Galet i Membranet

Agnes Mercedes
Melodic Fairytales
Album, 2011

Inför den här recensionen talade min redaktör om för mig att jag skulle få någonting att bita i och där får jag ge honom rätt. Agnes Mercedes skiva Melodic Fairytales som släpps i maj månad är inte direkt någon lättsmält konventionell popskiva av traditionellt snitt. Det här är mer frågan om ljudkonst.

Agnes, som inte är stationerad någon särskild stans inspirerades i ung ålder av föräldrar som satt hemma och redigerade ljudband och klippte bort missljud som Agnes i sin tur tog hand om och lekte med. I gymnasiet upptäckte hon cirkusvärlden och efter det har hon mest umgåtts med människor som bott i kojor och träd vid sidan av den mer bekväma civilisationen. I vuxen ålder har hon bland annat arbetat som ljudillustratör till Sveriges Radios utsändning Underlandet samt konstruerat ljudspår till utställningar i diverse konsthallar. Hon har även en rad ljudspårsuppdrag beställda till kommande dokumentärer i Svenska Filminstitutets regi.

Melodic Fairytales inleds med stycket Tsunami Drip. Här kastas man in i känslan av att gå omkring i en korridor i ett hus fullt av replokaler fyllda av musiker, artister och band som på sitt håll håller på med olika musikaliska utsvävningar. Ur de olika lokalerna sipprar ljud ut som inte hör ihop med varandra och bildar en gemensam ljudmassa. Några sjunger upp, några andra klinkar förstrött på ett piano, någon flyttar möbler, någon kokar kaffe på ett bullrigt sätt, någon skruvar på am-bandet på en gammal radio och andra bankar på saker i största allmänhet.

Men det finns ju ingen korridor med dussintals inblandade musiker bakom stängda dörrar, det är Agnes som skruvat ihop alltihopa på egen hand.

Tsunami Drip går omärkligt in i nästa stycke kallat Tistel Tromb som sedan följs av stycken med namn som till exempel Molom, Kiinocco eller Vilvih, men tittar man inte på CD-spelaren eller datorn märker man inte att man anlänt till ett nytt spår, det rullar på som det gjort från den första stunden. I väldigt korta stycken närmar sig ljuden något som liknar en melodi, men lika fort som känslan dyker upp avbryts den av mer dissonans och aparta ljud. Just i Molom ligger ett rullande piano underst i mixen som skulle kunna fått eget utrymme till något skulle kunna påminna om en sång, men pianoharmonierna blir snart obarmhärtigt uppblandade med sång och plink och plonk och tissel och tassel och visslingar från en annan dimension (eller från andra rum bredvid)

Det finns åtskilligt med sång på skivan, men dessvärre inte på något vedertaget språk, utan på ett språk Agnes hittat på själv. Lyssnar man noga hittar man dock några fraser på vårt lands tungomål, men de vokala insatserna följer sina egna banor helt utan kontakt med övrig instrumentering.

Efter ett par genomlyssningar blir det svårt för mig att avgöra vad man får ut av att lyssna på det här. Som en del i en föreställning, som ljudillustrationer till film, eller som underliggande ljud i ett radioprogram med någon som berättar en historia ovanpå, javisst, men för sig själv ensamt ur högtalare leder skivan snarast fram till migrän, oro och förvirring.

Man kan lätt tänka sig ljud från den här skivan ackompanjera en filmscen innehållande en flicka som förlorat förståndet inspärrad i ett torn på ett gammalt gods eller varför inte precis tvärtom, en filmscen av en helt vardaglig miljö av människor som går på gator i en vanlig stad, men där musiken förändrar stämningen radikalt och konsumenten drastiskt förändrar sitt perspektiv på situationen den ser framför sig.

Man kan vidare tänka sig en föreställning bestående av dans, pantomim, dockteater eller vad som helst för att få ut en poäng av ljuden som strömmar ur den här skivan, men stående för sig självt blir det i alla fall för mig obegripligt mesta delen av tiden.

Det här är inte lite knasig eller skruvad musik, det är inte heller bitvis atonalt eller dissonant som när vanliga musiker som säg Björk, eller det progressiva bandet King Crimson eller Frank Zappa eller diverse frijazz-musiker släpper den populärmusikaliska sargen. Det här musik helt utan rytmer, takter och någon form av regelverk. De allra mest lösa stunderna i gemenskap med valfritt tyskt Krautrockband från 70-talet framstår ändå som värsta popdängan i jämförelse med Agnes Mercedes.

Är du upphandlare av bizarra ljud till din kommande multimediaproduktion då kan skivan vara intressant för dig genom att låta dig ta del av Agnes ljudproduktionskunskaper, som ett ljudmässigt CV, för i rätt sammanhang kan nog ljudet från det här albumet tillföra precis vad som behövs för att tydliggöra ett visst tillstånd, men vad någon annan skulle kunna få ut av det här är för mig en gåta.