Way Out West 2019 i backspegeln

Way Out West
Musikfestival, Slottsskogen, Göteborg, 9 augusti 2019

Daniel Norgren, Stereolab, Khruangbin, The Cure, Iceage, Linn Koch-Emmery m. fl.


Jag tar mig en dag på årets upplaga av Way Out West, festivalen i Slottsskogen i Göteborg som tuffar på år efter år. Jag tar fredagen, mycket för ett brittiskt penntroll och hans kompisar förstås men jag jag får sett en hel del annat skoj också faktiskt. Det som på pappret såg rätt svagt ut blir faktiskt bättre under dagen än man hade kunnat tänka sig.

Först ut i sommarsolen som jag ser är Daniel Norgren som jag har noll koll på sedan tidigare. Delar av mitt sällskap menar dock på att det här är starka grejer och det skall det delvis visa sig vara också.

Daniel låter väldigt amerikansk och sådär urbant lantliga som bara amerikaner annars kan göra. Tankarna går till det där klustret med band och artister kring Bonnie 'Prince' Billy och liknande med vissa inslag av Neil Young och alternativ Americana.

Han är rätt kompromisslös Daniel. Börjar vid pianot med lugnare grejer och hänger sedan på sig el-gitarren och går upp något i intensitet. Klädd i avklippta jeansshorts, vild katt-t-shirt och en redigt smutsig keps ser han mer ut som något man hittar på en bensinmack utanför Tidaholm än en artist som tar stora scenen på WOW i besittning men det låter bra. Det dras inte för att dra långa gitarrsolon av god kvalité och det jobbas även friskt med realtidseffekter i samråd med den närmsta scenstärkaren i ekon och efterklang. Det här fungerar dock nog bättre på en tätt klubb än så här ute i friska luften.

Vi hinner släntra runt en del på området också. Bekanta oss med det nya obegripliga rökrute-systemet. En fin-Gin i Ginbaren på höjden och promenad runt om området. Det är mycket kommers som vanligt. Förutom ett grepp om att rädda bina i världen handlar det mesta om att sälja saker till en.

Nästa punkt på programmet blir fransk-brittiska Stereolab som är ett märkligt band på många sätt.
De har liksom svårt att bestämma sig om vad de håller på med. Ledda av fransyskan Lætitia Sadier längst fram som som sjunger och växlar mellan en mini-moog och gitarr valsas det mellan vild kraut-rock, lounge-toner, fransk knas-pop och sval disco. När det ångas på åt Can/NEU!-hållet låter det tidvis helt fantastiskt. Annat låter mer inkokt. De får ett märkligt dåligt utljud tyvärr, faktiskt enda bandet jag ser under festivalen jag ser som har det. Det skräller i tältet liksom vilket är synd då det här ofta är runda goda analoga toner som inte borde vara så svårt att få styrsel på i mixen.

Annars väldigt bra musiker. Fantastiskt bra trummis som helt sätter den där Krautiga feelingen.

Vi tar mer utflykter på området och hittar en Wine Garden där ett glas rött kostar 155 pix (755 för ett helrör) Det är besvärande dyrt men området är fint pyntat med girlanger och höbalar och grejer. Även om man inte får röka nånstans så ligger rökmaskiner och pyr överallt för att skapa den rökiga stämningen i den lummiga parken ändå.

Det finns även en ren Aperol spritz-bar och en rejäl ölhall med riktiga öl här borta. Annars är det extra klen ekologisk Norrlands som gäller i de flesta andra barerna. Det driver en till att dricka blåbärs-cider och andra grejer mellan varven.

Vi släntrar förbi Seinabo Sey på väg till tältet längst bort igen och jag ser för lite av det där för att kunna uttala mig men det är väl roligt att hon håller på.

Härnäst ser vi Texas-bandet Khruangbin som har en skön hang-up på instrumental thai-pop från 60-talet. Det låter riktigt härligt. Låtar kan börja som när ljud man hör när man går in på en kinesrestaurang och sluta i värsta Jimi Hendrix-jammet. En riktig höjdare. Trots bara tre pers på scenen, paret Mark Speer och Laura Lee har delat upp gitarr och bas mellan sig och bakom sig har de trummisen Donald Johnson så låter det mycket och roligt. Samtliga inblandade spelar smått fantastiskt. Sevärt också då de synkroniserar sina steg på scenen och tar ett litet glas starkt och skålar mot publiken i rena konstsims-formationen. Det märkliga namnet på bandet betyder tydligen motorfluga på thailändska.

Sedan är det dags för festivalens största namn och den stora anledningen att vara här förstås.

The Cure.

Det var inte så länge sedan jag såg bandet på Scandinavium (2016) men jag är lika glad för det. Det här är grejer man ställer bredvid Bowie, Iggy, Nick Cave eller Led Zeppelin i rang. Det här är i det högsta toppskiktet i den högsta divisionen och bandet har en kalas-form fortfarande.

Bandet som normalt på scener helt i eget namn oftast spelar i över tre-fyra timmar gör här på Way Out West en kortare festival-variant och spelar bara i två timmar exakt men det är två fina timmar.

Cure är lite roliga på det sättet att en set-list i stora delar kan se ut lite hur som helst och ikväll får vi en show med många inslag från skivan Disintegration från 1989. Sista halvtimmen är ren pop och hits som brukligt dock. Även om alla låtar som spelas den här kvällen är rent guld så är jag inte helt överens med ordningen de kommer i. Det går att sätta ihop det här lite mer dynamiskt mellan episka långdragna grejer till rent röj. Att det hela hade börjat med en banger hade varit att föredra och det hade fått igång publiken mer, framför allt de mer oinvigda som man har på såna här festivaler men det är det enda klagomålet, annars sitter allt som det ska.

Det är så fantastiskt roligt att få se och höra detta här i mitt Slottsskogen. Bara att känna känslan av hur Robert Smiths siren-röst får Aperol Spritz-drinkarna att skära sig på uteserveringarna hela vägen från Linnéplatsen ner till Järntorget och vidare ut på Hisingen. Hur Simon Gallups ikoniska basgångar skrämmer upp folk och djur i trädgårdar och på balkonger runt om halva stan. Det är fint att bara tänka på det men bäst förstås att stå långt fram och ta emot det frontalt.

Bandet är på fint humör. Robert verkar genuint glad och harmonisk och i det enda egentliga mellansnacket berättar han om att han tycker att han vart här så många gånger att han borde ha lärt sig svenska vid det här laget. Han berättar vidare om den första gången (1980) som han var här och lurade med sig sin blivande fru Mary "Kom med på turné till Sverige, det blir kul" och hur de åkte in i landet invirade i en filt i bak-delen på en van och sedan mest såg hotell och bensinstationer.  Utöver det får vi mest olika försök till att säga "Tack" på svenska med olika framgång kan man säga.

Låtmässigt blir det allra bäst i Burn med gott tut i luren i inledningsvis, Fascination Street i grym tagning, Riktigt bra låter även kvällens tagningar på In between days och Just Like Heaven. Den enda låten som ramlar lite ur fokus är titelspåret på Disintegration där det låtar som att några ljudkanaler ramlat av temporärt annars är ljudet löjligt bra.

Jag gjorde ett videoklipp under kvällen och det på den skönt flippade sången The Caterpillar från 1984. Omöjligt att filma rättvist där på plats förstås men ändå för en bild.



Efter The Cure tas det taxi ut till Bananpiren där vi fortsätter festivalen och ser två band till.

Först ser vi danska Iceage som jobbar hårt på en mini-Nick Cave-idé. Det är den yngre Nick Cave från 80-talet som i detalj manieras fram på scenen. Bandet nöjer sig inte med det, de andra medlemmarna har jobbat in stilen som Nicks kombattanter också. Man ser tydligt en mini-Mick Harvey och en mini-Kid Congo också till exempel. Det är rätt rörande men inte så tokigt att se alls.

Det enda problemet med det här bandet är att de inte har några direkta låtar. Det finns en enorm energi och publiken är gott med även om den inte är så stor.  De har hittat coola inställningar på sina instrument och allt låter förträffligt i ljudbilden. Till slut roar jag mig med att jaga rätt på vilka Nick Cave-alster de försöker stjäla egentligen och det blir lite sådär, "jaha, där har vi Tupolo ja..."
Inget ont om dessa annars, kan de bara hitta lite egna låtar så kan det här bli hur bra som helst.

Efter urladdningen med Iceage valsar vi runt lite vilse på området i väntan på nästa band. Det finns ett stort disco där de spelar musik som låter Umpfff Umpff och vidare en stor lada som Spotify spelar sin allra jobbigaste Hip-Hop inuti. Spellista live liksom, eller ja, prat live i allafall.

Rastlösheten driver oss till att försöka äta den veganska maten som inte bara är dyr utan faktiskt jätteäcklig också. Kan det vara så svårt att bara servera en pizza-slice som man pillat bort skinkan ifrån? Om det nu måste vara vegetariskt. Sötpotatispuré i bröd är nästan lika äckligt som kikärtspurén i bröd vi åt i Slottsskogen tidigare. Inget av det här skulle jag ens bjuda en dödsdömd massmördare på som under sista tiden i fängelset. Obegripligt.

För att gaska upp oss börjar vi dricka Fireball istället i en speciell bar som bara serverar shots.

Sedan ser vi mer band och det sista för kvällen.

Då jag ägnat min sista semestervecka med ganska hård utgång (det här dag 4 i rad) så börjar en viss mättnad infinna sig och en del förvirring också. Det tar mig till nästa dag innan jag får grepp om att det är artisten Linn Koch-Emmery som vi ser. Det låter ändå rätt piggt. Pop/rock med entusiastiska kompmusiker på scen. Det fäster dock inte riktigt. Så här mot halv-tre-tiden på morgonen kan man behöva nåt rivigare.

Det är ganska spektakulärt på Bananpiren också med mycket tillfälliga byggnader uppbyggda. Ovan ser man vad man kan göra med en gäng containrar.

Utsikten mot fastlandet i natten.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att The Cure var kalas och att det andra blev klart över förväntan faktiskt. En en-dagars WOW orkar man fortfarande med tydligen.

Ögonblick från Semestern 2019 #2 Ulf Lundell

Ulf Lundell
Konsert, Socitetsparken, Varberg 2 augusti 2019

Som jag utlovade kommer här en post dedikerad till han Ulf som soundcheckade i parken i det förra inlägget. Det är såklart ingen annan än Ulf Lundell som gör ett stopp i Varberg i den ljumma sommarkvällen i stadens centrala och för kvällen inhägnade park.

Vi har sett Ulf allra sista turnéer flera gånger nu, senast 2015 i Göteborg men det är klart att han inte ger sig. Det går ju inte. Han måste ut på vägarna igen. Ut i blodomloppet igen.

Dessutom är produktiviteten vad det gäller skivproduktion inte satt på sparlåga heller. Tidigare i år kom den fina Tranorna kommer som vittnade om gott om krut kvar i påsen.

En titt på Ulfs Instagram i sommar där Ulf redovisat sina spellistor på turnén på ett föredömligt sätt visar att han ändrar rätt friskt i programmet föreställning till föreställning. Det finns en grund rätt igenom åt ett ganska publikfriande håll. Det är inte så mycket suggestiva udda-låtar som det kan bli ibland utan det här påminner lite om David Bowies greatest hits-show på Glastonbury 2000.  Dock spelas en hel del man inte helt räknat med den här kvällen. Kul!

Ulf börjar inte sin vana exakt på minuten på utsatt start 20.00 som han brukar göra. Han drar igång fyra minuter innan utsatt start. Det öppnas med introt på Titelspåret Tranorna kommer och vi är igång. Ulf släntrar in från vänster från vårt håll och får den vita viskningen påhängd sig. Det jublas i publiken.

Festplatsen badar fortfarande i sol såhär dags och träden runt om ger gott lä men en god ljusrygg är igång från start och kommer senare att jobba fint i skymningen.

Ulf har lite lätt tappat bort sin röst men det bekommer honom inte. Han rasslar på rejält ändå. Är dock mycket sparsam med mellansnacket inledningsvis. Låtarna hakar tag i varandra. De ebbar inte ut som normalt utan trummisen Andreas Dahlbäck ändrar takten i en takt så att säga och nästa låt rullar in. Som andra låt bjuds Kär och Galen och publiken går förstås bananas. Längre fram som i Chans är trumslagen i sig så ikoniska så de känns igen även innan de andra instrumenten kommer på plats.

Vi lyckas få en gruppering extra enerverade smålänningar bakom oss som skriker och pratar rotvälska hela konserten igenom men annars är folk rätt lugna. Det blandas dock in nyare grejer också bland de gamla hitsen och från senaste plattan får vi förutom titelspåret en god tagning på Definitivt Religion där Janne Bark släpps fram på extra skön elgitarr. Om han tidigare i sällskapet med Ulf i karriären har fått leka Neil Young så är det här hans stora stund som en fiktiv David Gilmour.

Det hinns med 17 låtar innan extranumren tar sin plats. Vi hör bland annat en fin Nästan ditt namn och en vansinnigt stark tagning på titelspåret från Den Vassa Eggen.

I den första grupperingen extralåtar får vi först den allsångsvänliga Hon gör mej Galen där Ulf släpper sången i en vers och låter publiken få arbeta istället. Det är effektivt men kanske inte lika starkt som när Ulf gjorde samma sak på stora scenen på Roskildefestivalen 1999.

Efter en stund tar Ulf till orda och tar itu med kvällens första egentliga mellansnack och det blir en lång och rörig historia om Ulfs upplevelser på behandlingshem i just Varberg 1985. Historien inkluderar ett möte med djävulen och även en ung tös om skötte om tångbadsmassagen på hemmet. Mest om den andra och vad som kunde ha hänt om inte tanterna kom in och störde hela tiden. Det är djupt förvirrat och oscriptat så att säga. Många trådar får ingen egentlig upplösning men publiken skrattar gott med ändå. Medans Ulf pratar fäpplar de övriga musikerna med underliggande muzak och på given signal tar Janne Bark sats, tar ett skutt och sätter det inledande riffet till  (Oh La La) Jag Vill Ha Dej delvis i luften på väg ner. Jag skojar inte, det är så jävla vackert så jag hade kunnat betala inträde bara för att få se det.

Efter en stark Oh La La som mot slutet går över i en överraskande reggae är det dags för en kort paus till. Sedan kommer den sista attacken.

Först Snön Faller och Vi med Den och sedan sist underbara Rått och Romantiskt. Den senare som jag trott hade utgått från set-listen då den inte spelats på de senaste konserterna men här får vi den igen. ändå. Underbart.

Det är sammanfattningsvis en mycket god kväll. Jag kanske hellre hade hört några suggestiva tyngre låtar istället för de mest Bruce Springsteen-glada klapp och klang-låtarna men det är ändå så mycket gott spelat den här kvällen. Bandet är rent guld. Fint förstärkta av Karin Hellqvist på fiol i läget ungefär som på Bob Dylans liveplatta At Budokan från 1978.

Det var svårfilmat då min telefonkamera gärna vill fokusera på huvuden i publiken istället för på själva showen men några snuttar fick jag till som ni kan se nedan.

Ögonblick från Semestern 2019 #1

Ögonblick från Semestern 2019 #1 

Varberg - Horred - Eksjö - Mullsjö

Ett lite lugnare sommar så här långt. Lugnare med resandet. En del tid på Majorna-beachen på bilden ovan innan.

Sen vidare till Varberg.

Till sköna Hotell Gästis mitt i byn. Solen ligger på. En kille som heter Ulf soundcheckar i parken intill. Vi kollar närmare på det sen och jag utvecklar det vidare i nästa post. Här fokuserar jag först på synerna i sommaren i sig.

Varberg sköter sig. Havet ligger där de ska. Det är ett hysteriskt badande och glassätande all over the place.

Fästningen är också i bra form och badar även den i solljuset. Ovan ett av de spektakulära hörnen.

Vid stationen har någon parkerat en brandgul Vespa. Den lyser som en apelsin från 60-talet.

I Apelviken en bit söder om byn har det staplas stenar på varandra. Syfte oklart.

Vi väljer att lägga oss på de svarta klipporna i år. Man kan annars också välja de röda.

Vägen tas sedan nordväst över Horred. The Horror. Mattor gör de visst här också.

Strax efter Horred ser det ut som ovan. Små berg tornar upp sig längs med kanterna.

På den större vägen i riktning Jönköping börjar vädret sluta uppföra sig.

Det tunga regnvädret stänger in oss i Forserum ett tag men sedan är vägen klar fram till stadshotellet i Eksjö.

Här ser det också ut lite som sist. Den där lite sköna känslan utanför det mest sommarhysteriska. Det lite bortglömda vid sidan av. Det duggregnar och solskiner om vart annat. Obeslutsamt.

Gatorna är nästan helt enkom för oss. Några enstaka andra turister vandrar kullerstensgatorna också. På avstånd.

Det är en i stora delar gott bevarad köping fortfarande.

Ett vatten med dåligt självförtroende rinner genom den småskaliga kanalen genom byn.

Det är helt klart en pärla det här. Om man gillar trästad. Och stillhet.

I en park sitter en stenad liten flicka.

Eksjö trädstad city så att säga.

På vägen hem funderar jag på varför orten Mullsjö finns,

Metallica på Ullevi 2019

Bokassa, Ghost, Metallica
Konsert, Ullevi, Göteborg, 9 juli 2019

Hastigt och lustigt hamnar jag på Ullevikonsert i sommaren. Jag blir medbjuden på Metal-uppvisning av goda vänner som har en biljett över och vi hamnar på riktigt goda läktarplatser med fin översikt över scenen.

Det får väl sägas med en gång att jag aldrig varit det där allra största Metallica-fanet. Jag har knappt ägt en skiva med de genom åren men bandet har ju den storleken i samma form som Michael Jackson att hur du än gör i livet kommer du aldrig undan deras musik ändå. Otaliga är fuldanserna på klubb till Enter Sandman eller hemmafesterna när någon vräker på Master of Puppets eller något annat ur bak-katalogen. Jag mins i gymnasietiden när One kom hur den förvånande en med sina ballad-strukturer mitt i all Trash Metal. Jag minns även när den svarta plattan var ny och någon hade med den till kollektivet i Majorna jag bodde i då och vi i grupp lyssnade av och diskuterade varje spår för sig samt diskuterade hur svart den svarta plattan egentligen var.

Man har ju förstått från de riktiga fansen att det bara är de första fyra plattorna som räknas och att man skall tycka att allt efter det är skräp. Jag har fascinerats över hur bandet år efter år drar mer än 60,000 pers till varje konsert med en fanbase som slutade gilla de nya låtarna redan 1991. Ojämförbart. Samtidigt tycker jag att "Rock"-plattorna som kom på 90-talet ofta låter bättre än den där pinniga trashen från 80-talet.  Den första skivan Kill 'Em All funkar dock då den faktiskt har lite mer vanligt rock-tänk i sig och rent av lite garage och punk-vibbar.  Hur som helst är det buskul att gå på stor konsert och faktiskt riktigt roligt även om man inte har den där dödskollen på vad som händer som när det är några husgudar som spelar.

Först får vi dock två förband som jag får resonera lite om också.

Kvällen inleds med norska trion Bokassa som jag inte kände till alls tills dagen innan det var dags för konsert. De säger sig spela stoner-punk och det låter ju lovande på pappret. En snabb genomlyssning på senaste plattan innan skvallrar dock om att borde kallas något annat. Det har sina stunder men är svårdefinierat. Det är mest klassisk metal ändå. På scen växer de dock och de är på ett oslagbart gott humör och ränner runt på rotundan som väl mest är avsedd för huvudakten som en gäng skållade ekorrar. Sångaren håller glada och entusiastiska tal i mellansnacken på lättsam norsk svenska så att alla förstår. Publiken som orkat fram så här tidigt svarar upp fint men annars har de flesta inte ens äntrat arenan än. Det är så otacksamt att vara förband, de flesta skiter i det helt och hållet. Det är också så tydligt markerat att det är förband med sämre och lägre ljud, eget litet trumset och en backdrop som kan täcka en vägg i någons vardagsrum men knappt syns på en stor arena. Det bekommer dock inte bandet som verkar uppriktigt överlyckliga att vara här.

För kvällen har det alltså byggts ut en pir ut i publikhavet med ett hål i. I hålet står de besökarna som betalt mest för sina biljetter. Så här i början har inte så många hittat dit men det fylls på och senare är det tjockt med folk även där.

Nästa akt är svenska Ghost som jag har förstått har lyckats mycket bra utomlands med sin hårdrock men jag har inte riktigt fått grepp om vad de håller på med tidigare. Även här pluggar jag in en senaste skiva och blir inte klokare på den. Tänker att det kanske ger sig mer under konserten.

Jag har förstått från bildmaterial och promotion att det skall tas utgångspunkt i djävulsk katolicism och blir lite besviken när sångaren inte har påveutstyrsel med dödskalleansikte utan istället ser ut som jokern i 60-talets version av Batman i mörklila frack och skor. Jag läser dock in att det här bandet jobbar lite som samtida Dolly Style och att maskerna har en funktion i det att alla medlemmarna byts ut med jämna mellanrum. Ghost får något högre volym än Bokassa men inte mycket mer. De har med sig en kyrkoruin på scenen som lyses upp i olika färgscheman av och till men även om den mäter ett par meter i höjd så ser den rätt liten ut på scen. Den hade säkert varit effektfull på ett ställe som säg Pustervik men här skapar den associationer till Stonehenge i den klassiska filmen Spinal Tap.  Ullevi är stort. Man får bygga rejält om man vill att det skall synas.

Ghost får till lite mer tryck än Bokassa och man märker att en hel del i publiken kan låtarna och uppskattar bandet men jag får inte till det med dem. Låtarna börjar oftast i nåt ganska grymt riff och man tänker att det här kan bli nåt, men sen när vers och refräng anländer så hamnar alltihopa i någon sorts melodifestival-läge och det är högst förbryllande. Det är ofta riktigt mesigt faktiskt. Sångaren har ju en god pipa så sett men sjunger som om han hellre hade lirat med något såsigt adult rock-band på 80-talet. Jag förstår helt enkelt inte.

Det är dock en snygg show. Batman-jokern är effektiv och det synkrona bandet i svart med grekiska dödsmasker är elegant minst sagt. En sista kommentar som behöver sägas också. Om man kommer från Linköping behöver man inte prata engelska när man kommer till Göteborg. Mellansnacken här kan vara de absolut sämsta jag någonsin hört från en scen rent av. När man turnerar så här länge som de här banden gör kan är det då helt omöjligt att fundera ut något mer än "..The next song is gonna shake your asses..." under lediga stunder?  Obegripligt uselt faktiskt.

Sedan kommer ett dussintal roadies in och monterar ner kyrka och förbandsinstrumentering och det förbereds för huvudakt. På scen finns stora märkliga genomskinliga videoskärmar apterade. De har använts sparsamt under förbandens tid och man undrar om det skall falla ner något skynke då de känns delvis dolda bakom en sorts kedjor rätt över. Det skall visa sig att det inte är helt inkopplade än och snart exploderar de i ljus och användning.

Jag har ju kunskapen sedan tidigare att Metallica öppnat alla konserter sedan Hedenhös tid (1983) med en förinspelad tagning av Ennio Morricones klassiska The Ecstasy of Gold men förvånas ändå över satan hur det biter och nackhåren reser sig resolut. Videoskärmarna får arbeta med filmscenen från The Good, the Bad and the Ugly, den episka westernfilmen från 1966 där The Ugly spelad av Eli Wallach springer runt på en kyrkogård i fyra minuter och letar efter en grav med $200,000 nergrävt i sig samtidigt som The Good spelad av Clint Eastwood skjuter med en kanon på honom för att få honom att skynda på i arbetet. Musiken är så extremt väl vald som intro till en konsert.

Sedan sätter det i gång. I fullskaligt ljud och med hela scenen i besittning.

Det är taggat och glatt från start och bandet verkar ha riktigt skoj. Han ser lite sliten ut, sångaren James Hetfield men geisten är det inget fel på.

Det öppnas med titelspåret Hardwired från senaste skivan från 2016 och den här har jag förpluggat nu också och faktiskt tilltalats en hel del av. Senaste skivan går i lite jämntjockt tempo men är tillräckligt långt bort från Trash och Speed för att tilltala mig. Det är mer hård Rock än Metal men funkar fint. På detta följer The Memory Remains från en av de av hard-core-fansen hatade rock-plattorna från 90-talet. Jag tycker att det låter fantastiskt. Fint att se Marianne Faithfull som figurerar i kompletterande sång på originalskivan få synas på storbildsskärmarna också. Riktigt stark start.

Nu har allt folk hittat in i arenan och det märks att det är 64.050 pers på plats. Det sjungs med och hyttas i takt på ett nästan skrämmande sätt. Det är något väldigt speciellt med de här stora konserterna. Som man deltar i en argsint högmässa. Fint och högst märkligt på samma gång.

Det är fortfarande ljust när Metallica drar igång sin show så ljusryggar och effekter dröjer lite innan de kommer till sin rätt men sen gör de det. Det snålas inte på eld och explosioner och lasrar och grejer.

Vi sitter rätt högt upp på N-läktaren men har fördelen att vara närmast kanten med gott om benutrymme och nära till kiosk och toaletter. Kiosken har förstås perversa priser och erbjuder folköl som ytterst lite påminner om öl men det går ner i kvällsvärmen ändå när solen ligger på.

Bandet tar också användning av piren som går ut i publiken och nu är hålet i mitten fullt av fans också som kan följa rörelserna på mycket nära håll.  Jag förstår senare från folk som är på plats på ståplats att det är en ovanligt låg scen i kväll och många där ser dåligt vad bandet har för sig men från läktaren fungerar det fint även om det är ett gott avstånd till scenen hur man än ser på det.

När solen så sakta säger hej då så kommer som sagt effekterna fram på ett helt annat sätt.  One, Master of Puppets och For Whom the Bell Tolls får fantastiska illustrationer till sig.  Här och där, även ute på ståplats finns torn uppmonterade som av och till spyr eld ur sig likt torn på oljeborrplattformar. De skapar så mycket värme att man känner av det långt uppe på läktarna. I just One är det extra spektakulärt där ett fullständigt krig iscensätts med växelvis kulspruteöverfall och artilleriunderstöd. Det brinner överallt och till detta våldsamt med fyrverkerier förstås.

Den första sittningen avslutas med Seek and Destroy som vi alltid garvat lite åt då den är lätt att blanda ihop med The Stooges klassiska Search and Destroy från 70-talet. Det är ju inte Iggy-klass det här men det funkar det här med.

Det allra sista vi får är en publikfriande Nothing Else Matters där alla i publiken apterar sina ficklampsfunktioner i sina mobiltelefoner och Hetfield på tydligen vanligt humör skojar med trummisen Lars Ulrich att det är dags för hans favoritlåt. På det megahiten Enter Sandman. Kvällen sys ihop på ett gott sätt.

Även om jag inte är helt Metal så får jag säga att det här blev mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig. När bandet inte envisas med att spela alla noter som finns på samma gång är det bitvis lysande och härligt tungt. Kul också med det sanslöst publikfjäskande tilltaget med att spela en låt med lokal anknytning. Basisten Robert Trujillo och gitarristen Kirk Hammett tar sig igenom en högst oväntad version av Staten och Kapitalet i tanken åt Ebba Gröns inspelning. Publiken svarar förstås med ovillkorlig kärlek och fet allsång på hysset.

Jag filmade ganska sparsamt under kvällen och förevisar längre ner några snuttar från kvällen. Först lägger jag dock scenen från The Ecstasy of Gold i sin ursprungliga form för att ge en illustration av det hår-resandet som den ger.