onsdag 24 november 2010

Historiska Förväntningar #1


Idag inleder jag en ny programserie här på bloggen kallad Historiska Förväntningar där jag redovisar för märkliga skeenden i världshistorien och dess mest iögonfallande framtidsscenarier som inte var helt 100.

Dagens avsnitt behandlar engelsmännens förväntningar på den invasionsstyrka som Napoleon planerade att skicka över engelska kanalen i syfte med att erövra de engelska öarna 1798.

Som vi lärt av historiens facit så genomfördes aldrig invasionen och Napoleon fick tillbringa sina senare år som ö-luffar-flykting. Men i de mest febriga spekulativa kretsarna i London jagades det upp sig så dant att tryck enligt bilden ovan spreds de oroliga engelsmännen i mellan.

Som det står i underkanten på bilden uppskattades den flytande fästningen härbärgera 60'000 soldater samt 600 kanoner och drivas framåt av vindkraft. Det är ett imponerande missfoster av fantasins kraft.

I verkligheten umgicks fransmännen med planer att invadera England 1798, om än med hjälp av traditionella flytetyg. Dock ställdes operationen in då andra krigsskådeplatser utkristalliserade sig i Egypten och Österrike. Under perioden 1803-05 togs planerna upp igen och längs hela den franska och även holländska kusten (då landet för tillfället var ockuperat av Frankrike) byggdes överskeppnings-enheter för den planerade invasionen. Dessutom byggde man i förväg ett segermonument i form av en kollon i staden Boulogne över den ännu ej fullföljda triumfen.
Dock avbröts planerna vid den första storskaliga övningen då man råkade ut för dåligt väder och ådrog sig enorma förluster utan man ens siktat den engelska kusten eller något fientligt skepp.

Efter detta övergav man idéen om en erövring från havet och koncentrerade sig istället på att planera en attack från luften, i ett stort antal för övningen planerade luftballonger.

Denna sista planerade utfall mot England skrinlades dock då det visade sig att vinden generellt sett blåste åt fel håll.

fredag 19 november 2010

Lakritsglögg? Tjenare


Herrgårdsglögg Lakrits
Dryck 15%, Systembolaget

Som den connoisseur av det glödgade röda vinet undertecknad är känns det alltid trevligt att avbryta den årliga novemberdepressionen med ljuspunkten i något varmt och rött i en kopp.

Varje år presenteras det nya varianter på den dryck som inom allmän folktro går under benämningen Glögg här i Sverige

I Tysktalande länder serveras vintertid Glühwein som är ett varmt kryddat vin. I engelsktalande länder talar man om mulled wine. I Frankrike och Schweiz kan man få vin chaud 'varmt vin', i Italien vin brulé (som är franska för 'bränt vin'), i Rumänien vin fiert, i Serbien kuvano vino, i Polen grzane wino, i Slovakien varené vino, i Ryssland глинтвейн, i Tjeckien svařené víno, i Slovenien kuhano vino och i Ungern forralt bor.

Sverige är naturligtvis ett föregångsland i ämnet, inte minst då vi alltid haft gott om den naturliga råvaran kyla som varmt vin gör sig så bra ihop med. Vi har även alltid hållit oss långt fram i utvecklingen av nya modeller av detta varma guld. Vi var säkert först med att hitta på en alkoholfri glögg, liksom en vit glögg, eller glögg på jordgubbar och fan vet vad.

Nu ser vi oss dock omkullsprungna i utvecklingen av Norrmännen som som i Sverige lanserar sin besynnerliga Lakritsglögg.

Jag offrar mig och ger mig itu med drycken som levereras i ett sympatisk 75 centiliters flaska med en tilltalande etikett med en monokrom design i stilrent svart och vitt.

Innehållet värms försiktigt upp och hälls med fördel upp i en svart kopp som tillsammans med flaskan skapar ett trevligt möblemang på bordet.

En första klunk ger inga direkta associationer till klassisk glögg, snarare som en näve varmt godis. En klunk till ger inte smaklökarna mer att brottas med. Det smakar lakrits, det smakar väldigt mycket lakrits och något ohyggligt sött.

Det är så sött att diabetiker som befinner sig på flera kvarters avstånd vrider sig i spasmer bara av ångorna som tar sig ut genom nyckelhål i dörrar och färdas över novembernattens gårdar och gator.

Etiketten på flaskan meddelar att det är fråga om Glögg som är smaksatt med lakrits. Det är lögn. Det här är lakrits som är ytterst sparsamt kryddat med rödvin och det tar en stund innan polletten ramlar ner, det smakar som varm Lakritspuck, med en aning sprit.

Bortglömda ögonblick från Rocken #3

Tom Waits bestämmer sig för att stanna hemma en kväll och pilla sig i naveln, Los Angeles 1973

måndag 15 november 2010

Tyskt och lite vemodigt


Ines Pabst
Eden
Album, 2010

Idag ger jag mig i kast med en modern skiva. Modern i den meningen att den inte finns traditionellt utgiven på vinyl eller polykarbonat.
Skivan är i tidens anda utgiven av artisten själv och står endast att finna med hjälp av en internetuppkopplad datamaskin och tillgång till en digital genväg, en så kallad länk.

Artisten i fråga är Ines Pabst, en idag 27-årig tyska som som ägnat det senaste decenniet åt att utveckla sin musik på olika plan med utgångspunkt i och runt omkring sin bostadsort Kiel i norra Tyskland.

Efter några års musikskola med huvudämne i sång fortsatte hon som medlem i gruppen November Dreams, en grupp som dessvärre inte lämnat så stora digitala fotspår efter sig och därefter tog solokarriären vid som till dags dato räknat in en handfull egenproducerade och på eget vis publicerade album samt en hel del enstaka cover-versioner på sånger av till exempel Starsailor, The Box Tops, Lou Reed, The Beatles och Nick Cave för att nämna några.

En skiva, Neuanfang, framfördes på tyska, annars har det mest varit på engelska, såsom på 2010 års Eden.

Ines bjuder på en sparsmakad singer/songwriter-orienterad samling sånger. Ofta drivna av en ensam akustisk gitarr med försiktigt ackompanjerande piano som tassar lite i bakgrunden.
Det ställer rösten obarmhärtigt exponerad och hade hon inte haft en begåvad röst hade det blivit outhärdligt. Vokalt landar vi jämförelsevis någonstans mellan Lisa Loeb (kanske idag inte helt ihågkommen stjärna från det alternativa amerikanska 90-talet) och mer nutida Cat Power.

Texterna är bittra och osar av allehanda besvikelser och svek. Ett svek som behandlas är om mannen som dök upp och lovade skivkontraktet som aldrig egentligen fanns och löftena som blev till sand. Eller så handlar det om saker som inte riktigt är som det skall i största allmänhet.
Ibland bryts det stillsamma akustiska plonket som i By your side där en mer dramatisk ljudsättning får ta rum. Som ett argt hav rullar pianotoner modell flygel in över en sorgsen och samtidigt arg melodi som efter ett tag ramas in av distade konstgjorda trummor och elgitarrer som tuggar långt bort i en fjärran del av produktionen.

Det är lite olika kvalité på låtarna. Produktionen och framförandet är det inget fel på. Instrumenten och sången kan först tyckas vara lite väl försiktigt arrangerade, men det faller snart på plats och Eden fungerar bra en mörk höstkväll. Kanske inte fredagskvällen då man slår sönder lägenheten i ren eufori utan mera av söndagsmorgonen då man behöver ett mer stillsamt sällskap till sina funderingar när man tittar på grått i grått utanför fönstret.

Skivan går alltså inte att köpa i en konventionell skivaffär men väl på nätet.
På siten Bandcamp har Ines en egen sida där man kan först lyssna och sedan handla antingen hela skivan, eller lösa låtar till en billig penning. Och om hemsidan håller vad den lovar tar den inte en spänn betalt för det, utan alla inkomster går oavkortade till Ines själv

Om jag lyckats koda rätt här nedanför så skall ni rent av kunna provlyssna här i bloggen, annars får ni ta länk ovan.

torsdag 11 november 2010

Bortglömda ögonblick från Rocken #2

Berlin-eran med David Bowie och Iggy Pop har fått ett mycket större erkännande av eftervärlden än den mer gåtfulla Moskva-eran.

