Det funkar inte riktigt

Jamiroquai
Rock Dust Light Star
Album, 2010

Softfunkbandet Jamiroquai med sångaren som ofta har något knasigt på huvudet styr upp de mer välstädade dansgolven igen.
Bandet har sålt hela tjugofem miljoner skivor sedan starten 1992 och det har inte direkt någon annan artist eller grupp sålt som framkom ur sub-grupperingen Acid Jazz.

I början på 90-talet etablerades en liten scen på vissa av Londons klubbar där man jazzade loss till helt andra tongångar på dansgolven och längs bardiskarna än på de vanliga populära diskoteken.

Istället för repetitiv euro-disco eller något annat plastigt hängav sig Acid Jazz-folket åt instrumentala funkpop-excesser, antingen från obskyra vinylsinglar producerade inte en sekund efter typ 1975 eller från samtida band som plockade upp trådar från etablerade artister som Quincy Jones eller Lalo Schifrin inom väldigt begränsade tidsmässiga parametrar.

Jamiroquai gjorde inget större intryck på mig då, de stora stjärnorna på den här rätt kortlivade scenen hette saker som James Taylor Quartet, Mother Earth eller Corduroy och de stod för ett rätt härligt avbrott i det musikaliska frossandet jämte andra genres som Grunge, Britpop och Rap-Metal som var på modet samtidigt. Men då de andra musikslagen åtminstone fortfarande refereras till somnade Acid Jazz in i en djup koma och har inte vaknat till än i någon större mening. Jamiroquai å andra sidan växte ur småklubbskostymen och blev till ett koncept i sig självt. Redan 1993 fick man till en brak-hit med sången Too Young to Die som åtföljdes av en musikvideo där man fick se en klen ung vit man med en skållad bäver på huvudet på äventyr ute i öknen försedd med en sångröst av guld som inte stod långt efter självaste Stevie Wonder.
Musikvideon var mycket populär på TV-kanalen MTV som på den tiden var ett forum för ny musik av alla former. (TV-kanalen finns fortfarande, men har idag helt slutat agera forum för musik och ägnar sig mest åt program som handlar om folk som ramlar och slår sig)

Fler skivor följde och även växande framgångar. På skiva växlade det mellan djup funk och mer stillsamma övningar av klassiskt nattradiostuk. Lite gäspigt alltså. På scenen var det dock fullt ställ. Jag ramlade själv in i ett tält på Roskildefestivalen 1994 och knockades helt av ett furiöst dansparty på blanka eftermiddagen.

Av någon anledning hade det uråldriga instrumentet Didgeridoo blivit populärt och man kunde stöta på det på gator och torg spelandes på av berest ungdom påfallande ofta utstyrslad i dreadlocks. Det här instrumentet tog Jay Kay och hans kompanjoner in i sin sättning i sin funk-orkester och hur märkligt det lät så fungerade det. Den där eftermiddagen i Roskilde utvecklades till ett fullständigt vansinnigt organiskt rave där träröret befann sig i epicentrum.

När Jamiroquai sedan återkommit på skivdiskarna genom åren har jag lyssnat med förhoppningen att något av den där magin de skapade i Roskilde skulle infinna sig även på CD-skiva, men jag blev oftast besviken.
Istället för att fördjupa funken upptäckte de istället dess mer menlöse lillebror discon.
Det där roliga lite skitiga, organiska ersattes med välstädad om än bitvis dansant findiskoteksmusik.

De har snubblat rätt någon gång genom åren. Sången Black Capricorn Day från 1999 är mitt i prick och likaså Deeper Underground från samma skiva, Synkronized. Här får vi höra bandet allt annat än nattradiotrötta excellera i ett skönt inte helt nyduschat sväng.

Efter det följde några ganska anonyma plattor fram till den för månaden färska plattan Rock Dust Light Star.

Omslaget pryds av en medelåders klen vit man med en sprängd kalkon på huvudet och det kan man inte göra mycket åt. Det är tur att han fortfarande kan sjunga även om han inte utmanar blinda svarta superstjärnor på skönsång längre.

Bandet gjorde inför skivsläppet sak av att man slängt ut datorerna ur studion och börjat göra musik på riktigt igen och när vi inleder lyssningssejouren låter det inte så tokigt.
Första spåret, tillika titelspåret bjuder på först ett ljudanslag som låter som ett rullband som trasslat in sig och fortsätter sedan med mjukt elpiano och bubbelljud som låter som hämtade från Stelvio Ciprianis repertoar. (framför allt som från Stelvios soundtrack till bläckfiskskräckfilmen Tentacoli) Men redan på spår nummer två, White Knuckle Dance fumlar sig bandet in i hemsk reklamfilmsdisco och tankarna far iväg med Haribo-bussen.
Lika fort som man trasslar bort sig trasslar man fram sig igen och Smoke and Mirrors är en lite soulig pärla med gott blås i kanterna.
All Good in the Hood lyfter fram basens roll under Friskis & Svettis med champagne-aktiga förhållanden och i Hurtin' lyfter det på riktigt. Här låter de som Prince som spelar rock. Soft rock pratar vi här, men ändå. Och på det följer de upp med ett smörigt pekoral kallat Blue Skies.

Så där håller skivan på, det är lite fram och fint och lite bakåt och dåligt. Det är en välstädad produktion som väl kan spelas på vilket Starbucks i vilken stad som helst i världen utan att någon gäst skräms iväg. Det hade vart roligt att höra de flippa ut på åtminstone något spår och höra de ta lite risker, hitta en Didgeridoo för 10-talet eller överraska en lite. Varför inte utforska mer grövre funk och vräka på lite? eller svärta till det lite över lag. Som ett riktigt party fungerar.

Rock Dust Light Star släpps i tre versioner. En vanlig med 12 spår, en deluxe-variant som innehåller de vanliga 12 spåren + en skiva med 6 bonusspår (mest remixer och alternativa tagningar) samt i en japansk utgåva som är samma som deluxe-utgåvan + ytterligare ett spår med den talande titeln That's not the Funk I want