Det blev inte så mycket, men nu

 Jag hade tänkt skriva en skivkrönika som jag brukar göra i slutet på ett gammal eller början på ett nytt år.

Det blev inte så mycket med det.  Tyvärr.

Lite kortfattat kan jag dra här om det som var intressant som släpptes under 2020 så det är avklarat på något sätt.

Bob Dylan ger sig aldrig och gjorde ännu en sent-i-livet skiva, Rough and Rowdy Ways. Framförallt spåret Black Rider stack ut.

Danzig gjorde en fruktansvärd Elvis-hyllningsskiva kallad Sings Elvis. Akta er för den.

Einstürzende Neubauten kom ut med sitt album Alles in Allem. Något klenare än senare års verk men ändå mycket underhållande. Senate under året kom skivan ut i specialutgåva med det tillagda spåret La Guillotine de Magritte som var den största behållningen

Franska Trion trasslade till det något för sig med sin skiva Är Det Konstigt? som jag inte riktigt ännu bestämt mig för vad jag tycker om. Svår skiva

Hurula rockade upp sig en bit på sitt album Jehova och hittade farten igen. Den X-Models-osande refrängen i titelspåret sitter klockrent och likaså uppmaningen om att Se upp, dörrarna stängs.. för oss ikväll i just Ikväll, Ikväll

Iggy Pop slängde ihop en singel om det här Covid-viruset som vänder upp och ner på allting, Dirty Little Virus

Khruangbin myste på ordentligt på sitt album Mordechai och skapade en märklig länk mellan thai-popen, det alternativa och det allra mest kommersiella.

Les Big Byrd fick ur sig en singel där framförallt det andra spåret, Reflex är värd att skriva hem om

Mark Lanegan som oftast är ruskigt ojämn på album fixade till albumet Straight Songs Of Sorrow riktigt gott. Stockholm City Blues sitter bäst.

Mattias Alkberg släppte årets mest frustrerande skiva, Bodensia. Helt ok i musik och text i sig men alltihopa dränkt i en auto-tune från helvetet självt

Neil Youngs återutgivning/återanvändning i Homegrown är hygglig men inte något större utropstecken i skivkarriären

Nick Cave gjorde i virustiden ett soloalbum, rent solo bara med sig själv och ett piano, Idiot Prayer: Nick Cave Alone at Alexandra Palace. Grinderman-låten Palaces Of Montezuma togs verkligen till nya höjder här.

Nicolas Godin, en halvan av franska AIR (han som ser ut som en yngre Robert Redford) släppte ett soloalbum, Concrete and Glass som var otippat uselt. Inledande titelspåret har dock vissa poänger

Rodolphe Burger, ständigt produktiv släppte albumet Environs som halvvägs fungerar väldigt bra men sen mojnar något på ett märkligt sätt

Roger Eno and Brian Eno, bröderna Eno alltså gjorde ett av de stora albumen i år, Mixing Colours. Fragmentariskt och vackert och många gånger inspirerat av en symfonisk katt tycks det. Storartat.

Ulf Lundell likt Dylan vägrar ge upp och vräkte ut sitt album Telegram över oss. Att ta med Pelle Ossler på elgitarr är alltid ett bra beslut. Bäst i inledande Fram mellan stenarna, en sweet remake på Not Fade Away kan man säga. Lite overkligt Kent-klingande Kallt Té Halv Tio är en annan höjdpunkt

Det var det på ett ungefär. Annars handlade det mesta om gammal jazz och exotica. Får tas upp om det vid annat tillfälle.

Gott Nytt år

Det blev inte mycket bloggat i år. 

 Mer nästa år. 

 Kanske

Hej då, Ennio Morricone

Det är lätt att av och till slänga sig med begrepp som "Gigant" i olika sammanhang beskrivande olika personer som vandrar på och av jorden. I fallet Ennio Morricone går det dock inte att missbruka epitetet.

Ennio lämnade oss idag i en ålder av 91 år. I en ålder då de flesta hälsat hem för länge sen var Romaren fortfarande uppe i högt varv. Stod på scen och fäktades med dirigentpinnen så sent som förra året, vann Polarpris och Oscars några år sedan innan det. Vann Oscars för nyskriven musik, alldeles nyss.

De sex decennierna  innan nu var inte så pjåkiga de heller.

Det finns ingenting som går ens i närheten att jämföra med den produktion Ennio presenterade.

Musikaliskt score till över 450 filmer. 397 regelrätta album med originalmusik. Då räknar jag alltså inte med Live- eller samlingsplattor som det kanske finns femhundra till av, många med enskilda stycken inte utgivna på vanliga skivor. Av de här hundratals filmerna var cirka 40 westernfilmer. De mest kända förstås de klassiska regisserade av Sergio Leone men han skapade tonerna till så många andra typer av filmer också vid sidan av dessa. Maffia-och Gangster-filmer, Action-filmer, Skräck-filmer, Kärleksdrama-filmer, Krigs-dokumentärer, Komiska filmer, Filosofiska filmer, Historiska filmer. Märkliga filmer. Han satte musik till allt man kan tänka sig.

Det var inte bara lite sköna stråkar inslängda där det kunde passa. Ennio karvade ut sin egen plats i tillvaron, uppfann sina egna ljud. Experimenterade och vände ut och in på allt. Han drog sig inte för att halvt slå sönder ett piano för att upptäcka en ny säregen ljudbild han kunde använda. Eller varva klassisk stråkkvartett med mexikansk eller elektriskt fuzzande gitarr i varmt motljus. Han hittade förstås fantastiska musiker och sångare till sina projekt som Alessandro Alessandroni som visslade de episka tonerna i spaghettifilmerna och även tog slog an många av de viktiga twang'en på gitarrerna men Ennio satte ihop det.  Han var kompositören och den moderna musikproducenten på samma gång, redan under tidigt 60-tal.

Det finns så mycket att lyssna på att det nästan är ofattbart. Musiken gör sig starkt även utan film i anslutning. Även om den fullgjorde sitt värv i att lyfta en särskild film, sätta stämningen, intensifiera situationerna och rent av förklara handlingen många gånger är det lika mycket en resa att bara höra, i de goda högtalarna hemmavid.

Mitt främsta fokus ligger väl främst i materialet från 60- och 70-talet men det betyder inte att scoret till exempel till The Mission från 1986 som är mer traditionell filmmusik med symfoniorkester inte bjuder  på intressanta eskapader och så sent som 2016 satte Ennio all musik till Quentin Tarantinos The Hateful Eight med den äran.

Ibland överglänste musiken filmerna. Città violenta från 1970 är en ingen usel film utan en helt okej action-rulle men musiken är magnifik. Kanske det bästa jag än så länge hört från Maestro Ennio.

Jag har många skivor kvar att höra på. Utöver alla som redan finns dyker det hela tiden upp nya, från filmer som ingen längre kommer ihåg med med musiken redo att göra kaos med en. Det är en tröst ändå.

Jag behöver komplettera texten med några väsentliga exempel på den skatt av arrangemang och toner som Ennio gav oss och klipper in fyra upplevelser här.

Först hur satans vackert det kunde låta. Stråkar som bänder upp själen. klassiska blåsinstrument. Ett inledningsvis försiktigt försiktigt piano. En lätt funk-bas hälsar på efter en stund. Det är som att smaka och ta ett bett på landet Italien i sig självt. I slutet kommer det lilla lilla gitarrackordet och gör saker med dig.

Amore Come Dolore från Le foto proibite di una signora per bene, 1970 (Luciano Ercoli)



Vidare ett exempel på hur tufft det kunde låta, här Rito Finale från filmen Cittá Violenta som jag nämnde tidigare, regisserad av Sergio Solimma. 1970. Här kan man också se lite av själva filmen också.




I ett tredje klipp vill jag förevisa hur väl Ennio Morricone fungerar i en modern miljö och i andras händer. Datumet är den 6 juli 2013. Platsen är den olympiska stadion i Rom. På scen står det brittiska rockbandet Muse en bit in i kvällens set. Basisten Christopher Wolstenholme har sprungit fram på mittgången som delar upp publikhavet och sätter munspelet till munnen Snart ljuder tonerna till Armonica, mer känd med sin engelska titel, Man with a Harmonica från Once upon a time in the West, (Sergio Leone, 1968). Sångaren Matthew Bellamy kan inte annat göra än att gallskrika "Morricone!!..." innan de drar in introt i sin egna Knights of Cydonia, ett stycke såklart starkt inspirerat av italienaren själv. Det är rätt mäktigt.




Det sista klippet jag tar med här är med stycket som rockbandet Metallica öppnat varje konsert de spelat sen de gick i kortbyxor. Men musiken skall förstås avnjutas så här med scenen i själva filmen.
Den Gode (Clint Eastwood) har övertygat iväg Den Fule (Eli Wallach) i riktning mot kyrkogården för att hitta gömman med pengar. För att få Den Fule att skynda på något skjuter Den Gode lite kanon på honom under tiden. Fyra minuter med en prick som ränner runt på en kyrkogård. Det är en fantastisk scen och Ennio drar sitt lass med musiken till.

Il buono, il brutto, il cattivo, Sergio Leone, 1967



Tack för allt Ennio. Maestro Ennio.

En samling sånger att hälsa Sommaren välkommen med

En samling strömmande sånger att hälsa Sommaren välkommen med.

Bodensia

Mattias Alkberg 
Bodensia
Album, 2020

Alltså

Jag gillar Mattias Alkberg. Jag gillar i stora drag all musik han gjort eller varit inblandad i att skapa.
Jag tycker om hans ord som går lika bra att läsa som de är även när de kallar sig poesi eller ingår i politiska pamfletter. Över huvud taget känner jag mig ganska allierad med hela konceptet Alkberg.

Nya skivan Bodensia borde helt följa tidigare framgångskoncept då vi även här hör starka texter och goda toner. Arrangemangsmässigt låter det kalas. Det är utan att låta exakt som Nick Cave ofta nedskalat med piano i centrum på ett liknande sätt som man bara kan göra om låtarna är starka nog.

Utgångspunkten från de brända kanterna av Norrlandsmetropolen Boden med en tvist av science fiction är helt i sin ordning och man känner också igen Mattias goda sinne för balans mellan ångest, vardag och ett milt hopp om livet i orden.

Det är många starka stycken på skivan, kanske till och med jämnstarkare än förra skivan Åtminstone artificiell intelligens som i sig verkligen inte var någon dålig skiva.

Klockrent, rätt i mål då eller? Nä, tyvärr.

Av någon anledning som jag inte kan hitta förstånd till att förstå är det mesta av sången djupt angripen av ljudprocessor-effekten Autotune.

Den här vedervärdiga tekniken våldtar sången överallt på skivan. Likt som i ett enormt krossverk i en gruva i Lappland smulas låtarna sönder till bara strimlor.

Det är så synd.

Alkberg har vart inne på den här tekniken tidigare och har säkert en utarbetad plan varför den skall användas här, en vision om det som uppenbarligen överlevt genom den sista mixen men jag förstår inte.

Okej om det hade vart för att skruva till någon enstaka refräng eller i något flippat outro så hade jag begripit, men överallt hela tiden? Varför?

Och om man nu måste greja med sången så hade väl syskon-effekten Vocoder varit ett lämpligare instrument? Den effekten går ju att använda på riktigt. Autotune är verkligen bara bara hemskt.

Så synd på rar skiva.

Arbetslivet i mars 2020

Lär nog fått Bingo innan veckan är slut

100 ord för regn

I Göteborg har vi 100 ord för regn.