Stämningshöjare

Sonic Youth
SYR 9: "Simon Werner A Disparu"
Album, 2011

Mogwai
Harcore Will Never Die, But You Will
Album, 2011

Jag betar av två kakor i en tugga här med färska skivor från Sonic Youth och Mogwai. Två band man inte skall dra för stora paralleller mellan, men som säkert oftast återfinns i samma skivhylla hemma hos en speciell sorts människor. Sonic Youths skiva är ett soundtrack och Mogwais dito skulle som vanligt kunna vara det.

Sonic Youth har fått uppdraget att tonsätta den franska filmen Werner Simon A Disparu som hade premiär sent förra året och i år släpps det officiella soundtracket som innehåller 13 instrumentala spår med franska titlar.
Filmen som visades en gång på Stockholms filmfestival förra året men ännu inte fått internationell lansering är svår för en svensk att få tag på. Den är omöjlig att få tag på som DVD eller ens i digital form. Legala som alternativa versioner, åtminstone textad på engelska lyser med sin frånvaro. En helt fransk version går att komma åt på obskyra ryska hemsidor som ingen bör besöka.

Jag får helt enkelt återkomma med en recension på själva filmen när den visas på SVT en sen torsdagskväll om åtta år eller så

Musiken till filmen är dock lanserad över hela världen och går att inköpa på vinyl, CD eller i digital form och man kan ta sig till Sonic Youths egna hemsida för vidare information om hur man får tag i en kopia i valfritt format.

Filmmusik med Sonic Youth kan låta som en våt dröm för ett fan. En möjlighet att få ta del av längre och fördjupande utvecklingar av instrumentala passager man hittar på den ordinarie skivorna i intron, bryggor och outron. Musik befriad från kedjorna som vers-och-refräng utgör.
På några ställen blir det just detta, en passage som SY hade ägnat en halvminut på en vanlig skiva får här blomma ut i fem till sex minuter. Men detta är också ett klassiskt Score. Det vill säga av och till ljudeffekter snarare än konventionell rockmusik. Mest extremt blir det på spåret Thème de Laetitia som utgörs av ett abnormt lågfrekvent maskinljud som skär i ben och märg. Ingen cocktail-musik alltså. Även de stycken som samlar gitarr, bas och trummor i mer organiserade former (på något ställe i sällskap med ett lätt ostämt piano) har arrangerats med en ton av ett obehag. Även om det är en nästan ambitient feeling på flera stycken konfronteras man med känslor av just obehag och att något inte riktigt är som det skall. Samtidigt hör man tydligt att det är just Sonic Youth man lyssnar på, alla signum från gruppens medlemmar finns med i ljudbilden minus sång.

Så filmen får så att säga en del att leva upp till när man tar del av musiken innan man ser själva filmen.

Rent musikaliskt blir det på det 13 minuter långa avslutande spåret Thème d'Alice som säcken bokstavligt knyts ihop. Här får Sonic Youth utrymme för hela sin dynamik, från tassande försiktiga ackord till veritabla utbrott av sur rock 'n' roll.

För att ge en liten bild om hur film och musik fungerar ihop visar jag här ett kort youtube-klipp på en trailer för filmen. Här hör vi stycket Au Café under filmklippets gång, en av de mer sublima stunderna på skivan.

Mogwai har släppt en skiva av vanligt snitt som inte är beställd filmmusik, men som vanligt låter det som att det är det. Bandet som tog en av ledartröjorna i den kortvarigt uppmärksammande genren post-rock botaniserar här vidare i svävande och episka och mestadels instrumentala långa stycken. I de fall det förekommer sång är den hårt manipulerad med allehanda teknisk apparatur som gör det absolut omöjligt för lyssnaren att uttyda någon mening eller något textmässigt innehåll men ungefär som när man tittar på Fåret Shaun så fungerar det ändå.

Jag minns när jag 1989 stod på ståplats på Johanneshovs Isstadion och tog del av The Cure som just släppt skivan Disintegration som jag tror chockade alla med att lyckas framföra skivans invecklade och episkt producerade ljud live, nästan så det lät som playback. Två år innan hade jag stått på samma plats och sett samma band framföra låtar från den då nysläppta Kissme Kissme Kissme och som vanligt med The Cure så lät det skramligt och charmigt och lite på en höft som det brukade göra live oavsett vad som hade hänt i skivstudion. Men 1989 pratade en del föraktfullt om The Cures nya liveljud som "Pink Floyd". Något av det mest nedsättande man kunde säga om musik på den tiden. Detta drabbade musik som producerades i studior där man använde alla kanalerna på mixerbordet och inte drog sig för att fullständigt överskölja lyssnaren med effekter, ekon och reverb tills en del spår flätade in sig i varandra och det i slutändan inte gick att urskilja vad som var gitarr, sång eller elektronik. Mogwai älskar Disintegration.

Nu är ju inte Mogwai några simpla Cure-kopior direkt, de tog en lite hattig indie-pop och la den i sträckbänk. Vred på reglagen och visade sedan upp resultatet. Sinnesvidgande musik på 90-talets instrument, men i en förpackning man inte sett sedan 70-talet. Långa låtar som ofta tar en bra stund innan de kommer igång, men långsamt sätter i lyssnaren i stämning för att sedan ledas till än mer utdragna klimax innan det börjar om igen i nästa sång. Meditativa gitarrer som omslingras av keyboardslingor som långsamt rullar runt varandra tills man inte vet vad som är vad.

En del nya idéer presenteras på nya skivan. Mexican Grand Prix hade vem som helst kunnat slå i mig att det var en sång av franska Air med sina stora sjok av analog elektronik och rullande bas. Här får vi också prov på den manipulerade sången som inte dragits genom autotune eller en vocoder. De sjunger helt enkelt genom en gitarreffektpedal efter att ha skruvat en stund på den.

Efterföljande Rano Pano ger mig bilder i huvudet av en fantastisk brittisk science fiction-film. En riktig film med enorm budget. En Blade Runner korsad med Children of Men helt i händerna på britter. Ingen aning om vad den skulle handla om, men den skulle vara snygg och ha bra musik iallafall.

Death Rays visar upp Mogwai från sin mest storslagna sida. En tänkbar fantastisk öppnare för en konsert på en storslagen plats. Det här är musik som kräver utrymme. En konsertplats mindre än Himmelska Fridens torg, Alexanderplatz eller Götaplatsen är ett hån mot den här symfonin.

Det storslagna tilltalet i Death Rays byts bryskt i efterföljande San Pedro med vilken Mogwai presenterar sin alternativa b-sida till Fascination Street. Till den här räcker det med en publik på sådär 5000 personer för att uppnå önskad effekt och i Letters to the Metro räcker det om man är alldeles själv. Den loja låten med sin underbara trötta gitarr låter som perfekt en sommardag i en hängmatta med något gott att dricka strax intill. Elgitarren som mest knorrar med snarare än att leda melodin får mig att tänka på en softare version av svenska Dungens Fredag.

Så det är lite både och med skivan. Den innehåller mer dynamik än på tidigare alster om än att låtidéerna överlag är något svagare. Den är tydligare här och där, på vissa spår träder det fram vilket fantastiskt fin gitarr de faktiskt kan spela samtidigt som det på andra spår grottar ihop sig totalt i en smet. Jag vet inte om det här är post-rock längre, jag vet inte ens om genren finns kvar längre. Kanske står hardcorefansen kvar och väntar på tåg som gått och aldrig kommer igen likt Mikal i Ingen bor i skogen som blev kvarglömd när en subkultur lades ner, men det spelar inte så stor roll, i lagom doser och med schysst ljussättning är det här så bra som episk musik kan bli.