söndag 23 mars 2014

Sivert Høyem från Goth till Gospel


Sivert Høyem
Endless Love
Album, 2014

Jag aviserade senast i min recension av det svenska bandet Weeping Willows senaste skiva att det bandet spelade i sin egen division inom sitt lands gränser. Jag pratade om att man får ta sig över gränsen till det gamla unionslandet Norge för att hitta något värt att jämföra med. Jag menade att det enda i den här subkategorin  av innerlig rockmusik med rötter som det svenska bandet kan bjudas upp till dans av är just Sivert Høyem och det skulle kunna bli en match om seger på liknande villkor.

Jag får ta tillbaka det. Det blir inte mycket till match. Sorry, Magnus & co. men för att fullfölja liknelsen så blir det som en skidstafett där en norrman redan är i mål samtidigt som svenskarna inte riktigt kommer över startlinjen. Då är Weeping Willows platta dessutom bra.

Sivert med sina rötter i det klassiska bandet Madrugada har ångat på genom åren med regelbundna skivsläpp och turnésvängar runt om i världen. Av någon anledning är han arena-mega-stor i Grekland till exempel, men det är helt förståeligt. Nordnorge har gett oss en av Skandinaviens mest intressanta låtskrivare och distinkta rockröster över huvud taget. 

6 album blev det med Madrugada och det här är det fjärde albumet under egen flagg. Genom åren har vägarna stakats ut mellan husgudar som Neil Young, Leonard Cohen och Nick Cave med inslag av idéer från till exempel Tindersticks och andra tyngre grejer. Alltid dock med sitt egna uttryck i ett ovanligt allvar eller med ett hårt flin i mungipan.

Ändå har inte de tidigare soloskivorna varit så där totala upplevelser. Höga toppar, fantastiska låtar varvade med mer jämna utflykter av mer vardaglig karaktär har präglat upplevelserna. 

Nya skivan Endless Love slår dock hårdare rakt i magen på lyssnaren på en rad olika sätt. Det är råare och mörkare än på länge och inslaget av producenter och musiker som annars jobbar med Thåström gör ju inte saken lättsammare.

Det öppnas stenhårt med titelspåret Endless Love och mal på som ett tröskverk i gotiska ackord som vi inte hört sedan The Cure hittade på skivan Pornography 1982. Det är lite otippat men sanslöst bra och det där bettet som oftast fanns i gamla Madrugada gör sig direkt påmint. Hårt filtrerad trummaskin varvas efter en stund av blytunga trummor och låten får en ökande intensitet som det skall låta på en Høyem-skiva.

Sedan valsas det vidare i mörkret. Enigma Machine har tagit baskompet direkt från Nick Cave & The Bad Seeds klassiska Stagger Lee och satt bra fart på på det. Ringlande gitarrer leker ikapp med som ångdrivna klaviaturer.

Still on the Run, Station to Station
When will i Reach my Destination?

Bowie-freaket i mig nickar gillande i takt med svänget, ja det här är bra.
 


Skivan fortsätter med pratglad pianosoul i Handsome Savior. En låt som växer betänkligt efter ett par lyssningar. Gott lagd körsång och puttrande elgitarr från kanten gör sitt till. Sedan blir det om möjligt ännu tyngre. I Inner Vision lämnar Sivert helt den kända rockkartan och rasar snarast in i ett brutalt Jacgues Brel-land. Det är ofantligt bra och Siverts sångresurser kommer fram på ett mycket tydligt sätt i den inledande sparsamma instrumenteringen. Mot slutet får pianot hjälp av ekon och bas och andra hjälpmedel för att klara av att hålla jämna steg med Sivert och hans stora sång. Man hör knappt gitarren i slutackorden, så mycket Sivertsång är det i stycket. Svulstigt, överdrivet och alldeles underbart.

En akustisk ballad hälsar ofta på på ett Sivert-album och årets bidrag är Free as a Bird/Chained to the Sky som sällar sig till klassiker som gamla Honey Bee om än lite lättare i steget. 

Little Angel hade lika gärna kunnat ligga på Nick Caves senaste platta. Elektronik som den vi hört i svenska Sällskapets skapelser ramas in fint av gitarr med mycket darr och känsla. Om det här är ett av de svagare spåren på skivan så är det ändå riktigt satans bra.  

I Wat Tyler får vi det närmaste en ren rökare vi kommer på årets LP. Som ett tåg rullar låten iväg ut på väg mot dumheter och rock'n roll. Det låter som om en Got fått bestämma färdriktning för D:A:D för en dag. Full fart mot Transsylvanien typ.

Det fortsätter i tre spår till som alla fungerar fint, kanske bäst i  At Our Evening Table som låter Sivert sjunga så där stort igen som tidigare i Inner Vision. Min bättre hälft säger att det låter som Depeche Mode och ja, varför inte. Det är samma typ av innerliga harmonier men ändå på en helt annan nivå. Omfånget i rösten från underjordens mörker till överjordens ljus i en och samma låt är rätt unikt.

Lite för många jämförelser från min sida blir det. Det klarar sig alldeles självt egentligen. Står på egna stadiga ben. Det är dock ingen vår-platta direkt. Det här passar bättre i lurar med en snöstorm utanför rutorna än med just uppslaget fönster mot en alldeles färsk Göteborgsk vår på gården, med undantag av den avslutande psalmen då, Ride on Sisters som har något Stefan Sundströmskt just vårigt över sig trots allt.


Inga kommentarer: