måndag 28 februari 2011

Palme hade aldrig hållt käft om Libyen



Valrörelsen 1982. Partiledardebatt i SVT. Palme ger Fälldin en verbal käftsmäll och visar hur landet ligger. Lika pinsamt aktuella argument som håller än idag och Olof Palme hade nog aldrig hållt käft om Libyen heller. Han var en riktig politiker

Helvete Olof vad vi saknar en sån som dig, på så många sätt

söndag 27 februari 2011

Mörkt och kallt som februari


Katharina Nuttall
Turn Me On
Album, 2011

Norskfödda Katharina Nuttall presenterar i mars sitt tredje album som enligt hennes nya skivbolags pressutskick utlovar "mörk och melodiös rock" samt "nerv" och andra sköna klyschor. Begreppet PJ Harvey används också upprepade gånger.

Katharina numera boende i Stockholm som kanske är mer känd som producent åt framgångsrika norskan Ane Brun levererar en allvarstyngd och bitvis ganska dyster skiva i eget namn. Med mycket mörk stämma och en tung seriös inställning skojas det inte till det i onödan. Det ger kraftfulla ekon från ett 80-tal där man i vissa kretsar tog det här med musik på mycket stort allvar och så tycks också Nuttall vara kvar i detta decennium på en del mentala plan. En sökning på hennes namn på Youtube leder en strax till en inspelning från en morgon på Tv4 där hon med kompmusiker gör en moloken och bitter version av New Orders Blue Monday och vi får strax anledning att återkomma till en klassisk 80talsakt till.

Turn Me On öppnas med titelspåret med samma namn som bjuder på ettrig kompakt gitarr och bas med snärtiga trummor serverade till. Över anrättningen svävar en burkigt inspelad sång och här låter Nuttall 80-talet bekanta sig med 90-talets alternativa ljudbild. På efterföljande Play öppnas ljudet upp och så länge hon håller sig i det här tempot tycker jag att det fungerar riktigt bra. När tempot går ner på andra spår står det mest och trampar och sången framstår som lite överdriven, ungefär som amerikanska Songs:Ohia brukar få till det.

Halvvägs in i skivan är det dags för en ren cover och det är Stripped av Depeche Mode som får sig en avhyvling. Det här är ju en fyrkantig historia från början men originalet innehåller trots allt bra mycket mer själ än den här långsamma närmast reciterande tolkningen. Styrkan i Depeche Modes låtar har ju alltid själva låtarna i sig, den tidstypiska produktionen har haft en livslängd på något år, sedan låter det tekniskt förlegat, medan låtarna i grunden fortsätter leva vidare och gärna tolkat av andra artister med helt andra utgångspunkter. Som en jämförelse kan man lyssna på Pat MaCDonalds skiva PM does DM från 2003 där man får ta del av syntpopsklassiker spelade på hårda stålsträngar i en välljudande americana/blues-kostym. Han tar också sig an Stripped, men med ett helt annat resultat än Katharina Nuttall.

När jag hör det mest svängiga stycket på skivan, We Will Never Meet Again väcks popmusiknörden i mig. Har lattjar hon med så uppenbara stölder från musikhistorien att man blir alldeles frustrerad när man först inte kommer på vad hon har trixat in i sin låt. Det är först när mitt eget nynnande ökar i omfång och överröstar Katharinas sång som jag hittar The Hives Hate to say I told you so i versen och det är faktiskt snyggt. Det är även på den här låten vi hittar de tydligaste referenserna till PJ Harvey i de pianoslingor som dyker upp som PJ begagnade sig av ca 1998. Skivan är ju trots allt producerad av Head som tidigare suttit vid spakarna vid några av Pollys plattor. I övrigt låter det inte så mycket som engelskan som man skulle kunna tro med tanke på förutsättningarna. Jag kommer snarare att tänka på en mer bitter Jenny Wilson.

Det är överlag en snygg och kompakt produktion. Jag har ju gödslat med referenser i den här recensionen, men det är ju också så att Katharina ställer sig i ett ganska eget hörn på den svenska musikscenen. Det här är inte tycka-synd-om-sig-själv-singer/songwriter, det är helt enkelt något man inte hör så mycket nuförtiden. Dystert, mörkt och lite förbannat.

I Not my lover har vi en radio-hit, en låt som gjord för P3 faktiskt, men det är frågan om det P3 som den är som gjord för fortfarande finns kvar.

lördag 26 februari 2011

Niotumsspik i klara färger



Av och till hittar man godis på Youtube. Det är gött när man hittar the music i rena klara färger och med gott ljud. Men det är klart att Nine Inch Nails får till det när man nallat David Bowies pianist Mike Garson. Han var ju med på skivan The Fragile men får här utveckla sig vidare i den här instrumentala klassikern. Också kul med NIN's videor att man liksom får följa med runt på scenen på nära håll. Fin Feeling.

Videon är dessutom inspelad på min födelsedag 2009, bara en sån sak.

En konsert jag gärna vart med på.

tisdag 22 februari 2011

Bortglömda ögonblick från Rocken #7

Joe Strummer förfestar med William Burroughs. Det här var innan Spotify. På den tiden utsågs en person som skrev playlists på skrivmaskin som sedan lästes upp under tjo och tjim.

-----

Jag har lyssnat ohälsosamt mycket på mashups ikväll. Den här trenden självdog väl i krokarna runt 2006-07 sådär men som precis som med knasiga covers är det fasansfullt roligt i en kort stund och jag kan inte låta bli att förlora mig i detta igen. Jag diggar Led Zeppelin med Ozzy på sång, Jag förvånas över hur fint Marvin Gaye och Pixies fungerar ihop eller likadant när Stevie Wonder och Nya Zeeländska The Jets slår ihop påsarna, eller hur Nirvanas basgång är som gjord för New Orders vokala insatser på Blue Monday, men inget framstår så magiskt som stycket som The Kleptons kallar Rocksteady Clash, där The Clash omfamnar Jamaica sådär mycket som de alltid ville göra. Joe Strummer sitter nog i bergen med Bob nu och flinar om han hör det här.