(ca 1976)

tisdag 9 november 2010

Det funkar inte riktigt


Jamiroquai
Rock Dust Light Star
Album, 2010

Softfunkbandet Jamiroquai med sångaren som ofta har något knasigt på huvudet styr upp de mer välstädade dansgolven igen.
Bandet har sålt hela tjugofem miljoner skivor sedan starten 1992 och det har inte direkt någon annan artist eller grupp sålt som framkom ur sub-grupperingen Acid Jazz.

I början på 90-talet etablerades en liten scen på vissa av Londons klubbar där man jazzade loss till helt andra tongångar på dansgolven och längs bardiskarna än på de vanliga populära diskoteken.

Istället för repetitiv euro-disco eller något annat plastigt hängav sig Acid Jazz-folket åt instrumentala funkpop-excesser, antingen från obskyra vinylsinglar producerade inte en sekund efter typ 1975 eller från samtida band som plockade upp trådar från etablerade artister som Quincy Jones eller Lalo Schifrin inom väldigt begränsade tidsmässiga parametrar.

Jamiroquai gjorde inget större intryck på mig då, de stora stjärnorna på den här rätt kortlivade scenen hette saker som James Taylor Quartet, Mother Earth eller Corduroy och de stod för ett rätt härligt avbrott i det musikaliska frossandet jämte andra genres som Grunge, Britpop och Rap-Metal som var på modet samtidigt. Men då de andra musikslagen åtminstone fortfarande refereras till somnade Acid Jazz in i en djup koma och har inte vaknat till än i någon större mening. Jamiroquai å andra sidan växte ur småklubbskostymen och blev till ett koncept i sig självt. Redan 1993 fick man till en brak-hit med sången Too Young to Die som åtföljdes av en musikvideo där man fick se en klen ung vit man med en skållad bäver på huvudet på äventyr ute i öknen försedd med en sångröst av guld som inte stod långt efter självaste Stevie Wonder.
Musikvideon var mycket populär på TV-kanalen MTV som på den tiden var ett forum för ny musik av alla former. (TV-kanalen finns fortfarande, men har idag helt slutat agera forum för musik och ägnar sig mest åt program som handlar om folk som ramlar och slår sig)

Fler skivor följde och även växande framgångar. På skiva växlade det mellan djup funk och mer stillsamma övningar av klassiskt nattradiostuk. Lite gäspigt alltså. På scenen var det dock fullt ställ. Jag ramlade själv in i ett tält på Roskildefestivalen 1994 och knockades helt av ett furiöst dansparty på blanka eftermiddagen.

Av någon anledning hade det uråldriga instrumentet Didgeridoo blivit populärt och man kunde stöta på det på gator och torg spelandes på av berest ungdom påfallande ofta utstyrslad i dreadlocks. Det här instrumentet tog Jay Kay och hans kompanjoner in i sin sättning i sin funk-orkester och hur märkligt det lät så fungerade det. Den där eftermiddagen i Roskilde utvecklades till ett fullständigt vansinnigt organiskt rave där träröret befann sig i epicentrum.

När Jamiroquai sedan återkommit på skivdiskarna genom åren har jag lyssnat med förhoppningen att något av den där magin de skapade i Roskilde skulle infinna sig även på CD-skiva, men jag blev oftast besviken.
Istället för att fördjupa funken upptäckte de istället dess mer menlöse lillebror discon.
Det där roliga lite skitiga, organiska ersattes med välstädad om än bitvis dansant findiskoteksmusik.

De har snubblat rätt någon gång genom åren. Sången Black Capricorn Day från 1999 är mitt i prick och likaså Deeper Underground från samma skiva, Synkronized. Här får vi höra bandet allt annat än nattradiotrötta excellera i ett skönt inte helt nyduschat sväng.

Efter det följde några ganska anonyma plattor fram till den för månaden färska plattan Rock Dust Light Star.

Omslaget pryds av en medelåders klen vit man med en sprängd kalkon på huvudet och det kan man inte göra mycket åt. Det är tur att han fortfarande kan sjunga även om han inte utmanar blinda svarta superstjärnor på skönsång längre.

Bandet gjorde inför skivsläppet sak av att man slängt ut datorerna ur studion och börjat göra musik på riktigt igen och när vi inleder lyssningssejouren låter det inte så tokigt.
Första spåret, tillika titelspåret bjuder på först ett ljudanslag som låter som ett rullband som trasslat in sig och fortsätter sedan med mjukt elpiano och bubbelljud som låter som hämtade från Stelvio Ciprianis repertoar. (framför allt som från Stelvios soundtrack till bläckfiskskräckfilmen Tentacoli) Men redan på spår nummer två, White Knuckle Dance fumlar sig bandet in i hemsk reklamfilmsdisco och tankarna far iväg med Haribo-bussen.
Lika fort som man trasslar bort sig trasslar man fram sig igen och Smoke and Mirrors är en lite soulig pärla med gott blås i kanterna.
All Good in the Hood lyfter fram basens roll under Friskis & Svettis med champagne-aktiga förhållanden och i Hurtin' lyfter det på riktigt. Här låter de som Prince som spelar rock. Soft rock pratar vi här, men ändå. Och på det följer de upp med ett smörigt pekoral kallat Blue Skies.

Så där håller skivan på, det är lite fram och fint och lite bakåt och dåligt. Det är en välstädad produktion som väl kan spelas på vilket Starbucks i vilken stad som helst i världen utan att någon gäst skräms iväg. Det hade vart roligt att höra de flippa ut på åtminstone något spår och höra de ta lite risker, hitta en Didgeridoo för 10-talet eller överraska en lite. Varför inte utforska mer grövre funk och vräka på lite? eller svärta till det lite över lag. Som ett riktigt party fungerar.

Rock Dust Light Star släpps i tre versioner. En vanlig med 12 spår, en deluxe-variant som innehåller de vanliga 12 spåren + en skiva med 6 bonusspår (mest remixer och alternativa tagningar) samt i en japansk utgåva som är samma som deluxe-utgåvan + ytterligare ett spår med den talande titeln That's not the Funk I want

söndag 7 november 2010

Otroliga Strängar


Musikgruppen RAA
The incredible RAA Band
Album, 2010

Låt oss ta en resa tillbaka till de fria gruppernas 1970-tal.
Ur myllret av teater-, musik- och andra konstnärligt progressiva grupper fokuserar vi på grupperingen Musikgruppen RAA.
En grupp musiker som slog ihop sina påsar och instrument redan 1973 och som med undantag under ett förvirrat 80-tal hållit sin musikaliska idé levande på skivor och under framträdanden på de mest olikartade scener fram tills idag.

Under resans gång har en och annan medlem mönstrat av och någon ny tillkommit. På RAA's hemsida kan man läsa att det inte direkt är slagsmål och konstnärliga meningsskiljaktigheter à la rock 'n roll som ändrat laguppställningen utan mer jordnära komplikationer som Gröna-vågenprojekt och tillkomst av småbarn som förändrat läget av och till för gruppen som alltid haft sin bas i Stockholmstrakten.

Musikgruppen RAA i en av 1974 års uppställningar

Musikaliskt har det hela tiden handlat om en resa i folkmusik av olika slag, musik av slaget som lättsinnigt benämnts Världsmusik, detta märkliga epitet på musik som journalister och andra utomstående tar till när musiken skapats utifrån andra referensramar än de som just råder i London eller Los Angeles och spelas i samtida radio, TV eller nuförtiden i streamad media.

Delar av Musikbandet RAA har nåt lurt för sig på Sjöhistoriska museet 2009

Redan från första början varvades inspiration från all möjlig folkmusik med inspiration specifikt av det skotska folkmusikbandet The Incredible String Band som grundbult för RAA's låtmaterial, och nu mer än 35 år senare görs det slag i saken och på ett helt album breder svenskspråkiga versioner ut sig för oss att ta del av.

Det föranleder ett behov av att kort redogöra för vad de här skottarna var för några och vad de hade för sig också.
ISB var aktiva under åren 1966-74 och under återföreningsperioden 1999-2006 och hade bitvis stora framgångar. De hann under den första fasen av sin karriär med en hel del. De släppte 12 fullängdsskivor, spelade på Woodstockfestivalen 1969 och blev med tiden praktiserande och utåtagerande scientologer för att nämna några strandhugg i historien.
Från debutplattans ganska renläriga och torra folkmusik togs steget ut i den hippiefierade tidseran och ISB hade inga problem med att inkorporera indiska influenser och instrument och bygga långa instrumentala stycken passade för tidsresor eller meditation utöver sitt ordinarie fokus på folk rock. Texterna handlade mycket om naturen som exempelvis en sång som baserades på en dialog med en igelkott. Andra texter tog avstamp i karaktärerna i Alice i underlandet eller så kunde det handla om häxor, troll och annan mytologi. Konserterna präglades av hysterisk scenklädsel, dans, poesi och lite av varje.


Vänster: Omslagsbilden till ISB's andra skiva ger oss en viss bild av vad som väntar lyssnaren
Höger: Stommen i ISB, Robin Williamson och Mike Heron

ISB spelade mycket på festivaler och delade ofta scen med mer ihågkomna akter som Donovan, Led Zeppelin och Crosby, Stills & Nash. Just i Donovan hittar man en del liknelser i musiken tycker jag, även liknelser med en lite mer sansad Syd Barett kan också noteras.

Mot slutet tog de även in elektriska element i ljudbilden innan de fick sparken från sitt skivbolag 1974 och återföddes igen 34 år senare för en kort tid då det genomförde en serie konserter och spelade in en ny skiva där de spelade in gamla sånger en gång till, live i Peter Gabriels studio.

Så här står vi nu med RAA's skiva. 20 låtar plockade från ISB's första aktiva fas med , med viss tyngdpunkt på första skivorna. Och alltihop med översatta texter på svenska av antingen Kaj, Stellan eller Håkan från musikgruppen.
Texterna är ganska rakt översatta, man tar inga vildare kliv från ursprungsmeningarna, chinese white blir kinavitt till exempel vilket ändå skapar en viss poetisk poäng i översättningen.

Det är ingen tvekan om att det finns talang i RAA och den manifesteras på de mest fantasifulla instrument. Utöver traditionella folkmusikinstrument som akustisk gitarr, fiol och flöjt trakteras det till exempel de för mig rätt okända instrumenten Saz, Nilharpa, Domra, Darbouka, Domra, Tárogató, Chanter, Oud, Meghanharpa, Keltisk lyra, Mbira och Sandägg.

Sångerna på skivan framförs under ganska torra och nyktra former. Det här med visa och folkmusik var ganska allvarliga grejer på 60-talet. (Minns bara vad som hände när vissångaren Bob Dylan dristade sig till att koppla in en elgitarr på en vis-kväll 1965) och RAA följer den seriösa traditionen och skojar inte till det i onödan. Folkmusik kan ju vara på olika nivåer, ibland kan den riva väggar och tak på en irländsk pub, men i det här fallet passar den nog bäst på en eftermiddagssittning på ett historiskt museums café i sällskap med en kopp té.
Lite stamp med foten i golvet blir det dock i den semi-instrumentala L'Oud (Sardis) där ett visst sväng i stil med Jethro Tull infinner sig.

Att låtarna framförs med allvar är ju inte i sig något negativt, det görs alldeles för mycket "på skoj" och annat som hyllar trams som en konstart nuförtiden, så det är ganska uppfriskande att umgås med RAA en stund. Dock är 20 låtar många låtar och då är dessutom tre av dem uppdelade och består i sig av flera melodier, men i små doser fungerar det utmärkt.

Sången Sången utan slut får mig att tänka på Frank Zappa snarare än på folkmusik, Zappa sådär runt 1970 och i Klipper av banden får man till en riktigt läskig ljudbild, inte så långt ifrån de irrande sångerna på soundtracket till The Wicker Man från 1973. Den inställningen till ursprungsmaterialet hade vart roligare att höra lite mer av.
Faktum är att flera av låtarna låter bättre än originalen som just nämnda Klipper av banden/Cutting the strings. som i sitt original låter ganska jobbig rent ut sagt. Folkmusik byggt på en natt av helium utan sömn.

Och RAA drar sig inte för att även dem ge sig på igelkotten jag pratade om tidigare, Igelkottasång/The Hedgehog's Song och gör en fin version av den, denna sång som för att göra historien om The Incredible String Band ännu mer mångfacetterad utnämndes av ärkebiskopen av Canterbury till en av de självklara sångerna att ta med sig till en obebodd ö i radioprogrammet Desert Island Discs 2003. Samme ärkebiskop, Rowan Williams skrev även förordet till en bok om ISB där han beskrev dem som "holy". (= heliga).

torsdag 4 november 2010

Bortglömda ögonblick från Rocken #1

Patti Smith och Bob Dylan leker charader, okänt datum