söndag 30 oktober 2011

Högt på Låglandet


Mattias Hellberg
High In the Lowlands
Album, 2011

Rockfiluren Mattias Hellberg släpper i nästa vecka sitt tredje album i eget namn. En skiva han konstruerat själv i samarbete med Mattias Areskog. Det är alltså inte något fullskaligt band som backar upp utan de bägge herrarna som står bakom all sång och musik på High in Lowlands.

Mattias startade precis som Martin Hederos sin musikaliska karriär i det värmländska grooveboogie-bandet Nymphet Noodlers och just dessa två fortsatte senare i duon Hederos & Hellberg. Efter det spelade Mattias med till exempel The Hellacopters och Stefan Sundström, men mest känd av de breda massorna är han nog trots allt genom sitt medlemskap i Nationalteaterns Rockorkester där han på konserter axlar manteln efter Totta Näslund som så så tragiskt gick bort 2005.

Jag skall erkänna att jag missade mellanplattan men Mattias debut, Mattias Hellberg från 2004 som var en lugn och eftertänksam rockplatta i samma anda som en del verk grånande gamla farbröder vanligtvis ger ut på ålderns höst. Nya plattan är en uppgradering på samma formel, men med bättre låtar och vassare ljud.

Det är en effektiv ljudbild kring sång, gitarr och munspel i första rummet samt övrig instrumentering lite i farstun men många låtar kryddas med vag orgel eller bank på klockspel eller liknande. Så här naket producerad musik blir förfärlig om inte insatserna över lag är av hög kvalité. Dålig sång hade knäckt det här projektet direkt men det är ingen risk här Mattias sjunger seg och skön rocksång över de lite höstkalla arrangemangen. Sångmässigt är vi inte avgrundslångt borta från Randy Newman eller Greg Dulli även om det snarare är en tillfällighet än något eftersträvat.
Trakterandet av akustisk gitarr och munspel ligger som tidigare i gränslandskapen av Neil Young men ändå med en egen ton som vi vant oss vid att höra tidigare.


Mattias Hellberg med sin medmusikant Mattias Areskog

Releasedatumet 2 november känns väl valt för skivan då det är en ganska bister samling sånger som låter som lövrusk, varm tröja på och mörkt utomhus och inuti. Då till exempel The Amazing som jag recenserade för ett tag sedan spelar amerikansk musik för en loj augustieftermiddag är Mattias skiva mer lämplig mitt i grishösten som vi befinner oss i nu. Man hade mycket gärna kunnat inkludera ljudeffekter av en sjudande mustig gryta, det ringlande ljudet av ett fylligt rödvin som landar i ett glas och något fönster som slår i vinden på skivan, eller så kan man med lätthet fylla i de effekterna i tanken själv. Det sorgsna munspelet som dyker upp här och där naglar fast intrycken i den kalla men samtidigt vackra hösten.

Skivan är ovanligt jämn tycker jag. Jag hittar inga dalar och inte heller några toppar som sträcker sig enormt mycket högre än det andra. Man försätts i ett tillstånd från första inledande Black Cloud Man som står sig skivan igenom fram till den sista låten Over & Done.
I sången Blue går tempot ner till knappt märkbar puls och man kan med lite god vilja jämföra atmosfären med den som amerikanska Mazzy Star byggde sin karriär på.

Like a Sun slår in på lite andra vägar. Det är fortfarande höst men scenen har förflyttats från den ensliga stugan i skogen till den närapå nedlagda cirkusen med sitt tält översköljt av röda och gula löv där i skogsbrynet. Dragspel, eller om det är tramporgel, svårt att säga, yrslar på i resterna av en vals i sällskap med en rostig elgitarr som sticker hål på ett och annat höstlöv.

Efterföljande och alldeles för korta Moon ger känningar av en kommande live-favorit med sin starka melodiska uppbyggnad. En liten pop-pärla om än i samma kläder som de andra sångerna. Men just som den kommit igång tar den abrupt slut. Den hade gott kunnat få 120 sekunder till på sig på skivan.

Som jag var inne på hålls stämningen intakt till det sista spåret Over & Done som lite otippat inleds med pigga vårfåglar som berättar att en ny årstid anlänt. Mattias spelar till fåglarnas ljud en vårblues som i mina öron lägger sig bredvid Stefan Sundströms klassiska Ställ till med Kalas, alltså musik som gör sig som bäst om så där fem och en halv månad från nu. Då kan vi öppna fönsterna och börja andas och leva som vanligt igen. Men tills dess har vi 10 starka låtar som vi kan ljudlägga både grishöst och vargavinter med, och det är inte så illa det.

torsdag 27 oktober 2011

Var är Major Tom?


William Shatner
Seeking Major Tom
Album, 2011

Temaskivan Seeking Major Tom har funnits ute ett par veckor nu och du har säkert hört någon snutt redan från någon spelevink som delat eller e-postat dig en länk men jag känner att skivan behöver analyseras ytterligare då det är en rejäl kaka proppfull med kända låtar spelade av en galet storskalig gruppering kända artister som alla hjälper legenden William Shatner att prata sig igenom klassikerna.

Shatner är ju naturligtvis mest känd som skådespelare. Odödliggjord genom TV-serien Star Trek naturligtvis men också i långfilmer och andra TV-serier som inte alltid handlat om äventyr i rymden. Under senare år fick han plats i prime time TV som stor stjärna i Boston Legal och man hade ju kunnat tro när han slapp vara programledare för tv-program som rekonstruerade flygplansolyckor som han tvingades göra när karriären nådde lägre höjder att han skulle fortsätta på den breda motorvägen, men då tog William än en gång upp sin andra ådra här i världen, sin musik, eller ja, sin version av musik.

William skivdebuterade redan 1968 med skivan The Transformed Man och lade här grunden till sitt musikaliska artistskap. Istället för som brukligt är sjunga låtar så pratade Shatner sig igenom dem, reciterade dem. Med stort allvar och med en helt egen uppfunnen stil använde sig Shatner av säregna betoningar, utomjordiska konstpauser och växlingar i intensitet som gör vilken lyssnare som helst yrslig. Världen hade aldrig hört något liknande. Framförallt versionen av Bob Dylans Tambourine Man skapade förvirring, glädje, ilska och andra stora känslor hos den överraskade publiken.

Efter Transformed Man följde några liveskivor och en skiva tillsammans med sin medskådespelare från Star Trek, Leonard Nimoy, innan han fullständigt golvade världen med sin famösa insats på The Sci-Fi Awards show 1978



William Shatner var konferencier på sience fiction-galan men hann även med att göra en brutal version på Elton Johns Rocket Man och även om låten aldrig gavs ut på skiva då har den levt vidare och blivit en modern klassiker på Youtube och andra sociala kanaler.

2004 Chockade Shatner en hel värld genom att släppa en ny skiva som han inledde med en tung coverversion av indiebandet Pulps enorma hit Common People. Han passade även på med att spela in en gring gubbe-duell med Henry Rollins och nagla några riktigt finstämda nummer som inte alls lät kitsch utan faktiskt riktig god musikkultur. Mycket tack vare Ben Folds som la de musikaliska grunderna. Men trots allt, utan den säregna rösten hade det på sin höjd blivit en halvmysig platta. Has Been är helt klart värd att kollas upp för den som har missat den

Nu i oktober 2011 åker Shatner ut i rymden igen. Tillsammans med producenten Adam Hamilton hittade männen ett samband mellan en rad gamla klassiska låtar och snickrade ihop ett album som har så mycket gästartister på sig att jag helt enkelt får beta av hela plattan låt för låt för er. Stommen utgörs av David Bowies klassiska Space Oddity och sångens rollfigur Major Tom som försvinner ut i rymden. För att hårdhänt knyta ihop historien till en helhet avslutas varje låt på skivan med ett utdrag ur just Space Oddity utöver den fullskaliga version som infinner sig på spår två. (Lite längre fram på skivan repriseras kort även andra av låtarna igen vilket skapar lite musikal-feeling över projektet)

To bodly go where many men gone before, men not quite this way...

Major Tom (Coming Home) [feat. