Skiv-året 2016

Det har blivit dags att summera skiv-året som gått. Ett sorgligt år på många sätt. Inte i kvalitén på skivorna men i bortfallen. Så många vi tappat till de döda i år.

Årets Hej då Kompis

David Bowie - Blackstar

Först kom det en skiva och sen gick den störste hjälten av de alla och dog. Det är fortfarande helt obegripligt. Medans han fortfarande levde samlade jag några intryck om skivan här.

Årets Tillbaka-Till-Berlin

Iggy Pop - Post Pop Depression

Iggy samlade ihop sig med Josh Homme och några till och gjorde sin bästa skiva på evigheter. Även om låtarna inte riktigt nådde upp till fornstora dagar så gjorde ljudet det. Ljudet av Berlin 1977. Jag samlade mer tankar här när skivan kom ut.

Årets Sorgearbete

Nick Cave & The Bad Seeds - Skeleton Tree

Skivan som spelades in och så starkt formades av Nick Caves sorg över sin ene unge sons död. Vackert ihopkopplad med spelfilmen One More Time With Feeling. Det mest darriga och uppriktiga som gjorts i bandets karriär. Jag skrev mer här.

Årets Hej då Kompis 2

Freddie Wadling - Efter Regnet

Göteborgshjälten Freddie Wadling fick klart en sista skiva innan han sa tack och hej tidigare i år.
Det är ett värdigt farväl med många starka stunder. Hårdast bet Alla Faller och vad han hittade på med Håkan Hellströms Känn Ingen Sorg. Här finns också en fin Velvet Underground-översättning i Söndag Morgon.

Årets Tvär-politiska

PJ Harvey - The Hope Six Demolition Project

Det här är en mer spretig platta än föregångaren Let England Shake men det är en slön kaka på många sätt. PJ Harvey sjunger om situationen i Kosovo, Afghanistan och reder ut sin syn på gentrifiering och bostadspolitik i Washington D.C. Det senare satte henne i direkt konflikt med de lokala politikerna där. Bästa spår: The Orange Monkey.

Årets Cool Jazz

Kent Sidvall - Victory For The Cool Jazz

Först hittade vi Kent Sidvall i den fantastiska SVT-dokumentären Vägen Till Vansinnet. Sen fick Kent göra en skiva också. Den innehåller den bästa Cool Jazz du kan tänka dig. Kent betar av klassiker som Autumn Leaves, My Funny Valentine, Little Wing och gör två versioner på Olle Ljungströms Kaffe och en cigarett. Både på svenska och engelska. Värdigt.

Årets Serge Gainsbourg-hyllning

Mick Harvey - Delirium Tremens

Mick Harvey har ägnat mycket tid till att tolka och översätta den legendariske franske artisten Serge Gainsbourg till det engelska språket. Det här var hans tredje skiva i ämnet som kom ut i november i år. Det kan ha kommit en till, den sista fjärde plattan i sviten är på gång, kan redan ha kommit, har inte koll i skrivande stund. På den här hur som helst bet det starkast när Mick gav sig på min favoritlåt A Violent Poison (That's What Love Is) (Un Poison Violent, C'est Ca L'amour).

Årets Svenska Ungdom

Hurula - Vapen till dom hopplösa

Den förra plattan Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För är lite starkare låtmässigt än årets alster men det är ett fasligt gott gry på den här också. Det river fortfarande gott i kombinationen The Jesus & Mary Chain - Magnum Bonum - Broder Daniel-landet liksom.
En jämn skiva men det hugger finast i Undergången med Dig och Excorsist.

Årets Norskt 1

Sivert Høyem - Lioness

Pålitlige Sivert Høyem gör en sällan besviken i sin stadiga skivutgivning. Årets alster är lite mer finlemmat och pianobaserat men mycket starkt bitvis. Bäst låter det i Sleepwalking Man och i den stadiga duetten My Thieving Heart (med Marie Munroe).

Årets Man-Kan-Dansa-Till

bob hund - Dödliga Klassiker

Fantastiskt starka bob hund ger sig inte. De har ju sedan de kom tillbaka igen 2009 gett ut en stadig bunt album och EP-skivor. Det nya på skiva är lite lugnare och mer eftertänksamt även om texterna biter som aldrig förr. Legendariskt röj blir det dock på RockaBilligt som bara är att lägga till klassikerna rätt av.

Årets Hej då Kompis 3

Leonard Cohen - You Want it Darker

Leonard Cohen är ju den av de som föll i år som trots allt kom upp i en ansenlig ålder men det gör inte den sista skivan han fick ur sig mindre relevant eller sorglig för det. Ett enda långt vackert farväl till oss.

Årets Hytta-Med-Nävarna-Till

New Model Army - Winter

Brittiska New Model Army tog ett steg tillbaka i år och hittade tillbaka till festival-rock-med-flaggor-och-dans-och-skrik-och-klättra-på-varandra och allt det där. Burn The Castle är som gjord för den där festivalkänslan. Annars bet den lågmälda uppgörelsen med känslorna runt flyktingsituationen i Die Trying bäst.

Årets Norskt 2

Okkultokrati - Raspberry Dawn

Mycket av det jag lyssnat på i år i nya skivor är trots allt med gamla gubbar och band. Det här bryter väldigt ny mark för mig. Halvvägs mellan ren dödsmetall och rymdrock med rikligt med analoga syntar huserar norska Okkultokrati. Vi hör growl, krautrock-idéer och något helt nytt om vart annat. Texterna tycks helt baseras på alla konspirationsteorier som finns över huvud taget. Bästa spåret: Occular Violence.

Årets Fetaste

Massive Attack - Ritual Spirit

Massive Attack släppte ut en EP på fyra låtar tidigare i år och det är en rejäl Maxi-Singel som helt förtjänar att tas upp i den här albumrapporteringen. Alla låtarna låter som vanligt som en brysk kväll på klubb i Bristols hamn. Allra störst blev det i avslutande Take It There. En låt med de mest brutalt behandlade Beatles-harmonierna på gitarr och piano som man kan tänka sig. Massive slog också två flugor i en smäll och gjorde årets bästa rock-video. Se den här.

Årets Smäll-På-Nosen

Viagra Boys - Consistency of Energy

Stockholmsbaserade Viagra Boys krängde också ur sen en EP på fyra låtar som får vara med här också. När man behöver Hulligan-Krautrock rakt i ansiktet spelar man bäst upp det här.

Årets Skön-Sång

Weeping Willows - Tomorrow Became Today

Liksom bob hund är Weeping Willows ruskigt pålitliga och släpper aldrig en onödig skiva.  Årets alster är inte riktigt samlad som skivorna innan men pendlar fint mellan det sentimentala och glatt dansanta. En fin Fet-Elvis-dans-parad fick de till i My Love is Not Blind.

Årets Julklapp

Nine Inch Nails - Not The Actual Events

Precis nu i julhelgen fick vi ett livstecken från Nine Inch Nails. Sicken julklapp! En mini-LP med ett väldigt otippat starkt och ilsket NIИ. Precis vad vi behövde. Starkt tvärsöver men mest värt att nämna är euforin i The Idea of You och den vansinniga produktionen på Burning Bright (Field on Fire).

Årets Öst-Göte

Lars Winnerbäck - Granit och Morän

Man får jobba lite med den här skivan. Den känns inte särskilt självklar vid de första genomlyssningarna och det lät mycket starkare på plats vid turné-avslutningen i Linköping i somras.
När man jobbat ett tag hittar man dock grejer som Khom Loy som dröjer sig kvar.

Årets Gammel-Indie

Pixies - Head Carrier

Pixies gjorde en sorts comeback härom året och släppte en skiva som i delar var ganska usel (Indie Cindy). Den här uppföljaren är många fall framåt. Det är ju inte riktigt det med där bettet som fanns 1988 om man säger så men det är en trivsam skiva. En liten låt som Plaster of Paris hittar alltid sin plats i tillvaron

Årets Hej då?

Kent - Då Som Nu För Alltid

2016 blev också året då rockbandet Kent packade ihop och tackade för sig. Nu är det inte mycket rock kvar på sista skivan (se mer utförlig analys från tidigare i år här.) men ändå. Hej då Kent. Jag tror att du är tillbaka om säg sju år med en känslomässig comeback-turné och ny skiva eller så gör du inte det. Den instrumentala låten som kom ut i avskedsvideon är det bästa Kent gjorde i år.