Just den här mashupen finns förstås inte på Youtube, men den går att ladda ner direkt från The Kleptons egna sida där man även kan botanisera vidare bland allt annat de gjort. Man kan ladda ner hela plattor eller enstaka låtar, hur man vill.

The Kleptons hemsida
Direktlänk till Rocksteady Clash.mp3

Jag har även hållt på lite själv med någonting snarlikt mashups, fast jag har inte enbart synkroniserat tidigare utgivna verk av kända artister utan snarare byggt in de i egna skapelser av väldigt skiftande kvalité. Man kan höra vad jag hittade på 2007 med Niklas Cave, Bosse Dylan och Lord Reed här och som extra övningsuppgift kan man även leta upp andra grejer på LastFM

söndag 20 februari 2011

Stämningshöjare


Sonic Youth
SYR 9: "Simon Werner A Disparu"
Album, 2011

Mogwai
Harcore Will Never Die, But You Will
Album, 2011

Jag betar av två kakor i en tugga här med färska skivor från Sonic Youth och Mogwai. Två band man inte skall dra för stora paralleller mellan, men som säkert oftast återfinns i samma skivhylla hemma hos en speciell sorts människor. Sonic Youths skiva är ett soundtrack och Mogwais dito skulle som vanligt kunna vara det.

Sonic Youth har fått uppdraget att tonsätta den franska filmen Werner Simon A Disparu som hade premiär sent förra året och i år släpps det officiella soundtracket som innehåller 13 instrumentala spår med franska titlar.
Filmen som visades en gång på Stockholms filmfestival förra året men ännu inte fått internationell lansering är svår för en svensk att få tag på. Den är omöjlig att få tag på som DVD eller ens i digital form. Legala som alternativa versioner, åtminstone textad på engelska lyser med sin frånvaro. En helt fransk version går att komma åt på obskyra ryska hemsidor som ingen bör besöka.

Jag får helt enkelt återkomma med en recension på själva filmen när den visas på SVT en sen torsdagskväll om åtta år eller så

Musiken till filmen är dock lanserad över hela världen och går att inköpa på vinyl, CD eller i digital form och man kan ta sig till Sonic Youths egna hemsida för vidare information om hur man får tag i en kopia i valfritt format.

Filmmusik med Sonic Youth kan låta som en våt dröm för ett fan. En möjlighet att få ta del av längre och fördjupande utvecklingar av instrumentala passager man hittar på den ordinarie skivorna i intron, bryggor och outron. Musik befriad från kedjorna som vers-och-refräng utgör.
På några ställen blir det just detta, en passage som SY hade ägnat en halvminut på en vanlig skiva får här blomma ut i fem till sex minuter. Men detta är också ett klassiskt Score. Det vill säga av och till ljudeffekter snarare än konventionell rockmusik. Mest extremt blir det på spåret Thème de Laetitia som utgörs av ett abnormt lågfrekvent maskinljud som skär i ben och märg. Ingen cocktail-musik alltså. Även de stycken som samlar gitarr, bas och trummor i mer organiserade former (på något ställe i sällskap med ett lätt ostämt piano) har arrangerats med en ton av ett obehag. Även om det är en nästan ambitient feeling på flera stycken konfronteras man med känslor av just obehag och att något inte riktigt är som det skall. Samtidigt hör man tydligt att det är just Sonic Youth man lyssnar på, alla signum från gruppens medlemmar finns med i ljudbilden minus sång.

Så filmen får så att säga en del att leva upp till när man tar del av musiken innan man ser själva filmen.

Rent musikaliskt blir det på det 13 minuter långa avslutande spåret Thème d'Alice som säcken bokstavligt knyts ihop. Här får Sonic Youth utrymme för hela sin dynamik, från tassande försiktiga ackord till veritabla utbrott av sur rock 'n' roll.

För att ge en liten bild om hur film och musik fungerar ihop visar jag här ett kort youtube-klipp på en trailer för filmen. Här hör vi stycket Au Café under filmklippets gång, en av de mer sublima stunderna på skivan.

Mogwai har släppt en skiva av vanligt snitt som inte är beställd filmmusik, men som vanligt låter det som att det är det. Bandet som tog en av ledartröjorna i den kortvarigt uppmärksammande genren post-rock botaniserar här vidare i svävande och episka och mestadels instrumentala långa stycken. I de fall det förekommer sång är den hårt manipulerad med allehanda teknisk apparatur som gör det absolut omöjligt för lyssnaren att uttyda någon mening eller något textmässigt innehåll men ungefär som när man tittar på Fåret Shaun så fungerar det ändå.

Jag minns när jag 1989 stod på ståplats på Johanneshovs Isstadion och tog del av The Cure som just släppt skivan Disintegration som jag tror chockade alla med att lyckas framföra skivans invecklade och episkt producerade ljud live, nästan så det lät som playback. Två år innan hade jag stått på samma plats och sett samma band framföra låtar från den då nysläppta Kissme Kissme Kissme och som vanligt med The Cure så lät det skramligt och charmigt och lite på en höft som det brukade göra live oavsett vad som hade hänt i skivstudion. Men 1989 pratade en del föraktfullt om The Cures nya liveljud som "Pink Floyd". Något av det mest nedsättande man kunde säga om musik på den tiden. Detta drabbade musik som producerades i studior där man använde alla kanalerna på mixerbordet och inte drog sig för att fullständigt överskölja lyssnaren med effekter, ekon och reverb tills en del spår flätade in sig i varandra och det i slutändan inte gick att urskilja vad som var gitarr, sång eller elektronik. Mogwai älskar Disintegration.

Nu är ju inte Mogwai några simpla Cure-kopior direkt, de tog en lite hattig indie-pop och la den i sträckbänk. Vred på reglagen och visade sedan upp resultatet. Sinnesvidgande musik på 90-talets instrument, men i en förpackning man inte sett sedan 70-talet. Långa låtar som ofta tar en bra stund innan de kommer igång, men långsamt sätter i lyssnaren i stämning för att sedan ledas till än mer utdragna klimax innan det börjar om igen i nästa sång. Meditativa gitarrer som omslingras av keyboardslingor som långsamt rullar runt varandra tills man inte vet vad som är vad.

En del nya idéer presenteras på nya skivan. Mexican Grand Prix hade vem som helst kunnat slå i mig att det var en sång av franska Air med sina stora sjok av analog elektronik och rullande bas. Här får vi också prov på den manipulerade sången som inte dragits genom autotune eller en vocoder. De sjunger helt enkelt genom en gitarreffektpedal efter att ha skruvat en stund på den.

Efterföljande Rano Pano ger mig bilder i huvudet av en fantastisk brittisk science fiction-film. En riktig film med enorm budget. En Blade Runner korsad med Children of Men helt i händerna på britter. Ingen aning om vad den skulle handla om, men den skulle vara snygg och ha bra musik iallafall.

Death Rays visar upp Mogwai från sin mest storslagna sida. En tänkbar fantastisk öppnare för en konsert på en storslagen plats. Det här är musik som kräver utrymme. En konsertplats mindre än Himmelska Fridens torg, Alexanderplatz eller Götaplatsen är ett hån mot den här symfonin.

Det storslagna tilltalet i Death Rays byts bryskt i efterföljande San Pedro med vilken Mogwai presenterar sin alternativa b-sida till Fascination Street. Till den här räcker det med en publik på sådär 5000 personer för att uppnå önskad effekt och i Letters to the Metro räcker det om man är alldeles själv. Den loja låten med sin underbara trötta gitarr låter som perfekt en sommardag i en hängmatta med något gott att dricka strax intill. Elgitarren som mest knorrar med snarare än att leda melodin får mig att tänka på en softare version av svenska Dungens Fredag.

Så det är lite både och med skivan. Den innehåller mer dynamik än på tidigare alster om än att låtidéerna överlag är något svagare. Den är tydligare här och där, på vissa spår träder det fram vilket fantastiskt fin gitarr de faktiskt kan spela samtidigt som det på andra spår grottar ihop sig totalt i en smet. Jag vet inte om det här är post-rock längre, jag vet inte ens om genren finns kvar längre. Kanske står hardcorefansen kvar och väntar på tåg som gått och aldrig kommer igen likt Mikal i Ingen bor i skogen som blev kvarglömd när en subkultur lades ner, men det spelar inte så stor roll, i lagom doser och med schysst ljussättning är det här så bra som episk musik kan bli.

fredag 18 februari 2011

Roots Reggae Film: Rockers (1978)


Rockers
Långfilm, Jamaica, 1978 (+ tillhörande soundtrack med varierande artister)

Mitt förhållande till reggae har genom året varit komplicerat.
Nog för att man fått sin beskärda del reggae hörd från radion, från förfester, från besatta vänner, boende i kollektiv och på senare år genom en bättre hälft som till och med dragit med undertecknad till uppvisning med resterna av The Wailers, men jag har liksom aldrig riktigt greppat grejen ändå.

Till viss del kan det väl förklaras av att man fick höra så mycket skräp på 80 och 90-talet i namnet av reggae att man inte såg skogen för alla träd. Dvs den riktiga reggaen som lyste som starkast på det där 1970-talet. Va fan, till och med Ace of Base skymde ju sikten ett tag.

En del i min problematik är att jag tycker att det låter lite samma efter ett tag. Det börjar ofta likadant, det räknas in på några dova "dutt-dutt-dutt-dutt" och sen hackar det sig fram som samma solskensresa om och om igen, eller?

Solskensresa, sure. Vad vi har här är ju den naturliga versionen av blues från de afrikanska lirarna som blev satta på öar i Karibien och deras i rakt nedstigande leds ättlingar. Framförallt på den där ön i mitten som spanjorerna slarvade bort till engelsmän som lattjade med den ända till 1960-talet då den blev fri och en helt ny kulturepok föddes. En nyfödd kultur som raskt hittade på en egen religion byggd på knark, biodynamisk mat, avdyrkan av en kung i Etiopien i modern tid samt musik i baktakt.

Det går inte att hitta på historien om reggae och rastafari-kulturen. Den är för absurd, ingen skulle tro på den. Och ändå tror folk på den. från Kingston till Majorna och hela världen runt.

Genom filmens värld hittar jag nu en väg in i den gåtfulla reggaen. Förra året tog jag del av klassikern The Harder They Come (1972) och nu i år ger jag på det tunga gräset, Rockers från 1978. Kanske är det för att man i bägge dessa filmer får ta del av en blandad samling artister som sjunger om Jah och Zion och allt vad det heter som gör det enklare för mig att ta in det hela, eller så är jag helt enkelt mogen nu.

Rockers påminner en del om den mer kända The Harder They Come men den senare gjorda filmen är trots allt en starkare historia, mer rakt i ansiktet liksom och här, trots att 1978 är väldigt länge sen.
Gudarna skall veta att Jamaica inte var nåt nice ställe på den tiden heller. Vid inspelningen av filmen befann sig landet i något som närmast får klassas som inbördeskrig, med våld mellan politiska fraktioner och blodiga uppgörelser mellan gäng i knarkhandeln som vardagsmat.
Detta tar vi dock inte alls del av i filmen, det är snarare en ovanligt lyckad feel-good-film. Knasig och rolig och väldigt avslappnad trots det semi-dokumentära anslaget och spelad på bitvis härligt obegriplig jamaicansk dialekt.

