lördag 11 november 2017

På inomhusfestival - Skogsgläntans Musikfestival 2017


Elinor Brolin

Philip Fritz

Alienationsklubben

Maple & Rye med speciell gäst Nathalie Cuti

Konsert, Skogsgläntas Musikfestival, Bommens Salonger, 10 november 2017

Skogsgläntans Musikfestival håller normalt till i en trädgård i ett radhusområde i Önnered i Göteborg men på grund utav att sommarens upplaga av festivalen blev avbruten av polismakten lagom till att den sista akten skulle sätta igång har ett kompenserade arrangemang varit på gång ett tag och i går gick inomhusvarianten av spektaklet av stapeln i de fina lokalerna på Bommens Salonger i centrala Göteborg.

Festivalen drabbades sent av några tunga avhopp då Dan Viktor och Johan Johansson tvingades delta på en begravning istället. En musikerkollega till dem avslutade sitt liv alldeles för tidigt och deras frånvaro är ju högst naturlig. Snabbt har en ersättare satts in i programmet och jag återkommer strax till honom.

Först ut är singer-songwriter/trubaduren Elinor Brolin som ger sig ut ett set starkt präglat av hennes kommande skiva med Kjell Höglund-tolkningar.  Hon river av klassiska Höglund-låtar varvat med eget material med gott självförtroende och med storartad sång och flinkt gitarrspel. Elinor berättar att hon fått träffa Kjell i hans hemort Västerås och inte bara fått tillgång till hans tidigare utgivna material utan även fått möjlighet att tonsätta outgivna texter som bara funnits på papper tidigare.

Elinor Brolin
Publiken på plats är inte enorm men varm och välkomnande av artisterna på scenen. En fotbolls-match för landslaget på TV samtidigt, regnstorm med inslag av hagel ute och ett relativt högt entré-pris har tunnat ut leden en del kan man tänka. Festivalen är dock fint och omtänksamt arrangerad med välkomstdrink till besökarna och en välförsedd bar i gång. Innerliga presentationer hålls mellan akterna. Synd att man gick ut lite stöddigt i förhandsinformationen om att man inte fick sitta ner om man inte också åt mat under kvällen. Det kunde formulerats mindre klumpigt. Väl på plats ser jag ingen som äter mer än en producent som tagit med sig en egen pizza som han börjar mumsa på vid ett bord. Han blir strax av en bartender bryskt anvisad att äta sin medhavda föda i logen som är reserverad för hans artist. I övrigt finns det gott om stolar som man får sitta på hur man vill. Nåt att tänka på till nästa festival.

Elinor blir inklappad för extranummer och hinner med att dra ett stycke signerat Johansson också i hälsning till artisten som inte kunde vara på plats.

Efter en kortare paus är det dags för nästa artist och nu är det Philip Fritz som har anmälts på kort varsel som äntrar scenen. Philip kör också ett set själv med gitarr men han spelar genomgående eget material från hans nya skiva som släpptes alldeles nyligen. Philip är som Elinor en ung artist alldeles i början av sin karriär men där Elinor redan fått till ett väldigt moget uttryck är Philip mer som hämtad från ungdomens källa. Han hamnar i sitt uttryck någonstans mellan mycket unga varianter av Håkan Hellström och Thåström men jag är mycket imponerad av bägge artisternas kvalité i framförande både vad gäller sång och gitarrspel. Det låter oändligt bättre än många stora etablerade artisters första stapplande steg på scen.

Philip Fritz
Philips egna låtar handlar mycket om livet i hamnstaden Göteborg om än att den sortens hamnstad som Philip beskriver inte setts till på några decennier. Det gör inte så mycket dock och Philip balanserar fint mellan svärta och självsäker humor. Hans reaktion på lokalen med sina valv och sammetsröda draperier får honom att jämföra med ett gig på Titanic på sin tid. Välfunnen replik.

Efter en gäng låtar gör Elinor Philip sällskap på scenen och de gör en låt ihop. Rösterna hittar in i varandra fint och även om det är schysst med ren ensam sång med gitarr händer det alltid något mer när musiker möts tillsammans på scen.  Det skulle vara roligt att se både Philip och Elinor uppbackade med mer instrument och se och höra vad som händer då.

Sedan efter en kortare paus då vi tvingas höra på förinspelad Kapten Röd i högtalarsystemet är det dags för nästa akt, mina polare i punkrockbandet Alienationsklubben.  Klubben kör inte akustiskt ikväll utan brakar på i full skala i trio-formatet i kväll. Vi får se Tony Hall på sång och elektrisk gitarr, Jan Renqvist på bas och Tom Erlandsson bakom trummorna. Det här segmentet i festivalen påannonseras i ett känslomässigt tal av värdarna om den växande främlingsfientligheten i samhället som knyter an till flera av de texter som Tony har skrivit till låtarna vi får höra ikväll. Kvällen får en mer politisk laddning än tidigare men publiken är med på noterna.

