Way Out West
Musikfestival, Slottsskogen, Göteborg, 9 augusti 2019
Daniel Norgren, Stereolab, Khruangbin, The Cure, Iceage, Linn Koch-Emmery m. fl.
Jag tar mig en dag på årets upplaga av Way Out West, festivalen i Slottsskogen i Göteborg som tuffar på år efter år. Jag tar fredagen, mycket för ett brittiskt penntroll och hans kompisar förstås men jag jag får sett en hel del annat skoj också faktiskt. Det som på pappret såg rätt svagt ut blir faktiskt bättre under dagen än man hade kunnat tänka sig.
Först ut i sommarsolen som jag ser är Daniel Norgren som jag har noll koll på sedan tidigare. Delar av mitt sällskap menar dock på att det här är starka grejer och det skall det delvis visa sig vara också.
Daniel låter väldigt amerikansk och sådär urbant lantliga som bara amerikaner annars kan göra. Tankarna går till det där klustret med band och artister kring Bonnie 'Prince' Billy och liknande med vissa inslag av Neil Young och alternativ Americana.
Han är rätt kompromisslös Daniel. Börjar vid pianot med lugnare grejer och hänger sedan på sig el-gitarren och går upp något i intensitet. Klädd i avklippta jeansshorts, vild katt-t-shirt och en redigt smutsig keps ser han mer ut som något man hittar på en bensinmack utanför Tidaholm än en artist som tar stora scenen på WOW i besittning men det låter bra. Det dras inte för att dra långa gitarrsolon av god kvalité och det jobbas även friskt med realtidseffekter i samråd med den närmsta scenstärkaren i ekon och efterklang. Det här fungerar dock nog bättre på en tätt klubb än så här ute i friska luften.
Vi hinner släntra runt en del på området också. Bekanta oss med det nya obegripliga rökrute-systemet. En fin-Gin i Ginbaren på höjden och promenad runt om området. Det är mycket kommers som vanligt. Förutom ett grepp om att rädda bina i världen handlar det mesta om att sälja saker till en.
Nästa punkt på programmet blir fransk-brittiska Stereolab som är ett märkligt band på många sätt.
De har liksom svårt att bestämma sig om vad de håller på med. Ledda av fransyskan Lætitia Sadier längst fram som som sjunger och växlar mellan en mini-moog och gitarr valsas det mellan vild kraut-rock, lounge-toner, fransk knas-pop och sval disco. När det ångas på åt Can/NEU!-hållet låter det tidvis helt fantastiskt. Annat låter mer inkokt. De får ett märkligt dåligt utljud tyvärr, faktiskt enda bandet jag ser under festivalen jag ser som har det. Det skräller i tältet liksom vilket är synd då det här ofta är runda goda analoga toner som inte borde vara så svårt att få styrsel på i mixen.
Annars väldigt bra musiker. Fantastiskt bra trummis som helt sätter den där Krautiga feelingen.
Vi tar mer utflykter på området och hittar en Wine Garden där ett glas rött kostar 155 pix (755 för ett helrör) Det är besvärande dyrt men området är fint pyntat med girlanger och höbalar och grejer. Även om man inte får röka nånstans så ligger rökmaskiner och pyr överallt för att skapa den rökiga stämningen i den lummiga parken ändå.
Det finns även en ren Aperol spritz-bar och en rejäl ölhall med riktiga öl här borta. Annars är det extra klen ekologisk Norrlands som gäller i de flesta andra barerna. Det driver en till att dricka blåbärs-cider och andra grejer mellan varven.
Vi släntrar förbi Seinabo Sey på väg till tältet längst bort igen och jag ser för lite av det där för att kunna uttala mig men det är väl roligt att hon håller på.
Härnäst ser vi Texas-bandet Khruangbin som har en skön hang-up på instrumental thai-pop från 60-talet. Det låter riktigt härligt. Låtar kan börja som när ljud man hör när man går in på en kinesrestaurang och sluta i värsta Jimi Hendrix-jammet. En riktig höjdare. Trots bara tre pers på scenen, paret Mark Speer och Laura Lee har delat upp gitarr och bas mellan sig och bakom sig har de trummisen Donald Johnson så låter det mycket och roligt. Samtliga inblandade spelar smått fantastiskt. Sevärt också då de synkroniserar sina steg på scenen och tar ett litet glas starkt och skålar mot publiken i rena konstsims-formationen. Det märkliga namnet på bandet betyder tydligen motorfluga på thailändska.
Sedan är det dags för festivalens största namn och den stora anledningen att vara här förstås.
The Cure.
Det var inte så länge sedan jag såg bandet på Scandinavium (2016) men jag är lika glad för det. Det här är grejer man ställer bredvid Bowie, Iggy, Nick Cave eller Led Zeppelin i rang. Det här är i det högsta toppskiktet i den högsta divisionen och bandet har en kalas-form fortfarande.
Bandet som normalt på scener helt i eget namn oftast spelar i över tre-fyra timmar gör här på Way Out West en kortare festival-variant och spelar bara i två timmar exakt men det är två fina timmar.
Cure är lite roliga på det sättet att en set-list i stora delar kan se ut lite hur som helst och ikväll får vi en show med många inslag från skivan Disintegration från 1989. Sista halvtimmen är ren pop och hits som brukligt dock. Även om alla låtar som spelas den här kvällen är rent guld så är jag inte helt överens med ordningen de kommer i. Det går att sätta ihop det här lite mer dynamiskt mellan episka långdragna grejer till rent röj. Att det hela hade börjat med en banger hade varit att föredra och det hade fått igång publiken mer, framför allt de mer oinvigda som man har på såna här festivaler men det är det enda klagomålet, annars sitter allt som det ska.
Det är så fantastiskt roligt att få se och höra detta här i mitt Slottsskogen. Bara att känna känslan av hur Robert Smiths siren-röst får Aperol Spritz-drinkarna att skära sig på uteserveringarna hela vägen från Linnéplatsen ner till Järntorget och vidare ut på Hisingen. Hur Simon Gallups ikoniska basgångar skrämmer upp folk och djur i trädgårdar och på balkonger runt om halva stan. Det är fint att bara tänka på det men bäst förstås att stå långt fram och ta emot det frontalt.
Bandet är på fint humör. Robert verkar genuint glad och harmonisk och i det enda egentliga mellansnacket berättar han om att han tycker att han vart här så många gånger att han borde ha lärt sig svenska vid det här laget. Han berättar vidare om den första gången (1980) som han var här och lurade med sig sin blivande fru Mary "Kom med på turné till Sverige, det blir kul" och hur de åkte in i landet invirade i en filt i bak-delen på en van och sedan mest såg hotell och bensinstationer. Utöver det får vi mest olika försök till att säga "Tack" på svenska med olika framgång kan man säga.
Låtmässigt blir det allra bäst i Burn med gott tut i luren i inledningsvis, Fascination Street i grym tagning, Riktigt bra låter även kvällens tagningar på In between days och Just Like Heaven. Den enda låten som ramlar lite ur fokus är titelspåret på Disintegration där det låtar som att några ljudkanaler ramlat av temporärt annars är ljudet löjligt bra.
Jag gjorde ett videoklipp under kvällen och det på den skönt flippade sången The Caterpillar från 1984. Omöjligt att filma rättvist där på plats förstås men ändå för en bild.
Efter The Cure tas det taxi ut till Bananpiren där vi fortsätter festivalen och ser två band till.
Först ser vi danska Iceage som jobbar hårt på en mini-Nick Cave-idé. Det är den yngre Nick Cave från 80-talet som i detalj manieras fram på scenen. Bandet nöjer sig inte med det, de andra medlemmarna har jobbat in stilen som Nicks kombattanter också. Man ser tydligt en mini-Mick Harvey och en mini-Kid Congo också till exempel. Det är rätt rörande men inte så tokigt att se alls.
Det enda problemet med det här bandet är att de inte har några direkta låtar. Det finns en enorm energi och publiken är gott med även om den inte är så stor. De har hittat coola inställningar på sina instrument och allt låter förträffligt i ljudbilden. Till slut roar jag mig med att jaga rätt på vilka Nick Cave-alster de försöker stjäla egentligen och det blir lite sådär, "jaha, där har vi Tupolo ja..."
Inget ont om dessa annars, kan de bara hitta lite egna låtar så kan det här bli hur bra som helst.
Efter urladdningen med Iceage valsar vi runt lite vilse på området i väntan på nästa band. Det finns ett stort disco där de spelar musik som låter Umpfff Umpff och vidare en stor lada som Spotify spelar sin allra jobbigaste Hip-Hop inuti. Spellista live liksom, eller ja, prat live i allafall.
Rastlösheten driver oss till att försöka äta den veganska maten som inte bara är dyr utan faktiskt jätteäcklig också. Kan det vara så svårt att bara servera en pizza-slice som man pillat bort skinkan ifrån? Om det nu måste vara vegetariskt. Sötpotatispuré i bröd är nästan lika äckligt som kikärtspurén i bröd vi åt i Slottsskogen tidigare. Inget av det här skulle jag ens bjuda en dödsdömd massmördare på som under sista tiden i fängelset. Obegripligt.
För att gaska upp oss börjar vi dricka Fireball istället i en speciell bar som bara serverar shots.
Sedan ser vi mer band och det sista för kvällen.
Då jag ägnat min sista semestervecka med ganska hård utgång (det här dag 4 i rad) så börjar en viss mättnad infinna sig och en del förvirring också. Det tar mig till nästa dag innan jag får grepp om att det är artisten Linn Koch-Emmery som vi ser. Det låter ändå rätt piggt. Pop/rock med entusiastiska kompmusiker på scen. Det fäster dock inte riktigt. Så här mot halv-tre-tiden på morgonen kan man behöva nåt rivigare.
Det är ganska spektakulärt på Bananpiren också med mycket tillfälliga byggnader uppbyggda. Ovan ser man vad man kan göra med en gäng containrar.
Utsikten mot fastlandet i natten.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att The Cure var kalas och att det andra blev klart över förväntan faktiskt. En en-dagars WOW orkar man fortfarande med tydligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar