Skiv-året 2014

Det har blivit dags att summera skiv-året 2014 och jag spaltar här upp de viktigaste stunderna på skiva som jag kommer ihåg just nu. En del är recenserat sedan tidigare, annat dyker upp först här nu.
Där det finns länkas det till enskilda goda spår i ljud eller video-form. Så utan inbördes rankning..

Årets Obelix-rock:

David Crosby - Croz

Den gamle spillevinken Crosby samlade ihop sig i år och fick ihop sin fjärde soloskiva. Crosby så välkänd annars genom The Byrds och alla varianterna på Crosby-Stills-Nash-Young som går att föreställa sig. Plattan är inte tokjämn men ett klart gott fall framåt från new age-hyssen på 80-talet.

Bästa spår: Set that Baggage Down. |  YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Protest-rock:

New Model Army - Between Wine and Blood

2014 blev året då jag allvar tog tag i fenomenet New Model Army och till och med kom iväg och såg de på konsert. I anslutning till turnén släppte de en halv-LP som jag trivts gott med under året.

Bästa spår: Happy to be Here. | SPOTIFY |

Årets Hårdrock:

Pet the Preacher - The Cave & The Sunlight

Utlurad som jag blev i somras till Styrsö till en märkligt arrangerad spelning på Pizzerian blev jag inte besviken när jag fick ta del av den finaste danska hårdrocksmetal som man kan tänka sig.

Bästa spår: Remains. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Soul-Grunge-Indie-Rock:

The Afghan Whigs - Do the Beast

2014 års återförening av den klassiska orkestern med Greg Dulli i spetsen gav oss en mäktig kaka. 

Bästa spår: Algiers. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Jönköping-Gubb-Punk-Rock:

Alienationsklubben - Alienationsklubben EP

Produktive Tony Hall är inblandad i två viktiga släpp i år. Här är det första med årsfärska Gubbpunksensationen Alienationsklubben. Tre jämnt goda låtar men väljer en då det finns en promotionvideo till den.

Bästa spår: Drömmar. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Hjärtattack:

Hjärtattack - The United States of Läppland

Här dyker Tony upp igen i här Göteborgsbaserade Hjärtattack som släppte ett gott alster i år också.
Bandet går från klarhet till klarhet och grottar här ner sig djupare i det sena 70-talets brittiska rockprovinser men även ekon från svenska förorter klingar in fint.

Bästa spår: Läppland. | SPOTIFY |

Årets Goth-Gospel:

Sivert Høyem - Endless Love

Bitvis tangerande det bästa han gjort, den gode Sivert. Öppnande titelspåret är en härligt rivig gothig sak och plattan innehåller mer klassisk nordnorsk bitter rock.

Bästa spår: Endless Love. | DAILY MOTION | SPOTIFY |

Årets Ångest-Fylle-Rock:

Gallon drunk - The Soul of the Hour

Jag är inte helt överens med hela plattan. Ibland blir det så primalt att ingenting blir kvar liksom. Men över nio minuter långa inledande Before the Fire är ren rockhistoria.

Bästa låt: Before the Fire. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Posör och Vivör:

Bryan Ferry - Avonmore

Jag sågade Bryans förra skiva, Olympia så hårt att jag nästan skäms. Men den var vanvettigt usel. Den här är bättre. Allt är fast positionerat i Bryan och Roxy Musics 80-tal snarare än det mer coola 70-talet, men det är stilfullt gjort.

Bästa låt: One Night Stand. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Skönsång:

First Aid Kit - Stay Gold

Antagligen det bäst säljande av det som jag valt ur som guldet ur årets skivskörd men det biter friskt ändå. Tyckte först att det lät lite för hårt producerat men ändrade mig raskt.

Bästa låt: Cedar Lane. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Tyska Sago-Avante-Garde-Knas:

The Ministry of Wolves - Republik Der Wölfe

Bröderna Grimms värld genom alternativrock, Långt ifrån Walt Disney om man säger så. Alexander Hacke från Einstürzende Neubauten och Mick Harvey från Nick Caves Bad Seeds är hörnstolparna i projektet. Ibland totalt knas, ibland lysande. Aldrig tråkigt.

Bästa spår: Snow White. | SPOTIFY |

Årets mest Sinnesvidgande: 

Mogwai - Rave Tapes

En besvärlig platta som bråkar med en. Dels skir och vacker och dels som ren migrän. En resa är det hur som helst.

Bästa spår: Remurdered. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Morrissey:

Morrissey - World Peace Is None of Your Business

Mer förvirrande än någonsin och kanske inte helt 100 på alla rimmen längre men det funkar ändå inte helt oväntat.

Bästa spår: The Bullfighter Dies. | YOUTUBE |

Årets Cover:

Gonga - Black Sabbeth

Ibland vill man att en cover på världsbäst låt skall låta som den gör men med en lätt tvist. Det får vi här i Gongas tagning på Black Sabbaths Black Sabbath. Och vi får det med Beth Gibbons (Mest känd som vokalissa i Portishead) vid mikrofonen.

Bästa spår: Black Sabbeth. | YOUTUBE |

Årets 80-tals-ångest:

Diskoteket - Jag ser över Mitt Liv

Få yngre band får ihop det här med de mer depraverade delarna av 80-talets musikproduktioner. Oftast blir det för glättigt och utan det där bottenlösa allvaret som är direkt nödvändigt för att få till känslan som behövs för att göra grejen igen. Diskoteket fattar.

Bästa spår: Slit ut ditt Hjärta. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Schweizare:

Malia & Boris Blank - Convergence

Den ena halvan av Schweiziska duon Yello heter Dieter Meyer, Han sjunger. Den andra halvan heter Boris Blank. Han gör i princip allt det andra. Här gör han det med svala Malia vid mikrofonen istället. Soft. Snyggt, Faktiskt bättre än Yellos senare vax.

Bästa spår: Raising Venus. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Politiska:

Stefan Sundström - Nu var det 2014

Stefan gjorde oss inte besvikna i år heller. I år uppbackad av Franska trion. Lite lugnare, lite sorgsnare.

Bästa spår: Grön Grön Grön. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets Gubb-Psykedelia-Boogie:

The Kingdom of Evol - Second coming of Pleasure & Pain

Andra släppet från The Kingdom of Evol med Freddie Wadling i spetsen och istället för att veckla ut vingarna mot något lätt-tillgängligt gräver bandet ner sig djupt i myllan av tung illasinnad klassisk Göteborgsrock. De gräver som Satan självt. Det glöder och fräser hur som helst. Liken lever. Union Carbide och Cortex dansar igen. Det här är årets skiva. De andra får ursäkta.

Bästa spår: Circles. Edit. Finns nu på | SPOTIFY |

Årets kontemplation:

Peter Davidson - Samsara

När du behöver rensa huvudet från mull och pop. Eller när du behöver musiken till en fiktiv film en produktiv dagdrömmardag. En fiktiv film som utspelas i en svårbestämd dystopisk miljö där huvudpersonen som spelas av Klaus Kinksi konstant jagas i futuristiska korridorer av sin antagonist spelad av Rutger Hauer beväpnad endast med en vässad bandlös bas.

Bästa spår: Starfish Cycle. | SOUNDCLOUD | BANDCAMP |

Årets finstämdaste:

Weeping Willows - The Time Has Come

När Weeping Willows är på humör är de frukansvärt långtråkiga och dötrista. och tråkiga och alldeles alldeles underbara. Ibland gör de sin allra bästa låt igen. I år kom den i form av titelspåret.

Bästa spår: The Time has Come. | YOUTUBE | SPOTIFY |

Årets försmak:

The Amazing - Picture You

Jag avslutar med en platta som inte släpps förrän i februari nästa år men där vi kan höra titelspåret redan nu och det är 9 minuter och 27 sekunder som vi alla behöver.  Vet inget om resten om låtarna än men det här blir bra, det vet jag.

Bästa spår (so far). Picture You. | SOUNDCLOUD |

Senaste Skivhögen #Påsken 2014

Afghan Whigs
Do the Beast
Album, 2014

Gallon Drunk
The Soul Of The Hour
Album, 2014

Stefan Sundström
Nu var det 2014
Album, 2014


Påsken rasar i Göteborg och jag firar med att beta av nåra plattor som fått rulla de här goda lediga dagarna tack vare att vi spikade upp Jeusus på ett plus för en längre tid sen.

Amerikanskt, brittiskt och svenskt på varsitt verk utan någon mer gemensam nämnare än att alla tre aktörerna kanske hade sina största dagar på 90-talet på på sina respektive scener.

Afghan Whigs startade upp sin bana i delstaten Ohio under det sena 80-talet och hamnade med sin garagerock ganska ofrivilligt in i Grunge-eran. De delade skivbolaget Sub Pop med band som Mudhoney och Nirvana så det var väl lätt hänt. Jag minns TV-intervjuer från den tiden då sångaren Greg Dulli med ett illa dold missbelåtenhet beskrev vad Grunge betydde för honom. Det var minnen från när han var liten och hjälpte sin mormor att städa och lille Greg fick uppgiften att städa badrummet. "Don't forget the grunge behind the toilet.." påtalade mormodern. Lite så där på kant med tillvaron har det alltid varit med de här killarna. och även om ursprunget och uttrycket var skitig rock'n roll så vävdes med tiden influenser in från Soul och modern R'n'b in i det hela.

Bandet har lagts ner och kommit tillbaka flera gånger under resans gång och bandmedlemmarna har pysslat med andra projekt men nu reformerar de sig i full styrka igen och lanseras sin första LP med nyskrivet material sedan 1998.

Afghan Whigs från ett backstage-område tidigare i år

Det låter lite som man kan tänka sig. Surt. Vasst. Lite elakt och något gubbrockigt mellan varven. Jag var inne på det i en recension av ett av sångarens andra band, Twilight Singers verk för några år sedan att om än att anslaget är stort och intressant så leviterar sällan låtarna till stora saker utan fastnar i intro-liknande goda avsatser utan att få blomma ut helt och hållet. Årets verk Do the Beast mullrar på rätt bra mellan varven och bits lite här och där men helt med i matchen kommer jag inte den här gången heller. Inledningen med Parked Outside och Matamoros är lovande och singeln Algiers är en skönt sötsur historia med innerlig sång och vass sologitarr men sedan mojnar det något.
Man vaknar till lite i finstämda Can Rova som otippat går över i ett oväntat dans-dunk efter en stund. De här greppen som Afghan Whigs tar med att blanda ganska konventionell alternativ rock med helt andra grejer är det som gör det här intressant. Och Dullis krumbuktiska röst då. Okej igen, men inte så mycket mer.

Gallon Drunk är ett sånt där band jag har haft på min kolla-upp-lista i sådär 18 år men inte riktigt fått till en lyssning på ett helt album i sträck förrän nu. Jag minns en konsert jag hamnade på. Kompaniet i Göteborg runt '96 kanske det var. Ditlockad med premisserna "Ungefär som Nick Cave" etc. Jag minns det som en ångande och lysande kväll trots att jag inte hört en ton innan av bandet. Det var mycket riktigt åt Nick Cave-hållet. Ruffigt, smutsigt och med en stötig orgel med i kompet som satte spår men av någon anledning kom jag aldrig vidare att lyssna mer än på några spridda MP3'er längre fram i tiden. Därför kul att ta tag i senaste skivan som kom för någon månad sen, The Soul of the Hour. Det börjar mycket bra. Inledande nio minuter långa Before the Fire är en härligt semi-instrumental mörk pianohistoria som rumlar fram som i en otäck brittisk skräckfilm. De tjocka pianoackorden får sällskap av distinkta trummor, djup bas och en sorgsen orgel som väser och fräser. Sådär en fem och en halv minut in i stycket ramlar en skottskadad elgitarr in och strax därpå en rockröst i linje med som när Iggy lät som trasigast i mitten av 70-talet. Lite aggressivt blås fulländar bilden. Det är sensationellt bra.

