Marilyn Manson försöker igen

Marilyn Manson
Born Villain
Album, 2012

Skräckrockaren Marilyn Manson tycks fullständigt ha ramlat av kartan hos de flesta av tidigare beundrare och följeslagare.Tidigare starkt entusiastiska konsumenter som förr i världen inte kunde gödsla nog med superlativer över konceptet MM ägnar nu för tiden mest kraft åt att håna och förlöjliga det mesta Brian Warner aka Marilyn Manson företar sig. Det gnälls över att han har blivit fet, gör oinspirerade live-insatser, är för lite metal, är för mycket metal, har ful frisyr etc. Helt enkelt har de skaror av ungdomar i utanförskapet som Marilyn särskilt vände sig till nu själva ställt sin gamla idol i samma utmobbade utanförskap som de själva tröskade runt i tidigare. Därför känns det extra intressant och kolla av hur en LP 2012 låter med Marilyn. Helt utan förväntningar och krav. Bara kolla hur musiken står sig, kort och gott.

Min egen relation till Marilyn bygger på ganska glesa besök i skivutgivningen. Av tidigare alster tycker jag att det lät bäst på den ganska glammiga plattan Mechanical Animals från 1998. En ganska mild skiva i raden av skivsläpp. Marilyn lät oftast hårdare, både före och efter den. Den präglades också av inte mindre än tre ganska grova låtstölder från giganten David Bowie. (Space Oddity blev The Speed of Pain, Ashes to Ashes blev Great Big White World och Fame blev I Don't Like the Drugs (But the Drugs like Me.) Så kanske inte så konstigt att jag hade lätt att ta till mig den skivan. Även om vi då hörde rena stölder var det ändå rätt kul att höra Marilyn presentera dem. Vid sidan av egenskrivet material med skiftande framgångar har Marilyn och hans band även kommersiellt framgångsrikt slaktat en och annan gammal hit-låt oftast först gjord känd av något brittiskt elektroniskt popband som Eurythmics, Soft Cell eller Depeche Mode. samtidigt som basen i utförandet på de egna spåren har sina rötter i industri, metal och vanlig hårdrock.

Så det är mycket på en gång, det har det alltid vart med Marilyn. Nya skivan utlovades innehålla nya scener av ljud i en form som han själv kallar Suicide Death Metal och vad han menar med det kan man verkligen fråga sig då Born Villain inte handlar om Death Metal  någonstans. Istället uppdaterar Marilyn gamla tongångar från den första gotiska vågen i början av 80-talet kombinerat med Grunge, lite growl och väldigt burkigt arrangerat blipp och blopp. På pappret låter det inte så tokigt, men tyvärr glömdes det bort att skriva låtar också till de ganska intressanta kläderna som arrangemangen utgör.

Marilyn säger hej på en presskonferens i Mexico City

Marilyn har ju tidigare även om han stulit friskt fått ihop mäktiga verser och refränger till sina alster. På Born Villain står de flesta melodierna mest och trampar även om sång och instrument arrangerats gott. Inledningen är spektakulärt usel. De första fem spåren är verkligen inget att skriva hem om även om sköna vinkar till gamla band som Joy Division, Killing Joke och Bauhaus uppnås. På mitten av skivan uppstår några försonande drag. The Gardener är en sorts variant på Nine Inch Nails Only, men en kul svängig historia med grov bas och finfina gitarrer. Marilyn pratar sig igenom stora delar av låten och bjuder på märkliga metaforer textmässigt men bättre än så här blir det faktiskt inte på hela skivan. The Flowers of Evil bjuder på mer progressiva sidor av bandet och här faller bitarna på plats vad det gäller att härma postpunkbritter om än att låten slutligen ebbar ut i en ordinär amerikansk hårdrocksrefräng. Slo-Mo-Tion låter som ett långsamt Ministry och äntligen hör vi lite tjock refräng och vers igen. Mer av den här andan hade inte skadat på många andra spår. Låten innehåller också ett gitarrsolo som fungerar.

Mot slutet får vi två ballader, dels titelspåret Born Villain som är snyggt och styggt genomförd med effektiv akustisk gitarr mot en fond av elektronik och analogt mörker och dels Breaking the same Old Ground som låter som långt bort förr i världen. En låt som lika gärna kunde ha gjorts 1994 som nu i år. Basgången är dock tagen rakt av från The Cures A forest.

Skivan finns i lite olika utföranden och på exemplaret jag fick tag på ligger två bonuslåtar. Varav en är Covern You're so Vain, ursprungligen skriven av Carly Simon 1972 och senare även tolkad av exempelvis Foo Fighters, Anna-Lena Löfgren och Smokie. Här hör vi också ett gästinhopp på gitarr av Johnny Depp, en kompis till Marilyn sen gammalt som får vara med och rocka en smula. Låten demonstrerar ganska brutalt vad som händer när en vettig låt sätts i händerna på bandet. Den andra bonuslåten är en radio edit på No Reflection som inte blir roligare i den varianten heller. Så sammantaget, två bra låtar, fem okej låtar och åtta låtar vi aldrig vill höra igen. Gå igenom låtmaterialet till nästa gång Brian. Ljudet är det inget fel på.