söndag 28 februari 2010

Genealogi

Jag fick ett torrt gammaldags brev som påminde om en deklarationsblankett som visade sig vara information och karta över mina släktband ner i sådär 6-7 generationer.
Det visade sig att jag hör till Långarydssläkten vars historia man har koll på från 1600-talet sådär.

Nu är inte det här någon liten släkt, det finns ca 111 000 släktingar i livet och just nu uppgår vi till ungefär 1,1 % av Sveriges totala befolkning. Vi finns även representerade lite här och var runt jorden, samtliga amerikanska delstater har spår i nedstigande led från Ingrid Nilsdotter (1676-1753) samt Anders Jönsson (1662-1716) som var bosatta i Långaryd till exempel

På släktens hemsida konstateras mer bisarra fakta; på väldigt långt är man alltså släkt med så skilda personligheter som Thåström, Björn Rosengren, Prins Max av Liechtenstein, Nils Poppe, Jan-Öjvind Swahn, Glenn Hysén samt Amanda Jenssen för att nämna några. Nyheter för mig, men inte för resten av släkten verkar det som, vid resandet av en Minnessten 1999 dök 2510 släktingar upp. Skall alla de här nykomlingarna ha julkort tro?

fredag 26 februari 2010

Nano Nano


Kom hem med en ny liten lek-kamrat, vunnen i tävling på jobbet. Nano heter han, och han kan spela musik och film och filma och lite av varje. Dock måste man använda det där jobbiga Itunes för att få styrsel på lille Nano. det är synd, för Itunes är obegripligt användarovänligt och okompatibelt med det mesta här i världen känns det som.
Man kan vrida på Nano, så vrider han det man tittar på också, han kan mycket, och spel och väckarklocka och jag vet inte vad



Försöker lite igen med bob hund, men jag får inte upp tillräckligt med bas i de vita karaktäristiska lurarna för att kunna ändra omdöme

onsdag 24 februari 2010

Berntsson går i tryck

Ur Miljömagasinet nr 7/2010, pappersutgåvan

Känslan att få debutera i Gammel-media i nådens år av tjugohundratio är stark och fin.
En riktig tidning är ändå en riktig tidning. Extra stolt blir man över att få dela utrymme med tillexempel en artikel om Coca-Cola-orienterade mord på fackföreningsanlutna arbetare, ett ämne som alltid legat mig varmt om hjärtat att få spy ur mig galla över.

Vidare i Miljömagasinets senaste utgåva hittar vi verk av den klassiske serietecknaren Robert Nyberg, Palestina-frågan ur ett adekvat perspektiv, resereportage från Marocko och Väst-Sahara samt protester mot kärnkraft som inte får en spaltmillimeter i vanlig press för att nämna några exempel.

Här Information om hur man prenumererar.

Framsida

Några av nyheterna i nästa nummer 8, 26 februari 2010

Fler får asyl
Ett domslut har öppnat dörrarna för att fler som flyr från krig får stanna i Sverige. Det har bidragit till att Migrationsverket skrivit upp sin prognos för hur många som väntas söka asyl under 2010.

Ny evolution
Med enkel plantförädling har en forskare fått fram bönor som lättare tar upp fosfor ur marken. Rotsystemen är basen till den andra Gröna revolutionen som kan hjälpa världens fattigaste bönder, menar forskare.

FN:s klimatchef avgår
Det blev inget bindande klimatavtal vid FN-mötet i Köpenhamn i december och chefen för FN:s klimatsekretariat, Yvo de Boer, som i fyra år arbetat hårt för att främja en överenskommelse, har fått nog.

Förbud mot klusterbomber
I augusti träder den internationella konventionen som förbjuder bruket av klusterbomber i kraft. Men USA, som historiskt sett varit en av de största användarna av klustervapen, står fortfarande utanför avtalet. Även Kina, Ryssland, Indien, Pakistan och Israel står utanför avtalet.

Vinterhatarna vägrar kyla
Vinterhatarklubben startade 1987 efter en vinter som påminner om den nuvarande. Vid varje höstdagjämning samlas klubbens medlemmar till årsmöte och upprättar då en överlevnads- och en katastrofplan för den kommande vintern.

Teater om livet på anstalter
Lo Kauppi gör våren 2010 regidebut med uppföljaren till dundersuccén Bergsprängardottern som exploderade. Hon har även skrivit manuset, som växt fram ur samtal med interner och vårdare på Hinsebergs och Ystads anstalter.

Ny bok av Al Gore
Al Gores nya bok Vårt val tar vid där En obekväm sanning slutade. Med utgångspunkt i toppmöten och oberoende forskning presenterar han de globala strategier som krävs för att rädda klimatet.

Rädda maten, rädda världen
Svenskarna slänger i genomsnitt en tredjedel av maten de köper. Samtidigt går det åt 3,6 gånger Sveriges yta för att producera den mat vi konsumerar. Om det kan man läsa i boken 100 sätt att rädda maten av Annica Triberg.

lördag 20 februari 2010

Vintervåndan

Gården utanför fönstret ser lite löjlig ut

Jag måste ut i det här, har lite att göra. Man känner sig lite som Amundsen ungefär, men jag har inget val.

Ut i det vita.

fredag 12 februari 2010

Skivhögen Februari 2010


bob hund
Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk
Album, 2009

Bad Lieutenant
Never cry another tear
Album, 2009

Masssive Attack
Heligoland
Album, 2010

Sade
Soldier of Love
Album, 2010

Jag betar av inkommande plattor en smula. Två från förra året som jag kom på att jag ville ha först nu och två ganska färska.

Relationen med bob hund är komplicerad. Hela vägen sedan jag hörde de för första gången under hyggligt tidigt 90-tal innebar konsumtion av hundplattor ett mått av arbete och tålamod. Jag föll handlöst för arrangemang av ljud och instrument, men hade extremt svårt för skånskan i sången. Musiken snurrade upp oss på dansgolvet på rockklubbar som Magasinet och Kompaniet när folk fortfarande fuldansade till alternativrock som om det inte fanns några alternativ. Mellan London Calling och The Passenger tog en mystisk hybrid av Devo och Pixies plats. På skånska.
Hemskt och underbart på samma gång.
Men ju mer man lyssnade desto bättre blev det, och plattorna efterföljde varandra, utmanade lyssnarna längs nya vägar. En bob hund-platta var alltid som ett pussel att lösa innan bitarna föll på plats, vare sig det rörde sig om en singel, en EP eller en fullängdare.
Men så hände något. Hur bra det än lät så var pusslet redan lagt. Det spelade ingen roll om det så var det starkaste svenska verk man någonsin hört. Var var arbetet? Vad tråkigt det blev när man förstod allting på en gång. bob hund blev Bergman Rock, och lite intressant blev det på engelska, några lysande spår, men så saknade man plötsligt skånskan, den där man hade så svårt att ta till sig i början. Och så någon platta senare är vi här, vid Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk och det är ju som det är. Plattan är fylld av små gitarrpiruetter, snärtiga trummor och patenterad bas, men det hjälper liksom inte. Man har hört det förut, det finns ingenting som skapar några frågetecken eller något naturligt motstånd som man vill bryta ner.
Inte alls dåligt, men inte särskilt spännande. Mest banbrytande känns Fantastiskt där bob hund klättar in i nostalgilådan från New Wave-åren runt 1980 sådär, härmar, och blandar och ger.
Och först undrar man, Va fan, och sen ler man.

Bernard Summers har rymt från New Order. Hittat några C-kändisar från Manchesters popvärld och bildat bandet Bad Lieutenant. Bandet stoltserar med tre gitarrister och för en sucker som en själv för New Orders mer gitarrorienterade sound i rakt nedstigande led från Joy Division där alltihopa en gång började så är det förvånansvärt platt och intetsägande.
I intervjuer berättar Bernard om hur glada de är och hur bra de jobbar ihop och hur lätt plattan var att slänga ihop i Bernards hem, och där tror jag vi har kärnan till problemet. Bernard skall inte må bra när han gör musik, han behöver en antagonist som Peter Hook att vara snäpp på i full färd att slita armarna av mest hela tiden. New Order har så gott som alltid utstrålat ett lakoniskt ointresse mot sina lyssnare och sin omvärld men fokuserat ihop desto mer av hat och ilska inom bandet, vilket jag misstänker är nyckeln till den lista bittra, kantiga och skruvade låtar bandet fått ihop genom åren. En låt, Sink or Swim är den enda som fäster såpass att den överlever en kopp kaffe och sitter kvar i huvudet en bit på spårvagnsresan, säg 2 hållplatser, en jobbtisdagmorgon i februari.

Trip-Hop fick det heta, och Massive Attack var uppfinnarna. När plattan Blue Lines kom 1991 lät den som inget annat. Aldrig tidigare hade vi hört mörk klipp-och-klistra-musik som bottnade i urlakad soul och reggae. Man hade hört otaliga varianter på finnig tysk elektrisk hårdorgelpop, men aldrig hade man hört maskiner såhär biologiska, fyllda med blod, men ändå kalla och hårda som en flock bortsprungna labradorer i ett regnkallt arbetslöst Bristol.
Sen skulle allt låta så här, om det så var extra kristen gospel eller nåt jazzband som skulle hottas upp och Massive attack själva försvann in på reklambyråerna och de riktigt tråkiga sönderdesignade restaurangerna där musiken spelades tills besökande människor kräktes och utvecklade svårartad allergi mot själva grejen.
Ny skiva nu, och det sköna med den är att den inte bryr sig alls. Det är rent av riktigt kackigt ljud på trummorna till exempel, inga monumentala stråkar, ingen rap och storstadspuls, snarare är allt förflyttat till nån microstudio i någon enslig fyr längs Wales kust som får besök med ojämna mellanrum av Hope Sandoval eller Damon Alburn till exempel som flutit iland och är inne och värmer sig en stund innan räddningshelikoptern anländer. Noterbart att hela strukturen och kompet från Bauhaus Bela Legosi's dead ligger som bas för Rush Minute utan att ändå inte låta som den. Det är snyggt.

Avslutningsvis har jag gett mig på Sades nya platta. Sade är ju både hon som sjunger och namnet på hennes band, men det blir ju enklast att referera till begreppet som hon, Hon står ju ändå längst fram och i mitten och mest överallt. Sade-plattor brukar dyka upp lika ofta som stambyten ungefär och man kan ju undra vad hon har för sig imellan, eller så kan man skita i det.
Synd att nya plattan bitvis är skräp dock.
Rent produktionsmässigt ligger det inte så långt från förra plattan, med undantag att det är ont om låtar som säger någonting samt att det fälls in ungdomliga markerande syntsjok i takterna, typ Britney Spears eller Lady Gaga. Som ett lass tegel sätter de skutan i sank.
Rösten är kvar, det får jag medge, men vad skall vi med den till när den inte har någonstans att ta vägen? På något enstaka spår fungerar det hyggligt, som på Long hard road där lätt komp av akustiskt grupperar sig runt rösten på ett lyckat sätt, men oftast fungerar det inte alls.