Rocket Overdrive
Rocket Overdrive
Album, 2012
Under en brutal resa till Gävle här förleden fick jag nys om bandet Rocket Overdrive som härstammar från staden. Jag skall villigt erkänna att mina kunskaper i Rockabilly är milt sagt begränsade. Det har sträckt sig till att råka höra Stray Cats och Göteborgsbandet Jolly Jumpers vid enstaka tillfällen på 80-talet eller The Cramps mer perverterade variant men nu uppdaterar jag mig med 2012s och Rocket Overdrives något uppdaterade version av genren.
Det självbetitlade albumet som är bandets andra sedan starten 2009 bjuder på en klassisk trio-uppställning med Chris Rocket på gitarr och ledande sång, Mike Teardrop på ståbas och sång samt Andy Eastwood på trummor och sång. Utgångspunkten är regelrätt rockabilly men med inslag av pop, punk och rak rock också.
Det ångar på bra och piggt från start i gott tempo med den karakteristiska ståbasen och de följsamma trummorna medan elgitarren gör utflykter i tiden och hamnar gärna i slutet av 70-talet och i det mer poppiga landskapet av punk som fanns tillhands då. Längre fram på skivan involveras också modernare tongångar i ljudbilden.
Det slår mig hur gladlynt den här musiken är. Inledande Jealous sätter tonen gott likt som om Knatte, Fnatte och Tjatte med magarna fulla med sportdryck fort får fart på en festival eller logdans som segat ner sig. Det är svängigt helt enkelt. I Fallin' reflekteras över tider som inte är så goda men det svänger ändå i den här transistorradio-hiten med läcker gitarr och skön refräng. I efterföljande When Blue Skies Turn Into Grey lyckas man blanda in äldre klassiska punkriff med Green Day-refräng ändå utan att släppa grundstommen från skivan i stort. Ännu mer modern punkpop blir det i Starlight med en lite överraskande akustisk gitarr i introt som dock snart läggs åt sidan för mer klassiskt stomp.
Ståbasen traskar på snyggt låtarna igenom men läggs extra gott i Riot in Music Society där även sköna ekon dyker upp på gitarren. Det låter rent av lite Thin Lizzy på guran av och till.
Lite ovan vid genren som jag är blir jag förvånad över att jag tycker om det såpass som jag gör. Ren 50-tals-rock låter rätt lojt idag men här med alla inslag och nerdykningar i kompletterande musikaliska uttryck fungerar det utmärkt. Dessutom är låtarna bra utan upprepningar och i lite skiftande anslag överlag.
Mot slutet av skivan händer ännu mer oväntade grejer. Rocket Overdrive klämmer i med en cover på Can't get Over, annars mest känd av eurodisco-stjärnan September, men bandet gör den ändå till sin egen. Därefter blir det bredbent 80-tals rock i Tomorrow Today och paletten blir minst sagt full av färger. Skivan avslutas sedan fint med milda The Clash-vibbar i Who Was?
 |
| Tut i luren med Rocket Overdrive |
Bandet som redan är etablerade med stor publik i Dalarna och där omkring lär snart låta höra om sig söder om daläven med. Det är piggt och låtstarkt och värt en stor publik överallt.
Plattan kan man handla på Ginza. Mer info och om aktuell turné hittar man på bandets hemsida. Man kan också checka in Facebooken och provlyssna där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar