Black Sabbath på riktigt igen

Black Sabbath
13
Album, 2013

Jag får villigt erkänna att jag inte hade några större förväntningar på klassikerbandet Black Sabbaths återkomst i den reguljära formen från storhetssåren 1969-78. Den reguljära formen med undantag av positionen trummor då vi nu finner Brad Wilk bakom slagverken. ( känd från Rage Against the Machine bland annat) Klassikertrummisen Bill Ward var först med i bilden i återkomsten men vart missnöjd med det ekonomiska arrangemanget och har därför utgått ur uppställningen.

Nä, Sabbath gick ju vilse redan 1980 när de tappat bort en då svårt alkoholiserad Ozzy Osbourne och ersatte honom med Dio och andra halvfigurer som sångare i olika tappningar av bandet, den ena sorgligare än den andra.

På 90-talet återförenades originalen för att spela live och vid ett tillfälle släpptes en live-skiva med två nyskrivna låtar som bonus men det lät sådär, ärligt talat.

Så det är så fantastiskt roligt att årets skiva i stora drag så fullständigt överraskar genom att låta så gedigen, tung och grym och väl genomarbetad.

Gitarristen Tony Iommi lägger elaka välbekanta riff och solon som i fornstora dar, Geezer Butler vräker på med sin skördetröska till bas och får precis det utrymmet i ljudbilden som hans spel kräver och Ozzy som clownat sig så i närmare trettio år får till sången på ett minst sagt överraskande bra sätt.

tv. Sabbath ca 1969-70. th. Sabbth 2013

Låtarna som ofta drar iväg bortåt sju-åtta minuter är dock av lite olika fantastisk karaktär, jag hör inte något spår som är något direkt magplask men de är olika höga toppar i en god bergskedja av sånger får man säga.

Skivan börjar som bandets skivkarriär självt med en variant på det klassiska stycket Black Sabbath från 1969. Demoniska ackord, frilagda trummor, rullande bas och Ozzys mässande. Vi pratar stark igenkänningskänsla från det mest klassiska av gammel-Sabbath. Stycket är End of the Beginning och under sina styva åtta minuter hinner det gås upp och ner i tempo på klassikt manér, Iommi får in en 2-3 goda solon av hög klass och Ozzy får in en sångmässigt John Lennon-liknande passage mot slutet också. Här är en rätt hård arrangerad video som släpptes i anslutning till att bandet medverkade i ett avsnitt av den amerikanska TV-serien CSI tidigare i vår. Det må vara semi-live, statister till publik etc, men Ozzys glädje går inte att ta fel på. När han här en fem minuter in i monsterlåten börjar veva igång studiopubliken förstår man att det är precis HÄR han skall vara, i det här bandet, i den här musiken, i det här ljudet, i det här upplägget. Det är en sån fröjd att se och höra på.



Många spår spelas i andan som i introduktionslåten.  Age of Resaon låter som Sabbath lite längre fram på 70-talet med lite lätta progressiva stämningar och ett mer rent klassiskt hårdrocksgitarrsolo. i Zeitgeist vänds det ut på klassikern Planet Caravan med trummorna ersatta av lätt bankande på gitarrkropp och den där ljuva sommarpsykedeliska stämningen som gjordes så fint för så där fyrtio år sedan sist.

Allt låter dock inte helt lika mycket 70-tal. Här och där lånar Sabbath tillbaka från yngre kollegor som i sin tur lånat bra mycket från Sabbath själva från början. Singel-spåret God is Dead? andas lite Alice in Chains och en skvätt från Ozzys 80-tal sipprar fram på några spår till även om själva formen aldrig ändras helt.

Även om plattan är kalas är den lite väl allvarligt gjord. Man kan sakna de där utflippade grejerna som fanns med på de tidiga verken som gjorde skivorna så dynamiska. Utöver att tillsammans med Led Zeppelin uppfunnit den riffbaserade hårdrocken var bandet i sin glans dagar väldigt glada i att prova nya saker och inspelningstekniker. Man drog sig inte för att släpa in moog-syntar och mellotroner, akustiska märkliga hyss och att dra Ozzys sång genom gitarrpedaler och liknande. På den här skivan hittar vi med undantag från några korta intro-delar till sångerna inte några sådana idéer. Man tycks ha vart fullt upptagna att göra en tung god platta rätt och slätt.

Vidare finns det inte något annat som förekommer  av och till på de gamla klassikerna och det är svänget. Gamla låtar som War Pigs eller Supernaut går ju rent av att dansa till om man så vill trots sina sedvanligt tunga texter. Nä det här är musik att stilla eller våldsamt headbanga, hoppa upp och ner eller bara vifta med armarna till och det räcker rätt gott det.

Bäst blir det i Damaged Soul där allt faller på plats. Som jag utbrast vid första genomlyssningen. "Den bästa Doom-bluesen sen Jesus gick i kortbyxor" Det är något rent sagolikt bra helt enkelt. Här är bryggan tillbaks till 1970 lika stark som asagudarnas Bifrost till Asgård. Ett munspel slår efter en stund följe med Butlers och Iommis strängbändande och verkligt ljuv musik uppstår. Munspelet är ackrediterat till Ozzy men enligt en vild diskussion i olika samtalsgrupper om Sabbath på nätet skall det till största delen spelas av en extern kraft. Det spelar inte så stor roll, det låter så bra ändå och Ozzy har ingenting att skämmas för sångmässigt på det här verket.

Skivan finns i en deluxe-variant som dubbel-CD där skiva två innehåller tre låtar till, två av dem, Peace of Mind och Pariah är helt en par med låtarna på skiva No 1.

Riktigt bra jobbat gubbar!