söndag 20 november 2011

Återvinning och medveten förvirring

Oneohtrix Point Never
Replica
Album, 2011

Brooklynbaserade musikern Daniel Lopatin konstruerar under artistnamnet Oneothrix Point Never elektroniska ljudlandskap någonstans mittemellan traditionell musik och ren ljudkonst.

Ljuden alstras med analoga synthesizers och klassisk sampling, dvs manipulerade inspelningar av autentiska ljud som sedan manipuleras och hackas sönder, förses med effekter som ekon och skiftningar. Med undantag av lite konventionellt piano finns här inga spår av gitarr, vanlig bas, trummor eller sång. På nya skivan Replica tas istället råmaterialet från olika amerikanska reklamfilmer från 80-talet som Daniel kommit över genom att beställa ett antal obskyra DVD-samlingar på nätet. Kompilationer som Daytime Commercials 1983-87 eller Late night Commercials 1989-93 för att nämna några. Istället för som andra som samplar från gamla filmer som till exempel Ministry så används här inte hela passager av tal eller toner infällt i musiken utan Daniel har istället frilagt inandningar, fragment av ord, enstaka delar av ljud som sedan upprepas som basgångar, trummor eller markerad rytm. I de fall han använt sig av själva talet från de gamla reklamfilmerna är det hela tiden omöjligt att urskilja text och mening från de ursprungliga sammanhangen utan ljuden blir till nya i nya sammanhang ofta mot en fond av svävande ackord i dystopiskt moll.

I en intervju med webbtidningen Pitchfork jämför Daniel ljuden i sina nya sammanhang på skivan med känslan av framtida arkeologer som sätter fynd från vår tid i fel sammanhang när de försöker förstå dåtiden på ett framtida museum.

Resultatet är modernt och ändå inte. Det är dystert och det knastrar och sprakar. Vilsna filtrerade pianoackord får ibland sväva fritt och ibland samplas även de om och loopas om i skeva banor mot fotsteg i otakt med hackande suckar och andetag och början på ord som skall yttras men aldrig kommer längre en en bit in på den första stavelsen.


Här skruvar Daniel Lopatin till både murr och morr

Inledande Andro låter som ett refuserat intro till en U2-skiva från mitten av 80-talet signerat Brian Eno och efterföljande Sleep Dealer låter som Aphex Twin tio år längre fram i rockhistorien. Just här i Sleep dealer kan man undra om det är ett hommage eller om det är ironi eller om det bara är en slump. Det låter som 1994 hur som helst. Resten av skivan är tyngre och när pianoslingorna rullar runt i ettriga loopar låter det snarare som Philip Glass och framförallt som hans tonsättning till den minst sagt märkliga filmen Koyaanisqatsi från 1983.

När de tjocka syntmattorna som läggs här och där göds med effekter och förstärkelse anammar de andra egenskaper än just bara ackord. Till slut låter de som körer av människor. Väldigt elektroniska människor men ändå med fragment av liv, som någon sorts androider, halvvägs mellan människa och maskin. Vid några tillfällen snuddas det till vid landskap av ljud som tyska Popol Vuh utforskade på 70-talet. Just när de med elektroniska hjälpmedel just försökte återskapa ljudet av mänskliga körer på artificiell väg och hamnade någon annan stans.

Det är en lite otäck men ändå fascinerade skiva. Inget att sätta på stereon för att skapa trevlig atmosfär en fredagskväll direkt utan snarare ljud för en söndagsmorgon att avnjutas i ensamhet för en individ som känner sig extra existentiell och funderar på livet, universum och allting.

För den som vill höra mer så spelar Oneothrix Point Never ikväll som detta skrivs i Madrid. Turnén går sedan vidare till Moskva 25/11, Berlin 27/11 och Köpenhamn 28/11. Inget stopp i Sverige är inplanerat i skrivande stund

Inga kommentarer: