söndag 20 november 2011

Återvinning och medveten förvirring

Oneohtrix Point Never
Replica
Album, 2011

Brooklynbaserade musikern Daniel Lopatin konstruerar under artistnamnet Oneothrix Point Never elektroniska ljudlandskap någonstans mittemellan traditionell musik och ren ljudkonst.

Ljuden alstras med analoga synthesizers och klassisk sampling, dvs manipulerade inspelningar av autentiska ljud som sedan manipuleras och hackas sönder, förses med effekter som ekon och skiftningar. Med undantag av lite konventionellt piano finns här inga spår av gitarr, vanlig bas, trummor eller sång. På nya skivan Replica tas istället råmaterialet från olika amerikanska reklamfilmer från 80-talet som Daniel kommit över genom att beställa ett antal obskyra DVD-samlingar på nätet. Kompilationer som Daytime Commercials 1983-87 eller Late night Commercials 1989-93 för att nämna några. Istället för som andra som samplar från gamla filmer som till exempel Ministry så används här inte hela passager av tal eller toner infällt i musiken utan Daniel har istället frilagt inandningar, fragment av ord, enstaka delar av ljud som sedan upprepas som basgångar, trummor eller markerad rytm. I de fall han använt sig av själva talet från de gamla reklamfilmerna är det hela tiden omöjligt att urskilja text och mening från de ursprungliga sammanhangen utan ljuden blir till nya i nya sammanhang ofta mot en fond av svävande ackord i dystopiskt moll.

I en intervju med webbtidningen Pitchfork jämför Daniel ljuden i sina nya sammanhang på skivan med känslan av framtida arkeologer som sätter fynd från vår tid i fel sammanhang när de försöker förstå dåtiden på ett framtida museum.

Resultatet är modernt och ändå inte. Det är dystert och det knastrar och sprakar. Vilsna filtrerade pianoackord får ibland sväva fritt och ibland samplas även de om och loopas om i skeva banor mot fotsteg i otakt med hackande suckar och andetag och början på ord som skall yttras men aldrig kommer längre en en bit in på den första stavelsen.


Här skruvar Daniel Lopatin till både murr och morr

Inledande Andro låter som ett refuserat intro till en U2-skiva från mitten av 80-talet signerat Brian Eno och efterföljande Sleep Dealer låter som Aphex Twin tio år längre fram i rockhistorien. Just här i Sleep dealer kan man undra om det är ett hommage eller om det är ironi eller om det bara är en slump. Det låter som 1994 hur som helst. Resten av skivan är tyngre och när pianoslingorna rullar runt i ettriga loopar låter det snarare som Philip Glass och framförallt som hans tonsättning till den minst sagt märkliga filmen Koyaanisqatsi från 1983.

När de tjocka syntmattorna som läggs här och där göds med effekter och förstärkelse anammar de andra egenskaper än just bara ackord. Till slut låter de som körer av människor. Väldigt elektroniska människor men ändå med fragment av liv, som någon sorts androider, halvvägs mellan människa och maskin. Vid några tillfällen snuddas det till vid landskap av ljud som tyska Popol Vuh utforskade på 70-talet. Just när de med elektroniska hjälpmedel just försökte återskapa ljudet av mänskliga körer på artificiell väg och hamnade någon annan stans.

Det är en lite otäck men ändå fascinerade skiva. Inget att sätta på stereon för att skapa trevlig atmosfär en fredagskväll direkt utan snarare ljud för en söndagsmorgon att avnjutas i ensamhet för en individ som känner sig extra existentiell och funderar på livet, universum och allting.

För den som vill höra mer så spelar Oneothrix Point Never ikväll som detta skrivs i Madrid. Turnén går sedan vidare till Moskva 25/11, Berlin 27/11 och Köpenhamn 28/11. Inget stopp i Sverige är inplanerat i skrivande stund

torsdag 17 november 2011

Olof visar vägen, fortfarande

Kacka i dig det här, Reinfeldt

Jag har vart inne på det förut och återkommer allt oftare till hur mycket jag saknar Olof.
Jag snackar såklart inte om Mellberg eller Wretling utan såklart om giganten, Sveriges genom historien enda anspråk på en Statsman av rang, Olof Palme.

Här citerad i ett anförande endast sjutton dagar innan han togs ifrån oss.

söndag 13 november 2011

Freaks och original


Loke
11/11
Album, 2011

Idag sätter jag tänderna i en svenskspråkig skiva. Det var ett tag sedan. Även om jag försöker klämma in så mycket svenskproducerad musik som möjligt i min recensionslängd blir det oftast ändå musik med sång på engelska som får stå på programmet. Det är synd faktiskt.

Som albumtiteln 11/11 antyder är jag några dagar sen med avlyssnandet på den nya skivan med Loke då den gavs ut just detta datum och firades samma kväll med en fest och spelning på musikens hus i Göteborg.

Jag är sedan tidigare helt obekant med Loke som innan den här skivan hunnit släppa tre album och en singel. Folk som är engagerade i medeltids-lajv och i synnerhet de som regelbundet besöker medeltidsveckan i Visby är dock allt annat än obekanta då Loke är en av förgrundsgestalterna i det musikaliska utbudet som bjuds inom subkulturen medeltids-lajv vid arrangemang som till exempel just medeltidsveckan.

Man slås av ett bottenlöst allvar när man börjar lyssna på skivan. Det här är en sorts antites till den ironiska generationen som fortfarande annars vägrar ge med sig i populärkulturen. Varje ord sjungs tydligt och med allvarlig ton såsom man kunde höra text proklameras i låttexter under det progressiva 70-talet även om musiken snarare hämtar sin inspiration från sen svensk punk, balkan-sväng och djup seriös fransk sång av äldre datum.

Jag får erkänna att jag är lite ovan vid formen och oförberedd på anslaget men kommer efter ett tag in i skivan som i mycket stora drag handlar om texterna snarare än musiken i sig själv. Man tillgodogör sig bäst skivan genom att först läsa igenom texthäftet som i sin textmassa påminner mer om en kort roman än traditionell rock/pop-prosa.

Loke sjunger till de utsatta. Skivan är speciellt tillägnad de förtryckta eller förtvivlade. I texthäftet hälsar Loke till en diagnostiserad flicka i Skurup, en misshandlad pojke i Stockholm, till ett ungt par i Ulricehamn, alla med det gemensamt att de skickat e-post till Loke och tackat honom för hans tidigare sånger som hjälpt dem att härda ut i livet. Till skillnad från andra artister som har lätt för att sjunga om allvarliga ting men som ändå mitt i allvaret har en glimt i ögat som säg, Lars Demian så finns här inget som på något sätt påminner om en glimt. Det här är blodigt allvar från första till sista sekunden på skivan. Faktum är att man får leta sig fram till "finstämd" vitmakt-musik för att finna ett liknande högtidligt allvar i samtida svenskspråkig sång. Det obehaget som den insikten ger spricker dock när man sätter sig in lite mer i texterna eller läser på Lokes hemsida på fliken "kontakt" under avdelning bokning av artisten Loke;

Arrangemang med antirasistisk, antisexistisk, fredsförespråkande eller liknande framtoning erbjuds alltid subventionerade priser.


Nä, han är ingen nazist direkt Loke men han sjunger på ett sätt jag inte är så van att höra vanligtvis. Loke vänder ut och in på sig själv och sin omgivning. Han attackerar tidens vana att etikettera barn som sticker ut med bokstavskombinationer i den självutlämnande sången ADHD som öppnar skivan. Här får vi också ett visst musikaliskt sväng som sedan återkommer någon gång till på skivan, annars är det ganska lågmält och med ett känslosamt darr som sätter text i första rummet. Text som kretsar kring utanförskapet, både det ofrivilliga och det fritt valda. Loke poängterar ständigt vikten av rätten av att få ställa sig utanför den gängse samhället. Vi hör ofta drömmen om en alternativ värld som i För Fallna Änglar där vi presenteras en plats där klippta vingar läks, dör man kan leva på kredit och där man aldrig åldras eller som i En dag i Livet där en vers går:

Jag såg en skådis ifrån Stockholm som var lyckligt monogam
Jag såg en Sverigedemokrat som såg sig själv i en iman
En präst som var jävligt lack på gud.
En krigare som grät när han sa ja till sin brud

En Stekare som sa det duger gott med lite sill och en potatis
En Emo och en goth som sjöng att livet är förträffligt som det är

Det är ingen plakatpolitik som serveras direkt. Loke sjunger om kärlek som är härlig och hemsk på samma gång. Eller så är det ensamheten som står i fokus, även den fin och ful om vart annat som han sjunger i Melankolia Stad;

Så jag tror att det blir jag och TV:n även denna kväll
Det känns för övrigt ganska skevt att gråta i en karusell
Blir mest beklämd av upplevelsestressen

Visst vill jag vara med om men vet inte vad
Så här kommer jag med nedstämdhetsexpressen
150 knyck mot Melankolia Stad

I Melankolia Stad hörs starka stänk av Ola Magnell i både frasering och gitarrknäpp annars får man leta sig tillbaka till Belgien för sådär 50 år sedan för att hitta en mer självklar liknelse. Svadan av allvarliga ord som staplas ovanpå varandra påminner faktiskt om Jacques Brel. I låtarna med mer piano och än mer eftertänksamt tempo låter det just så franskt och brutalt allvarligt.

Det blir lite mycket efter ett tag och avslutande Flykten från Sverige som har ett vällovligt tema och vänder på perspektivet flykting med text om en svensk som flyr från ett krigsdrabbat Sverige till ett land långt i söder håller på i över tretton minuter och den här gigant-texten är inte med i texthäftet. Det hjälper inte att texten i sig är intressant och viktig, det blir lite för mycket på en gång att ta in i en popsång. Här har vi istället grunden till en bok som är en bättre plattform för så mycket text på en och samma gång.

Annars trivs jag bäst tillsammans med sången Bakom den svarta masken. En låt med mer avslappnad sång och rent av lite jazz i arrangemanget. Texten är här inte så tydligt rakt på utan lämnar luckor till lyssnaren själv att få fylla i vad det kan handla om egentligen. Jag hade gärna höra Loke sjunga mer på det här sättet på andra spår på skivan. Här får vi nämligen del av både avslappnad och rent av euforisk sång i finalen då låten också ramas in av skönt cirkus-blås och mer driv i gitarr och trummor och bas.

Freaks och Original gillar jag också. Det andra spåret på skivan som kommer upp i lite fart. De avslutande raderna är som en essens om hela skivans tema;

Stolta syster. Kom ihåg min tappre bror
Vi är långt flera än du tror

Som har ett annat sätt att leva. Som har ett annat ideal.
Vi är de kantstötta och skeva men det är i varje fall vårt eget val
Låt någon annan va normal, ren och lycklig, sund och smal
Vi ska vara deras freaks och original.

onsdag 9 november 2011

Nya minnen från en nedlagd landsväg


Vyn

Riksettan
Album, 2011

1962 invigdes Europaväg 4 som i sin södra del från Helsingborg till Stockholm därmed ersatte den tidigare Riksväg 1, i folkmun kallad Riksettan. Den nyare vägen går delvis där den gamla gick och på andra håll i parallell linje med den gamla vägen omvandlad till turistväg. Gamla motorvägar och landsvägar hade ofta en förmåga att slingra sig i mer intressanta krokar i kulturlandskapet och bjöd resenären på fler scenerier och utsikter än de mer moderna raka historierna som historielöst skär genom tillvaron nuförtiden.

Den gamla vägen slingrade sig fram smalare och långsammare än sin efterträdare vilket föranledde större behov av raster för de resande som oftare stannade till på tappar, caféer och vägkrogar. Det dracks kaffe och sträcktes på sig i större utsträckning. Man fick tillfälle att utforska landsbygden och samhällena längs vägen. Idag får man vara glad om så dyker upp en multinationell hamburgerkedja som går att svänga av till för en stilla rast, om man nu ens hinner det. För idag har vi ju så bråttom så vi hinner ju egentligen inte.

2005 tog Julia Heberling och Magnus Josefsson en paus från sitt dåvarande ordinarie band Mollgan och jammade en kväll i formen av en duo fram en serie instrumentala alster som ombyte. Anslaget var organiskt och kretsade kring akustisk gitarr och orgel. Följande år fanns fem spår inspelade och tankarna gick kring att släppa en EP-skiva men den kom aldrig. Duon sprack och de bägge medlemmarna drogs isär. Julia kvar i Malmö och Magnus förflyttade sig till huvudstaden och projektet föll i glömska några år.

Våren 2010 knöts kontakten upp igen och de gamla inspelade spåren dammades av och väcktes till liv igen i sällskap med nyskrivna alster. Arbetet på distans eller på plats i någon av ändarna av landsvägen ledde fram till fullängdsskivan som släpps nu i december och den har nu fått det passande namnet Riksettan.


De kallar sig VYN och de spelar lågmäld Swedicana

Mjukt akustisk eller diskret elektrifierad gitarr omfamnas av piano och tramporgel i samklang med nynnande eller något enstaka visslande. Någon slår på en cittra, ett klockspel ringlar i bakgrunden. Just pianot spelas i ett sparsamt möblerat rum med därav påföljande distinkt eko som säkert går att lägga på som digital effekt i dagens moderna musikproduktion men som här låter mer autentiskt, utan ironi, som det låter när man spelar på riktigt.

Det krävs några genomlyssningar innan det sätter sig. Först låter det som en ljudläggning till ett om-inredningsprogram med Ernst Kirchsteiger som sorterar stenar i en lada han just dirigerat om till ett tillstånd av shabby chic. Tänk en scen där en tankfull Ernst just förälskat sig i en speciell sten och känner in den. Sedan går tankarna till instrumental-virituosen Björn Olsson och skivor som han kunde kalla till exempel Räkan, Kräftan eller Krabban. Även om tankarna går åt Björns instrumentala poplåtar är det här något annat ändå. Det här har inte riktigt den charmen, Riksettan är mer sorgsen. Om Björns Olssons verk är mer av ha-det-ganska-bra-vid-havet så är Vyns musik mer av ha-det-lite-deppigt-vid-en-nedlagd-busshållplats-i-inlandet.

Det är musik som kräver sin tid, inget man snabbspolar någon minut i stöten på och otåligt hoppar mellan spåren på Spotify på. Man får låtarna ta sin tid och komma fram och visa sig på sina villkor. Den sparsamma produktionen avslöjar efter ett tag saker som inte hört de första gångerna. Den vaga orgeln i bakgrunden på Vargtimmen, förnimmelsen av ett otäckt barnprogram från 70-talet i Jagad av ett Moll, den finstämda pop-basen i Svajningar eller visslandet och det ekande pianot i Laura.

Det låter eget och speciellt med undantag möjligen av Frys September där jag fastnar i liknelsen i gitarrplinket med amerikanska Yeah Yeah Yeahs indie-hymn Maps.

Några av låtarna hade klarat av få sång tillagda sig, om inte Julia eller Magnus hade velat sjunga själva hade jag gärna hört Nina Ramsby sjunga några rader på någon sång. Som hon gjorde på Sällskapets skiva för några år sedan till exempel. Andra låtar är mer monotona och mer fragmentariska och bäst som de är.

Det här är inte det mest monumentala jag hört i instrumental-genren, men det är inte tokigt alls och våldsamt stämningsfullt och klädsamt finkänsligt spelat utan att för den skull bli sliskigt.

lördag 5 november 2011

En EP med digital soul


Deptford Goth
Youth II
EP, 2011

Jag pratade förr i tiden mig varm för EP-skivan som det ultimata skivutgivningsformatet. Vid sidan av den traditionella album- eller LP-formatet var det inte ovanligt att artister och band släppte ut sina senaste alster i form av en EP, en skiva med kortare spellängd ibland kallad 12" (maxisingel), minialbum eller just EP. På vinyltiden oftast en skiva just i storleken tolv tum eller mittemellan en singel och en LP och oftast med fyra låtar, två på varje sida även om det kunde variera.

När jag funderar kring EP-skivor minns jag med ett leende hur jag växlade in ett presentkort på femtio riksdaler hos Expert som inte hade så förtvivlat mycket skivor i sina affärer mot ett ex av U2's EP Wide Awake in America 1985. I kassett-upplagan dessutom, pengarna räckte inte till en fullängds-kassett.

Finessen med formatet är att låtarna inte slår ihjäl varandra så lätt som de gör på ett vanligt album. Man får mer tid att ta varje låt på allvar och riskerar inte att sålla bort någon låt som vid de första genomlyssningarna uppfattas som mindre bra än de spåren som sätter sig mer direkt.

Hur ofta har man inte kommit tillbaka till någon gammal platta och insett att den innehållit skatter som man inte helt förstått när det begav sig? Det blev ännu mer aktuellt när vi kom till CD-åldern och albumen över lag blev så förtvivlat långa, vare sig det fanns fog för det eller inte.

Det är sällan en artist har mer än 40 minuter intressant musik relevant att presentera per albumsläpp. Betänk att de flesta av de gamla klassiska dubbelalbumen som artister och band släppte förr i tiden när de kände sig extra kreativa sällan klockade in på över 60 minuter och sålunda i CD-åldern kunde återutges på en enda skiva.

De här tankarna kanske ter sig lite löjliga i tider när de flesta avnjuter sin musik på Spotify och pysslar ihop sina spellistor hur som helst men faktum är att det finns en själ i utgivningsformatet i sig. En skiva är inspelad under en begränsad tid och har sina egna uttryck och attribut som försätter lyssnaren i en specifik stämning av just de minuterna som är resultatet av vad artisten krystat fram just då. Det behöver inte handla om en tung tema-skiva som säg, The Wall. En skiva representerar oftast ett litet universum i sig självt ändå och det är synd att den upplevelsen delvis försvinner i tidevarven av streamad musik.

Engelsmannen Daniel Woolhouse som i artistform kallar sig Deptford Goth skivdebuterar i höst med just en EP som han kallar Youth II.


Deptford Goths promotionbilder ger ett lätt frånvarande intryck

Vi får fyra låtar hemmasnickrad digital soul. Fyra låtar nedtyngda av tunga gråa syntsjok, mumlande sång driven genom vocoder eller i bara lätt frånvarande form. Namnet till trots är det inte särskilt gotiskt utan mer urbant deppigt och modernt. Samtliga spår skulle med fördel kunna användas i någon särdeles modernt filmad reklamfilm med lite mer allvarligt innehåll som aktion mot mobbning eller med information från någon skattemyndighet som vill nå den yngre publiken.

Låtarna flyter in i varandra och skapar ett töcken av grått och elektroniskt. keyboardslingorna låter ibland som de kunde göra i början på 80-talet, antingen i form av tjocka ackord med mycket flytande eko eller som blipp och blopp från något daterat dataspel. Men det låter också som senare års mer dynamiska indie-elektronica. Vocodersång blir ganska snabbt tröttsamt att höra på även om effekten kan vara effektiv om man hushåller med den.

Bäst fungerar det i Time. Med trummaskinen inställd på läge rock och med en stämning i tonen någonstans halvvägs mellan Orchestral Manoeuvers in the Dark och Kanye West, typ.

Titelspåret låter lite gammal science fiction också, men vid det här laget är man lite övermätt på den digitalt behandlade sången. Här hade det vart befriande med mer klar och tydlig sång.

Du lär inte höra spår från Youth II på dansgolven i vinter, men säkert i bakgrunden till någon jingel för ett kommande tungt program på Kunskapskanalen eller någon annan seriös kanal.

fredag 4 november 2011

En halv dag ledigt


Idag är det en halv dag ledigt minsann. Det är härligt när man liksom från dag till dag glömmer av att man skulle ha halvledigt på fredagen så det kommer som en närapå överraskning.

Jag hinner gå och handla lite gott. Det blir några Stella Artois, det belgiska lena ölet som passar så bra i hösten just som den fula vintern väntar ondskefullt runt hörnet. Jag får även med mig ett argentinskt rödvin, Inca, som hade en trevlig etikett och stod bra till i ett hörn på glasbanken.

Hemma öppnar jag med en Gin och Tonic och Lime och häller upp en skål med Ahlgrens Bilar i den allra senaste modellen, Snötäckta originalbilar. Helgen här. Ett speciellt lugn infinner sig när man kan dricka en drink i lugn och ro medan det fortfarande är ljust ute.

Resten av kvällen ägnas kanske åt att recensera någon av novemberplattorna jag fått sända till mig. De börjar hopa sig i en hög och pockar på uppmärksamhet. Men jag måste även ägna tid åt den senaste nye familjemedlemmen i teknikfamiljen.


Elegant på skrivbordet och även utrustad med små fötter

Jag har blivit med en Netgear STORA, en nätverksdisk. Som den som läser regelbundet i bloggen minns skaffade jag en Lacie för bara något år sedan, en vanlig extern disk, men även om den skött sina arbetsuppgifter galant så började uppbackningssystemet att balla ur om man använt usb-porten till något annat mellan uppbackningarna samt att den faktiskt började bli full. Så nu när priserna dalat till intressanta nivåer slog jag till och införskaffade mig en nätverksdisk.

Netgear Stora är inkopplad i nätverket och var en som en dröm att installera. Den har två hårddisk-fack och jag handlade den i utförandet med en 2TB-disk monterad i det ena facket. Man kan sålunda peta i den 2TB till med utrymme i den eller annan valör, så det här skall nog räcka som backup-enhet ett tag.


Man kan sortera sina viktiga bilder i thumbnail eller i lista

Gränssnitt och "Operativsystem" är Netgears egna och är väl inte helt klockrent mappat mot hantering man är van vid i Windows, men ändå snyggt och enkelt. På moderdatorn kan man springa in i mappar precis som vanligt men när man nyttjar access från annat håll ser det ut som på bilden ovan.

Själva burken är en modest liten sak, i storlek som en liten fyrkantig kastrull och den håller en låg ljudnivå och flimrar bara lite med lampan på framsidan när man för över filer osv. En mycket trevlig produkt. Stort plus nu också att de förändrat vilka funktioner som ingår i ett vanligt köp. Det finns ett premiumpaket som man kan prenumerera på som tidigare innehöll några av de mest användbara funktionerna, men nu har de ändrat innehållet som man får med från start och det mesta som nu ingår i premium som direkt koppling till Facebook och Flickr klarar man sig bra utan.

onsdag 2 november 2011

Lulu

Lou Reed & Metallica
Lulu
Album, 2011

Om man bortser från Edgar Allan Poe-projektet The Raven från 2003 får vi gå tillbaka till år 2000 som vi senast fick oss en fullskalig skiva till lilvs från The King of New York, dvs Lou Reed och skivan hette då Ecstasy.

Årets skiva Lulu kan läggas till avdelningen projekt den med, tillsammans med meditationsskivan Hudson River Wind Meditations från 2007 då den inte innehåller någon egenskriven rocklyrik utan istället innehåller tolkningar på den tyske dramatikern Frank Wedekinds verk Erdgeist (1895) samt Die Büshse der Pandora (1905). Det har i kronologisk ordning gjorts långfilm (stumfilm, 1929), opera (1937 och 1979) och musikal (2006) på dramat om den erotiskt upptäcktsresande danserskan Lulu så det är väl helt logiskt att vi 2011 får en dubbel-CD där Lou Reed tillsammans med några metal-skallar tolkar dramat i ljud?

Projektet låter såklart helt vansinnigt redan i teorin och efter en stunds praktik med albumet i högtalarna klarnar inte direkt bilden.

Idén med att förena Lou Reed med det amerikanska hårdrocksbandet Metallica hade kunnat ha sina poänger om man hade haft något att säga som hårdrockspubliken kunde förstå. Man får ha i åtanke att alla fans av Metallica av princip avskyr allt bandet gjort efter 1988 som det är. Det hade inte spelat någon roll om det här var ett episkt mästerverk, Metallica-fansen hade kategoriskt hatat det ändå. Det bara är så. Det är något närmast fascinerande med fenomenet med återkommande konserter med 10 000-tals fans på plats, alla bara där för att som enligt en given plan dissa spektaklet och konstatera att det var bättre förr.

Som den mer strömlinjeformade rockräv som jag är som rent av tycker att den svarta plattan och både Load och Reload är ganska hyggliga rockplattor är jag naturligtvis av hävd frånkopplad rätten att uttala mig i ämnet av de ortodoxa hårdrocksfansen, men jag gör det ändå. Även om Lou Reed inte har sålt 100 miljoner skivor sedan 1981 är han ju ändå anledningen till att lyssna av det här.

Mannen, myten, legenden som nu klockar in på 69 år som hunnit med att skriva om rockhistorien med Velvet underground på 60-talet och utveckla den på tjugotvå soloplattor efter det. Han ändrade kartan för hela populärkulturen om vad en en popsång textmässigt kunde handla om, När andra sjöng om blommor och kärlek i luften sjöng Lou om heroin och sado-masochism. Hans gärningar som på 60-talet drabbade en ganska liten skara närmast lyssnande fick så mycket större påverkan på artister som debuterade i slutet på 70-talet och årtiondet efter. Utan Lou inget Joy Division, inget Sisters of Mercy, ingen Nick Cave, inget The Jesus & Mary Chain, inget The Leather Nun osv, inget eller inga av dessa åtminstone i den formen som de väl artade sig.

Sett enbart ur perspektivet Lou Reed känns projektet att tonsätta 100 år gammalt obscent tyskt drama inte alls ologiskt, det är sådant här Lou gör om dagarna. Problemet är bara att det inte fungerar något vidare med ett så platt kompband som Metallica utgör samtidigt som låtarna i sig överlag är rent ut sant usla.

När det låter som mest uthärdligt påminner det om den drone-deeling som bandet Tool brukar uppnå i sin musik. Fast Tool har ju koll både på mer dynamiska passager mellan hårt och mjukt och det rent psykedeliska som Metallica inte har en aning om vad det handlar om. Ett band som Sonic Youth hade kunnat anpassa sig till Lous svängningar i intensitet och utspel och kunnat lyfta fram texten på ett sätt som kompbandet nu inte alls förstår att göra.


Lou Reed med sitt nuvarande kompband

Så vad vi får i stora delar är ett jam där Lou läser på sitt håll och Metallica riffar lite håglöst på sitt håll utan att någon egentlig dynamik någonsin uppstår. Några spår är mer samspelta än andra. Little Dog låter inte så enormt annorlunda än hur den antagligen hade låtit om Lou arrat den helt själv med sig själv och sin gitarr i några lager. Iced Honey låter också hygglig i en mer rak rocktappning även om James Hetfields körsång låter larvig. Riktigt pinsamt blir det i Frustration där Wedikinds ord rykta ur sammanhanget bara låter bisarra i samklang med enbart Lou i svammalpratsläge ackompanjerad av Lars Ulrich i ett extra irriterande diskant-trumsolo.

Albumet består av två CD-skivor och faktum är att även om den andra skivan bara består av fyra låtar som i det mest extrema fallet Junior Dad håller på i över nitton minuter så faller själva grejen lite mer på plats här än på skiva nummer ett. I Dragon får konstellationen någotsånär till den där Wagner-tyngden som man kan tänka sig att det vart ute efter hela tiden från början.

Avslutande Junior Dad som om det getts ut när det begav sig förr i världen gott och väl hade täckt en hel sida på en LP-skiva bjuder på det enda tillfället när Lou utför något som påminner om regelrätt sång. Och Metallica spelar lite pockande, som om de försöker låta som The Cure. Inte som Cure i någon av deras bättre stunder, men ändå chockartat annorlunda än man är vana att höra dem. Större delen av låten utgörs dock av ett outro av digitala stråkar och Lou som sångpratar av det sista av historien om Lulu.

Jag var ju inne tidigare på att om texten hade handlat om något som en rockpublik hade kunnat ta till sig istället för litterärt snusk från förra sekelskiftet så hade skivan antagligen tagits emot helt annorlunda. Ponera istället att Loutallica hade skrivit om vad som händer i arabvärlden nu, eller i krigets Irak eller Afghanistan eller vad de internationella bankerna har för sig med alla våra pengar eller om varför fångbasen Guantanamo inte har stängts än, eller varför 40 miljoner amerikaner lever i total fattigdom, ja då tror jag verkligen att vi hade haft Some Kind of Monster här som hade engagerat såväl innerstadsintellektuella som rednecks på landet.