Bodensia

Mattias Alkberg 
Bodensia
Album, 2020

Alltså

Jag gillar Mattias Alkberg. Jag gillar i stora drag all musik han gjort eller varit inblandad i att skapa.
Jag tycker om hans ord som går lika bra att läsa som de är även när de kallar sig poesi eller ingår i politiska pamfletter. Över huvud taget känner jag mig ganska allierad med hela konceptet Alkberg.

Nya skivan Bodensia borde helt följa tidigare framgångskoncept då vi även här hör starka texter och goda toner. Arrangemangsmässigt låter det kalas. Det är utan att låta exakt som Nick Cave ofta nedskalat med piano i centrum på ett liknande sätt som man bara kan göra om låtarna är starka nog.

Utgångspunkten från de brända kanterna av Norrlandsmetropolen Boden med en tvist av science fiction är helt i sin ordning och man känner också igen Mattias goda sinne för balans mellan ångest, vardag och ett milt hopp om livet i orden.

Det är många starka stycken på skivan, kanske till och med jämnstarkare än förra skivan Åtminstone artificiell intelligens som i sig verkligen inte var någon dålig skiva.

Klockrent, rätt i mål då eller? Nä, tyvärr.

Av någon anledning som jag inte kan hitta förstånd till att förstå är det mesta av sången djupt angripen av ljudprocessor-effekten Autotune.

Den här vedervärdiga tekniken våldtar sången överallt på skivan. Likt som i ett enormt krossverk i en gruva i Lappland smulas låtarna sönder till bara strimlor.

Det är så synd.

Alkberg har vart inne på den här tekniken tidigare och har säkert en utarbetad plan varför den skall användas här, en vision om det som uppenbarligen överlevt genom den sista mixen men jag förstår inte.

Okej om det hade vart för att skruva till någon enstaka refräng eller i något flippat outro så hade jag begripit, men överallt hela tiden? Varför?

Och om man nu måste greja med sången så hade väl syskon-effekten Vocoder varit ett lämpligare instrument? Den effekten går ju att använda på riktigt. Autotune är verkligen bara bara hemskt.

Så synd på rar skiva.

Arbetslivet i mars 2020

Lär nog fått Bingo innan veckan är slut

100 ord för regn

I Göteborg har vi 100 ord för regn.

Last.fm Best of 2019

Äntligen är årslistan från Last.fm klar. Siten som räknar ihop ens samlade musiklyssnande under året.
Man kan kallar det för scrobbling. Varje låt man lyssnar på blir räknad och noga redovisad i underbara tabeller. Något för den som är både statistik- och musik-nörd

Här några delar av den samlade statistiken för 2019

Som bilden visar blev det ett rekordår förra året.

Topparna är kanske inte helt oväntade men intressant med uppgång på alla fronter.

Intressant också att se hur lyssnandet fördelar sig per veckodag, klockslag och i genres

Genres över tid över året

Och till sist om nyheterna för året. Bilden av hur mycket ny musik man lyssnar på.

Har du ditt musiklyssnande genom Spotify, Music Media Player eller Sonos eller något liknande är det bara att gå till din profilsida på Last.fm och klicka på 2019-knappen för att se din egen statistik.

Skiv-året 2019

Det har blivit dags att summera skiv-året 2019. En sammanfattning av det som gavs ut på skiva just i år och det som fastnade, stannade kvar och värt att berätta till eftervärlden om.

Det blir en resa från de döda till de levande och de i mellan.

Jag börjar med fem singlar och sedan en gäng regelrätta album.

Leonard Cohen - Happens To The Heart

Salig Leonard Cohen som så sorgligt lämnade oss redan i november 2016 hörde av sig från andra sidan med en samling sånger utgivna i efterhand. Det blev ett album, Thanks For The Dance men jag kom aldrig längre än till den här fantastiska första singeln. Låtarna hann skrivas medans Leonard fortfarande var i livet men kom aldrig att materialiseras då. Med hjälp av bland annat Daniel Lanois och en stor skara andra musiker gjordes hälsningen från den andra sidan klar. Kan vara bland det bästa han någonsin gjorde, den här, Happens To The Heart.

Ulf Lundell - Stockholm i December

Lundell fick för sig att göra en jul-singel igen. Få klarar att skriva på temat jul som just han gör. Det låter precis som man kan tänka sig och sin exil till Skåne-land till trots sitter betraktelserna över ämnet Stockholm som ett spett som vanligt. I listan får vi snart anledning att återvända både till fenomenet Jul och företeelsen Ulf Lundell.

Ensamma Hjärtan - Ska vi ha det så här?

70-tals-sensationsbandet Ensamma Hjärtan med ikonen Gunnar Danielsson i spetsen gjorde comeback med nyskrivet material redan 2018. En rad singlar har fått se dagens ljus. Bäst är den här, Ska Vi Ha Det Så Här? som kom tidigt i år.

Les Big Byrd - Snö-Golem

Ny-Kraut-undret Les Big Byrd fick ur sig en stark instrumental urladdning i år i form av den här snögubben. Frågan är om de någonsin låtit mer av germansk taktfast hippiemusik. Lika lämpligt avnjutet i ett inrökt studiorum i Kreuzberg som i full fart på en raksträcka på Autobahn. Bara klockan är inställd på 1973 så.

Vera Vinter - Kanske Kan Julen

Jag hotade med mer musik i julens anda och här har vi Vera Vinters otippade cover på Ron Sexmiths underbara hymn Maybe This Christmas som jag i sig spelar friskt i December månad varje år. Tempot är högre. Det snålas inte med digitala handklapp i den här elektro-akustiska versionen och orden flyter väldigt fint fram i den här svenska versionen också.

Så långt singlar. Nu över till albumen.

Edwyn Collins - Badbea

Skotten Edwyn mest känd för brottar-hitten A Girl Like You från 1995 har fortsatt harva på lite vid sidan av de stora framgångarna sedan dess. Det blev inte lättare att han 2007 drabbades av en stroke och tappade förmågan till att prata, sjunga och det mesta en normal människa normalt klarar av. Han gav sig dock inte och har hittat tillbaka igen och fått ur sig flera skivor ändå. Årets Badbea är inte bara bra, den kan vara den jämnaste han någonsin skapat. Visst hör man sviter av sjukdom på skivan men så gott att humorn är intakt och att han fortfarande kan svänga ihop ett av sina patenterade borrmaskinsliknande gitarrsolon när så krävs.

Hawkwind - All Aboard The Skylark

Den brittiska rymdrock-orkestern Hawkwind vägrar ge sig. Ett band som gav oss en milstolpe inom genren rymdrock, In Search of Space redan 1971, att de får ur sig något relevant nu i år är rätt otroligt. Det skall sägas att de gick rätt ordentligt vilse på 80- och 90-talet. Fastnade i New Age och Pink Floyd-plagiat. Så mycket sig själva som de låter på årets skiva har de inte gjort på decennier. Ändå fräscht rent av. Rymd-blippen ligger där de skall, saxofon spelar fin roll och det ångas på gott på gitarrer och resten.

Hurula - Klass

Jag betraktar fortfarande Hans Robert Hurula som en relativt ny artist och en av de starkare sådana vi har just nu men sanning är ju att han satte bandet Masshysteri i sjön redan 2008 och har hunnit släppa album i eget namn sedan 2014. Årets skapelse Klass är lite lugnare och mer eftertänksamt än tidigare album. Texterna om livet förr i Lule land biter fortfarande på samma sätt.

Weeping Willows - After Us

Året hade inte kommit längre än till mars månad när Weeping Willows lanserade sitt alster After Us. Kanske den mest mest genomarbetade svenska skivan på temat klimatförändringar, miljöhot och ett hållbart samhälle som gjorts. (Tills en kille som heter Stefan släppte sin) Man hittar också ett grandiost farväl till en närstående i den episka Let Go. WW har aldrig gjort en dålig skiva och den här är inget undantag.