Gallon Drunk 2014

Tyvärr blir det aldrig lika bra igen under återstoden på skivan. Inte dåligt för den sakens skull men det blir lite väl vingligt det hela. Bandet har gett sig den på att skruva till sina bitar så långt från det lättsamma och lättillgängliga och inget fel i det. Musik som har något nytt att tillföra måste få ta sina egna stigar ut från allfarvägarna. Det är ju alltid där det nya intressanta uppstår men Gallon Drunk trasslar till det för sig tycker jag. Här och där uppstår hårt skruvad primal-blues som Jon Spencer med sitt Blues Explosion ägnat en hel karriär åt att utforska och ibland är det ödesmättat och brutalt som orkestern Swans brukar få till det, men Gallon Drunk har inte riktigt det vansinnet i sig för att komma undan med de här utflykterna som de nämnda konstellationerna har. Med tanke på det jag hört av bandet sedan innan blir jag lite förvånad att det där stenhårda svänget som verkade vara bandets signum nu är i princip helt borta. Mycket låter som extatisk garage-kraut utan att låta tillräckligt bra som ett epitet utlovar. Titelspåret The Soul of the Hour är dock en vacker visa med vassa kanter och den där Iggy-sången jag var inne på tidigare och Dust in the Light låter som något Nick Cave skulle kunna inkluderat på ett senare verk. The Speed of Fear bjuder äntligen på lite sväng också med ett riktigt gott trumslagande och gott klös på strängarna. Mer av den varan hade inte skadat.


Ständigt produktive Stefan Sundström är nu enligt egen utsago tillbaka med sin femtielfte skiva. Takten i utgivningen har aldrig minskat kvalitén och det har vart nästan förvånande att en artist som kört så hårt så länge fortfarande är så relevant och av och till får ur sig låtar som helt matchar gamla storverk. Förhandssnacket handlade mycket om en politisk skiva, valår och allt men som i tidigare verk så vävs det mesta texterna in i ett mer poetiskt uttryck vilket jag kan tycka är lite synd. Det mesta är så ytligt och platt nu för tiden så lite ren plakat-politik hade bara känts fräscht nu, 2014.

Som i en låt som inte togs med på nya skivan som släpptes ut på egen hand härom veckan:



Han har ändå ringat in sig mot sin publik med mer rent raka åsikter om tillvaron och politiken än vad de flesta andra rocktrubadurer har gjort och gör. (Lundell undantagen som kommit igång ordentligt de senaste åren om vad han tycker om saker och ting) Nåja, det är en mindre anmärkning. Stefan har bytt ut huvudstommen av sitt band på senaste skivan och har vart i Göteborg och spelat in med Franska Trion. Ett gött gäng som är helt med på noterna i de finstämda styckena men det blir ingen rock alls faktiskt. Det här blir ganska lugnt rakt över som i tagningen av De Feta Åren är Förbi som Stefan skrev för en skiva med Dundertåget för några år sedan. Här arrangeras låten med proggsyntar som ett i ett score av Ulf Dageby en kort bit in på 80-talet.

Stefan Sundström med Franska Trion infällda

Jag skall erkänna att jag tyckte bättre om förra skivan Under Radarn där låtarna hade lite mer tyngd men en gäng spår håller god form här också. Bäst blir det i Grön Grön Grön, Malena (som jag i och för sig tycker är en ganska rak stöld av Bob Dylans Is Your Love in Vain?) och den långa Ägarn där texten får god tid på sig att veckla ut sig på ett nödvändigt sätt. Som i gamla 1900 får vi en fin historielektion här med en viktig text som ändå framförs på ett skönt sätt.  Gött mos.