Morrissey
World Peace is None of Your Business
Album, 2014
Spjuvern, vivören och Manchester-sonen Steven Patrik Morrissey släpper under morgondagen sitt 10:e riktiga studioalbum i eget namn sedan Viva Hate kom ut 1988. Innan dess medlem och sångare i de ikoniska The Smiths som hann med fyra album på 80-talet också.
Tiden går och jag har inte alltid haft full koll på vad Mozzer haft för sig genom åren. Jag hängde med en stund i början av solokarriären. Det är såpass länge sedan att man då följde med på formatet vinylsinglar. Morrissey fick ju i princip med sig hela sitt gamla band som kompband (utan den viktiga nyckeln Johnny Marr då) och det lät inledningsvis som en rak fortsättning trots allt. Sedan blev det ganska rörigt. Rockabilly och tveksamma politiska referenser i ramarna även om det kanske mest handlade om svår satir solkade ner både ljud och allmänt intryck. Växelvis framryckning med briljant pop enda dagen och mer trögt svammel den nästa stod på programmet. I röran gick dock att vaska fram guldkorn som I'm the End of the Family Line (kanske den mest episka låten gjord om företeelsen att vara den som kan men som väljer att inte driva sin del av sin släkt vidare i nya generationer), titelspåret från den grumliga Southpaw eller Life is a Pigsty (kanske det bästa enstaka spåret i hela solokarriären) men sådär konsekvent och vasst som det var i The Smiths blev det sällan, åtminstone i albumformen.
Morrissey har också ägnat sig åt att blomma ut i en rabiat form av vegetarism. Det är ju inte nytt i och för sig, han har inte ätit kött sedan han var 11 år och skrev redan 1985 hymnen Meat is Murder som fick en hel generation indie-frön att sluta äta ko och gris. Hans ståndpunkter i frågan kommer dock oftare fram nu för tiden och nya skivan bjuder på en hel del attacker på oss bacon-ätare.
 |
| Morrissey lurade med Pamela Andersson i en promovideo tidigare i år |
Skivan inleds med titelspåret World Peace is None of Your Business som kastar lyssnaren rakt in i upphovsmannens ganska konspiratoriska syn på världens händelser av idag. Vi har ingen rätt att kräva fred av de som styr oss eller förvänta oss lugn och ro uppstyrt av våra polismyndigheter. Dessutom är det ingen idé att rösta då vi därigenom ändå bara gynnar systemet. Det är ett annat upplägg än förr då Moz sonika önskade livet ur Margaret Thatcher och liknande mer grovhuggna ställningstaganden. Här passas även på att rimma på Ukraine och Pain vilket sätter viss ton till mer text som följer på skivan.
Lite förvånande efter att ha hört och sett ödesmättade spoken word-promo-filmer som skickats ut på nätet i förväg så låter musiken i sig oväntat pigg och och rent av gladlynt vad texterna än må handla om.
I'm not a man lockar med bara titeln alla som alltid undrat. Homosexuell? Asexuell? Sexuell endast med träd och växter? Men nädå, inga avslöjanden om eventuella avvikelser presenteras. Istället leker Morrissey patenterat med sin publik genom att fråga den om hur manligt det är att äta kött, mobbas i omklädningsrum och förstöra planeten i största allmänhet. Det är så typiskt honom. De här dialogerna som texterna utgör om än i mer ironisk ton än vanligt.
Plattan har startat oväntat öppet och tillgängligt med tydlig karakteristisk sång som är i god form utan skavanker som man hittar hos de flesta artister som fått ur sig över tio album. i Istanbul får vi också en melodi och basgång av stor kvalité. Vers/refräng och klassisk brygga som på Smiths-tiden. Snyggt men textmässigt obegripligt.
Skivan bubblar vidare med obligatoriska återbesök i skolmiljö, glädjefnatt över en matador som dör i en tjurfäktning och ett stycke om att vilja bli sönderpussad på en kyrkogård. Ibland blir det nästan lite parodiskt men det räddas av snygg produktion och fina insatser av musiker och sångaren själv.
Deppar han då aldrig ner sig som på gammalt manér i någon enstaka tung låt? Jodå, i Smiler with Knife sjungs det om avgrunden vid en säng med enbart en dramatisk akustisk gitarr, lite pianoplink och gnissel som huvudsakligt ackompanjemang. Här får Peter Birro nånting att gå ner från snaran igen med.
Den egentliga skivan avslutas med Oboe Concerto som innehåller rikligt med oboe på rena Roxy Music-sättet. Även sången i sig skulle kunna framförts med Bryan Ferry bakom mikrofonen. En bitter-söt historia om vänner och bekanta som inte längre är med oss.
Skivan odiskutabla mittpunkt nås dock på skiva 2 i deluxe-utförandet i den märkliga och storslagna Scandinavia. Ett stycke som framförts live på ett antal konserter sedan 2011 men här för första gången lanseras i komplett studio-arrangemang. En i sanning märklig och grandios historia som tål att försöka tolkas. Om det handlar om förvirrade tankar efter massakern på Utøya?, någon annan grym händelse av stor betydelse för Morrissey själv i Trondheim? eller bara att Trondheim och Crime blir ett fint nödrim på Morrisseys manchester-dialekt? You tell me.. Så här ser den ut i uppställd form.
I was bored
In a fjord
I despise the heart and soul of Scandinavia
Let the people burn
Let their children cry and die in blind asylums
But then you came along
And you held out your hand
And I fell in love with you and Scandinavia
I kiss the soil
I hug the soil
I eat the soil
And I praise the God who made you
Stab me in your own time in Scandinavia
Un-protesting I'll die in Scandinavia
Pinned to a crime
In Trondheim
I despise each syllable in Scandinavia
Let the people burn
Let their children cry and die in blind asylums
But then you came along
And you held out your hand
And I fell in love with you and Scandinavia
I kiss the soil
I hug the soil
I eat the soil
And I praise the God who made you
Stab me in your own time in Scandinavia
I'd be so happy to die in Scandinavia
En resa är det hur som helst.
Resten på skiva 2 är helt i klass med det vi hört på skiva 1 så lyssnat i ett svep är känslan den av en gammal klassisk dubbel-LP. Här och där hör vi rullande hetsiga pianon så som PJ Harvey brukar lägga in dem på sina verk och samtidigt som mycket känns igen rent arrangemangsmässigt från tidigare alster så dyker det upp nyheter som ekorre-pigga flamenco-gitarrer och apart körsång. En skiva som är ett lyft på många sätt men samtidigt också ger lite grumlig eftersmak vad det gäller texterna. Det som tidigare var så bottenlöst förtvivlat och öppenhjärtligt sorgesamt känns här lite väl friskt sarkastiskt flera gånger. En stark skiva hur som helst.
Skivan släpps imorgon 15 juli överallt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar