Ett Gott Veckoslut

Den sista helgen i januari bjöd på en rad intressanta upplevelser. Jag hann med att ta del av rock'n'roll, pop och poesi såvväl i formen av nostalgi som helt nya bekantskaper

Lördagen inleds med drinkar hemmavid i några goda vänners lag och sedan en kort promenad ner till Sticky Fingers på Kaserntorget i Göteborg.

Jag hängde ju här rätt mycket förr i tiden, framför allt kring tiden för millennieskiftet men på senare år är besöken mer sällsynta trots att det av och till sker musikaliska händelser av betydelse här.

När vi kommer in i lokalen tio minuter efter utsatt tid har den första akten Långfinger redan dragit igång. Vi avnjuter en god låt i kön till garderoben som är utformad på så sätt att man har uppsikt över scenen på lite håll.

Långfinger

 Långfinger som är obekant territorium för mig sedan tidigare är en trio unga män som spelar kompromisslös70-tals rock som om det inte fanns någon morgondag. Referenserna haglar över mig och också det mycket goda humöret trots att publiken så här tidigt på kvällen är allt annat än storskalig. Längst fram står dock en gles linje representanter för Turbojugend Västkusten, de verkade härstamma från Hönö som stöttade bandet å det grövsta. Det låter riktigt bra. Ett fylligt och fett rockljud fyller lokalen utan att förvandlas till någon gröt då låtmaterialet är starkt och rikt på olika idéer. Det tycks inte bekommas av glesa led och att de är förband till en större akt vars publik börjar strömma in och mest förse sig med starkvaror i baren väntandes på sin stund.

Långfinger kommer vi att höra mer om, det är jag säker på.

The Nomads i full fart

 Huvudakten på denna delade biljett är såklart The Nomads. Solnabandet som uppfann den svenska garagerocken i början av 80-talet och banade väg för senare band som till exempel The Hellacopters. De verkar också vara på ett härligt gott humör trots att salen inte är helt fylld och det finns gott om plats just mitt framför scenen. Bandet öppnar med låtar från förra årets fullängdare Solna men vi får även höra grejer från hela vägen från början av deras karriär.

Det är snortajt och gött.

Jag får höra min favorit Ain't Dead Yet och gamla fina 5 Years Ahead of My Time i fina krispiga versioner. Av och till är det lite mer städat fuzz än på de gamla vinylerna men det är på stora hela en mycket god kväll med ett välmående The Nomads.

Även en sologitarrist behöver sjunga av sig ibland

 Åren som gått syns i hårens färg och fästen men det här är allt annat än trött rock som serveras. Vi bjuds tydligen som jag missade först ett klassiskt krogslagsmål i publiken en bit ut i kanten, ett bråk som sedan blossar upp mellan två kombattanter igen efter att bandet gått av scenen. Men på helyllesvenskt manér är det över på några sekunder när det vevats en stund. Så kan det gå när rocken är hög och ölen flödar men inga större personskador noteras vad någon märker.

Tut i Luren med Hagaliden

 Ner för trapporna i det som var det ursprungliga Sticky Fingers finns en scen till, en lite mindre sådan. Vi står senare under kvällen i baren en halvtrappa upp och jag står vänd med ryggen åt den mindre scenen när någon tycker att vi skall gå ner och se vad bandet har för sig där. Jag vänder mig om lite förvånat för att jag trodde först att någon satt på en Kent-skiva i högtalarsystemet och inser att det är ett svenskspråkigt band som är upphov till de musikaliska hyssen.

Vi går ner och tar oss en titt.

Det tar sig

 Jag är inte alls imponerad först. Fortfarande med The Nomads ringlande i öronen är det svårt att ta till sig så snäll musik vid den här tiden på kvällen. Bandet ser lite präktigt ut, lite semi-religiöst och hipster-arbetarklass, men Hagaliden som de heter jobbar sig fram till en arbetsseger. Efter en stund bryts skepsis ner och låtarna tar sig. Det är en full instrumentering med dubbelt blås, piano, gitarrer, bas och trummor. På det ligger försiktig sång med lite lätt ängsligt Jens Lekman-manér, men det tar sig hela tiden och efter en stund är jag helt övervunnen.

Marcus Edstam kan notera framgångar i Majorna

Söndagen var väl inte den piggaste i mannaminne efter god dryck och musik i kroppen sedan kvällen innan men jag tar mig trots risk för varg ut till Majorna i västra Göteborg och tar del av en samling poeter och aggressiva trubadurer på Poetry Slam på Café Hängmattan.

Framförallt vill jag se och höra Marcus Edstams brutala poesi om staden, jag:et och vi:et. Det är som det var förr i världen. Bryggkaffet är sedvanligt bränt och har stått på för länge. 50-öringarna jobbar fortfarande hårt på kokplattan, precis som på 80-talet och precis som då så tas poeterna emot med öppna armar av en mild och positiv publik i lokalen. Det värmer att andan får leva kvar, att inte allt i hela världen blivit Blondin-Bella liksom.

Marcus grejer tas emot fint och det skall bli roligt att följa hans fortsatta karriär under året.

Ett gott veckoslut kan man säga. Fler såna tack.

Är man nyfiken på musiken så lägger jag lite länkar nedan och Marcus finns en chans till att få se den 24 februari på Musikens Hus i Majorna igen

LÅNGFINGER
HEMSIDA | FEJSBOK

THE NOMADS
HEMSIDA | FEJSBOK

HAGALIDEN
HEMSIDA | FEJSBOK

Alla banden finns på Spotify också så man kan leta upp där också