måndag 3 oktober 2011

In i det norska mörkret igen


Sivert Høyem
Long Slow Distance
Album, 2011

Även om vi nu kommit en bit in i oktober så är jag inte riktigt färdig med september än. En klassisk skivsläpparmånad som jag helt enkelt får kämpa med en stund till.

Norske Sivert Høyem gjorde sig ett namn med det smått legendariska bandet Madrugada som upplöstes så sorgligt med anledning av gitarristen Robert Burås alltför tidiga död 2007.

Madrugada lyckades befästa sig som ett av de främsta banden i världen i avdelningen mörkare rock. De lyckades blanda genres som Gubbrock, Gotisk rock, Psykedelisk Rock, Country och New wave på ett sätt som exempelvis inget svenskt band någonsin lyckats med. Burås följsamma elgitarr var en stor del av den av den lyckade formeln sida vid sida med Høyems starka och djupa röst.

Sedan 2004 har Sivert också drivit en solokarriär som efter att Madrugada las till handlingarna 2008 blivit hans huvudsakliga syssla och han har fram till och med septembers Long Slow Distance hunnit göra fyra skivor på egen hand.

Solokarriären har till skillnad från tiden i bandet präglats av att Sivert grävt där han stått. Istället för att förändra ljudbilden från skiva till skiva har han snarare förädlat sin variant av norsk Americana och ibland liknat en dystrare och tyngre Lars Winnerbäck i uttrycket.

Nya skivan visar dock på andra pretentioner och påminner mer i sin form av en Madrugada-platta utan att låta daterad på något sätt, men mörk och vass som en sådan skiva ofta lät.

Sivert tar ett ödsligt ackord i en ödslig lägenhet

Sivert förklarar själv på sin hemsida att han på denna skivan velat lämna det nordamerikanska och istället ta en titt in det europeiska sinnelaget. Han pratar om viljan att skapa musik som passar in såväl i europeiska stadsmetropoler såväl som i den arktiska vildmarken. (Sivert härstammar från väldigt norr i Norge, närmare bestämt byn Sortland strax norr om Lofoten.) Därför är det helt logiskt att tyskan Renate Knaup, känd från krautrocksensationen Amon Düül 2 är med och gapar på några spår på skivan. Renate och hennes band gjorde extremt europeisk taktfast hippiemusik på 70-talet och spelar fortfarande ibland och även om de naturligtvis också kollade in vad samtida band hade för sig i Nordamerika så blev deras musik just europeisk. När vi fullständigt översköljs av amerikanska influenser är det lätt att glömma att det inte alltid rinner lönnsirap och ketchup i våra ådror utan att försöka göra någon vidare plump nationalistisk poäng.

Det är en hel del vassa kanter på skivan och det ramar in Siverts dramatiska röst på ett gott sätt. Första spåret Under Administration inkluderar raspiga elgitarrer som skär som osthyvlar i harmonier som låter som de i en gammal Depeche Mode-låt. Det förekommer lite blipp och blopp också, men framförallt ett allvar som bara ett syntband med hybris som åker till Berlin 1986 kan uppnå vanligtvis. Sedan följer växelvis framryckning. I ena stunden är det storlaget episkt och filmiskt för att regelbundet förändras till ren neo-psykedelia i nästa sång. Ett par spår klockar in på över sex minuter och sången Animal Child behöver hela 8:29 för att komma fram till sin poäng. Ibland gör han det lite för svårt för sig och vissa av de långa låtarna skulle lika gärna kunnat delats upp i 2-3 enskilda melodier. Men det är en skön klang tvärs över skivan och bredden i sång i registret från Nick Cave/Leonard Cohen till sitt eget desperata uttryck i Give it a Whirl är en fröjd att höra igen.

Det bästa låten är dock den där han gör det enklast för sig. Warm Inside är en riktig liten pärla. En enkel men effektiv akustisk gitarr. En bas som knappt hörs, men känns i ben och märg. Manipulerad elgitarr som låter som om den spelas på hög volym, men några kvarter bort och så Siverts sorgsna men starka röst ovanpå alltihopa. Produktionen får en att tänka på Brian Eno och Daniel Lanois, men allt låter framförallt Sivert Høyem när han låter som sig själv på sin kanske starkaste soloplatta till dags dato.

Inga kommentarer: