onsdag 26 maj 2010

Iggy & The Stooges klara för Slottskogen

The Stooges under prisutdelningscermomni i början av 2010

Glädjebesked!!

Iggy & The Stooges är klara för Way Out West i Göteborg i augusti.
I Raw Power-uppställningen med James Williamson på ledande gitarr
Det är bara för härligt, man blir tvungen att lista de 5 mest centrala Stooges-klassikerna som förändrade historien helt ut och in i det pussel vi kallar Rock 'n Roll

"Loose" (Fun House, 1970)
För mig den mest monumentala rocklåt någonsin skriven. En veritabel ångvält till sång som omfamnar en från alla håll. Två gitarrslingor, bägge signerade Ron Ashton, likt två varma stora sengångararmar som kväver lyssnaren mjukt till döds i en symfoni av fuzz, uppdaterad blues och skönt tight vansinne. En primal Iggy väser och skriker fram sin uppriktiga rocker-poesi och bas och trummor som ramar in och styr upp hela kakan

"Gimme Danger" (Raw Power, 1973)
Den stora trippen på Raw Power, den stora resan. Likt en rymdfärja i toppfart i horisontalt läge på full färd över Älvsborgsbron. Den akustiska gitarren, tydlig, skarp startar resan. Den elektriska slår följe. Ett piano som hakat upp sig. Suggestiv bas. Lätta trummor. Iggy tar ton. Vi har lämnat planeten ganska omgående. Efter blott två minuter är vi inne i crescendot som sträcker sig resten av detta epos ut. James Williamson slår kullerbyttor med sin gitarr och resten av ensemblen höjer intensiteten till 11 på alla mätare. Alla mätare.

"Open Up and Bleed" (Metallic K.O, 1973/74)
En låt som figurerar här och där på rena och semi-bootlegs i alla upptänkliga utgåvor men aldrig ordentligt inspelad i studio. Bästa versionen är dock från bootlegen Metallic K.O som sedermera blev en officiell utgåva och gavs ut på CD osv.
Bandet samlas kring en sorglig blues-slinga och låter ett drogat munspel leda vägen. Det är det vackraste munspel med drogproblem världen någonsin fått höra. Munspel ebbar ut, Iggy tar sig in i sången och hinner på kort tid förolämpa all församlad publik inklusive de motorcykelgängsmedlemmar som tagit sig enkom till konserten för att nita bandet. Som text på skivan också förtäljer:
"..the only rock album I know where you can actually hear hurled beer bottles breaking against guitar strings.."
"I Wanna Be Your Dog" (The Stooges, 1969)
Iggys signaturmelodi, javisst. Kanske den sång de flesta, även de med rudimentära Stooges-kunskaper känner till. Men annat vore konstigt. Nätt och jämt över tre minuter rockhistoria med riff och struktur som ständigt återkommer i alla efterföljande bands repertoar, vare sig de vill eller inte. Alla band av ansenlig karaktär skriver någon gång i sin karriär samma sång som de här slynglarna fick ur sig de sista skälvande minuterna av 60-talet. och Ron Ashton uppfann inte wah-wah-pedalen, men han visade en hel blek vit värld vad man skulle ha den till.

"Sick of You" (Sick of You, 1977)
Inspelad och menad för Stooges fjärde album som aldrig såg världens ljus. Ratad från resterna som plockades upp och förpackades om på "Kill City" som släpptes under bandnamnet Iggy Pop & James Williamson. Lämnad ensam och sammanbunden med utvecklingsstörda låtar som "Jesus Loves the Stooges" på obskyra samlingar i små upplagor. Ratad, undangömd, förpassad, men aldrig bortglömd. Det har aldrig skrivits en bättre låt om att älska att hata någon

Inga kommentarer: