Beväpna dig med vingar säger han

Thåström
Beväpna Dig Med Vingar
Album, 2012

Mannen med epitetet "Sveriges enda Rockstjärna" skickade just ut sin senaste LP till folket.
Han kallar den för Beväpna dig med vingar och jag har ägnat denna halv-våriga vintersöndagsförmiddag med att avlyssna detta alster.

En monumental artist som Thåström behöver egentligen ingen större introduktion. Han ledde landets största punkgrupp Ebba Grön, han ledde landets största postpunkband Imperiet, han ledde landets enda industrirockgrupp av rang, Peace, Love and Pitbulls och har under och efter dessa karriärer lett sin egen framgångsrika solokarriär, även den naturligtvis en av landets största.

Åtta soloplattor blir det nu, med senaste alstret inräknat om man bortser från live och samlingsskivor. Den nya skivan krokar tag i de två föregående skivsläppen, Skebokvarnsv. 209 (2005) och Kärlek är för dom (2009) på de sättet att den liksom sina föregångare uppvisar en minimalism både i produktion och melodi. På skivorna innan dessa tre ägnade sig Thåström åt ganska bombastisk rock'n'roll även om en och annan naken ballad lät sig göras mellan varven också. Vissa förankringar kan även noteras med skivan som släpptes under gruppnamnet Sällskapet (2007), en skiva där kompbandet fick komma lite mer med tals. (Jämför med David Bowies Tin Machine eller Nick Caves Grinderman, liknande projekt snarare än soloskivor)

Fjäderlätta,brusiga pianoackord ackompanjerade av fragmentiserade trummor och distad bas långt bak i bakgrunden släpper fram sång och text på det sättet vi vant oss vid att höra Tåis de senaste åren. Sparsamma gitarrackord och lite stråkar här och där kliver aldrig fram och tar över.

Inledande titelspåret Beväpna dig med vingar som också släppts på singel innan bjuder på repetition och monotoni i samma anda som till exempel FanFanFan som blev en sån enorm hit för några år sedan. Det är en nästan lite komisk insikt i musikens väsen som framträder när man inser att lika väl som man kan komplicera musik genom framförande i dussintals ackord, med mängder av tempo- och taktskiftningar så kan man utveckla melodin även precis tvärtom, in i sig självt, ibland in i ett enda ackord, eller två.

Vänner av Thåström känner igen sig. Sångrösten känns igen och man hör alltid på några sekunder in på en sång vad det handlar om. Självrannsakan och minnen av förr avhandlas i texterna som genom åren förändrats från ren rock-prosa till att nuförtiden mer handlar om självterapeutiska berättelser ur Pimmes liv.

Man får en känsla av ett bokslut som kommer att ta några decennier innan det står helt klart. Det delas ut en del grumliga ursäkter och förklaringar till höger och vänster när Joakim inte har fullt upp med att göra diffusa jämförelser med tillstånd i livet kontra musikaliska uttryck från andra artister genom åren. Det sjungs om Whitney Houston om hur hon sjöng Dolly Partons låt, om hur Jim Cales fiol lät i The Velvet Undergrounds Venus in Furs och det sjungs igen om The Gun Club, vars sångare Jeffrey Lee Pierce tillägnades en helt låt på förrförra skivan.

Thåström vid sitt framträdande på Way Out West-festivalen i Göteborg 2011

Även om skivan har sina goda stunder så känns det som att vi börjar komma till vägs ände i den här minimalismen nu. En del låtar börjar bli lite väl lika varandra. Man förstår att det är texten som skall ledas fram till lyssnaren i första hand men det är synd att offra musiken för det. kompbandet runt Thåström är begåvat och det är synd att vi inte får höra någon explosion från gitarristen Ossler till exempel. Det mesta är så fragmentiserat.

Något totalhaveri är det dock inte frågan om. I Låt dom regna sjunger Pimme mot en fond av hummande manlig bakgrundssång som lyckas låta halvvägs mellan en negro spiritual och Röda arméns köravdelning. I efterföljande Smaken av dig hör vi riktigt härliga thriller-aktiga stråkar som följer Thåströms innerliga sång i varje språng. Thriller som i en skrämmande film då skall tilläggas. I St Ana Katedral hör vi äntligen lite driv. Det känns i det här läget befriande med lite fullskalig instrumentering och tyngd, men låten är ändå förhållandevis stillsam. Här kan man dock förvänta sig en utveckling på scenen där låten kan få växa vidare. Avslutande Sluta när jag vill är nog det starkaste bidraget. Vad som avses med mantrat "Jag kan sluta när jag vill" kan man ju dock fundera på tills man blir grå på.

För hängivna fans av Thåström (och det finns det många av) är det här ytterligare en juvel i en tung krona, men för de som inte riktigt förstått sig på de senaste skivorna lär inte bilden klarna mer nu.

Mark Lanegan släpper eget igen

Mark Lanegan Band
Blues Funeral
Album, 2012

Den amerikanske legendaren Mark Lanegan släppte i dagarna ut sitt sjunde soloalbum Blues Funeral och därmed sitt första egna alster helt under egen flagg sedan 2004 års Bubblegum.

Mark har ju inte legat på latsidan direkt för det. Liksom Freddie Wadling som jag var inne på i min tidigare recension i år (Blue For Twos senaste) så har Mark presterat en väldigt spräcklig skivutgivning som för en lekman inte är helt lätt att följa spikrakt.

Karriären inleddes i Seattlebaserade Screaming Trees redan 1985 som först 1992 gjorde ett större väsen ifrån sig i form av stora framgångar världen runt. Parallellt med rollen som sångare i de skrikande träden lade Mark ut texten och sången både på egna soloskivor och som gästartist på en mängd album och enstaka spår med andra artister. Ibland fick han status som mer eller mindre fast medlem (Queens of the Stone Age), ibland som helt och fullt fast medlem (The Gutter Twins) men allt som oftast som gubben i lådan som dök upp när de behövdes hjälp med att få ordning på de mest whisky-anfrätta sånginslagen (Soulsavers, Mondo Generator, Mad Season, Bomb the Bass, med många flera) Dessutom har han hunnit med att göra tre album med Isobel Campbell i samma anda som Lee Hazlewood och Nancy Sinatra gjorde sina album en gång i tiden, dvs. dels i duettform och dels i skilda spår sida vida sida på skivorna i en sorts Odjuret och Skönheten-variant.

En fullspäckad och levande karriär alltså, men minst sagt i en spräcklig skivutgivningsform.

Nu hör vi Mark med sitt band helt styra skutan på ett album igen och det är med ganska stora förväntningar jag tar mig an skivan.

Mark Lanegan under en rökpaus i arbetet med att hitta inspiration

Mark driver alltid projektet han för stunden deltar i framåt med sin mycket karakteristiska sandpappersröst. Rösten river och sliter i lyssnaren oberoende om vi tar del av blytung hårdrock eller något åt hållet närmast visa. Liknelser görs ofta med artister som Tom Waits eller Nick Cave och även om det finns ett visst släktskap i inlevelse och uttryck gör trots allt Mark sin egen grej.

Nya skivan Blues Funeral bjuder på både mycket bekanta tongångar och dels en lite otippad dynamik. Vi hörs dels ganska sprättiga och pigga bidrag som för tankarna tillbaka hela vägen till Screaming Trees och dels de sedvanliga blues-psalmerna som vi vant oss att höra de senaste åren. Dessutom har dörren öppnats till det digitala ljudrummet på några spår. I dessa spår blandas ljudbilden upp och den traditionella rockinstrumenteringen paras ihop med modern teknologi samt den gamla kultmaskinen mellotron., ett tidigt elektroniskt instrument som till exempel The Beatles och David Bowie använde för att gestalta en symfoniorkester utan att faktiskt ha en sådan i studion. Det lät aldrig riktigt som en symfoniorkester utan ett nytt ljud lades in i rockhistoriens bibliotek av ljud. Ett varmt märkligt ljud som passade utmärkt i sin roll att fylla ut och förstärka en klassisk låt. Amerikanska The Smashing Pumpkins närmast överdoserade på mellotroner i sin karriär runt sådär 1996, men nu känns det helt okej och damma av monstermaskinen igen. Finaste exemplet på mellotron-tämjande hittar vi på det avslutande spåret på skivan, i Tiny Grain of Truth, men innan dess ligger elva andra låtar av vilka några förtjänar att uppmärksammas ytterligare.

Det är en ganska jämn och trevlig skiva dock utan de där allra mest magnifika topparna som man ibland stött på i Marks karriär. När Mark gör en patenterat långsam och innerlig sak som Bleeding Muddy Water känns det som att han gjort precis samma sak förr, men då tyngre och mer rakt i magen på lyssnaren. Likadant i St Louis Elegy. Rösten är precis som Thåströms helt intakt och gör ingen besviken. Produktionen är prickfri och snygg med elegant gitarr och här och där har rytmerna fått markerats med en maskin istället för en mänsklig trumslagare och det är helt okej. det är bara det att slutresultatet blir mer mysigt än omvälvande.

Ibland sticker det dock iväg lite. Gray Goes Black är en riktigt bra pop-låt med exceptionellt läcker elgitarr i sticken. Här bryter Mark ny mark och låter inte som som sig själv riktigt från tidigare gånger i historien.

Deep Black Vanishing Train är en annan höjdpunkt på skivan. Här reds en bryggd på en återuppväckt Johnny Cash vid mikrofonen kompad av en sorgsen Nirvana-gitarr och hela anrättningen kryddas med stilren hippie-flöjt och ett allvarligt mörker som inte riktigt visar sig på andra spår på skivan. Ingredienser som på pappret inte låter som de skulle låta blanda sig, men som i praktiken gör det utmärkt i låten.

Det ringlande inledande riffet i Harborview Hospital får en att tro att man står på Eriksbergs varv 1987 och tittar på U2, och det kan ju låta ohyggligt uttjatat att härma de irländarna men faktum att låten binder ihop 80-talet och nu på ett högst oväntat och gott sätt. Utan Marks fantastiska sång hade det dock stannat vid nivån på en klassisk b-sida på en vinylsingel.

Vi hör pop och psalm om vartannat men vi får även lite hygglig skogshuggar-rock i Riot In My House. God tyngd och gott humör, men inte riktigt så att vi behöver syrgas, inte riktigt den höjden.

Så ingen dum platta alls, men inget mästerverk. Ingen episk modern blues. Han kanske mår lite för bra, Mark?

Blå för Två igen

Blue For Two
Tune The Piano, Hand Me A Razor
Album, 2012

I en intervju i P3 1986 berättade den ena halvan av Blue For Two, Henryk Lipp om maskinparken som inhandlats för att kunna konstruera det självbetitlade debutalbumet som just släppts. En specifik tingest, jag har glömt märket, betingade då ett pris på cirka 400.000 SEK (Eller nåt i den stilen). En närmast ofattbar summa pengar för ett instrument och på den tiden antagligen i storleksordningen av vad en central fyrarummare i centrala Göteborg skulle ha kostat. (och idag teknikmässigt jämförbart med någon mjukvara man kan ladda ner gratis från nätet)

Intervjun fortsatte och avhandlade ganska torrt om hur de elektroniska momenten i musiken skapades. Det pratades om sampling och upptagning av industriella ljud och studioteknik och så vidare. Efter ett tag fick den andra halvan av bandet, Freddie Wadling komma till tals. På frågan hur han fann sig i det elektroniska ljudlandskapet svarade han lakoniskt att ljuden som alstrades mest fick honom att tänka på signaturmelodin till Karl-Alfred varpå den seriösa stämningen sprack upp i ett gemensamt band-garv och radioteknikern fadade intervjun till förmån för en avlyssning av det då purfärska spåret Ships, som senare kom att bli en av Blue For Twos mest kända slagnummer.

Det var tjugosex år sedan, men just där och då framför radioapparaten fick jag till min inkörsport till Freddie Wadlings värld. Han hade ju innan BFT ägnat sig åt punk i Liket Lever, horror-pop i Cortex och spelat spektakulärt svajjig bas i Lädernunnan. Även om jag kände till det där så var jag lite för liten för att hänga med riktigt på de där grejerna, men med det nya bandet kunde jag hänga med från start. Henryk Lipp hade också en tidigare karriär i bandet Extra tillsammans med bland annat Anne-lie Rydé, men den passagen har jag liksom aldrig kommit mig för att reda ut riktigt.

Första plattan Blue For Two fick enorma ovationer i rockpressen på den tiden trots att den knappt sålde någonting. Det var en skiva med en fot i tidsenlig synt-pop och en annan i mer underjordisk new wave med blinkningar åt Iggy Pops Berlin-era såväl som Tom Waits sång i den mer berusade formen. Det lät väldigt speciellt, även om skivan idag känns lite snäll.

1988 kom andra plattan och här föll bitarna helt och hållet på plats. Songs from a Pale and Bitter Moon är ännu idag en ren klassiker. Visst låter synt-basen hopplöst daterad, men det kan ändå inte slå ihjäl de episka spåren skivan innehåller. Här svävar bandet ut i allt mellan dystra cirkusvalser och bombastik á la Black Sabbath och The Doors. Det är i sanning en fantastisk platta som dock sålde ännu sämre än den första.

Efter den andra skivan levererades ett par plattor till, Search & Enjoy (1992), Earbound (1994) och Moments (1997) och jag skall erkänna att jag tappade greppet något. Det glimrar till och här och där på skivorna, men några riktiga höjdpunkter i stil med de på Songs from.. infann sig inte riktigt. Nu hade också Freddie blommat ut med Fläskkvartetten, med ångvältsbandet The Mobile Whorehouse och både i solo och gästspelsform med andra artister. Henryk å sin sida använde också sin tid som producent åt Thåström och Sator för att nämna några

Freddie och Henryk när det begav sig. Här i TV i Stockholm, 1987

Av förklarliga skäl känns det lite yrvaket att nu i februari 2012 ta del av ett nytt album av Blue For Two. Det är ett album som vart "på gång" så länge att man aldrig trodde att det skulle släppas i huvud taget, men nu är det här och det är ingen ren tidskapsel från 80-talet som levererats direkt.

Tune The Piano, Hand Me a Razor präglas av blues. Snuskig, skruvad blues. Ingen anpassad lättsam TV-blues utan riktigt skitig alternativ blues helt enkelt. Männen i bandet har vart inne på grejen tidigare. Vi minns till exempel tagningen på Howlin' Wolfs Killing Floor från 90-talet, men då byggdes bluesklassikern om till ett elektroniskt rymdskepp med Freddies raspiga röst inuti som bryggan till originalet. Här låter det mesta, både de egna och av andra skrivna verken även i instrumentering som Captain Beefheart skulle gjort de en gång i tiden.

Vi hör vanvettiga munspel och raspiga elgitarrer omfamna Freddie som är på riktigt gott humör. Även om Freddie inte gjort en dålig sånginsats på någon inspelning han någonsin varit inblandad i hör man en skillnad. Den här plattan handlar inte så mycket om att "hämta pengar" som en del av soloskivorna låtit något lätt som.

Det dröjer en stund innan det kommer igång tycker jag. En rad genomlyssningar till trots får jag ingen styrsel på inledande Cherokee Dance (som även funnits ute i provupplagor i flera år på nätet) och det samma gäller efterföljande Lion's Den. Men sedan ljusnar det.

Dark Rising med fragmentarisk gitarr och ömsom viskande och ömsom småvrålande Freddie visar var skåpet kan stå. Den här blytunga gubbrocken i sakta mak hade gjort sig bättre som inledning på skivan. Efter det ångar det på rätt bra. Covers med Larry Fischer, Bo Diddley och John Mayall varvas med egna starka spår. I Riot Without Reason släpps alla instrument till förmån för en backdrop av en kör från Tanzania och lika märkligt som det låter, lika bra låter det.

En bra bit in på skivan hör vi för första gången mer keyboard-orienterad pop i gamla gängor. Living For Today hade passat in på vilken gammal skiva som helst tidigare i karriären samtidigt som den låter luftig och nu på ett skruvat sätt. I den efterföljande Crawling får den beska bluesgitarren som låter som spelad av Jimmy Page som rökt opium de senaste tjugo åren sällskap av envetna analoga Yazoo-blipp och blopp som studsar omkring inne i låten. Det låter alldeles vansinnigt härligt och Freddie skriker att han innehar en reptilhjärna. En låt som höjer sig en bra bit ovanför de andra bidragen på skivan får man allt säga.

Avslutande We Don't Dance är det andra spåret som fungerar riktigt, riktigt bra. En låt med mild Nick Cave-feeling inklusive inslag av de mantelrörelser Blixa kunde få ur sig på gitarr när han fortfarande var ett dåligt frö. Ingen sjunger bättre om dinosaurier än Freddie Wadling. Här åker de dock inte som tidigare hiss utan påvisar brist på intresse att dansa. Vi noterar också ett märkligt rim som inkluderar begreppet Confess och Rudolf Hess.

Yep, det här inte aktuellt för Absolute Music 69 om man säger så. Men ack så roligt det är när det är som bäst.

Petter Ljungbergs Vilda Djur

Petter Ljungberg
Wild Animals
Album, 2011

Helsingborgs-ättade numera Stockholms-stationerade Petter Ljungberg släppte i december sitt debutalbum Wild Angels som han gett ut på egna bolaget Go Gently Recordings.

Det visar sig vara ett mycket intressant och omtumlande skivsläpp.

Låtarna är över lag inspelade tillsammans med Jan Lilja som också bidrar med insatser på instrument av olika slag vid sidan av Pelle Andersson (keyboards) och Steven Cuzner (trummor)

Petter startade sin musikaliska bana i bandet Pigeon Kill som var starkt inspirerade av amerikanska band som Sonic Youth och Fugazi. Arvet från denna tid kan fortfarande höras på Petters soloplatta om än att det nu är i form mer som lakonisk slacker-songwriter snarare än hardcore eller bestialisk gitarr-indie-rock.

Jag skriver slacker-songwriter då det här inte handlar om någon standardiserad singer-songwriter som det går tretton på dussinet av i andra artisters form. Det här är musik som kräver sina genomlyssningar innan det sätter sig, men när det väl gör det är det mödan värt.

Det är modigt att inleda en skiva med något så avigt och spetsigt som Some Girls som vi hör först på Wild Animals. Det var länge sedan jag hörde något samtida som var så publikt frånvänt och obekymrat ickekommersiellt. Det är delvis som en flashback tillbaka till en svartklubb från slutet av 80-talet där ett band harvar på scen helt utan bry sig om vad publiken tycker eller vad musiken skall leda medlemmarna till, musik helt på sina egna villkor utan någon tanke på lättköpt framgång, och devis är det musik som frammanar ett direkt obehag där framför allt sångens förmåga att hamna i helt oregelbundna banor med resten av instrumenteringen skapar en lätt yrsel och ett stilla illamående vid genomlyssningen.

Så tungt blir det inte igen på skivan där många andra låtar är av närmast lättsam karaktär i jämförelse med inledningen, men en viss gnagande oro gör sig ständigt påmind i låtarna.

Även om musiken rumlar sig fram i klassisk pop/rock-form är det är det populärmusik med rostiga kanter. Här finns inga skyddsräcken och avfilade kanter, även i sina mest akustiska stunder bjuder Petter på fara och färde. Det skaver och svider, glöder och brister om vart annat.

Intrycken haglar över lyssnaren ofta inom loppet av sekunder i samma stycke. Å ena sidan kan det låta präktigt hemmabyggt i Lo-Fi-traditionen för att strax efter låta professionellt och dyrt. Utan att låta direkt stulet känns det desperata uttrycket igen från dekadenta amerikaner som Greg Dulli. Crescendot i episka 200 hade kunnat figurera i en låt med såväl Afghan Whigs eller Twilight Singers med Just Greg Dulli i fronten.

Låten Gold rullar fram som perfekt till en obehaglig scen i en svår independent-rulle. Här hör vi också fina insatser på piano som tillför mycket gott till anrättningen.

There's a new Petter in Town. Han vill inte rulla med oss

Ju längre vi kommer in på skivan ju starkare blir materialet rent låtmässigt. Den andra halvan av skivan innehåller den ena låtpärlan efter den andra utan att skivan känns uppdelad för den sakens skull. En låt som There Will med sin ljudbild av stads-country á la bandet Pavement skulle kunnat gästats av extremt aktuella First Aid Kit och komma väl undan med det. Vad jag menar med det är att även om skivan är bokstavligt talat vass i kanterna gömmer sig här också goda klassiska låtar inunder den lite bistert skeva produktionen.

Näst sist i låtlistan hittar jag mitt favoritspår, I Don't Know Anything. En episk ballad på min ära. Sång och lite yrslig men välspelad elgitarr samt ackompanjemang i form av prassel. Ibland behövs det inte mer.

Så sammantaget är Wild Animals en god skiva att umgås med nu i sällskap med vintern och dess grepp. En inte så välkammad skiva. En skiva som gör motstånd, en skiva som gör lite ont.

På Petters Myspace kan den som vill lyssna på några spår från nya skivan göra det eller komma i kontakt med honom. Gör det.

Det är kallt men det finns hjälp

Det är i sanning kallt nu i kropp och själ men hjälp finns att få.
En stadig Irish får blodet att röra sig i mer normala banor igen.

Var det nåt på TV?

Var det nåt på dansk TV den 17 mars 1969?

ja..typ..

Innerlig Ihlis

Anna Ihlis
Long Before My Hair Got Black
Album, 2012

Jag inleder skivåret 2012 med en helt färsk platta signerad Dalarna-stationerade Anna Ihlis.

Anna levererar nu i januari sitt andra full-längdalbum som som likt tidigare I stay Awake... Good morning (2010) innehåller innerlig engelskspråkig pop/rock med Annas sång i första rummet.

Med tanke på att det handlar om en skiva som i så stor utsträckning kretsar kring det vokala är det befriande att sången inte är så rent sjungen utan utförd mer befriande mänskligt och snarare på ren vilja än i syfte att uppnå världsrekord i ren och rätt ton, som man tyvärr hör allt för ofta hos andra samtida kvinnliga artister

Därmed inte sagt att tonerna som hörs från ackompanjerande instrument helt försvinner, men det är först efter ett par genomlyssningar som det framgår vad som händer i låtarna bakom sången. Här gömmer sig ett kompetent kompband och gästartister som lugnt och metodiskt stöttar upp produktionen i ett genomgående ganska lågmält läge.

Vi hör en tidslös inspelning vad det tycks helt utan elektronik med konventionella toner skapade på strängar och tangenter osv. Ibland dyker det upp lite blås och stillsamt tut i luren i situationen, men aldrig så att det utmanar sång och melodi i sig.

Anna jobbar på att få till frisyren

Instrumenten spelas som sagt väl, men utan sångrösten hade det blivit lite lamt. Anna lyckas sjunga ömsom skört och ömsom mer skrikande rätt ut och det får låtarna att lyfta.

I There Will be Anger som dyker upp en bit in på skivan tar vi just del av sång som får rassla till det lite. När Anna vågar låta sin röst få bryta upp som den gör när man ylar. Vi hamnar sångmässigt i närheten av någonstans av en ung Bono i U2 under den tidiga karriären eller varför inte som Björk från hennes tid i bandet The Sugarcubes från det sena 80-talet.

Det här är ingen Indie-Rock som nämnda exempel innan och Anna har ett eget speciellt uttryck, men just förmågan att släppa sargen och sjunga ut utan tänka på konsekvenserna för lätt tankarna till andra tidevarv och genres. I den stompiga Hello fortsätter Anna pratskriksjunga fram budskapet om att ögonblicket är värt att fångas och i efterföljande Eyes och Ears bjuds vi på ett säreget sätt att uttala fraset "Fucking" som bidrar till låtens styrka.

Vissa låtar karakteriseras av ett tillstånd av någon form av glad-jazz även vi aldrig lämnar pop/rock-landet. Trombon och partyglad körsång gör sitt i The Talk, ett av de ösigare numren på albumet. Det är överlag en skiva som präglas av ett gott självförtroende och förmågan att gå sin egen väg oberoende av vad alla håller på med samtidigt. Det är rätt ovanligt idag och när det väl händer fungerar det oftast sämre än det som Anna presterar på Long Before My Hair Got Black.

En skön skiva, helt enkelt.

Anna syns i morgon bitti i Nyhetsmorgon på Tv4 (Går säkert att se på Tv4play eller liknande i efterhand sen) Fortsätter sedan med att spela på Debaser Slussen i Stockholm 17/1, Debaser i Malmö 18/1 och på parken i Göteborg 19/1.

Mer om Anna och mer av turnéschemat hittar du på hennes hemsida