Skivhögen #Mars 2013

David Bowie
The Next Day
Album, 2013

Depeche Mode
Delta Machine
Album, 2013

Clutch
Earth Rocker
Album, 2013

Det har blivit lite tunnsått med recensioner så det känns som läge för att dunka på med tre på en gång. Tre tunga mars-släpp som kräver sina ord.

David Bowie kom med ny skiva. Bowie. Inte fan vem som helst. Bowie. David Fucking Bowie.

Gött att se dig igen kompis

När legenden aviserade sin återkomst till branschen i februari var det svårt att förhålla sig nykter till händelsen. Bara faktumet att mannen i huvud taget levde längre räckte till stark eufori i sig självt. Det var tio år sedan vi senast hörde av stjärnan på skiva och nu hade han satt i hemlighet och filat på en ny skiva i flera år. Min glädje över detta är svår att beskriva. 

Ingen annan artist eller annat band har någonsin haft sådan betydelse för mig som den här gubben genom åren. Jag drabbades rejält först av honom 1980 i ett inslag i tv-programmet Trazan och Banarne. Lasse Åberg och Klasse Möllberg visade ibland pop-videos mellan sina gags. I ett avsnitt visade de videon till Fashion. Det var det tuffaste jag sett och hört i mitt då 10-åriga liv. Innan detta hade jag mest fascinerats av tekniken runt ljud. Radioapparater och kassettbandspelare i sig. Skruva på knappar, spela in saker. Lattja med prat och musik, men där och då bet någonting i mig som ännu trettiotvå år senare inte har släppt. Den helhjärtade oreserverade kärleken till den goda musiken.

Med åren upptäckte jag massor av annan populärmusik. Faser och genrer virvlade fram och förbi men Bowie fanns alltid där. Från handvettig tryckare med klassens snyggaste tjej i mellanstadiet till Cat People (Putting out fire) 1982 till att ligga i sommarvärme i en stuga och se honom fullständigt slakta Live-Aid-galan på TV 1985. Vad albumet Low gjorde med mig sommaren 1987 skulle jag kunna skriva en hel bok om. Samma år gick jag på min första konsert också. På varvet på Eriksberg. Det var hemskt och fantastiskt på samma gång. Vad sologitarristen Peter Frampton som Bowie valt till turnén gjorde med Heroes skulle jag inte önska min värsta ovän, men ändå. Det var ju Bowie. I för tiden fånig frisyr och med taskig ljudbild men ändå så fantastisk.

Mot slutet av 80-talet hade jag lyckats ansamla allt Bowie gjort på skiva fram tills dess. Det var tummade vinylskivor, de flesta begagnade, inhandlade på skivbörsarna runt om i Göteborg. Det var en stark känsla av att sitta på allt och då framförallt mästerverken från perioden 1969-1980.  Inget blandband var komplett utan en rejäl dos Bowie inspelat också oavsett om det var depprock, hårdrock, elektroniskt eller något annat som stod på resten av menyn. 

1990 åkte jag upp till Stockholm och såg honom igen på Stockholms Stadion. Allt var ofantligt mycket bättre än på Eriksberg. Han öppnade med Space Oddity. Segern var vunnen i första sekunden när det första ackordet slogs an och stjärnhimlen lyste upp i back-dropen. Bowie var lite full och glad, blandade själv ihop årtal på då han släppt plattor och lyste som den största stjärna världen någonsin sett.  Det är oklart om jag någonsin sett och hört något bättre. Fem år senare står jag på parkett på ett halvfullt Scandinavium i Göteborg. Jag är där själv. Står kanske 10 meter från scenen. Känslan är som att vara med i Livets Ord. Trots halvfull arena och ensamt så är det elektriskt. Låtar från den dåtida skivan Outside spelas upp vid sidan av gamla låtar. Någon kastar upp en tröja som hamnar över ansiktet på honom. Han ser arg ut i någon sekund och fortsätter sedan sjunga än mer frenetiskt. Han tappar inte ett ord i versen han sjunger trots trasslet med tröjan. Det är så stort.

Skivorna som kommer sen på 90-taket och en bit in på 00-talet är inte i samma liga som det gamla. Inte alls, men det glimrar till varje gång på något eller några spår. 2003 står jag på parkett i Globen i Stockholm och möter legenden igen. Nu i sällskap med min nuvarande flickvän och några vänner. Skivan han just släppt, Reality är sådär, men konserten är bitvis bländande.

Sedan blev det tyst.

Några gästspel med David Gilmour, Arcade Fire och Scarlet Johansson noterades strax efter Reality-skivan men annars handlade mest nyhetsflödet om hjärtproblem och frånvaro. Bowie är en sådan stor artist att han inte kan visa sig på en restaurang utan att det blir artiklar om det men nu infaller total radioskugga. Några bilder kablades ut när sonen Duncan Jones hade premiär för sin film Moon 2009. Bowie såg tärd ut. Inte med i matchen. Därav denna enorma glädje när han nu i år återuppstår i god form igen och med ett nytt album.

The Next Day heter återuppståndelsen. 17 nya låtar om man tar sig an de luxe-utgåvan. Han lever. Jajjemen. Det skall sägas ganska omgående att det här är inte heller i klass med verken från den klassiska eran, men det är fan inte dåligt. David Bowie 2013 handlar inte så mycket om utforskning av nya världar. Det tittas ganska mycket i backspegeln. Men vilken backspegel det är sen. Framför allt är rösten i god form. Den första singeln Where Are We Now? bjöd på en krasslig bruten röst men övriga låtar på skivan sjungs allt annat än nedbrutet. Han låter rent av lite hoppingivande arg av och till. Arg eller taggad om vart annat. Varje spår bjuder på välbekanta knorrar och igenkänningsfaktorer. Patenterade saxofonstötar och typiska gitarrer och bryggor. Det leks med idéer från Berlin-eran på 70-talet men mest faktiskt från olika hörn av 80-talet. Love is Lost till exempel låter som en låt som hade kunnat vända upp och ner fullständigt på Let's Dance-skivan från 1983.

Det är så fantastiskt roligt det här. Av de sjutton spåren räknar jag ut nio som riktigt bra låtar och det är ett gott betyg om man jämför med de tre senaste albumen 1999-2003. Det lånas och leks friskt skivan igenom. Den monumentala You feel so lonely You could Die är en variant på Leonard Cohens Hallelujah, men det gör ingenting. Det fungerar ändå. 

Vad som än händer i år är årets skiva den här. Eller ja, om nu legenden känner sig så produktiv att han släpper en skiva till i år så kanske årets skiva blir den. Eller så är det den här.

Välkommen tillbaka kompis!

Depeche Mode är sådär i år

Depeche Mode släppte också nytt nu mars. I skuggan av Bowie förstås (allt hamnar i den skuggan) men ändå en händelse av viss rang det med. Jag kom först i kontakt med DM också genom TV:n och popvideofenomenet som var ganska nytt i början på 80-talet. Programmet var Öresound, ett musikfrågesportprogram lett av Bengt Grafström där ett lag från Danmark och ett lag från Sverige tävlade i frågor om musik som visades i videoklipp. Som väldigt liten tyckte jag mycket om den gamla slagdängan Popcorn så det slog an på något sätt med det här blippiga och bloppiga som bandet presenterade 1981. När bandet redan efter sin första skiva tappade sin ordinarie medlem Vince Clarke (som sedermera startade upp Yazoo och Erasure) utvecklades en mer svartsynt hållning till musik och sång. Sångaren Billy Bragg gjorde någon gång på 80-talet jämförelsen att Depeche Mode var popmusikens motsvarighet till Vladimir Majakovskij. Några steg bort från tuggumi-popen alltså.

Ändå måste jag säga att jag har rätt svårt för de första årens skivor från bandet nu för tiden. Det som lät ganska banbrytande för sin tid 1981-83 låter rätt naivt och daterat idag. Man får gå fram till 1986-87 för att hitta grejer som håller än idag. Delar av Black Celebration och Music for the Masses står sig, den sistnämnda förvånansvärt bra. Vad det gäller skivor efter dessa så är inte skillnaden så stor med det som presenteras nu rent ljudmässigt. Däremot har kvalitén på själva låtarna förändrats med tiden.

Depeche Modes styrka har alltid varit låtarna snarare än produktionen.  Här finns ett speciellt språk i harmonier och melodier som går förbi tekniken. Därav att deras bästa låtar är så tacksamma att göra covers på. Den gamla klyschan att en bra låt skall kunna spelas rätt av på en akustisk gitarr eller ett piano är osedvanligt applicerbar på Depeche låtar. Band och artister som Smashing Pumpkins, John Frusciante och Monster Magnet har gjort magnifika tolkningar av bandets låtar till exempel.