Här en tidig scen tidigt ur Rockers. Huvudpersonen Horsemouth har införskaffat sin nya motorcykel och beger sig till sin lokale motorcykel-lackerare. Som bilden visar är det bara en som jobbar, han målar tavlor med Haile Selassie. Övrig personal hänger mest.

Jag ser filmen med engelsk text, men den är ordagrant textad efter vad som sägs. Vad sägs om den här ordväxlingen:

Horsemouth: Give thanks, Higher.
Higher: I-wah.
Horsemouth: True Rasta.
Higher: How the-I feeling now?
Horsemouth: I-man feel I-ney now.
Higher: You must feel upful some more. You will feel more upful within time. The man is advancing - him just survive.
Horsemouth: True, true.
Higher: I-rey. Within a time I and I can get a bath.
Horsemouth: I like the-I to cook up some Ital, Rasta.
Higher: The Ital scene is coverage. One need the Ital in ever'ting to survive. The Ital don't stop. So I and I forward within this time


Rastafarierna var långt före Macintosh-människorna med att belysa bokstaven i i samband med allt praktiskt man behöver i livet.

Horsemouth har knappt hämtat sin nya båge innan han beställer en schysst målning på bensintanken på hans nya transportmedel

Vi får följa huvudkaraktären Horsemouth och hans strävan att bli affärsman i ett trasigt men välsvängande Kingston. Horsemouth spelar trummor med kända och okända grupperingar och försöker få till ekonomin genom att sälja nypressade reggae-vinylsinglar som han säljer direkt på plats ute till människor på barer och gator.

Rockers förresten refererar inte alls till någon typ av rockmusik utan helt enkelt till den roots reggae som bröt ut 1975 och höll ställningarna till strax in på 80-talet tills elektroniken förgiftade musiken och helt förändrade den.

Interiörbild av en jamaicansk hemmafest på 70-talet. Komplett med bubbel, röka, vattenmelon och barn som kravlar omkring (som inte syns på bild just här)

Filmen har som sig bör ett efterföljande soundtrack och det är fyllt av varm 70-tals-reggae. Ett antal artister varav många syns och hörs här och där i filmen deltar på skivan som har flera höjdpunkter. The Upsetters gör närmast psykedelisk reggae och Bunny Wailer har kokat ihop en farligt tung historia vid sidan av artister som Peter Tosh, Burning Spear och Inner Circle för att nämna några. Just Inner Circle har spytt mycket galla på genom åren. Men det var ju för de där vidriga eurodiscoliknande låtarna man fick höra under sina tonår. På 70-talet höll de på med helt andra grejer. Jag inser att jag tolkat Inner Circle som en raggare tolkar Alice Cooper, dvs, att tro att han bara gjort Posion, typ.

I en av filmens mest minnesvärda scener har Horsemouth och hans vän Dirty Harry hamnat på en nattklubb som av någon outgrundlig anledning inte spelar reggae. De blir djupt förvirrande och molokna och ser sig tvingade att kindnappa DJ-båset

Det går sådär för Horsemouth, men han hamnar i en rad färgglada situationer. Vi tar del av hans syn på barnuppfostran och får följa med när han mycket glatt återser vänner som han säkert inte träffat sedan i förrgår. Han tjafsar med musikmanagers av kolonialt snitt och besöker både slitna och luxuösa områden runt om Kingston.

Den här nattklubben är inte alls lika mysig som det brukar vara på Jamaica

Ja, jag skall väl inte gå igenom hela filmen här, men det är en härlig historia i en miljö som man inte direkt ser varje dag på TV eller DVD. Det är sin lättsamma ton till trots också en inblick i ett ungt land som försöker få ordning på sig självt efter att ha överlevt slaveri och tung kolonisering.

Här har Dirty Harry tagit över DJ-båset och börjat spisa mer bekanta vax. Polisen eller Babylon som de gärna kallas här har just anlänt

"Rasta" Vad gör du? frågar Polisen i en rak översättning som inte textas på engelska då polisen pratar en helt förståelig version av det engelska språket

Dirty Harry sammanfattar sin ståndpunkt på ett konkret sätt. Som bilden visar har han utrustat sig med en mikrofon och toastar olika synpunkter till deltagarna på dansgolvet i takt med musiken. Hans tal tar upp att reggae är bättre än Soul, att Horsemouth är en skön lirare och en del matnyttigt om Haile Selassie.

För en inbiten rasta är förstås inget av vad den här artikeln handlar om nyheter, vare sig filmen, musiken eller kulturen, men för en inbiten rocker av den mer traditionellt västerländska modellen är det en härlig resa in i något i stora delar helt obekant. Det är precis som när man tillfälligt släpper den anglofila sargen och upptäcker Serge Gainsbourg, polsk frijazz eller nordafrikansk gitarr-rock. Man inser hur mycket större världen är än man tror.

söndag 13 februari 2011

Sånger från ett skakigt England

PJ Harvey
Let England Shake
Album, 2011

Polly Jean Harvey gör det inte lätt för sig på sitt åttonde album som lanseras nu i februari 2011. (10:e om man räknar in de 2 verk där hon delar artistetiketten med John Parish). Till skillnad från till exempel Motörhead som jag recenserade för ett par veckor sedan vars låtar hinner sätta sig innan man hört klart på de första gången så kräver PJ Harveys nya skiva ett antal genomlyssningar innan man ens är klar över vad man egentligen tycker om den.