Alienationsklubben
Nytt nu också är att en rökmaskin har satts i arbete och den kommer att få jobba under setet. Periodvis uppnås dimma i klass som vid den vid Lützen. Röken samlas i ett stort moln vid tillfällen så man bara ser benen på bandet på scen men det gör sitt goda till. Jag har inte sett så mycket rök på lokal sen innan rökförbudet trädde i kraft eller sedan en vild 30-års-fest på Marstrand för tio år sedan. Den gången rykte delar av Bohusläns brandförsvar ut och hade synpunkter på rökmaskinsanvändandet. Det blir hur som helst väldigt effektfullt med röken och det röda scenljuset i de anrika lokalerna.

Klubben är ruggigt taggade och spelar tajt och effektivt. Utljudet lämnar dock till en början en del att önska. Det finns inget konventionellt mixerbord på plats utan ljudteknikern styr PA:t från en iPAd som är kopplad till det. Att förlita sig på default-inställningen Punk visar sig vara en dålig idé då Tonys gitarr är alldeles för lågt mixad i de första två låtarna och Jannes bas låter alldeles för mycket av diskant men det blir bättre allt efter som. Toms trummor låter dock riktigt bra redan från start.

Här tycks Toms trumset ha fattat eld
De som känner till klubben sedan tidigare känner igen många låtar som spelas ikväll. Visst, en gitarr till i sättningen hade inte skadat men det ångar på riktigt bra ändå. I de delar som körsång från rytmsektionen faller in växer sången i låtarna. Lite extra känslomässigt blir det i stycket om nazi-marschen i Jönköping för några år sedan då alla kyrkor ringde för fara på färde i sina klockor. "Det finns många kyrkor i Jönköping.." som Tony säger i sin introduktion av låten.


En bit bak i lokalen har det dykt upp svensk indie-ungdom i hattar och ponchos och andra attribut i större skaror och de är lite avvaktande till Alienationsklubbens attack på scenen. Andra lite mer erfarna konsertbesökare går dock loss fint på spelningen och mot slutet uppstår rent av styrdans framför scenen. Indie-ungdomarna skall visa sig vänta på akten efter klubben och mer om det strax.

Dans uppstår
Klubben sätter pricken över i en tät tolkning av Imperiets gamla klassiker Alltid Rött, Alltid Rätt och här hänger folk med fint i manövrarna.  En riktigt kul spelning. Värd en än större publik.

Sen får jag väl erkänna att jag blir lite disträ i mitt mottagande av vad som händer på scenen. Jag undersöker mer vad de har i baren. De har saker som heter Staropramen för åttiofyra kronor som ändå är svåra att hålla sig borta ifrån. Jag hälsar även på i bandens loge och smakar på deras chips och hinner hänga en stund på trottoaren utanför med producenten som blev ivägjagad med sin pizza tidigare under kvällen. Under tiden spelar Maple & Rye upp. De låter extremt amerikanska sådär som allt skulle låta på Way Out West för några år sedan. De har blivit kallade för Sveriges version av Mumford & Sons och man hittar sånt här i ljudet på Fleet Foxes och såna grejer också.

Maple & Rye med Nathalie Cuti
Jag hinner dock med att uppleva en stund där bandet gästas av Nathalie Cuti som visst sjunger i musiken till en aktuell reklamfilm för Volvo. Hon har lyckats dra ihop tre miljoner visningar av videon på sin facebook-sida får jag lära mig. Det låter trevligt det jag hör.



Efter att personalen på stället börjat förklara att de vill gå hem så där vid 2-snåret så avslutas aktiviteterna på Bellmansgatan. Dock hade det ordnats med olika bilar som för de som ville kunde slussas vidare på efterfest i radhusområdet i Önnered. Jag avböjde dock detta charmanta erbjudande och tog mig hemåt Majorna istället med en fin kväll i bagaget med mig.

onsdag 8 november 2017

Petter Ljungberg tillbaka - Dubbelt upp


Petter Ljungberg och Jan Lilja
Got No Worries Now
Album, 2017

Petter Ljungberg
Sveiselogo
EP, 2017

Jag fick möjlighet att recensera Petter Ljungbergs första skiva redan 2012 och får nu tillfälle att återkomma till artisten igen lagom till att det släpps två nya verk på samma gång.

Som tidigare läsare kommer ihåg fick jag brottas med debutplattan ganska ordentligt för att komma överens med den och det är lite på samma sätt nu. Petters musik må ha utvecklats men är fortfarande ganska bångstyrig och vill helst inte sitta fint nu heller. Det är toner och ljud som kräver sin tid att ta sig in i. En sorts anti-musik till den som normalt presenteras på streamande kanaler som inte vågar utmana lyssnarens tålamod i mer än en halvminut i skräck för oförståelse från den otålige tänkte lyssnaren.  Jag slås igen som förra gången jag recenserade Petter av liknelsen från förr i världen när man på begränsad budget chansade och köpte någon platta på vinst och förlust och det visade sig att den inte fungerade vid de första försöken. Man försökte igen, man hade ju betalt massa pengar för den. Man lyssnade till det satte sig eller tills man var säker på att det aldrig skulle göra det.

Nu är inte Petters musik anno 2017 så svår men det är fortfarande en vinglig cykeltur i bitvis obekväm terräng där det inte är helt lätt att hålla styret rakt alla gånger.

Vi erbjuds i höst två verk som jag var inne på inledningsvis. En fullängdsskiva inspelad i studio vid Telefonplan i Stockholm och en EP inspelad mer rått i hemma-miljö. Det är finns dock återkommande teman och strukturer som binder ihop de bägge skivorna. Låtar som återkommer i olika skepnader, humör eller fortsättningar efter varandra oberoende vilken skiva. Det blir ett drömskt tillstånd mellan demo och remix. Det flyter liksom ihop.

På den längre skivan Got No Worries Now medverkar och producerar som på debutskivan Jan Lilja medans Sveiselogo är helt och hållet Petter själv med maskiner och instrument.

Got No Worries Now börjar yrsligt dystert med Fight Together. En tung öppning. Tonen känns igen från debutplattan. Det är avigt och lite besvärligt och melodin ramlar fram på sitt egna speciella sätt. Ringlade gitarr som ramar in orden som ibland sjungs lite utanför kanterna. Det där ringlandet på strängarna får mig att tänka på det märkliga enmansbandet The Durutti Column som hade en storhetstid modell mindre i skarven 70/80-talet men det är ändå mest egensinnigt.

Redan på spår två hamnar vi någon helt annanstans. Här knyts ord och musik ihop i mer traditionell form. Med baktakt och mer synkroniserade instrument hamnar här Petter mer i läget bitter Elvis Costello. Vandalize It har ett fint surt gung. Jag har lätt att till mig Ska av den lite mer melankoliska sorten.

In a new Shape vänder blad till andra landskap. Nu är det mer blek amerikansk akustisk eftertänksam pop på tapeten. Hela anslaget andas innerligt band på kallt berg om natten i Kalifornien på 60-talet likaväl som långt senare epigoner under helt andra decennier i alternativa miljöer helst. Vi är inte på 7-11 kan man säga.

Muscles bjuder på fin elgitarr med tassande programmerade rytmer till. Petter sjunger som inifrån mikrofonen. Jag gör genomgående goda försök att sätta mig in i texterna utan att direkt lyckas. Jag hör fragment om uppgörelser med sig själv, släkt och vänner, alkohol mm men det mesta flyter in i tonerna för mig och det kanske blir bäst så. Gone to War (And Silence Is Killing) släpper in en hel del luft i produktionen vilket gör gott till. Det mest episka spåret hittills på skivan och efter stund släpps nästan ett gitarr-solo fram, men bara nästan. Welding Rails som tycks ta upp arbetssituationen för svetsare för tankarna till brittisk dansmusik från 90-talet. Trots ganska konventionell instrumentering hamnar jag i stämningen The Orb eller Underworld som kunde få fram stämningsmättade saker en gång i tiden åt det här hållet.

Sedan avrundas skivan med mer avancerade övningar. People of the North är egentligen ett enda långt bluddrigt ackord stämt i dålig stämning. Skulle passa fint i en SVT-producerad Horror-serie i någon central scen men svår för mig att uppskatta för sig själv i högtalare.

Avslutande Tattoo Too 2 ger lyssnaren monoton sång om mental tatuering ackompanjerat av klockspel och gitarr växelvis inställd med effekten tandläkarborr eller rymdskepp.

EP:n Sveiselogo hänger som jag var inne på tidigare ihop ganska friskt med LP:n. Trots att den är hemmainspelad låter den inte så vilt demoaktig som jag hade väntat mig efter att ha fått förhållandet förklarat för mig. Daydreamers bjuder på rikligt med analog keyboard av märket Casio men ebbar ändå ut i ett landskap av vad som låter som vanliga tjocka och smala strängar. Det låter hur som helst som något man aldrig hört förut. I Vandalism skall det vandaliseras igen och här snålas det inte med diskant på den här sorts versionen av låten från den andra skivan. Lo-Fi de luxe kan man säga. Även New Shape vänder ut på begreppen som från tidigare men då det på första skivan lät som från kall hippie låter det här mer som post-punk. Stycket fungerar dock bra på bägge sätten.  Det hela avslutas med mer mörkt surr i People of the North 2.  Även här rätt mastigt att ta sig igenom men sådär 6:50 in i den här över nio minuter långa tagningen belönas lyssnaren med en symfonisk de-tour som låter som gammal Science Fiction. Den dyker upp i den första kortare versionen också men här faller den liksom mer på plats.

Så sammanfattningsvis. Det har gjorts enklare skivor i år att ta till sig än dessa men inte mycket annat som skapar obehag, nyfikenhet och speciell stämning som Got No Worries Now och Sveiselogo gör.

Skivorna släpptes just eller om det var igår och du hittar de som Streamat eller digitalt här:

Got No Worries Now | Spotify | iTunes |
Sveiselogo | Spotify | iTunes |