Swans - Leaving Meaning

Amerikanska Swans är verkligen inget lättsmält band. Från det tidiga 80-talets excesser i kakafoni och vansinne fram till senare års rent av vackra stunder tar de ändå en stig framåt vid sidan av de flesta andra akter. Man kan möjligen jämföra med Einstürzende Neubauten som man hittar parallellt i en liknande stig utvecklingsmässigt bredvid. Årets skiva bjuder på lite av varje och som jag var inne på redan i recensionen av comebackplattan My Father Will Guide Me Up A Rope To The Sky 2010 så låter det här märkligt nog fortfarande farligt av och till. Musik som skräms på riktigt. Mest storskaligt blir det dock i det elva minuter långa titelspåret Leaving Meaning som är både skirt, bedårande och skrämmande på samma gång.

Stefan Sundström - Domedagspredikan

Jag gick in på en längre betraktelse på Stefan Sundströms fina Domedagspredikan när den släpptes här men kort igen så är det är en härlig välspelad återkomst av Sundström i god form. Som titeln anger en skiva i tidens anda med de klimat- och miljöutmaningar vi står mitt i men också med betraktelser kring ett möjligt solidariskt samhälle och om hur morfar-livet fungerar.

The Twilight Sad - It Won/t Be Like This All The Time

Vi tar oss tillbaka till Skottland igen och bandet The Twilight Sad som gjordes kända för en större värld när de fick agera förband på världsturné med The Cure 2012.  Bandet är nu framme vid sin femte skiva och fortsätter karva ut sitt alldeles egna depprock-kosmos med den där speciella skotska accenten starkt framskjuten i ljudbilden som vanligt.

Rammstein - Rammstein

Jag skall erkänna att nyheten om en ny Rammstein-skiva efter tio års frånvaro inte väckte jättestarka känslor hos mig. Även om jag diggade då, på 90- och 00-talet så kändes den här tyska grejen lite fyrkantig och lämnad akteröver. Gott då att bli så positivt överraskad som jag blev av årets verk som faktiskt till och med svänger av och till. Jag skrev mer utförligt när den kom här.

Mark Lanegan - Somebody's Knocking

Tidigare recensioner av Lanegans plattor har präglats av ett visst gnäll då de trots att de innehåller en hel del matnyttigt oftast är sorgligt ojämna i kanten. Årets skiva är inte formidabel men konsekvent och med en fin balans mellan blues, elektronik och post-punk. Här och där låter det som ett moget The Stranglers på ett sätt det inte gjort innan. En växare.

Lloyd Cole - Guesswork

Engelsmannen Lloyd Cole har som Edwyn Collins som jag skrev om tidigare hamnat lite utanför de stora arenorna de senaste trettio åren men kämpar på ändå och fortsätter spela och ge ut skivor. Det är synd och skam att det inte får mer uppmärksamhet än det får. På årets Guesswork går Lloyd djupt in i den elektroniska världen där han normalt rört sig rätt sparsamt. Han har ju en mer obskyr karriär vid sidan av sitt singer-songwriter-värv där han jobbar med analog instrumental synthesizer-musik men det här är första gången det hela flyter ihop så att säga. Det är roligt att höra hur väl det faktiskt fungerar. I Violins ligger tjok av elektroniska stråkar och stöter i versen som tagna från New Orders Power, Corruption & Lies från 1982 (New Order stal de förstås i sin tur från Kraftwerks 70-tal).  Befriande ändå att höra el-guran komma fram mot slutet och sätta ihop låten. I övrigt lite molokna men klassiska Lloyd-låtar med andra kläder på sig än vanligt.

bob hund - 0-100

bob hundens senaste skiva är inte deras bästa direkt men ändå relevant och intressant. En del höga toppar som i Vi Är Såå Lyckliga Som Bara Olyckliga Människor Kan Bli eller den magnifika Impopulärmusik.  Man kanske skulle satsat på en serie singlar istället men rent uselt blir det aldrig förstås.

New Model Army - From here

Några andra som kämpar på oförtrutet är brittiska New Model Army och de släpper skivor i en takt liknande den Motörhead hade i sin glans dagar. Minst ett nytt album minst vart annat år under många år. Jag uppfattar årets From Here som något mer poetisk än rakt plakatpolitisk som brukligt. Det här är ett band som inte fruktar att kalla en spade för en spade så att säga. Överlag tycker jag att postpunkarvet gör sig mer gällande här än på några av de senare skivorna. Basgången i Never Arriving är ett fint exempel på det. Annars är Where I Am med sitt pigga akustiska lägerelds-driv det man gärna tar med sig till års-playlisten.

Ian Brown - Ripples

The Stone-Roses-forne Ian Brown var jag inne på redan förra året då den första singeln till skivan, First World Problems hamnade på skivdiskarna redan då 2018. Själva albumet, Ripples kom dock ut tidigare i år och det är en lite märklig skiva. Märklig på det sättet att den har ett kort bäst-före-datum. Först låter det bara härligt och som ett minimalistiskt moget Madchester-sväng. Sen tröttnar man rätt friskt på det. Låter skivan ligga några månader igen och sen funkar den en stund till.
Mycket märkligt. Inga av de andra skivorna i den här uppställningen lider av samma åkomma.

Iggy Pop - Free

En av de största hjältarna gav oss en mycket god skiva i år.  Jag gick mer noga igenom den när den kom här. Den oefterhärmlige Iggy Pop tonade ner sig något. Släppte in blås och effekter och lyfte fram orden ordentligt. En av de bästa i år.

Tool - Fear Inoculum

Kanske den allmänt mest efterlängtade comebacken i år när de alternativa Metal-giganterna Tool släppte ett nytt album. Tretton år tog de på sig innan årets Fear Inoculum såg dagens ljus.  Jag är ju ingen jättekompis med Metal gjord sådär något efter 1982 men just Tool drog i hel del trådar åt rätt håll när det begav sig som värst på 90- och 00-talet och de förtjänar sin uppmärksamhet. Skivan bjuder dock inte på några enorma överraskningar utan lite av hur det brukar låta om än lite tröttare. Avslutande kvarts-långa 7empest är dock riktigt bra och med mycket geist i steget. Det får dock sägas att om elva minuter med Swans valsar iväg som en dansande dröm så skulle den här sista kvarten kunna delas upp i flera separata låt-delar för större effekt men kvarts-rasten i sig är inget slöseri med tid.

Ulf Lundell - Tranorna Kommer

Så är han här och härjar på årslistan igen den gode Ulf. Nu med sitt album Tranorna Kommer som kom tidigare i år.  Det kan sägas med en gång att det inte är den största fjädern i hatten det här men väl en god kaka. Allra bäst blir det i den i med Ulf-mått mätt sett bluesiga Definitivt Religion.
Jag skrev lite längre om den här när den kom här. (Delad recension med Rammstein)

Cortex - Closure

Klassiska Göteborgsbandet Cortex med Freddie Wadling i spetsen somnade in redan under andra halvan av 80-talet men återutgivningar av hittills outgivet material påbörjades förra året med mini-LP'n 1987 och i år avslutas den cirkeln med ett nytt släpp, Closure.
Än en gång uppstyrt av Henryk Lipp med team som fått rådda med rejält svedda råkopior med musik där en del behövts läggas till och dras ifrån.  Vad vi får här är är ett intro och två egentligen nya spår, Sea of Lunacy och Heart of Steal samt fem live-spår inspelade på Club Caesar i Göteborg runt 1987. De nya spåren håller samma klass som de på förra årets skiva. det vill säga hög och livespåren trots att jag aldrig såg Cortex live då ändå får en att känna att man var där ändå. Det är något som slår emot en genom högtalarna. Billig flasköl, svett, fri rökning inomhus och rå blöt havsluft från havet i kanterna på allting. Som det var då i Göteborg.

Nick Cave & The Bad Seeds - Ghosteen

Efter två månaders lyssning gjorde jag ett tappert försök att recensera den här skivan mer grundligt. Man hittar det försöket här. Det är inte som att juryn är varken inne eller ute på den här. Den är mer som att den springer runt på ett tak som brinner.

Det här en skiva om sorg med vad det innebär. Den kräver sin tid och kraft. Årets vackraste men också mest förvirrande skiva. Inget för dansgolvet. Om du inte dansar alldeles själv. På ett tak som brinner.

Att ta sig in i Ghosteen

Nick Cave and The Bad Seeds
Ghosteen
Album, 2019

Erfarna läsare av den här blogg-skriften vet att skriftställaren ofta återkommer till fenomenet Nick Cave och hans kompband The Bad Seeds. De album som färdigställs med Melbourne-sonen och hans vänner under de tio som just den här versionen av bloggen funnits har alla nagelfarts och recenserats i noga ordning. Likaså de flesta av de konserter som gjorts på svensk mark under de här åren. Orden har oftast flutit lätt fram på skärmen. Intrycken har vart lätta och starka att fästa på pränt. Vad som fungerat och vad som fungerat mindre bra har varit enkelt att reda ut. Med den här skivan är det inte riktigt så.

Albumet kom ju först ut i strömmande form redan för två månader sedan och sedan i fysisk upplaga för tre veckor sedan. Jag kunde förstås inte hålla mig och löste en alternativ leverans av de nya låtarna så fort det fanns att tillgå inne i de mörka skogarna på internet. Sådana här skivor väntar man inte att lyssna på. Man jagar upp dem. Man gör sig tid. Man fokuserar. Man går in dem. Eller man försöker. För oftast kommer man in. Men Ghosteen är en annan sorts kaka.

Det må så vara att jag under den här tiden gnagts av sviterna av en knäolycka som gjort mig temporärt enbent men jag vet inte om det hade hjälpt att ha två fungerande ben ändå.

För den som inte är helt bekant med Nick Cave och förutsättningarna för den här skivan förklarar jag kort lite bakgrund. Mitt i inspelningarna av den förra skivan Skeleton Tree förolyckades en av Nick Caves söner i tragisk olycka vid Englands södra kust. Skivan och efterkommande konserter kom att präglas av sorgen och chocken efter förlusten av sonen. Även om skivan nätt och jämt var klar kom den ändå ut som ett sorgearbete och det gjordes långfilm och andra projekt i den andan. Cave förklarade att trots den utomsinnliga sorgen var det enda alternativet att fortsätta arbeta. Skriva, spela och uppträda. Han beskrev det i filmen One more Time With Feeling och hur han och hans fru Susie levde vidare trots sorgen.

But you know, after a while, after a time, Susie and I decided to be happy

This happiness seemed to be an act of revenge

An act of defiance

To care about each other and everyone else 

And to be careful 

To be careful with each other and the ones around us.

Årets skiva Ghosteen är den första helt skriven efter olyckan och den tar helt avstamp i det son hänt och livet efter. Om man tycker att Nicks grejer är för svåra att ta sig till i vanliga fall så blir det nog stört omöjligt att ta sig in i det här. Även ett stort fan kan få svårigheter. Det kräver ett fokus. Och tid.

Skivorna innan den här, Push the Sky Away och Skeleton Tree är ju inte några partyplattor direkt även om den första bjöd på en del mer vildsint musik i mer traditionell rock-form. Här och nu är allt mer fragmentariskt. Dimmigt. Mer krävande.

Jag exemplifierar situationen med en bild av Tove Jansson.

Bilden visar ett eldfängt sammanhang på toppen av ett mindre berg. Det är oklart vad det egentligen händer där uppe. Man ser skepnader och eld mot nattens fond. Vid bergets fot står ett Mumintroll som inte hittar vägen upp. Något åt det här hållet är det som att försöka ta sig in i den här skivan.

Nog har jag beskärda del av egen sorg i livet. Närstående som dött. Människor som tappats bort. Det är inte det att man inte förstår eller inte vill förstå. Det är mest just det att man inte riktigt kommer in.

Det är såklart vackert. Dramatiskt. Välspelat. Som det skall vara. Men det har svårt att sätta sig. Även en nedskalad Nick Cave-låt kan till och med sätta sig vid den första genomlyssningen, tänk titelspåret på Skeleton Tree som trots sin nedtonade enkelhet ändå sätter sig som en lavett rakt i ansiktet med en gång. Det mesta på den här skivan är mer som att gå in i en stilla rök. Låtarna driver fram som ogreppbara moln på marknivå. Profana psalmer. Stilla.

Musiken är som sagt fragmentarisk. Inga trummor. Inga gitarrer. En del piano. Yrsliga analoga keyboard-slingor, körsång ifrån fjärran. Några tag på en elbas. Några andra diffusa ljud är inbjudna med.

Sång och text är dock fastsurrat vid rodret och styr skeppet in och ut ur dimman.

Anslaget är grovt som vanligt trots den minst sagt allvarsamma inramningen. Nick har hittat på en del nya varianter på att sjunga i falsett men oftast är rösten bekant och eftersom sångerna sällan går upp i något högre tempo blir mycket i närmast talad sjungen sång.

The three bears watch the TV
They age a lifetime, O' Lord 

Mama bear holds the remote
Papa bear, he just floats
And baby bear, he has gone
To the moon in a boat, on a boat 

I'm speaking about love now
And how the lights of love go down
You're in the back room washing his clothes 

Love's like that, you know, it's like a tidal flow
And the past with its fierce undertow won't ever let us go
Won't ever let you go

- Från titelspåret Ghosteen

Jag lyssnar i veckor på skivan. Tassar runt och letar efter en väg in. Det kan låta som att jag inte tycker om det jag hör men det gör jag. Det är mer att jag inte helt förstår. Som om noterna och orden inte är helt begripliga för mig. Ändå är orden tydliga i sig. Allt finns här att hitta på något sätt. Om man bara orkar ta in det.

Ett sätt att ta till sig skivan är genom en film med alla låtarna som bandet släppt ut på Youtube. Det är låtarna rakt av med framrullande texter. Det är outsägligt vackert presenterat. Till och med fonten som använts till bokstäverna i texterna utgörs av små diffusa moln. I det här läget framför en skärm som visuellt hjälpmedel så kommer man inte undan skivan. Man blir sittande kvar. Har man inte brutit ihop ganska omgående så lär man göra det när eldflugorna dyker upp mot slutet på skivan i den starka Fireflies.

Skivan är upplagd som ett dubbelalbum. Den första skivans låtar är barnen. Den andra skivan är föräldrarna och Ghosteen är en vandrande ande.  Den andra skivan innehåller bara tre stycken varav två är tolv respektive fjorton minuter långa. Mellan de ligger spoken word-stycket Fireflies och just det blir min väg in till skivan. När det stycket sätter sig så öppnar sig portarna till de andra med. Mumintrollet kommer till slut upp till berget. Det är inte jättemycket klarare sikt där uppe men man har kommit in. Eller så har man låtit skivan komma till en själv. Det kan lika gärna vara så.

Du får inte igång dansgolvet med den här skivan på fest. Det är antagligen ingen idé att höra på detta i grupp över huvud taget. Det här är gjort för att höras på ensam. I fred. och med gott om tid och tålamod till hands. Men det kan löna sig.

Hela skivan med texter i ett svep finns i film här. YOUTUBE

Skivan finns där skivor finns.

The Doors och Jim lever

The Doors Alive (The Doors-Tribute-Band)
Konsert, Trädgårn', Göteborg, 5 oktober 2019

Det går ju liksom inte att få uppleva ett The Doors vare sig i sitt livs form eller i en tröttare äldre upplaga då hälften av medlemmarna bitit i gräset för länge sen. Jim Morrison redan 1971 och Ray Manzarek 2013.  Man kan dock alltid härma. Vi går och tittar på några som gör det.

Det här är ju väldigt kluvet egentligen. Jag har vanligtvis väldigt svårt för tribute-band då det oftast inte riktigt fungerar hur mycket de än försöker. Det är oftast nåt som saknas i tonen eller skiljer sig för mycket i utseende och beteende. Det här blir dock något annat, snarare som en reenactment eller en ren föreställning och faktiskt mycket bättre än man skulle kunna tänka sig.

Dels att bandet rent arkeologiskt grottat ner sig i ljudet, skaffat exakt samma utrustning och instrument som originalbandet hade men också mycket enbart i Morrison-kopian Mike Griffioen som bandet hittade i Belgien av alla ställen. Norbert Varga spelar Ray Manzarek och orglar som heter Rhodes och Vox och allt vad det kan vara. Buzz Allan spelar John Densmore och trummor och Baz Meyer spelar Robbie Krieger och gitarr. Norbert spelar förstås basen med vänster hand på orgel som det skall göras.

Mike är alltså belgare men de andra är britter och de kallar sig själva de bästa Doors-tribute-bandet i världen. På hemsidan har de intyg från turnépersonal från själva Doors turnédagar att det stämmer och det låter faktiskt spöklikt likt.

Det blir en märklig kväll

Mike inte bara sjunger som Jim. Han pratar, svär och mumlar som Jim också. Släntrande omkring i läderbrallor på scenen omväxlade eldar han upp publiken såväl som provocerar den. Vi får hela paketet så att säga. Innan dess har vi fått tag på blaskig öl i plastglas och blivit åthutade flera gånger av den sensationellt otrevliga personalen på arenan Trädgårn' Jag har inte vart här på ett tag men blir närmast full i skratt över hur bedrövligt det här stället fortfarande är. Västvärldens sämsta servicegrad fortfarande på alla fronter. Vakter direkt influgna från Gulag letar problem i en extremt skötsam ganska ålderdomlig publik som undrar vad det är frågan om. Ölen finns i två sorter. Blaskig Åbro i plastglas eller blaskig Åbro i plastglas. Hade det inte vart för underhållningen på scenen och det ganska goda ljudet hade man hellre skjutit sig i ansiktet än satt sin fot här igen.

Dessutom får vi på utsatt tid för konsert på scen ett 20 minuter långt reklam-block på storbildsskärm med mestadels helt ointressanta akter som spelar framåt hösten i lokalen. Det kan va det det mest korkade greppet jag någonsin sett på en konsert. Vi kunde lika gärna fått ett block med nät-casino-reklam rakt i nyllet. Skämmes ta mej fan.

Tillbaka på bandet igen. Som sagt det här är inte ett coverband som spelar av hits. Det är en fullständig föreställning så som en konsert kunde gå till på den gamla tiden. Visst får vi klassiska slagdängor som Light My Fire, Riders on the Storm och People are Strange och liknande. Vi får också mer obskyra grejer, dikter och insprängda specialversioner som så det skulle spelas förr. Är en låt som When The Music's Over över 13 minuter i original så spelas den minst lika länge den här kvällen. Bandet är ohyggligt kompetent. Det här spricker så lätt om någon del fallerar och inte låter rätt men minsta tangenttryck på elpianot eller kantslag på trumman låter 1967-70 hela tiden.

Låtvalet är också intressant. Vi får till exempel hela titelspåret The Soft Parade från 1969 som i sig är en fantastisk resa i tre separata delar i en sorts hippie-symfoni. Inklusive den famösa skrikande inledningen.


When I was back there in seminary school

There was a person there

Who put forth the proposition

That you can petition the Lord with prayer

Petition the Lord with prayer

Petition the Lord with prayer

You cannot petition the lord with prayer


Det sitter så gott och sångarens röst håller. Trots alla skrik och utfall och hyss han har för sig under föreställningen.

Publiken är dock inte riktigt lika vild som när det begav sig på 60-talet. Delvis på grund av på hög medelålder förstås men också av ställets natur och att det fortfarande är rätt tidigt på kvällen, Folk har inte hunnit få så mycket i sig än. Det är fridfullt och lugnt ända framme vid scenkanten på mitten. Vilket dock gör att man hör och ser bra. Mot slutet dyker det dock upp en gäng rejält stenade lirare som rasslar omkring som papper i publikhavet och ställer till det överallt. Gulag-vakterna nyttjar såklart tillfället att gå in och rensa snabbare än såna här idioter tuggar i sig en steroid.

Så en kväll lite på gott och ont. Inget ont i bandet men det är ju trots allt inte det riktiga The Doors. Det är något lite sorgligt med det hela på något sätt hur lika det än låter. Kan mycket väl tänka mig att själva Doors hade spelkvällar som var bra mycket sämre satta än det här men det är ändå något som skaver lite.

Kvällen avslutas med en The End med extra allt. Det är svårt att inte fascineras ändå. Det är ju Live och rakt framför en. Så nära The Doors på konsert det går att komma trots allt.

Man kan hitta en massa klipp med bra kvalité på Youtube om man söker på The Doors Alive för den som är intresserad. Mina klipp blev sådär.