitter gott och andra höjdpunkter är Joanna, ovanliga klassikern Cock in my Pocket, den suggestiva Penetration och Search And Destroy förstås

Ett avsteg från Stooges-katalogen görs, Iggys solo-hit The Passenger dyker lite oväntat upp men gör sig så bra den med.

Roligast är det famösa introt där Iggy ligger på scenen och öser komplimanger över en flicka som står långt framme vid scenen. Med sin softaste baryton-röst förklarar han med mjuk röst hur vacker hon är. "such a Lovely girl, so pretty... För att sedan abrupt ändra rösten till djävulusisk och skrika "..but Your Pretty Face is going to Hell!!!!.." och ëposet med samma namn drar igång med samma tyngd som den gjorde redan 1973.

Vi får låtar från den senaste plattan insprängda här och där i set-listen, och de låter väl ok, men det är det gamla som drar upp mungiporna mest förstås.

Kompisar från Förr

Strax innan det drar igång. Förväntan ligger i luften. Öl ur plastglas dricks stilla. Regnet håller sig i molnen. Publiken är lätt överårig och som Iggy själv lite luggsliten. Det är mest riktiga fans framför scenen. Buttra män ler och det hoppas en del längst fram. En del av det unga gardet kör kvällen i bar överkropp som kvällens huvudperson själv. Det är tungt, vasst och trivsamt på samma gång

Iggy lever. Han gör verkligen det. Han pratar dock lite oroväckande mycket om döden i sina mellansnack trots den livsglädje som spritter ur den slitna kroppen.

Hjälte lite vid sidan av. James Williamson spelar alla gitarrpartier som hörs på scen. Hysteriska intron, solon och krumbukter. Han spelar Ron Ashetons partier från de första plattorna lika obehindrat som sina egna från ungdomen. En riktig gitarrhjälte.