Led Zeppelin - För sista gången

Led Zeppelin
Celebration Day
DVD, Album, 2012 (inspelat live 10 december 2007)

Jag brukar inte vara sådär värst förtjust i musik-Dvd:er. Jag retar mig oftast på att ljudet inte är 100, publiken är för loj eller att låtarna inte kommer till sin rätt riktigt. Men skall man äga en enda musik-DVD, då skall det vara den här. För bättre än så här blir inte musik i bild och ljud samtidigt.

Det monumentala rockbandet Led Zeppelin var verksamma mellan 1968-80 och la ner verksamheten efter det sorgliga frånfället av trummisen John Bonham 1980. Under sin tid cementerade de sin position som världens största rockband. De tog rockbluesen som var populär under slutet av 60-talet och skruvade till den med psykedeliska inslag, folkmusik, funk, elektronik och allt man kan tänka sig. I rena farten uppfann de hårdrocken också. Zeppelin bemästrade allt.

Efter nedläggandet av bandet 1980 sysslade de överlevande medlemmarna med olika soloprojekt och nya band. En första högst kortvarig återförening av bandet skedde till Live Aid-galan 1985 och tio år senare stod Robert Plant, Jimmy Page och John Paul Jones på scen en kort stund i samband med att de blev invalda i Rock and Roll Hall of Fame. Denna gången var det inte heller fråga om någon hel konsert, de jammade en stund tillsammans med bland andra Aerosmith och Neil Young.

Nog för att Page och Plant tillsammans i olika konstellationers namn spelat Zeppelin-låtar av och till genom åren så var det ändå som att en bomb slog ner när det stod klart att bandet skulle ställa sig på en scen igen i sitt ordinarie utförande och spela ett reguljärt set med låtar och i december 2007 exploderade eventet på den då relativt nybyggda arenan O2 i London.

Syftet var en hyllningskväll till den året tidigare avlidne skivbolagsdirektören Ahmet Ertegün, grundare av skivbolaget Atlantic Records som under sin aktiva karriär gjorde stora insatser för jazz, blues och rockmusik. Mycket musik som vi idag klassar som klassisk hade aldrig fått se dagens ljus på skiva om det inte var för denne man.

Under kvällen spelade även Emerson Lake & Palmer, Yes, Bill Wyman Rhythm Kings och Foreigner (eller åtminstone delar av dem) men den stora begivenheten var förstås LZ som avslutade kvällen och som är den delen av showen som presenteras på albumet och DVD:n Celebration Day.

Förväntningarna är förstås ENORMA. Arenans 20,000 platser tog naturligtvis slut snabbare än ett dubbeltramp och enligt uppgifter försökte 20,000,000 människor få biljett till spektaklet vilket medger ett svårslaget rekord noterat i Guinness World Book of records.

Några som nog inte hade så svårt att få biljett var Paul McCartney, Jeff Beck, Brian May, David Gilmour, bröderna Oasis, The Edge, Bernard Sumner, Dave Mustaine, Peter Gabriel, John Squire, Mick Jagger, Kronprins Frederik av Denmark, Juliette Lewis, James Dean Bradfield, Richard Ashcroft, Marilyn Manson, Kate Moss, Naomi Campbell och Jerry Hall som är några av de mer celebra på plats i publiken.

Funkar det då? ja herrejävlar.




Det stora frågetecknet inför kvällen är förstås positionen trummor. Giganten John Bonham som var en så otroligt stor del av hela idén Led Zeppelin finns ju inte med oss längre. Vem sjutton kan fylla den platsen? Vem kan kliva in och ta de skorna? Vem? Det måste till en annan Bonham, sonen Jason Bonham, och som han gör det.

Visst Plant når inte de allra högsta topparna i sångregistret, Page fäpplar till nån gång och Jones spelar rent av fel i ett intro vid ett tillfälle men det spelar ingen roll. Det är en magisk kväll i London som når rakt genom TV-rutan och högtalarna rakt in i hjärtat på åhöraren. Det är gåshud, andhämtning och hjärtklappning från början till slut.

Från den inledande lite storvulna filmen som förevisas på projektor för åskådarna där det uppvisas klipp på bandet i sin glans dagar dokumenterade av ivriga amerikanska TV-reportrar genom det första riffet i Good Times Bad Times genom den sjösjuka blubbiga orgeln i No Quarter och den massiva tyngden i Kashmir som ni ser i klippet ovan. Det är en känslomässig massaker. En av de här låtarna hade fått ner en i brygga. En hel konsert är.. ja, jag vet inte vad..

De här skrynkliga farbröderna gör allt vad som förväntas av dem. Plant ylar, Page spelar med fiolstråke och på Theremin. Jones växlar ledigt mellan orgel och el-bas och Lill-Bonham är som ett barn på julafton bakom trumsetet. Samspelet musikerna emellan är som musik bara det. Page lägger till några krusiduller på gitarren som passar i stunden, tar fram den dubbelhalsade gitarren till Stairway to Heaven och svettas floder, men med ett stort brittiskt leende fastnaglat i ansiktet.

Det är helt enkelt löjligt bra. Och det här får man inte se själv på lokal. De spelar en gång, en kväll och sen är det bra. Det är så hemskt tråkigt att man inte ens kan få drömma om att få se det här på ett fullsatt Ullevi en ljummen sommarkväll. Ingenting hade gjort sig bättre.

John Paul Jones, Robert Plant och Jimmy Page kramar om Jason Bonham.

Puritaner och extrema vänner av bandet hittar säkert något att klaga på. Som att Dazed and Confused inte håller på i en halvtimme som när det begav sig live för i tiden, eller att ingen verkligen kan ersätta Bonham, inte ens hans son. Vi andra lyssnar inte på det. Vi lyssnar och tittar på Celberation Day. Om och om igen. Vi lyssnar högt och koncentrerat, vi spelar luftgitarr, vi vevar med armar och ben, vi skriker rakt ut och vi trivs.

Led Zeppelin sålde bara runt 300 miljoner album under sin aktiva tid. Stöd de kvarvarande medlemmarna genom att köpa deras senaste utgåva. Besök rentav deras hemsida för mer info.