torsdag 28 april 2011

Skymningssångarna är tillbaka


Twilight Singers
Dynamite Steps
Album, 2011

Den amerikanske rockpoeten Greg Dullis band Twilight Singers släppte tidigare i år sitt senaste alster i form av albumet Dynamite Steps. Greg slog igenom med grungebandet Afghan Whigs i början av 90-talet och har även startat upp andra projekt som till exempel The Gutter Twins samtidigt som han bedrivit en lite trevande solokarriär som inte blommade ut helt och fullt förrän förra året, men det senaste decenniet har han sysslat mest med skymningssångarna.

Oavsett etikett på det för dagen aktuella projektet löper Dullis svarta tydliga tråd igenom dem. och jag tycker alltid att det vart lite på gott och ont.

Dulli har alltid hittat intressanta anslag. Likt en amerikansk Ulf Lundell har han stapplat omkring i den sentida amerikanska rockhistorien på ett lite förvirrat sätt, lite vid sidan av alla andra. I ett töcken av alkohol och kärleksbekymmer har Dulli inte tvekat för att bryta mot vanligt förekommande oskrivna rockregler såsom att blanda in soul och modern r'n'b i ett annars rättrådigt rockljudklimat.

Jag skriver att han har hittat intressanta anslag och med det menar jag inte bara att han valt att inkorporera o-ortodoxa influenser utan också rent bokstavligt.

Genom hela karriär har Dullis låtar oftast börjat fantastiskt med grymma intron, kraftfulla uppstarter, mäktiga avstamp, helt enkelt goda upptakter. sen tar det liksom inte vägen någonstans. När man väntar på refrängen eller crescendot så kommer det inte, utan låten fadar ut och en ny börjar. Extra tydligt blir det här när man lyssnar på coverplattan She Loves You som Twilight Singers släppte 2003. Här får man den där pusselbiten som fattas när låtarna skrivits av någon annan, oavsett om det är Björk eller Nina Simone. Man kan också jämföra med de undantag mot regeln som görs i enstaka fall när Dulli faktiskt får ihop alla beståndsdelar i en låt som säg Front Street med The Gutter Twins, en låt som är så bra att jag lätt räknar den till 00-talets absoluta top-5


Twilight Singers hälsade på hos Letterman i förrgår

Årets skiva, Dynamite Steps utgör ingen större skillnad mot tidigare låtskrivarmodell. Instrumenteringen är exemplarisk och varierad. Flyhänt flygelspel varvas med fräsande gitarrer och distinkta trummor som ibland ersätts med överstyrda trummaskiner. Långt bak i produktionen hör man vilsna stråkar och någon instängd akustisk gitarr, men låtarna lider av samma dilemma som tidigare, de startar upp starkt och tar sig sedan inte någon stans.

Det är mörkt och storslaget. Texterna känns som vanligt sarkastiska och ärligt bittra på samma gång. Dulli låter konstant som om han fylletjafsar med tjejen på telefon, dock aldrig i falsk sångton, men lite för högt och desperat för att man skall känna sig helt komfortabel om man är för nära situationen.

Mitt på skivan hittar vi On the Corner, skivans mittpunkt och tillika höjdpunkt. En svängig slugger till låt som växer som en tomatplanta i sommarsolen efter varje genomlyssning. Bandet gjorde en stark version av låten när de var och besökte David Letterman i förrgår, kolla in YOUTUBE-klippet här.

Utöver grymma On the Corner bjuds vi på utflippade The Beatles-harmonier i She Was Stolen, vi får americana specialskriven för nattradion i Blackbird and the Fox där Greg får fint sällskap vid mikrofonen av Ani DiFranco. Vi får riktigt tung-gung i den euforiska Waves och vi får oss en hel del gott till livs. Hade vi fått refränger och inte bara bryggor så hade vi sammantaget fått en fantastisk platta. Nu fick vi en okej skiva, igen.

onsdag 27 april 2011

Mobilt skifte

Jag tyckte tydligen att det var en bra idé att slänga mobiltelefonen i köksgolvet härom dagen, så jag vart nödsakad att införskaffa en ny mobil telefoneringsenhet.

Efter att ha spenderat säkert flera minuter i telefonaffären föll valet på en enhet av modellen Samsung 5230 som såg rekorderlig ut samtidigt som den betingande ett tresiffrigt belopp till skillnad från många av de andra som hade mycket mer aggressiva prislappar.

Klicka på bilden så får ni se hur man krängde rockklassiker 1973

Det viktigaste med en mobil telefonenhet är vad man har för bakgrundsbild på den. Här har jag just installerat en promo-affisch till Iggy & Stooges LP Raw Power som ger ett anständigt intryck till den lilla apparaten.

Efter att man installerat bakgrundsbild tar man itu med apparna. Man klickar ur de man inte har så stor användning för, så slipper man se de mer.

Man kan ringa på den också, och spela till exempel Graveyards senaste skiva i den. Apparna, eller Widgets som det heter på koreanska är helt frikopplade från Microsofts eller Apples jobbiga hantering. Allting är utvecklat i JAVA ™, så kallad Öppen Källa

Vi får se om den här krabaten överlever det hårda liv som väntar den, men den verkar rätt pigg faktiskt

fredag 22 april 2011

En snäll men svängig kyrkogård


Graveyard
Hisingen Blues
Album, 2011

Även om jag är ett stort fan av väldigt mycket av den rock som tillryggalagt sådär 35 till 45 år är det inte med automatik som jag är begeistrad i nyskriven musik i samma anda. När det utlovas sjuttiotals-vibbar, analog produktion, "som man gjorde förr" så är det ändå oftast något som ändå inte faller helt på plats och man ställer sig ofta frågan "varför"? Förutsättningarna är ju så olika. Det som var helt nytt och fräscht 1969 har ju liksom gjorts några gånger sen dess om man säger så.

Svenska Graveyard bryter dock ner mina fördomar direkt på sin andra skiva Hisingen Blues där de fullständigt målar in sig i ett sjuttiotalshörn där de inte under några omständigheter låter sig ta intryck av underhållningsindustrin efter 1973 i någon form.

Namnet Graveyard föranleder en till att tro att det är dödsmetall det är frågan om, men nej, nej, nej, det här handlar om varm fullödig rock som luktar manchestertyg, valnötsträ, heltäckningsmatta och att röka cigarett inomhus. Inte fuktig slottskällare med uppochnedvända pentagram. Alltså som musik från ett helt annat universum eller en dimension vars bästföredatum gick ut för väldigt länge sedan sen.

Det som gör att Hisingen Blues fungerar så bra är att den stjäl friskt från musikhistorien utan att stjäla från exakt samma källa hela tiden samt att den har bra låtar som i sin tur inte heller är norpade rakt av från någon annans låt.

The Society For The Prevention Of Cruelty To Long Haired Men

Bandet har av någon anledning valt att inleda skivan med det minst bra spåret av de nio sånger skivan innehåller. Ain't fit to live here är inget helt usel låt, men den låter som nutida versioner på sjuttiotalsmusik brukar göra, tänk amerikanska Audioslave. Efter Ain't fit to live here går det dock bara uppför och resterade åtta sånger på skivan är rent ut sagt fantastiska.

Sångaren Joakim Nilsson har ett brett omfång i sin sång från ett raspig John Lennon, via en spattig Robert Plant fram till en kraftfull Björn Skifs. Har han alldeles tappat vettet recensenten undrar kanske vän av ordning, men jag menar på att hade Björn Skifs vägar gått lite annorlunda i början på 70-talet så hade han mycket väl kunnat göra inspelningar som den här, helt med äran i behåll.

Gitarr, bas och trummor glöder, fräser, bubblar och rasslar sig igenom låtarna. Luftgitarrister världen över kommer att fröjdas över att tillfälligt släppa klassikerna med Black Sabbath och Led Zeppelin och istället ta itu med Graveyards epos från Hisingen Blues.