Det här är ju lite som att svära i kyrkan. Bandets fanbase har en svår hang-up på just tekniken och maskinerna och visst har de gått i bräschen för utveckling för elektronisk musik. Det är bara det att elektronik åldras så mycket fortare än ett klassiskt tidlöst gitarr-riff. När bandet på 90-talet fastlade sin arenastatus och började inkorporera vanliga trummor, elbas och mer tydlig elgitarr i sin sättning föll bitarna mycket bättre på plats. Plattan Songs of Faith and Devotion från 1993 lät bitvis nästan som en U2-platta och funkar fortfarande. Sångaren David Gahan pysslade vid den tiden med heroin som inte är att rekommendera för någon men genom de svårigheter han gick igenom utvecklades även hans röst vid sida med Martin Gores instrumentala insatser till en mer intressant helhet.

Sedan hände något med själva låtmaterialet. Skivorna efter Ultra från 1997 är förvånansvärt klena. Förra skivan Sounds of the Universe var i stora delar en katastrof. Årets verk Delta Machine är något bättre och lite tyngre men ändå rätt sorglig.

Likt Bowies skiva finns här en de luxe-utgåva att tillgå med sjutton spår sammanlagt. Med god vilja får jag ut tre godkända spår, Angel, Slow och Broken. Resten kan läggas i malpåse. Det är lite roligt att höra bandet helt oblamerat kopiera The Beatles When My Guitar Gently Weeps i första singeln Heaven men det låter ändå för lamt. Till låtarna som fungerar då: Angel tar avstamp i den idé om blues som bandet började förkovra sig i runt 1989. Det är ju en väldigt fragmentiserad bild av blues men med innerlig sång av Gahan och ett och annat gott ljud som fyller i. Slow fortsätter på samma sätt med dramatiska ackord-skiften och fint samspel mellan lead och körsång. Broken är en god pop-låt rätt och slätt, en sån där som de gjorde 13 på dussinet för i världen. Mjukt elpiano i kombination med det struttiga anslaget blandar sig fint med lite pillig gitarr. På något sett låter det som den där låten amerikanska She Wants Revenge försökt skriva hela tiden de hållt på men aldrig lyckats med.

Så-Så.

Clutch har byggt en rockbar på en skiva

Amerikanska Clutch bördiga från delstaten Maryland gör det lätt för sig på nya skivan Earth Rocker och ställer autopiloten på full fart fram över i princip hela plattan. Tok-röj o'hoy.

Clutch som började sin bana på 90-talet med en ganska aggressiv ton någonstans mellan skateboard-punk och Stoner för att definiera modellen. Snart valsade man dock in i den regelrätta bluesrocken men ändå på sitt alldeles egna sätt. Bandet är så amerikanskt att det närapå sprutar stjärnbanér ur öronen på lyssnaren efter en tids lyssnande men ändå låter inte Clutch som så mycket annat man hittar på andra sidan Atlanten. Med en fot i gamla Black Sabbath, andra foten i Led Zeppelin, hela överkroppen och armarna vevande i amerikanskt helylle och huvudet uppe i ett milt vaninne skapar bandet en märklig och mycket svängig tillvaro.

Någonstans vill jag jämföra med landsmännen Cake just i det att det låter så genomamerikanskt och ändå så udda. De flesta amerikanska hårdare rockband av idag låter tröttsamt poserande och schablonmässiga. Clutch är mer the real deal. Sångaren Neil Fallon har en grym och stor röst som får stor plats i ljudet. Likt Jim Morrisson eller Glenn Danzig ungefär.

Ett tag tog bandet en lång detour in i ren blues och tappade styrfart på några skivor men här på Earth Rocker rockas det på som att det inte fanns någon morgondag. Det blir nästan lite för mycket. Något blues-jam i stil med Big News I hade kunnat tryckas in i låtuppställningen också för att skapa mer dynamik. Det ångar på rejält dock. Många gånger är man mitt inne i regelrätt hårdrock. Unto the Breach är som specialbeställd av Metal Town och andra hårdrocksfestivaler över hela världen.

Ett fett undantag uppstår dock på spår sex, Gone Cold. Något så ovanligt som en ballad med Clutch. En blytung ballad förstås, men ändå ett helt annat grepp än på övriga spår. Woodstock- och träskrocksvibbar med Fallon pratsjungande i en Sista Färden-miljö. Riktigt jävla bra.

Earth Rocker bjuder inte på några klassiker i stil med I Have the Body of John Wilkes Both eller Burning Beard. Men man har inte tråkigt, det är ett som är säkert.

What's this about limits?
Sorry, I don't know none.
What's this about some DB limit?
Sorry, I can't hear none.

You can take a little cruise down the river of booze,
Act all poor and defeated.
Shout to the mountain some boo-hoo blues,
But I'll stand here and repeat it:

I'm an earth rocker!
Everybody hear me now.
I'm an earth rocker!
Everybody get the message?

Första raderna ur Earth Rocker.