Skogsgläntans Visfestival 2018

Skogsgläntans Visfestival, Grimmered, Göteborg 30 juni 2018

Violin Trio, Kristian Von Svensson, Jenny Almsenius, Elinor Brolin, Black Larsson, Krånne, Johan Johansson, Philip Fritz.

Det har blivit dags för den årliga visfestivalen i Skogsgläntan i Grimmered i västra Göteborg.

Eldsjälen Cathiz Sandström Ulinder med make och grannar ordnar en fantastisk visfest i en trädgård i villaområdet i den vackra sommarkvällen. Det är ordnat med fin bar och bänkar, tält-tak ifall regnet skulle komma och till och med en food-truck på garageuppfarten. Idylliskt är en underdrift.

Vi bjuds på fördrink och snart spelas det upp i den ljumma kvällen.

Först ut är Violin Trio som först förvirrar genom att vara två på scenen men senare utvecklas till tre individer på scenen. Vi får flera härliga Django Reinhardt-stycken som för tankarna till det Paris-mysiga 30-talet. Mycket väl spelat. Det klipps även in en Taube-låt och några polskor.

Solen gassar på fint och djungeltemat på de ansvariga fungerar gott. Damerna har palmer i håret.

Sedan släpps trubaduren Kristian Von Svensson lös på scenen. På bilden ovan ser man även den eminente ljudteknikern Jimmy Olsson som ordnar ett sånt himla bra ljud för artisterna. Rent och krispigt och ändå inte för lågt. Kristian är en väldigt finurlig trubadur som jobbar med det mer oväntade. Han ger oss flera visor med ur perspektivet tysk matros under första världskriget men hinner även med en parafras på Sverigedemokraterna i ett stycke om Vuxendemokraterna som är starkt barn-kritiska i sin läggning.

Efter Kristian tar Jenny Almsenius över med sin skönt murriga elgitarr och klara röst. Det blir svårt att undvika ordet sensuellt i ett beskrivande av framträdandet men det är just det som det är. Vi hör visor om förhållanden som fungerade och som inte gjorde det och vuxenlekar som borde lekas om igen.

Efter ett tag får Jenny sällskap av Elinor Brolin och de gemensamma stämmorna lindas fint in tillsammans. Även Bob Dylans tandställning bjuds upp på scenen (ett sånt där munspel som man sätter fast på sig själv runt halsen)

Efter damerna är det dags för Black Larsson som har en god medspelare på kontrabas med sig. Larsson bjuder på alster från sin EP Dan Andersson Land och sin hit om den röda tunnelbanelinjen i Stockholm.

Det är en härlig kväll i Grimmered. Flink personal i baren serverar goda drinkar vid sidan av öl och vin och vid foodtrucken hittar jag en sorts starka räk-snacks som passar bra till.

Black Larsson avslutar sitt set med att bjuda med Tony Hall (känd från Alienationsklubben) på sång i en gemensam version på klassikern Keops Pyramid.

Efter Larsson äntrar Krånne scenen. Han kör på akustisk gitarr i kvällen och har tagit med sig basisten Sebastian Sandberg och de får ihop ett riktigt svängigt set. Låtarna är ju egentligen avsedda för en mer bandmässig sättning men fungerar utmärkt i det här formatet också. Det blir liksom tydligare och det blir framtvingad allsång och en hel del call and response ändå så att säga.

Man glömmer lätt att man är i någons egna trädgård. Det känns mer som en krog eller riktig festival i det mindre formatet. Här har jag tagit mig in mot toaletterna under Krånnes set och tar ett kort genom vardagsrumsfönstret.

Här sitter vi och trivs

Krånne drar igenom många av sina mycket närgeografiskt behandlande låtar. Mycket om Majorna och Vasastan och vad som hände runt restaurang Klara på Victoriagatan en gång i tiden till exempel.

Det hade fått plats mer folk i trädgården men det är en god publik på plats och applåderna är varma och entusiastiska.

Spontan dans förekom här och där.

Man hann även med ett avsnitt av "Fri Scen" och till det hade en grupp grannar under det tillfälliga namnet Pausfåglarna anmält sig. De hade med sig en sitt-trumma och bjöd på mjuk svensk country.

Utsikt från baren.

Nu dags för kvällens lite större stjärna Johan Johansson. Känd från KSMB, Strindbergs, John Lenin och som kompanjon till Stefan Sundström och upptäckare och producent till en ung Lasse Winnerbäck. Johan inleder med ett tvärsnitt av sina egna låtar och får senare upp Elinor Brolin på scenen och de kör vidare med en hel del Kjell Höglund-covers av bästa märke.

Här har Elinor anslutit på scenen. Nu börjar det blir svårt att fotografera i och med mörkrets ankomst.

Sista akt blir Philip Fritz och han kör ett effektivt och klart set mycket baserat på sin senaste skiva. Det är som sagt mörkt nu och man får använda aggressiv blixt för att det skall fastna någonting alls. Ovan en bild då Philip bjudit in Elinor och Johan och de låter härligt tillsammans. Philip har spelat på en annan festival kvällen innan och väl låtit sig smaka på dryckerna i kvällen men sätter ändå sina låtar grymt bra.

En fantasiskt rolig visfestival. Stort tack till alla goa artister och till Catiz och C:o som arrangerar så bra.

Det blev lite videos tagna också. Inga längre stunder men några ögonblick från eventet.

New Model Army - Sticky Fingers 2014

New Model Army
Konsert, Sticky Fingers, Göteborg, 141014

En grå och lite aggressiv tisdag i oktober får staden finbesök av den eminenta protestorkestern New Model Army. De har just kört en extensiv runda i det tyska landet och gör en gir norrut och gör ett par konserter här också. Sticky Fingers i Göteborg får äran att agera värdshus för den lite luggslitna men fortfarande pigga armén för en kväll.

Jag och NMA har inte rullat sådär våldsamt ihop genom åren får jag erkänna. De har dykt upp i skivbackarna och sammanhangen genom åren men sällan som mer en någon enstaka låt, ett namn som satt på lista att kolla upp vid annat tillfälle, skymda av tydligare och större grupper i någosånär samma genre. Några plattor kring 1989-90 tog sig plats av framgång och spridning men själv kom jag inte så mycket längre än en viss hang-up på stycket Ballad som jag fann på en tysk goth-samling som jag hittade till extrapris på Åhlens på Frölunda Torg av alla ställen.  Längre fram tycktes framgången avta och det blev längre och längre mellan gångerna som bandet kom på tal. Ganska mycket längre fram i tiden blev jag genom nya bekantskaper utsatt för mycket större doser NMA än jag någonsin tagit del av innan och som en ren logisk fortsättning på det så hamnar jag på konsert med bandet, en fin födelsedagspresent, nu i nådens år 2014.

Det var ju tänkt att de skulle hälsat på redan i våras men något satte stopp för det och höstens konserter är de ersättande och efterlängtade tillfällena som äntligen blev av.

 Jag är en väldigt glad amatör i den här folkfesten. Publiken på en konsert med NMA är till stora delar veteraner som i många fall hängt med hela vägen från 1984. Eller så följde de med förr och pratar om det var sist de såg dem, 1989 eller så. En del pratar om att det var bättre förr som det alltid pratas om när band hållit på i några decennier men själv tycker jag som satt mig själv på en crash course på bandets hela bak-katalog det senaste året att det låter helt okej rätt igenom på skiva ända fram tills idag. Det har experimenterats en del med instrumentering och uttryck. Låtit lite hårdare eller lite folkrockigare från platta till platta men skillnaden är inte så stor egentligen. Det som möjligen har fattats är de där som till festival specialskrivna refrängerna som gjorda för att viftas med flaggor och hålla på med som gjordes just under den där storhetstiden som fyllde fotbollsarenor en gång i tiden. Vad som är kvar är intensiteten i texterna och uttrycken. Justin Sullivan och hans bandkompisar kompromissar inte med sin inställning till livet, politiken och tillståndet i världen och det hedrar dem verkligen.

 Vi missar det mesta av förbandet The Exploding Boy då valet att ta några bägare på en närbelägen bar känns mer rätt. Några toner av tillrättalagd depprock hinner ebba ut och det hinns knappt med att beställare några bryggda till innan huvudakten äntrar scenen.

Även om bandet generellt spelar på mindre arenor nu för tiden så tänker man att inte helt utsålt Sticky Fingers skulle hämna ett bands spelglädje och utlevelse men nej då. Det här yr på från början till slut och det låter riktigt bra med en gång. Inte helt vän med den ljudnivå som bjuds på konserter nu för tiden (man kan ofta föra ett samtal i normal ton med varandra om den andan skulle fall på i publiken) så är det ändå ett fint ljud med tydliga akustiska och elektriska gitarrer och gott framhävd sång så man hör alla textknorrar ordentligt.

Det spelas friskt från de två senaste skivsläppen men även en del äldre klassiker släpps in. Redan som andra låt studsar vi tillbaka till 1985 års Rest.  De ser lite roliga ut bandet. Bakom keyboard och ibland bakom gitarr hittar vi ett troll. På bas en lirare i rosa metal-hår som av och till fixerar från-sidan-rulllande headbangingar. Bakom en annan gitarr står en skäggig hembrännare och så i mitten då originalsångaren och den naturlige ledaren som flaxar omkring i gubbgrått långt hår.

Publiken kanske var lite vildare förr men pojkarna och flickorna längst fram hoppar, dansar och hytter som om det vore lördag.  Det här är musik man hytter mycket till över lag. En dialog sångaren Justin har med någon gladlynt i publiken avslöjar att delar av publiken inte alls är från innanför vallgraven i Göteborg utan lika anglikanska som bandet självt. (bandet har en stor svans konsertbesökare från hemlandet England som följer med på alla konserter var en bandet spelar)

Någon skriker efter hitten 51th State men sångaren Justin menar på att de är i Sverige, Ni är ingen femtioförsta amerikanska stat flinar han och sätter igång någon annan skön låt istället. Sådär håller det på. I Takt med att ölen sänks ner här och där och kvällen åldras höjs intensiteten och stämningen i lokalen är euforisk på ett sånt där sätt som konserter var förr. Det är inte armarna i kors direkt.

Jag har ju aldrig sett NMA innan och har inget att jämföra med men tycker att det här var alldeles kalas. Lagom med några finstämda ballader, tyngre nummer och ren allsångsfest för de mest invigna. Ett band som fortfarande håller.

Mot slutet av konserten börjar män att klättra på varandra som tydligen hör till vanligheten här. Det byggs uppställd man som kan stå på andra mäns axlar och samtidigt hållas i av andra män från olika håll. På det här sättet hålls en man i uppsträckt ställning och kan vifta med armar och ha sig utan att ramla hur än många goda öl som just druckits. Se illustration ovan.

Allt avrundas med finalen Green and Grey och lyckan är total i publiken. Starkt. Och roligt!

Senaste Skivhögen #Påsken 2014

Afghan Whigs
Do the Beast
Album, 2014

Gallon Drunk
The Soul Of The Hour
Album, 2014

Stefan Sundström
Nu var det 2014
Album, 2014


Påsken rasar i Göteborg och jag firar med att beta av nåra plattor som fått rulla de här goda lediga dagarna tack vare att vi spikade upp Jeusus på ett plus för en längre tid sen.

Amerikanskt, brittiskt och svenskt på varsitt verk utan någon mer gemensam nämnare än att alla tre aktörerna kanske hade sina största dagar på 90-talet på på sina respektive scener.

Afghan Whigs startade upp sin bana i delstaten Ohio under det sena 80-talet och hamnade med sin garagerock ganska ofrivilligt in i Grunge-eran. De delade skivbolaget Sub Pop med band som Mudhoney och Nirvana så det var väl lätt hänt. Jag minns TV-intervjuer från den tiden då sångaren Greg Dulli med ett illa dold missbelåtenhet beskrev vad Grunge betydde för honom. Det var minnen från när han var liten och hjälpte sin mormor att städa och lille Greg fick uppgiften att städa badrummet. "Don't forget the grunge behind the toilet.." påtalade mormodern. Lite så där på kant med tillvaron har det alltid varit med de här killarna. och även om ursprunget och uttrycket var skitig rock'n roll så vävdes med tiden influenser in från Soul och modern R'n'b in i det hela.

Bandet har lagts ner och kommit tillbaka flera gånger under resans gång och bandmedlemmarna har pysslat med andra projekt men nu reformerar de sig i full styrka igen och lanseras sin första LP med nyskrivet material sedan 1998.

Afghan Whigs från ett backstage-område tidigare i år

Det låter lite som man kan tänka sig. Surt. Vasst. Lite elakt och något gubbrockigt mellan varven. Jag var inne på det i en recension av ett av sångarens andra band, Twilight Singers verk för några år sedan att om än att anslaget är stort och intressant så leviterar sällan låtarna till stora saker utan fastnar i intro-liknande goda avsatser utan att få blomma ut helt och hållet. Årets verk Do the Beast mullrar på rätt bra mellan varven och bits lite här och där men helt med i matchen kommer jag inte den här gången heller. Inledningen med Parked Outside och Matamoros är lovande och singeln Algiers är en skönt sötsur historia med innerlig sång och vass sologitarr men sedan mojnar det något.
Man vaknar till lite i finstämda Can Rova som otippat går över i ett oväntat dans-dunk efter en stund. De här greppen som Afghan Whigs tar med att blanda ganska konventionell alternativ rock med helt andra grejer är det som gör det här intressant. Och Dullis krumbuktiska röst då. Okej igen, men inte så mycket mer.

Gallon Drunk är ett sånt där band jag har haft på min kolla-upp-lista i sådär 18 år men inte riktigt fått till en lyssning på ett helt album i sträck förrän nu. Jag minns en konsert jag hamnade på. Kompaniet i Göteborg runt '96 kanske det var. Ditlockad med premisserna "Ungefär som Nick Cave" etc. Jag minns det som en ångande och lysande kväll trots att jag inte hört en ton innan av bandet. Det var mycket riktigt åt Nick Cave-hållet. Ruffigt, smutsigt och med en stötig orgel med i kompet som satte spår men av någon anledning kom jag aldrig vidare att lyssna mer än på några spridda MP3'er längre fram i tiden. Därför kul att ta tag i senaste skivan som kom för någon månad sen, The Soul of the Hour. Det börjar mycket bra. Inledande nio minuter långa Before the Fire är en härligt semi-instrumental mörk pianohistoria som rumlar fram som i en otäck brittisk skräckfilm. De tjocka pianoackorden får sällskap av distinkta trummor, djup bas och en sorgsen orgel som väser och fräser. Sådär en fem och en halv minut in i stycket ramlar en skottskadad elgitarr in och strax därpå en rockröst i linje med som när Iggy lät som trasigast i mitten av 70-talet. Lite aggressivt blås fulländar bilden. Det är sensationellt bra.

Gallon Drunk 2014

Tyvärr blir det aldrig lika bra igen under återstoden på skivan. Inte dåligt för den sakens skull men det blir lite väl vingligt det hela. Bandet har gett sig den på att skruva till sina bitar så långt från det lättsamma och lättillgängliga och inget fel i det. Musik som har något nytt att tillföra måste få ta sina egna stigar ut från allfarvägarna. Det är ju alltid där det nya intressanta uppstår men Gallon Drunk trasslar till det för sig tycker jag. Här och där uppstår hårt skruvad primal-blues som Jon Spencer med sitt Blues Explosion ägnat en hel karriär åt att utforska och ibland är det ödesmättat och brutalt som orkestern Swans brukar få till det, men Gallon Drunk har inte riktigt det vansinnet i sig för att komma undan med de här utflykterna som de nämnda konstellationerna har. Med tanke på det jag hört av bandet sedan innan blir jag lite förvånad att det där stenhårda svänget som verkade vara bandets signum nu är i princip helt borta. Mycket låter som extatisk garage-kraut utan att låta tillräckligt bra som ett epitet utlovar. Titelspåret The Soul of the Hour är dock en vacker visa med vassa kanter och den där Iggy-sången jag var inne på tidigare och Dust in the Light låter som något Nick Cave skulle kunna inkluderat på ett senare verk. The Speed of Fear bjuder äntligen på lite sväng också med ett riktigt gott trumslagande och gott klös på strängarna. Mer av den varan hade inte skadat.


Ständigt produktive Stefan Sundström är nu enligt egen utsago tillbaka med sin femtielfte skiva. Takten i utgivningen har aldrig minskat kvalitén och det har vart nästan förvånande att en artist som kört så hårt så länge fortfarande är så relevant och av och till får ur sig låtar som helt matchar gamla storverk. Förhandssnacket handlade mycket om en politisk skiva, valår och allt men som i tidigare verk så vävs det mesta texterna in i ett mer poetiskt uttryck vilket jag kan tycka är lite synd. Det mesta är så ytligt och platt nu för tiden så lite ren plakat-politik hade bara känts fräscht nu, 2014.

Som i en låt som inte togs med på nya skivan som släpptes ut på egen hand härom veckan:



Han har ändå ringat in sig mot sin publik med mer rent raka åsikter om tillvaron och politiken än vad de flesta andra rocktrubadurer har gjort och gör. (Lundell undantagen som kommit igång ordentligt de senaste åren om vad han tycker om saker och ting) Nåja, det är en mindre anmärkning. Stefan har bytt ut huvudstommen av sitt band på senaste skivan och har vart i Göteborg och spelat in med Franska Trion. Ett gött gäng som är helt med på noterna i de finstämda styckena men det blir ingen rock alls faktiskt. Det här blir ganska lugnt rakt över som i tagningen av De Feta Åren är Förbi som Stefan skrev för en skiva med Dundertåget för några år sedan. Här arrangeras låten med proggsyntar som ett i ett score av Ulf Dageby en kort bit in på 80-talet.

Stefan Sundström med Franska Trion infällda

Jag skall erkänna att jag tyckte bättre om förra skivan Under Radarn där låtarna hade lite mer tyngd men en gäng spår håller god form här också. Bäst blir det i Grön Grön Grön, Malena (som jag i och för sig tycker är en ganska rak stöld av Bob Dylans Is Your Love in Vain?) och den långa Ägarn där texten får god tid på sig att veckla ut sig på ett nödvändigt sätt. Som i gamla 1900 får vi en fin historielektion här med en viktig text som ändå framförs på ett skönt sätt.  Gött mos.

Dags att byta till Winnerbäck

Lars Winnerbäck
Hosianna
Album, 2013

När det första nypet i kinderna för säsongen uppenbarar sig om morgnarna såhär års, när löven börjat höstvirvla på allvar då landar lämpligt nog en ny platta på Lars Winnerbäck på skivdiskarna. 

En ny platta med Lasse W är oftast höst. Även om somrar och vårar använts för inspelningarna så smakar låtarna ofta just virvlande löv, tjut i träden, fladdrande levande ljus, rödvin och lite sorg och eftertänksamhet.

Hosianna gör det mer än någonsin.

Den monumentalt framgångsrike Winnerbäck har med årets verk fått ur sig tio album sedan debuten Dans med Svåra Steg 1996. Sedan dess har han hunnit gå igenom universitetsspexig vispop, Stefan Sundström-light-rock, någon form av svenskklingande americana, Kent-excesser och i senare delen av karriären i stora sjok med Ulf Lundell-fasoner. Ändå ofta med sin egna surmulet östgötska prägel.

Jag har inte riktigt hängt med honom i svängarna alla gånger. Jag minns honom som ett okänt men kul förband till just Stefan Sundström i början andra halvan av 90-talet på ett svettigt Kåren även om de första alsterna lät lite väl finurligt studentikosa för min smak. 1999 kom dock en skiva som började peka åt andra håll med många riktigt starka sånger och sen har det vart lite upp och ner får jag säga. Nåt gott spår här och där, omväxlande med lite väl nedfilad medelklass-blues.

Till skillnad från hans gamla fränder och lärofarbröder Stefan Sundström och Lars Demian har det aldrig funnits något spetsigt och direkt med Lasse. Varken i text eller arrangemang. Det har alltid vart mer tryggt och enkelt och inåtvänt. Det har inte funnits några politiska utspel eller några spektakulära beskrivningar av vilt leverne, ilska, humor eller stark kärlek. Det har mest vart stilla betraktelser om att må lite dåligt eller att ha tråkigt i olika städer runt om i Norden. Skulle man göra en metafor från seriernas värld så är det mer Rocky än Arne Anka om man tänker så. Därmed inte sagt att Lasse inte kunnat sätta personlig sorg på pränt som i monsterhiten Elegi för några år sedan och det är där hans styrka ligger, i det brutalt uppriktigt sorgsna. Inte i det där halvsura som slutar i ett snett flin, som för att inte skrämma publiken med för mycket allvar. Av den anledningen tycker jag att Hosianna fungerar bättre än de senaste 10 årens skivsläpp då den bjuder på mycket ren melankoli.

Tonen slås an direkt med den stapplande Vi åkte aldrig ut till havet. En naken akustisk gitarr som efter en stund får sällskap av ett par dystra elgitarrer och lite komp som kan klassas som atomsfär snarast. Ödsligheten och minimalismen och dagboks-raderna för genast tankarna till Thåström eller som Lundell när han var som allra ensammast mellan flaskan och tomheten. Därför känns det helt logiskt när Thåström dyker upp i den lite tyngre Gå med mig vart jag Går på spåret efter. Thåis sjunger dock rätt illa på den här insatsen. Albumet fortsätter i ren feel-bad-känsla. Det skall gås ner sig och det skall drickas och det skall dras sig undan. Det skall berättas att det är speciellt jobbigt i Stockholm. Vi pratar inte någon livscoach-glädje här direkt. Men det tar mer än det gjort på länge. Det är väldigt fixerat vid hur det känns inne i Lasse nu men det är svårt att inte låta bli att hänga med på resan. Några låtar låter mer som man är van att höra Lasse som i Vem som helst Blues eller Blåser från ditt håll som låter som ett eko från '99.  Lite mer straight rock får vi i Det gick inte som hamnar strax bredvid Anders F Rönnblom i uttrycket.

"Det här är hur det blev" sjunger Lasse i Den Vassa Eggen-tunga Skolklockan. Komplett med tungt piano och tjockt markerade körsångsinsatser i hörnen. Det är bara ett solo av Janne Bark som fattas men så här mycket Lundell låter det faktiskt inte hela tiden. Han har absolut hittat sin egen grej med sin speciella frasering som hörs tydligt i singelspåret Utkast till ett brev som än om att den låter mest pop av allt på skivan ändå textmässigt är en riktig neråtsång.

Är du bekant med Lasse sen gammalt och går loss på låtar som Fria vägar Ut, Pacemaker eller Timglas då är nog delar av det här rena julafton men vill du ha det där lite mer Perssons Pack-packade öset då får du nog vända fram gamla skivor från en annan tid.

Ett ledset men starkt fall framåt är min dom.

Sundström tillbaka från exilen i Norge

 

Stefan Sundström

Under Radarn

Album, 2013 (Rötjut/United Stage)

Stefan Sundström fick nog av hemlandet, Trött på nedskärningarna, rasisterna, fildelarna och de hippa centerpartisterna. Drog till Norge. Rensade fisk. Odlade skägg. Bidade sin tid.

Nu är han tillbaka och han har en ny skiva med sig.

Tiden i Norge har gjort gott. Nog för att de två senaste regelrätta verken Ingenting har Hänt (2009) och 5 dagar i Augusti (2010) var sköna plattor så är den här ännu ett snäpp vassare. Det är ett lite annat sting i rösten, ett lite mjukare varmare gung. Lite stabilare helt enkelt.

Stefan har samlat goda musiker och spelat in sin skiva i en gammal kyrka i Helgeland i norra Norge. Vi finner till exempel den mystiskt benämnde norske artisten Æ på positionerna akustisk gitarr, naturljud och logistik. Vidare hittar vi gamla bekanta som Anders Hernestam på trummor och Ola Nyström på gitarr. Frugan Karin Renberg samt Stefans döttrar på körsång och Martin Hederos på Piano och orgel för att nämna några.

Tidigare har Stefan valsat friskt mellan Taube och The Rolling Stones i tonläget på sina skivor. På Under Radarn är upplevelsen dock mer mild och tankarna går ofta till TV-programs-jazz från tidigt 70-tal. Sådan där jazz som Cornelis Vreeswijk snubblade in i ibland på sina  mer orkestrerade alster.

Stefan hittar fina fisken

Jag åkte genom Sverige
Kunde aldrig kliva av
Alla knappar var låsta
Alltid på och aldrig av

---

Jag har skrivit brev till Twitter
Bett om hjälp mot svarta hål
Men jag möttes av ett stilla fnitter
Nu vill jag bara måla Moln.

ur Bakom Rutan

Texterna handlar mycket om Norges natur och ro och stillhet men vi hör även om tillbakablickar av livet på landsbygden och i städerna från förr som Stefan upplevde det. I Odlandets Glädje påminns vi av konsekvenserna av det radioaktiva nedfallet efter Tjernobyl-olyckan och dess konsekvenser för djurhållningen. Vi hör om hur fåglarna fungerar egentligen i Fåglar, en bearbetning av ett norskt original. (Lätt att förväxla med Cornelis sång Fåglar från 1970 som Stefan också tolkat) och vi får också en tolkning av Avstånd till min Käresta ursprungligen av Bernt Staf.

Det mer rent politiska står tillbaka något men finns ändå närvarande mellan raderna oftast.

Herr Svanberg kammar upp sin kotlett
Vaskar sin sista skumpaskvätt
I fickan en exklusiv biljett
Till Aniara och Helvetet

Ur Bye Bye Trondheim

Stefan spelar Under Radarn

Musikaliskt låter det både bekant och fokuserat som aldrig förr. Bandet spelar klockrent och varmt. Jag måste dock lyfta fram Martin Hederos pianospel som är helt briljant speciellt i just Odlandets Glädje och Bakom Rutan, dessutom lägger han en riktigt skarp Nick Cave-orgel i Bye Bye Trondheim. Ingen skugga på de andra, men det där pianoliret är som massage för en knäckt rygg bara det. I kombination med Stefans sånger och de andras stabila insatser har vi här ett riktigt gott vax.

Härligt att du kom tillbaka Stefan.

Plattan släpps den 13 februari och åtföljs av en turné Norge och Sverige runt med start dagen innan skivsläppet fram till slutet av april.

Stefans HEMSIDA | Stefans FACEBOOK

Vinteridyll

Vera Vinter 
Idyll
Album, 2012 (Sony Music)

Vi är en månad in på det nya året men det finns fortfarande en del verk från föregående år som inte hunnits med i hanteringen. Vera Vinters debutalbum lanserades för flera månader sen men passar ganska bra att ta in så här på den här sidan vintern ändå.

Vera som är bördig från Lappträsk i Norrbotten har satt ihop en melankolisk och eftertänksam skiva inte jättelångt ifrån det lätt ångestfyllda landskapet som bandet Väärt täckte upp på sin skiva Palla Orka från förra året. Det norrländska sinnelaget tycks göra sig bra i den här nordsvenska varianten av Americana helt enkelt.

På Idyll hör vi milt tonsatta historier om tillvaron och minnen av tillvaro som upphört i den norrländska glesbygden. Skogen gör sig konstant påmind ungefär som för västkustartister som alltid återkommer till havet som evig metafor, inspiration och miljöbakgrund.

Vera har skrivit alla texter själv förutom den vid första hörandet märkliga sången Bjärka. Att man reagerar är kanske inte så konstigt då det stycket framförs på Kalixbondska. Det hela är baserat på en dikt som Veras farmor Hedvig skrivit en gång i tiden. Det låter speciellt för en ovan sörlänning, jag tyckte vid första genomlyssningen att det lät som isländska. Vackert, men obegripligt.

Skogen är ofta full av träd

Musikaliskt är det ganska försiktigt producerat och oftast i soft moll. Något stycke som Flora poppas det till på men det mesta lunkar på i samma form. Det är aldrig dåligt eller ointressant men blir lite jämntjockt i längden. Lätta trummor, dämpade visslingar, lite flöjt och svalt piano ramar ofta in låtarna.  Kents trummis Markus Mustonen dyker upp i Överallt och hjälper till med sången och det bryter av lite, skapar lite välbehövlig dynamik även om han inte sjunger nån jättemängd ord direkt.

Vera Vinter inomhus

När inte rena naturupplevelser eller småbygdsvardag bygger grunden till texterna handlar det mycket om längtan och saknad på en och samma gång. Bäst förklaras det här i Nåt som är på riktigt där bitarna faller bäst på plats både i text och musik. Här blir det innerligt så att alla förstår.

Mer om Vera hittar du på hennes hemsida eller facebooksidan.

Laike tar oss tillbaks till naturen

Laike
Långt Från Stadslivets Dån
Album, 2012

Jag blev kontaktad av artisten själv trots en avtrubbande rad i recensionen av The Amazing här för leden då jag menade på att återuppfinna 1960/70-tals-musik liknade att klättra upp för samma berg om och om igen, men jag är ju barnsligt förtjust i just den eran, just när 60 blev 70, så jag tar mig en avlyssning.

Laike lanserade redan i februari i år sin fullängdare Långt från Stadslivets dån och som titeln indikerar skall vi ut i skogen och naturen. Det är där ute i spenaten som Laike hittar sig själv och sin musik och i det förgångna förstås. Laike eller Christofer Ståhle som han heter styr upp sitt projekt på gitarr, flöjt och spröd allvarlig sång. Med sig har en samling vänner som fyller i på kanterna på bas, fiol, trummor, el-pianon och allehanda instrument.

Musiken är fast förankrad i den svenska progressiva traditionen från tidigt 70-tal med inslag av den samtida och lite tidigare brittiska motsvarigheten, om än då mot begreppet Folk. Mestadels spröd, krispig huvudsakligen akustisk musik som lämpligen avnjuts i en glänta i motljus med utsikt mot svajande åkerfält.

Gitarrer och flöjt trakteras galant sida vid sida vid med övriga instrument och skapar tidvis ett gott driv när inte allvaret infinner sig totalt i passager som mest tonar ut i långa stunder i ett utdöende ackord med illavarslande ekon. Sången däremot är tunn och innerlig snarare än skön, precis som när det begav sig förr i tiden.

Ut i skogen med oss

Vänner av den gamla proggen av modellen Gröna Vågen snarare än den klasskampsmässiga lär känna igen sig. Gamla knastriga skivor man fick höra som barn eller senare i livet med okammade män och kvinnor på omslagen passerar revy i huvudet under lyssnandet utan att det låter direkt stulet rätt av från något specifikt. Det blir som att minnas en plats man aldrig varit på. Eller så har lite för dålig koll på de brittiska inspirationskällorna.

Allvaret i sång och text får mig att tänka på Erik Aschan, men det här är ändå en bra mycket mildare upplevelse. Aschan gjorde några plattor på 70-talet som också tog upp längtan bort från staden och kommersialismen., men de är så obskyra så knappt någon hört dem. Laike däremot är nu utgiven på ett engelskt skivbolag och har redan låtit höra om sig i den retro-glada progressiva musiksvängen utomlands. Precis som mer kända bandet Dungen så spelar det ingen roll att det sjungs på svenska. Tonen är så klar ändå att den bryter ner språkbarriärerna ändå.

Roligast har jag när det svänger till lite som i inledande Jethro Tull/Mikael Ramel-aktiga Modeslavarnas Marsch eller i Gladiatorkamp med struttigt piano eller Du är mer än vad Jag ser som bjuder på riktigt skönt fiolspel signerat Johan Malmberg. Violinen låter precis lagom mittemellan Ångermanland och Don "Sugarcane" Harris.

Det hade inte skadat med lite tjockare sång dock. Det hade räckt med att bjuda in fler vänner som kunde sjunga lite lämpliga stämmor till Christofers vokala insatser. Det hade stärkt upp det hela betydligt, annars har vi hör en bitvis riktigt skön platta som gjord för att höras ur transistor eller på resegrammofon i det gröna.

Skivan går att ladda ner från Laikes Bandcampsida, man kan lyssna innan man handlar.

Sånger från ett skakigt England

PJ Harvey
Let England Shake
Album, 2011

Polly Jean Harvey gör det inte lätt för sig på sitt åttonde album som lanseras nu i februari 2011. (10:e om man räknar in de 2 verk där hon delar artistetiketten med John Parish). Till skillnad från till exempel Motörhead som jag recenserade för ett par veckor sedan vars låtar hinner sätta sig innan man hört klart på de första gången så kräver PJ Harveys nya skiva ett antal genomlyssningar innan man ens är klar över vad man egentligen tycker om den.

PJ har alltid famlat omkring på en knivsegg. Lika lätt som hon ramlat ner på en sida som kan kallas genialisk kan hon lika gärna ramla ner på den andra sidan som mest stavas jobbig och ofullständig.

Men detta är ju naturligtvis roligt. Här har vi en artist som fortfarande letar, utforskar, vänder ut och in på sig själv och ständigt återuppfinner sitt eget uttryck. För vad man än tycker om hennes musik så måste man tillstå att hon gör som hon själv vill, in i minsta detalj.

På Let England Shake lämnar Polly primalbluesen som karaktäriserat de flesta av hennes tidigare skivor och vänder sig inåt, in i själva England. Med ett anslag av protestvisa nöjer hon sig inte att gå tillbaka till 60-talet, det är snarare fråga om 1600-talet och framåt som utgör grogrund för sångernas struktur och utformning. Vi pratar inte om en totalt museal historia här, det förekommer elgitarr och andra moderna yttringar vid sida om cittra och en slagverkssektion som hade kunnat smälta in i en begravningsprocession i Dorset anno 1611 om det var så.

Sångmässigt har Polly överlag släppt de lägre registren och är ofta på utflykt i ett landskap av ålderdomlig falsett. Av och till skruvar hon till rösten och hamnar anmärkningsvärt nära Karin Dreijers sång i den svenska elektroniska gruppen The Knife.

Det är en märklig skiva med en del knasiga infall i en del av sångerna. Inledande och även titelspåret Let England Shake drivs framåt av dova ackord som får mig att tänka på one-hit-wonder-låten Puttin' on the Ritz av Taco och det är ju inte varje dag man kommer att tänka på den, direkt. I The Glorious Land återkommer ofta en minst sagt enerverande sampling av trumpetsignalen till ett amerikanskt kavalleri som just kommer till undsättning över en melodi som andas produktion likt den Cocteau Twins kunde använda på 80-talet, men ändå med rytm och form som en uråldrig visa. Ja, ni fattar, det är rörigt helt enkelt.

Halvvägs in i skivan hittar vi England, ett stycke hippie-folkmusik som inte hade skämts alls över att deltaga på en folkrockfestival på Isle of Man ca 1973 och i efterföljande In the Dark places händer det underliga saker. Polly har alltid haft en ton av inspiration från den amerikanska beatnik-rockartisten Patti Smith i sin musik, men aldrig förr har hon stulet så oförväget och totalt som hon stjäl versen från Pattis Dancing Barefoot som hon gör i In the Dark places. Även om refrängen är annorlunda är det ändå en obegriplig stöld. Varför inte göra en regelrätt cover istället? En ombyggd 1600-talsaktig historia? Fast den hade väl inte platsat rent textmässigt förstås. Texterna är genomgripande berättelser om den engelska öns blodiga historia och om känslor kring engelsk identitet.

I Hanging in the Wire upprepar hon idéer från förra skivan White Chalk med ett lätt trippande piano som får sällskap av späd, späd sång. Written on the forehead som framstår som ett av de bättre spåren präglas av sjösjukt manipulerad gitarr och en samling mycket diffust inmixade karibiska killar som småsjunger i bakgrunden om att de vill elda upp saker.

Det avslutande spåret The Colour of the Earth inleds lite otippat med sång av Mick Harvey som dock inte får slutföra sången helt på egen hand, efter en stund ansluter Polly och sjunger av stycket som på sina måttfulla 2 minuter ändå framstår som en god konklusion av hela skivan.
Mick, känd från Nick Caves kompband The Bad Seeds är ju delaktig på en rad instrument på hela albumet, men hörs alltså bara i sång på den sista låten.

Vid sidan av Written on the Forhead är min personliga favorit det andra spåret, The Last living rose där Polly inte drar sig för spela lite saxofon också. Det tog en stund att komma på vad tonen i saxofonen påminde om, men till slut kommer jag på att saxen påminner om slingor som Per Hägglund la i Ebba Grön och på Imperiets första platta Rasera. Fast Polly spelar mer rudimentär saxofon då får man ju säga.

Otroliga Strängar

Musikgruppen RAA
The incredible RAA Band
Album, 2010

Låt oss ta en resa tillbaka till de fria gruppernas 1970-tal.
Ur myllret av teater-, musik- och andra konstnärligt progressiva grupper fokuserar vi på grupperingen Musikgruppen RAA.
En grupp musiker som slog ihop sina påsar och instrument redan 1973 och som med undantag under ett förvirrat 80-tal hållit sin musikaliska idé levande på skivor och under framträdanden på de mest olikartade scener fram tills idag.

Under resans gång har en och annan medlem mönstrat av och någon ny tillkommit. På RAA's hemsida kan man läsa att det inte direkt är slagsmål och konstnärliga meningsskiljaktigheter à la rock 'n roll som ändrat laguppställningen utan mer jordnära komplikationer som Gröna-vågenprojekt och tillkomst av småbarn som förändrat läget av och till för gruppen som alltid haft sin bas i Stockholmstrakten.

Musikgruppen RAA i en av 1974 års uppställningar

Musikaliskt har det hela tiden handlat om en resa i folkmusik av olika slag, musik av slaget som lättsinnigt benämnts Världsmusik, detta märkliga epitet på musik som journalister och andra utomstående tar till när musiken skapats utifrån andra referensramar än de som just råder i London eller Los Angeles och spelas i samtida radio, TV eller nuförtiden i streamad media.