Framförallt gillar jag när tempot sänks för att sedan stegras som i den vitsigt döpta låten Uncomfortably numb där dynamik är ett ledord och gitarrerna tydliga som pekpinnar i en lektion av rock. Eller när man leker med riffen som i Buying truth och hamnar någonstans mitt i mellan Jethro Tull och Hellacopters och när man undrar vad de skall hitta på härnäst så hamnar man i en ett stycke filmmusik till en spagettiwestern så som Santana skulle ha gjort den i den episka Longing, fortfarande dock försedd med vissling á la Ennio Morricone.

Rockfesten knyts fint ihop i avslutande The Siren som låter som ett grupparbete av Moody Blues och MC5 och roligare var det länge sedan jag hade det ihop med en ny svensk rockplatta.

Graveyard som tidigare hade sin bas i Örebro men numera framlever sina dagar i Göteborg har inte bara skakat om mellersta och södra Sverige med din rättframma rockmusik. På andra sidan Atlanten har det börjat röra på sig och det skulle inte förvåna mig om vi ser ett storskaligt genombrott under det fortsatta året. Googlingar som leder till diverse musikcommunties runt om i världen innehåller ofta kommentarer från yrvakna nordamerikaner som inte förstår vad Hisingen är för något men som trots det är beredda att rocka vilt till nyskriven svensk sjuttiotalsrock vid första bästa tillfälle som ges.

torsdag 21 april 2011

Svärdtorsdag

Påsken är här och som vanligt firas den traditionsenligt in på svärdtorsdagen med en stilla drink

Det här behöver du; KronVodka, CubaCola, Lime och Citron.

Skär citron och lime i skivor och dela de sedan på mitten en gång till. Slå på vodka och sedan försiktigt med cubacola. Har du tillgång till is slår du i en bit, annars sköljer du glaset innan i kallt vatten, eller tar det som det är.

Något som är gott som tilltugg för öronen är Rage Against the Machines tolkning av Bob Dylans Maggie's farm.

CubaCola hittar du på Billhälls, KronVodkan på glasbanken. grönsakerna där du brukar hitta grönsaker och Maggie's farm finns på YOUTUBE eller SPOTIFY om du nu inte raskt går ut och handlar LP-skivan som heter Renegades

söndag 17 april 2011

I Vargens tid, i Vattnet

Wendy McNeill
For the Wolf, a Good Meal
album. 2011

När man i förhandssnacket till en ny skiva hör namnet på den amerikanske multiartisten Tom Waits slängas in lite håglöst i de övriga säljfraserna brukar jag dra öronen åt mig.
Inget är enklare när det gäller att skapa cred för en samling sånger som att med jämna mellanrum referera till fenomenet Tom Waits. Denne nordamerikanske gigant som är så älskad av den alternativa rockmusikscenen, men som samtidigt alltid själv alltid hållet sig på behörigt avstånd från den samma, istället utforskandes helt andra musikaliska dimensioner som stenkakejazz, mördarballader och urgammal blues.

Hur mycket jag än själv beundrar ursprungskällan brukar jag som sagt sucka åt Waits-referenserna, men här får jag faktiskt göra ett undantag.

Kanadensiskan Wendy McNeill som sedan en tid tillbaka slagit ner bopålarna i Stockholm lanserar nu i maj sin femte fullängdsskiva For the Wolf, a Good Meal som inte bara bjuder musik inspirerad av redan flera gånger nämnde Tom Waits utan även musik från andra parallella universum av ljud.

Man upptäcker strax att dragspelet har en central roll i sättningen, men det är inte Calle Jularbo vi snackar om här, utan ett dragspel av mer centraleuropeiskt snitt. Vänner av filmmusiken till Amélie från Montmartre borde attraheras av trakterandet av handklaver som driver många av sångerna på skivan framåt oftast i ett lätt sönderhackat valstempo.


Wendy McNeill med medmusikanter har satt sig i båten utan åror

Till skillnad från många av sina samtida kollegor i den alternativa musikvärlden fastnar dock inte Wendy i ett och samma tillstånd hela sin skiva igenom. I Sången Toss it Away släpper hon dragspelet och låter spåret ledas av ett akustiskt gitarriff som inte ligger grungebandet Nirvana långt efter. Riffet omfamnas av en i övrigt episk produktion med intressanta stillsamma inslag av slagverk och hårt bearbetad körsång samt xylofon eller något i den stilen.

Skivan innehåller 15 spår varav tre klockar in på en minut eller mindre och får ses som små andningspauser mellan de övriga låtarna som överlag håller mycket hög klass. Det är överlag tal om musik som är på allvar utan att bli för pretentiös, musik som är bitvis sorgsen, men som aldrig går över gränsen till det överdrivet sorgsna. En återhållen och sparsmakad produktion som innehåller det som behövs i en professionell produktion. Här och där hör man instrument som inte spelar huvudroll i respektive stycke men tillför mycket atmosfär som tramporgel, marimba eller mellotron.

Textmässigt knyts sångerna ihop i en sammanhängande berättelse med utgångspunkt ur drömmar Wendy haft. Hon har uppenbarligen drömt mycket om vatten, vattendjur, grekisk mytologi, fransk missilvapenstillverkning och spelkortsfigurer. Det är inte helt lätt att följa de textmässiga banorna men för den som inte riktigt hänger med så utlovar Wendy ett släpp av en kompletterande bok till skivan som är tänkt för publicering 2012. Historierna som berättas på den här skivan kommer också att få sin fortsättning på kommande skivor.

När jag lyssnar på skivan släpper jag dock idéen att följa historien som dock går utmärkt att följa i det medföljande texthäftet ungefär som när man lyssnar på The Wall av Pink Floyd eller annan valfri konceptskiva. Jag låter istället orden flyta ihop med det lätt hypnotiserande dragspelet och letar med öronen upp ytterligare roliga ljud jag inte hört vid lyssningen tidigare.

Inte för jag tror att Wendy lyssnat något på Lars Demian, men när hon tar tar oss med till ompa-ompa-land hamnar hon lustigt nära Demians harmonier som han vanligtvis bankar fram på piano, och se där, där kommer vi till Tom Waits igen som Demian var så starkt inspirerad av under sin tidiga karriär.

Tänk att människor av idag nöjer sig med att höra på musik från så kallad melodifestival eller idol-uttagning när nyskapad musik 2011 kan låta så här bra.

Skivan släpps i maj och mer om Wendy hittar ni på hennes hemsida

fredag 15 april 2011

1964 var snyggare på nåt sätt



1964 var snyggare på nåt sätt, hemtrevligare, mer avslappnat, i alla fall en kväll hemma hos Serge Gainsbourg

söndag 10 april 2011

Galet i Membranet


Agnes Mercedes
Melodic Fairytales
Album, 2011

Inför den här recensionen talade min redaktör om för mig att jag skulle få någonting att bita i och där får jag ge honom rätt. Agnes Mercedes skiva Melodic Fairytales som släpps i maj månad är inte direkt någon lättsmält konventionell popskiva av traditionellt snitt. Det här är mer frågan om ljudkonst.

Agnes, som inte är stationerad någon särskild stans inspirerades i ung ålder av föräldrar som satt hemma och redigerade ljudband och klippte bort missljud som Agnes i sin tur tog hand om och lekte med. I gymnasiet upptäckte hon cirkusvärlden och efter det har hon mest umgåtts med människor som bott i kojor och träd vid sidan av den mer bekväma civilisationen. I vuxen ålder har hon bland annat arbetat som ljudillustratör till Sveriges Radios utsändning Underlandet samt konstruerat ljudspår till utställningar i diverse konsthallar. Hon har även en rad ljudspårsuppdrag beställda till kommande dokumentärer i Svenska Filminstitutets regi.

Melodic Fairytales inleds med stycket Tsunami Drip. Här kastas man in i känslan av att gå omkring i en korridor i ett hus fullt av replokaler fyllda av musiker, artister och band som på sitt håll håller på med olika musikaliska utsvävningar. Ur de olika lokalerna sipprar ljud ut som inte hör ihop med varandra och bildar en gemensam ljudmassa. Några sjunger upp, några andra klinkar förstrött på ett piano, någon flyttar möbler, någon kokar kaffe på ett bullrigt sätt, någon skruvar på am-bandet på en gammal radio och andra bankar på saker i största allmänhet.

Men det finns ju ingen korridor med dussintals inblandade musiker bakom stängda dörrar, det är Agnes som skruvat ihop alltihopa på egen hand.

Tsunami Drip går omärkligt in i nästa stycke kallat Tistel Tromb som sedan följs av stycken med namn som till exempel Molom, Kiinocco eller Vilvih, men tittar man inte på CD-spelaren eller datorn märker man inte att man anlänt till ett nytt spår, det rullar på som det gjort från den första stunden. I väldigt korta stycken närmar sig ljuden något som liknar en melodi, men lika fort som känslan dyker upp avbryts den av mer dissonans och aparta ljud. Just i Molom ligger ett rullande piano underst i mixen som skulle kunna fått eget utrymme till något skulle kunna påminna om en sång, men pianoharmonierna blir snart obarmhärtigt uppblandade med sång och plink och plonk och tissel och tassel och visslingar från en annan dimension (eller från andra rum bredvid)

Det finns åtskilligt med sång på skivan, men dessvärre inte på något vedertaget språk, utan på ett språk Agnes hittat på själv. Lyssnar man noga hittar man dock några fraser på vårt lands tungomål, men de vokala insatserna följer sina egna banor helt utan kontakt med övrig instrumentering.

Efter ett par genomlyssningar blir det svårt för mig att avgöra vad man får ut av att lyssna på det här. Som en del i en föreställning, som ljudillustrationer till film, eller som underliggande ljud i ett radioprogram med någon som berättar en historia ovanpå, javisst, men för sig själv ensamt ur högtalare leder skivan snarast fram till migrän, oro och förvirring.

Man kan lätt tänka sig ljud från den här skivan ackompanjera en filmscen innehållande en flicka som förlorat förståndet inspärrad i ett torn på ett gammalt gods eller varför inte precis tvärtom, en filmscen av en helt vardaglig miljö av människor som går på gator i en vanlig stad, men där musiken förändrar stämningen radikalt och konsumenten drastiskt förändrar sitt perspektiv på situationen den ser framför sig.

Man kan vidare tänka sig en föreställning bestående av dans, pantomim, dockteater eller vad som helst för att få ut en poäng av ljuden som strömmar ur den här skivan, men stående för sig självt blir det i alla fall för mig obegripligt mesta delen av tiden.

Det här är inte lite knasig eller skruvad musik, det är inte heller bitvis atonalt eller dissonant som när vanliga musiker som säg Björk, eller det progressiva bandet King Crimson eller Frank Zappa eller diverse frijazz-musiker släpper den populärmusikaliska sargen. Det här musik helt utan rytmer, takter och någon form av regelverk. De allra mest lösa stunderna i gemenskap med valfritt tyskt Krautrockband från 70-talet framstår ändå som värsta popdängan i jämförelse med Agnes Mercedes.

Är du upphandlare av bizarra ljud till din kommande multimediaproduktion då kan skivan vara intressant för dig genom att låta dig ta del av Agnes ljudproduktionskunskaper, som ett ljudmässigt CV, för i rätt sammanhang kan nog ljudet från det här albumet tillföra precis vad som behövs för att tydliggöra ett visst tillstånd, men vad någon annan skulle kunna få ut av det här är för mig en gåta.

fredag 8 april 2011

Historiska Förväntningar #3

Den medeltida gestaltningen av det mystiska djuret Pantern. Här i samspråk med sitt sedvanliga crew som exempelvis bestod av ett homosexuellt lejon och en drake som går i mellanstadiet.

Dagens avsnitt av artikelserien "Historiska Förväntningar" tar upp de förväntningar de medeltida människorna bosatta i Europa hade på de djur de hört talats om, men aldrig själva fått förmånen att träffa på.

Det säger sig självt att den genomsnittlige medeltida europén inte var så berest, mest höll sig på sin kant och i mångt och mycket fick förlita sig på enstaka beresta människors vittnesmål och kanske framförallt andrahandsuppgifter på dessa vittnesmål, eller i ännu längre kedjor längre bort från den ursprungliga känslan och källan

Efter att Christopher Columbus av misstag upptäckt resten av världen började de här missuppfattningarna att tyna bort och botanister och zoologer och andra sköna lirare dokumenterade, beskrev och avmålade djurvärlden mer eller mindre som den såg ut. Låt vara att de ibland trodde att ett träd var ett djur och att ett djur var en mossa, men de gjorde så gott de kunde. ( så sent som på 1700-talet trodde dock franska vetenskapsmän på fullt allvar att de bodde cykloper och andra abnormiteter i svenska lappland, men det är en annan historia som jag hoppas komma tillbaka till i ett annat inlägg.)

Det här med Apor blev svårgreppbart för den medeltida människan. De är som oss, men ändå inte. De påminner alltså om skådespelarna i den svenska tv-serien "Svenska Hjärtan"

Det som gör de här medeltida målningarna så skönt avslappnade är att konstnärerna måste ha känt på sig att de kunde måla på lite som de ville. Hur skulle en dräng i 1300-talets Lödöse på allvar kunna ifrågasätta hur en sköldpadda såg ut? Hade bondmoran i Rättvik bevakat dåtidens Discovery-proklamation på torget om exakt hur en krokodil betedde sig och satt sig till motvärn?

Nä, naturligtvis inte, på samma sätt som man på diffusa sjökort målade in fantasifulla sjödjur i kanterna med epitetet "Here be Monsters" tvingade man konsumenten in i en tankevärld som inte gärna kunde ifrågasättas. Hade man trott på att jorden var platt och vart nöjd med det kunde man lika gärna tro på ett djur kallat Ostron som valsade omkring på vattenytan som en ilsken frisbee.

Någon medeltida resenär måste uppenbarligen blivit uppäten av en Krokodil. Någon annan måste ha stått bredvid och sett på. Sedan har synen förvanskats något

Ändå upplever jag målningarna som magiska, vackra och helt förståeliga. Instruktionerna för Konstnärerna var nog ofta knapphändiga. Ta apan som jag visade lite längre upp. Konstnären fick i uppdrag att gestalta ett djur som i mångt och mycket likande människan, men som var ludet och lite larvigt. det är klart att han klappar i händerna på ett sarkastiskt sätt när frugan tar hand om ungarna. Han får inte hänga med ap-polarna och äta jästa bananer nere i kröken - den här kvällen heller.

Sköldpaddan är ju ett så obegripligt djur att förklara att det blev så här knasigt i den medeltida rapporteringen. "Den måste ju vara en fisk på nåt sätt"

Samtidigt är ju historien som den är. Hela tiden upptäcks nya djurarter som är så absurda så att vi knappt tror på dem. Jag skall villigt erkänna att jag själv inte erkände dolksvansen som ett riktigt djur förrän ca 1990 då jag via televisionen tog del av uppgifter på dess existens som gjorde att jag inte längre kunde förneka förekomsten av detta löjliga helt obegripliga djur som rasslar omkring i världshaven.

Kanske min personliga favorit, Ostronet. Här avmålat i färd att gå till attack. Mot vadå? Konstnären undviker skickligt frågan

Så vilka är vi att döma egentligen? Det man inte träffat på vet man inte riktigt hur det ser ut, om man bor i en förort till en by för så där femhundra år sen eller mer, eller idag, vad det gäller de där hemlighetsfulla djuren som gömmer sig i havsdjupen eller extra långt inne i skogen

torsdag 7 april 2011

Bortglömda ögonblick från Rocken #9

När du fick oväntat besök 1976
Joey Ramone, Tommy Ramone, Iggy Pop, Seymour Stein,
Linda Stein, Dee Dee Ramone
och Johnny Ramone.


söndag 3 april 2011

Interpretó la vida y las actitudes sociales

Don Quijote av José Guadalupe Posada, lätt bearbetad

Jag vet inte om det är demoner eller väderkvarnar som jag jagar, men någonting är det