PJ har alltid famlat omkring på en knivsegg. Lika lätt som hon ramlat ner på en sida som kan kallas genialisk kan hon lika gärna ramla ner på den andra sidan som mest stavas jobbig och ofullständig.

Men detta är ju naturligtvis roligt. Här har vi en artist som fortfarande letar, utforskar, vänder ut och in på sig själv och ständigt återuppfinner sitt eget uttryck. För vad man än tycker om hennes musik så måste man tillstå att hon gör som hon själv vill, in i minsta detalj.

Let England Shake lämnar Polly primalbluesen som karaktäriserat de flesta av hennes tidigare skivor och vänder sig inåt, in i själva England. Med ett anslag av protestvisa nöjer hon sig inte att gå tillbaka till 60-talet, det är snarare fråga om 1600-talet och framåt som utgör grogrund för sångernas struktur och utformning. Vi pratar inte om en totalt museal historia här, det förekommer elgitarr och andra moderna yttringar vid sida om cittra och en slagverkssektion som hade kunnat smälta in i en begravningsprocession i Dorset anno 1611 om det var så.

Sångmässigt har Polly överlag släppt de lägre registren och är ofta på utflykt i ett landskap av ålderdomlig falsett. Av och till skruvar hon till rösten och hamnar anmärkningsvärt nära Karin Dreijers sång i den svenska elektroniska gruppen The Knife.

Det är en märklig skiva med en del knasiga infall i en del av sångerna. Inledande och även titelspåret Let England Shake drivs framåt av dova ackord som får mig att tänka på one-hit-wonder-låten Puttin' on the Ritz av Taco och det är ju inte varje dag man kommer att tänka på den, direkt. I The Glorious Land återkommer ofta en minst sagt enerverande sampling av trumpetsignalen till ett amerikanskt kavalleri som just kommer till undsättning över en melodi som andas produktion likt den Cocteau Twins kunde använda på 80-talet, men ändå med rytm och form som en uråldrig visa. Ja, ni fattar, det är rörigt helt enkelt.

Halvvägs in i skivan hittar vi England, ett stycke hippie-folkmusik som inte hade skämts alls över att deltaga på en folkrockfestival på Isle of Man ca 1973 och i efterföljande In the Dark places händer det underliga saker. Polly har alltid haft en ton av inspiration från den amerikanska beatnik-rockartisten Patti Smith i sin musik, men aldrig förr har hon stulet så oförväget och totalt som hon stjäl versen från Pattis Dancing Barefoot som hon gör i In the Dark places. Även om refrängen är annorlunda är det ändå en obegriplig stöld. Varför inte göra en regelrätt cover istället? En ombyggd 1600-talsaktig historia? Fast den hade väl inte platsat rent textmässigt förstås. Texterna är genomgripande berättelser om den engelska öns blodiga historia och om känslor kring engelsk identitet.

I Hanging in the Wire upprepar hon idéer från förra skivan White Chalk med ett lätt trippande piano som får sällskap av späd, späd sång. Written on the forehead som framstår som ett av de bättre spåren präglas av sjösjukt manipulerad gitarr och en samling mycket diffust inmixade karibiska killar som småsjunger i bakgrunden om att de vill elda upp saker.

Det avslutande spåret The Colour of the Earth inleds lite otippat med sång av Mick Harvey som dock inte får slutföra sången helt på egen hand, efter en stund ansluter Polly och sjunger av stycket som på sina måttfulla 2 minuter ändå framstår som en god konklusion av hela skivan.
Mick, känd från Nick Caves kompband The Bad Seeds är ju delaktig på en rad instrument på hela albumet, men hörs alltså bara i sång på den sista låten.

Vid sidan av Written on the Forhead är min personliga favorit det andra spåret, The Last living rose där Polly inte drar sig för spela lite saxofon också. Det tog en stund att komma på vad tonen i saxofonen påminde om, men till slut kommer jag på att saxen påminner om slingor som Per Hägglund la i Ebba Grön och på Imperiets första platta Rasera. Fast Polly spelar mer rudimentär saxofon då får man ju säga.

lördag 12 februari 2011

Skriet från tonåren


Det här får ses mer som reklam än en regelrätt recension då jag i skrivande stund inte hört hela skivan än, men hursomhelst finns nu en ny skiva med Ola Jörhall tillgänglig.
Skivan är utgiven i en begränsad och numrerad upplaga och kan endast inhandlas genom postorder på Ola hemsida, jag tar även upp förfarandet längre ner i den här artikeln.
På hemsidan finns även tre sånger möjliga att lyssna av i sin helhet i streamad form.

För läsare som är obekanta eller vagt hajar till på namnet på Jörhall kan jag informera/friska upp minnet så till vida att berätta om att han var ledande kraft i det gamla new wave/postpunk-bandet Camouflage på det inte alltid så glada och färgstarka 80-talet.

Camouflage, någonstans mellan 1986 och 1989

Camouflage med säte i Göteborg släppte tre fullängdsalbum mellan 1985-88, hamnade sedan i en tvist om gruppnamnet med ett tyskt synt/fåntratt-band med samma namn och fortsatte sedan i samma uppställning som tidigare under namnet Tapirerna som fick ur sig ett album och några singlar. För att förvirra bilden ytterligare släpptes även ett samlingsalbum med låtar från de tre första albumen på engelska under namnet The Tapirs.

Camouflage fick aldrig riktigt det erkännande de borde fått. Man sa lite på skoj på den tiden att de var världsberömda i hela Majorna, men sanning att säga var att de etablerade sig rejält på sin del av musikkartan på den tiden. De turnerade kors och tvärs över Sverige och spelade även på Roskildefestivalen, hördes mycket på radio och recenserades konsekvent i all dags- och nöjespress. De hade starka fästen av anhängare runt om i landet med egentligen enda undantag av Stockholm, en stad vars invånare aldrig förstod sig på vad Camouflage hade för sig.

Debutplattan Camouflage från 1985 var en blytung historia som tog avstamp i postpunken från England framförallt ifrån The Cure och New Order, men även andra band av samma karaktär.
Texterna var sinnesvidgande, snurriga, poetiska och pretentiösa, precis som det skulle vara på den tiden.

Det här var långt innan all mollbaserad postpunk skulle definieras som Goth, vi kallade det Depprock helt enkelt.

Andra skivan En förtjusande vän från 1986 var något lättsammare men fortfarande väldigt konsekvent i sin svenska översättning av vad som hände samtidigt på andra sidan Nordsjön. Det fanns helt enkelt inte mycket annat i Sverige som spelade på den här nivån. Svensk musik lät överlag väldig svensk, med en negativ betoning på begreppet svensk. Samtidigt ingick Camouflage i en splittrad gruppering av andra band som sökte andra vägar än det mellanmjölkssvenska, det var band som Blue for Two, Ladomir, Union Carbide Productions, Lädernunnan, Ocal Waltz, Twice a Man och allt vad de kunde heta. Och av alla det där oftast Göteborgsbaserade banden var det Camouflage som låg mig varmast om hjärtat och de kom att spela en väldigt speciell roll för mig i den darrande åldern av sådär 15 till 19 år.

1988 släpptes den sista plattan La La La under namnet Camouflage och det var en lite mer uppluckrad historia. Inte alls en dålig platta men med mycket bredare referenser än de två tidigare skivorna. Någon låt lät rent av som Led Zeppelin, någon annan inte helt olik den på den här tiden nya superstjärnan Di Leva och annat lät som material från Jacob Hellman som skulle släppa sin enda hit-platta året efter.

Jag såg bandet live flera gånger men den kanske mest monumentala upplevelsen var den där kallvarma vårdagen då en minifestival arrangerades i äh, vadfan heter den där platsen nu då (hjärnsläpp), jaja, ett litet parkliknande område bakom Vasakyrkan i centrala Göteborg där de delade scen med Bröderna Brothers, Blue for Two och Peps Persson hur som helst.

Även om Camouflage tog avstamp i en engelsk musikrörelse så var de aldrig några bleka kopior. De skrev några av svensk rocks bästa låtar och jag alltid fortsatt att komma tillbaka till de gamla vinylerna eller i modern tid mp3:er som spridits över nätet av entusiaster som fortfarande kommer ihåg.

Efter namnbytet fortsatte gruppen som Tapirer som 1990 släppte albumet Trick & Tro och framgångarna fortsatte. Jag vill minnas att sången Liza Minnelli till och med lyckades ta sig upp på svensktoppen (!).

Vid den här tiden hade ljudbilden jämnats ut något och en del av låtarna försvann in i ett sorts Webstrarna-land. Lite plattare, snällare och dessvärre lite tråkigare, men ibland glimrade det till här med.

Tapirerna gick i graven och bandet återuppstod kortvarigt som Dogsmile, men sen blev det tyst igen. Tills nu, då Ola Jörhall helt plötsligt annonserar en solo-skiva.

Nya skivan heter Ensamheten och är producerad av Jörgen Cremonese, känd som ena halvan av Whipped Cream och även också tidigare som producent till exempel av Eskilstuna-bandet Yvonne. På Ola hemsida kan man som sagt höra på tre av låtarna och jag har tagit del av dem men skall absolut återkomma med en fullskalig recension när jag fått hem skivan.

De låtarna jag hört, Ensamheten, Alldeles... Stolt och Imorgon lovar dock gott. Cremonese har gjort en fin produktion och Jörhalls röst är intakt och flyttar raskt lyssnaren tillbaka till en tid av ett Majorna fyllt av rivningskåkar som man kunde ta sig in i och förfesta inmundigas många flaskor demi-sec eller stilla eftermiddagar på caféet Trenchtown med sådär 8 koppar kaffe i de unga magarna. I nötta jeans med hål i och spray i håret och andra märkliga attribut tog vi oss an världen. Det var en ful och fin tid på samma gång.

Vill man handla skivan sätter man in 145:-/st på bankgiro 674-9691 (120 kr för skivan och 25 kr för porto och emballage). I meddelandefältet på inbetalningen skriver du namn och adress dit skivan ska skickas. Man kan också läsa vidare på olajorhall.se

fredag 11 februari 2011

Fredagsmys


En gång i tiden stod uttrycket "fredagsmys" för en organiserad form av konsumtion av alkoholhaltiga drycker i vuxna glada människors lag. Här håller vi på traditionerna och fredagsmyser som man gjorde förr i världen. Först blir det några glas rödvin av sorten Montepulciano D'Abruzzo och en färdiglagad paj med köttfärs. Sen blir det en lätt grogg på vodka och ett stänk med något från de nyinköpta flaskorna från Bols. Kanske blir det äpple, kanske blir det banan, kanske blir det från en blå frukt? Vem vet, världen ligger öppen tills "På spåret" börjar.

Drickandet ackompanjeras gärna av ljuv musik. En schizofren mix som vanligt på fredagarna sokm idag utgörs av Thin Lizzy, Mogwai, Anders F Rönnblom, Sonic Youth och temat ur "Sällskapsresan" ljuder ut högtalarna.

Sen avrundar vi med en öl, en klassisk TT som hittat tillbaka igen i Systembolagets sortiment, fast här i den ovanliga valören 5,2%

torsdag 10 februari 2011

En dag på jobbet

Informator Utbildning får 120 .NET-freaks att sitta fint

Informator bjuder in till en dag på Hising Island, Göteborg och visar upp några av västvärldens piggaste .NET-specialister. Februarivädret visar sina allra vidrigaste sidor, men inne i föreläsningssalen är det hett.


Lite om de som pratade i dag i Göteborg (och även i Stockholm imorgon 11/2):

Dag König har arbetat med programutveckling sedan mitten av 80-talet. Började att utveckla på Microsoft's bortglömda unix-operativsystem Xenix och har därifrån utvecklat för det mesta av Microsoft's plattform. Sedan fyra år tillbaka arbetar Dag på Microsoft som utvecklingsevangelist med ett särskilt intresse för Windows Azure och Windows Phone 7.

Hadi Hariri is a developer, speaker, podcaster and Technical Evangelist at JetBrains. His passions include software architecture and web development. Book author and frequent contributor de developer publications, Hadi has been speaking at industry events for over a decade. He is based in Spain where he lives with his wife and two sons, and runs the .NET Malaga User Group. He is also a C# MVP.

Jonathan Worthington From business applications to compiler writing, and from .Net to Perl, Jonathan has a wide range of software development experience. He deeply believes that good development has to be a strongly hollistic activity, drawing on mathematics, engineering, linguistics, economics, psychology and more. By looking at insights from many fields, he works hard to deliver solid and maintainable software solutions. Originally from the UK, and having spent time in Spain and Slovakia, Jonathan is currently based in Sweden and working for Edument AB.

Mark Seemann is a professional software developer and architect living in Copenhagen, Denmark. He has been working with software since 1995 and TDD since 2003, including six years with Microsoft as a consultant, developer and architect. He is currently a Technical Lead for Commentor. He enjoys reading, painting, playing the guitar, good wine, and gourmet food.

lördag 5 februari 2011

Grön musik på svarta tangenter


Anna Hamilton
Black Keys
Album, 2011

För en vecka sedan recenserade jag Showroom of Compassion av det amerikanska Cake och jag tog där upp de gynnarnas miljöengagemang, med solenergi och miljövänligt tryck på omslag och annat ansvar för jordens fortbestående och hållbar utveckling. Nu kommer en svensk variant på samma tema i och med släppet av Anna Hamiltons debutplatta Black Keys.

Anna Hamiltons skiva har inget traditionellt omslag i plast eller hård papp utan skivan är invirad i ett mjukt miljövänligt papper som inte innehåller några plaster eller farliga ämnen. Pappret är baserat på kalciumkarbonat som är helt ofarligt för människan vilket gör att fodralet kan komposteras om man så vill tillsammans med andra ofarliga hushållssopor när man tröttnat på skivan. (Själva CD-skivan är dock av den vanliga sorten och för sopsortering av den får man kontakta lokala myndigheter för besked om korrekt avfallssortering)

En kul gimmick är det band i papper som omsluter fodralet som är impregnerat med vallmofrön som enligt Hamilton skall gå att plantera rätt och slätt som det är och inom några dagar skall det växa upp lite blomster som ytterligare förhöjer den miljövänliga upplevelsen.

Just det ja, det var musik med i paketet också. Inuti det mjuka pappret hittar vi som sagt en CD-skiva som är Anna Hamiltons debut i albumformen. Hon har tidigare gett ut en EP kallad Captured, men nu får vi alltså ta del av Anna i det klassiska LP-formatet.

Hamilton, från grunden stockholmska hamnade i Umeå och utbildade sig till dietist och tog även raskt del i stadens musikliv vilket ledde till en serie konserter i de nordligare delarna av vårt land. Hon har bland annat deltagit på Trästockfestivalen i Skellefteå och på Umeå Open för att nämna några spelningar. Nya skivan är inspelad i en studio i Umeå och man har använt sig av second-hand-instrument och elektriciteten för att driva studion har sin källa i bergvärme och vindkraft. Nu har hon dock flyttat tillbaka till Stockholm och gör sig redo att erövra sörlänningarnas Sverige också.

Black Keys bjuder på 10 sånger med text och musik genomgående skriven av Hamilton själv. Musiken utgår från Annas sång och piano och ramas in av ett rappt kompband som trakterar vanliga pop-instrument samt en del maskiner som lämnar små skruvade ljud ifrån sig. Man hör en del elektronik på skivan, men det tar aldrig överhanden som det gör på många av Annas jämnåriga kollegors motsvarande verk, utan vad vi får är Pop rätt och slätt med utgångspunkt i ett piano som dock hamnar långt bak i produktionen många gånger.

Hamilton sjunger på engelska med en klar stämma som för tankarna till en mindre tankspridd Laleh eller en mer seriös Miss Li. Men vi hör inga knasigheter utan skivan karakteriseras av ett lugnt allvar. Sången Fruit Cakes drivs fram av pianoslingor likt de som det pianodrivna bandet Keane brukar bjuda på och i No ability har bandet lyckats tämja en EKG-maskin till att ackompanjera den övriga instrumenteringen.

Roligast blir det när pianot får en mer framträdande roll som i Socialize där Anna även hittar de lägsta agenterna att spela på som ger sången lite mer tyngd. En tassande elgitarr hittar in fint i arrangemanget. Eller som i Mrs Lack of Time där både text och piano uppvisar mer svärta mot en fond av en takt i reggae-dub-format. När det däremot skall göras närapå disco som i Grey Concrete fungerar det dock inte lika bra. Här är vi lite för nära melodifestival för min smak. Samtidigt låter inledande One Day allt lite disco den också, men i det fallet är låten större än arrangemanget.

På det stora hela har vi här ett välspelat och lättsamt producerat album som säkerligen kommer att låta höra av sig i melodiradion samt på stillsamma förfester.

Skivan släpps i mars och detta manifesteras med en release-fest på Debaser i Stockholm just den 11 mars.

Befinner man sig i norra Sverige i februari månad kan ta del av Anna Hamilton på turné redan innan release-festen enligt följande turnéschema:

10/2 Wilhelmina
11/2 Hemavan
12/2 Tärnaby
18/2 Kittelfjäll
19/2 Borgafjäll
4/3 Sorsele
5/3 Ammarnäs
7/3 Malå
9/3 Klimpfjäll
10/3 Saxnäs

Mer info hittar på den officiella hemsidan

fredag 4 februari 2011

Historiska Förväntningar #2

Förra året inledde jag en artikelserie kallad "Historiska Förväntningar" och i den första artikeln tog jag upp engelska farhågor på 1700- och 1800-talet angående flytande franska fästningar och deras förmodade ankommande attack mot det engelska moderlandet.

Idag fortsätter jag med historien om det albanska folkets historiska förväntning på att när man äntligen blivit ett riktigt land, få ha en flagga i lugn och ro utan drastiska förändringar genom framtiden.

Ja, det låter lite krystat, men jag tycker att historien är såpass intressant att jag lägger in den under den här etiketten.

1912: Albanien, ett nytt skönt land

Året var 1912 och Albanien blev efter 2000 år av ockupation av greker, Illyrier, Romare, Bysantiner, Bulgarer, Serber och Ottomaner äntligen ett eget fritt land. En flagga utvecklades och man valde ett motiv från det heraldiska vapnet till George Kastrioti Skanderbeg som hade gjort en kortvarig revolt mot det Ottomanska väldet på 1400-talet. Dubbelörnen kan ha sitt ursprung i Byzantium från början, men ingen vet helt noga

1912-14: Regeringen tar itu med flaggan

Den nya flaggan fick sig redan under den första provisoriska regeringen 1912-14 en ansiktslyftning och av någon anledning ansåg man att dubbelörnens inre struktur och benstomme behövdes belysas mer ingående. En stjärna lades också till.

1914-20: Första världskrigets tid kräver en tydligare flagga

Lagom till starten av första världskriget kände man att flaggan behövdes putsas på igen och den antog nu sin kanske mest bisarra form. Nu liknade dubbelörnen mest en dubbelkråka från en avantgardistisk serietidning, men landet Albanien kunde åtminstone nu trösta sig med att de erkändes som ett land av de flesta länderna i världen (Trots sin besynnerliga flagga)

1920-25: Efter 1:a världskriget får man snåla på måtten lite

När första världskriget var över städade Europa upp, och i Albanien tog man först och främst itu med sin flagga. Dubbelörnen krympte och stjärnan togs bort.

1925-28: Lattjolajban på flaggdesignavdelningen

Men bara några år senare var det dags igen. Nu gick man in för en mer art-deco-inspirerad historia och nu började örnen mer likna en drake i sitt mer siluettliknande mönster.

1928-39: En liten mössa skall in på flaggan också

Under resten av mellankrigstiden gick man sedan tillbaka till den ursprungliga idéen, men för säkerhets skull la man till en liten mössa ovanför örnens huvuden. Under den här tiden drevs Albanien som ett kungarike under regenten med det speciella namnet Zog I. Albaniens historia är verkligen lite som hitte-på.

1939-43: Italienarna ställer till det

Andra världskriget inleddes egentligen inte alls av att Hitler och Tyskland anföll Polen. Det inleddes av att Italien anföll och invaderade Albanien. Men det är nästan bara albaner som kommer ihåg det. Inte nog med att man gav sig på landet, man gav dessutom på flaggan. Dubbelörnen krymptes och stängdes in i en bur omgärdad av symbolen Fasces, verktyget med anor från romartiden som Mussolini valde som symbol för sin fascistiska rörelse och som också begreppet fascism uppstod ifrån.

1939-43: Italienarna ställer till det, med två varianter på samma tema, samtidigt

Italienarna lyckades också förvirra samtiden med att driva bruket av två olika flaggor parallellt för Albaniens räkning. På den andra av den har man infogat en kungakrona. Annars följer flaggan den vanliga fascistiska modellen.

1943-44: Dubbelörnen glider iväg åt vänster. Nazisterna har styrt upp saker och ting

Om det var illa med Italiensk ockupation så skulle det komma att bli ännu värre. När det gick som det gick i Italien, Mussolini avsattes, landet bytte sida och blev invaderade av Nazi-Tyskland så gick Albanien samma öde till mötes. Nazisterna våldförde sig å det grövsta på landet och som det inte räckte med det så införde man det gyllene snittet på albanernas flagga.


1944-46: Öronmärkt efter kampen mot fascismen

Men albanerna reste sig och kastade alldeles på egen hand ut nazisterna ur sitt land. Något de är ganska ensamma om. De flesta länderna i öst-europa fick hjälp, eller "hjälp" av Sovjetunionen att befria sig från naziockupationen. Albanien gick dock in i en liten Warszawa-pakt för sig själva, under Enver Halil Hoxha skapades den albanska republiken och under två år hade man franchisesymbolen för kommunism, hammaren & skäran fast fixerad på sin flagga.

1946-92: Stjärnklar flagga som höll i många år

För att markera sitt oberoende mot Sovjet togs hammaren och skäran bort för att ersättas av en mer modest stjärna som i albansk tradition centrerades ovanför dubbelörnen och denna version av flaggan skulle få leva kvar ända till 1992


1992- (pågående): Och vi är tillbaka igen..

Och här är vi nu, som det en gång började. Vi får hoppas att albanerna får behålla sin flagga. Den ser ändå mest konsekvent ut så här.

Ett förbehåll får göras för färgskalorna som flaggorna visas i. Källorna är i de mest skiftande format och upplösningar och ingen ser nog riktigt ut i färgen som de skall göra