Delar av Musikbandet RAA har nåt lurt för sig på Sjöhistoriska museet 2009

Redan från första början varvades inspiration från all möjlig folkmusik med inspiration specifikt av det skotska folkmusikbandet The Incredible String Band som grundbult för RAA's låtmaterial, och nu mer än 35 år senare görs det slag i saken och på ett helt album breder svenskspråkiga versioner ut sig för oss att ta del av.

Det föranleder ett behov av att kort redogöra för vad de här skottarna var för några och vad de hade för sig också.
ISB var aktiva under åren 1966-74 och under återföreningsperioden 1999-2006 och hade bitvis stora framgångar. De hann under den första fasen av sin karriär med en hel del. De släppte 12 fullängdsskivor, spelade på Woodstockfestivalen 1969 och blev med tiden praktiserande och utåtagerande scientologer för att nämna några strandhugg i historien.
Från debutplattans ganska renläriga och torra folkmusik togs steget ut i den hippiefierade tidseran och ISB hade inga problem med att inkorporera indiska influenser och instrument och bygga långa instrumentala stycken passade för tidsresor eller meditation utöver sitt ordinarie fokus på folk rock. Texterna handlade mycket om naturen som exempelvis en sång som baserades på en dialog med en igelkott. Andra texter tog avstamp i karaktärerna i Alice i underlandet eller så kunde det handla om häxor, troll och annan mytologi. Konserterna präglades av hysterisk scenklädsel, dans, poesi och lite av varje.

Vänster: Omslagsbilden till ISB's andra skiva ger oss en viss bild av vad som väntar lyssnaren

Höger: Stommen i ISB, Robin Williamson och Mike Heron

ISB spelade mycket på festivaler och delade ofta scen med mer ihågkomna akter som Donovan, Led Zeppelin och Crosby, Stills & Nash. Just i Donovan hittar man en del liknelser i musiken tycker jag, även liknelser med en lite mer sansad Syd Barett kan också noteras.

Mot slutet tog de även in elektriska element i ljudbilden innan de fick sparken från sitt skivbolag 1974 och återföddes igen 34 år senare för en kort tid då det genomförde en serie konserter och spelade in en ny skiva där de spelade in gamla sånger en gång till, live i Peter Gabriels studio.

Så här står vi nu med RAA's skiva. 20 låtar plockade från ISB's första aktiva fas med , med viss tyngdpunkt på första skivorna. Och alltihop med översatta texter på svenska av antingen Kaj, Stellan eller Håkan från musikgruppen.
Texterna är ganska rakt översatta, man tar inga vildare kliv från ursprungsmeningarna, chinese white blir kinavitt till exempel vilket ändå skapar en viss poetisk poäng i översättningen.

Det är ingen tvekan om att det finns talang i RAA och den manifesteras på de mest fantasifulla instrument. Utöver traditionella folkmusikinstrument som akustisk gitarr, fiol och flöjt trakteras det till exempel de för mig rätt okända instrumenten Saz, Nilharpa, Domra, Darbouka, Domra, Tárogató, Chanter, Oud, Meghanharpa, Keltisk lyra, Mbira och Sandägg.

Sångerna på skivan framförs under ganska torra och nyktra former. Det här med visa och folkmusik var ganska allvarliga grejer på 60-talet. (Minns bara vad som hände när vissångaren Bob Dylan dristade sig till att koppla in en elgitarr på en vis-kväll 1965) och RAA följer den seriösa traditionen och skojar inte till det i onödan. Folkmusik kan ju vara på olika nivåer, ibland kan den riva väggar och tak på en irländsk pub, men i det här fallet passar den nog bäst på en eftermiddagssittning på ett historiskt museums café i sällskap med en kopp té.
Lite stamp med foten i golvet blir det dock i den semi-instrumentala L'Oud (Sardis) där ett visst sväng i stil med Jethro Tull infinner sig.

Att låtarna framförs med allvar är ju inte i sig något negativt, det görs alldeles för mycket "på skoj" och annat som hyllar trams som en konstart nuförtiden, så det är ganska uppfriskande att umgås med RAA en stund. Dock är 20 låtar många låtar och då är dessutom tre av dem uppdelade och består i sig av flera melodier, men i små doser fungerar det utmärkt.

Sången Sången utan slut får mig att tänka på Frank Zappa snarare än på folkmusik, Zappa sådär runt 1970 och i Klipper av banden får man till en riktigt läskig ljudbild, inte så långt ifrån de irrande sångerna på soundtracket till The Wicker Man från 1973. Den inställningen till ursprungsmaterialet hade vart roligare att höra lite mer av.
Faktum är att flera av låtarna låter bättre än originalen som just nämnda Klipper av banden/Cutting the strings. som i sitt original låter ganska jobbig rent ut sagt. Folkmusik byggt på en natt av helium utan sömn.

Och RAA drar sig inte för att även dem ge sig på igelkotten jag pratade om tidigare, Igelkottasång/The Hedgehog's Song och gör en fin version av den, denna sång som för att göra historien om The Incredible String Band ännu mer mångfacetterad utnämndes av ärkebiskopen av Canterbury till en av de självklara sångerna att ta med sig till en obebodd ö i radioprogrammet Desert Island Discs 2003. Samme ärkebiskop, Rowan Williams skrev även förordet till en bok om ISB där han beskrev dem som "holy". (= heliga).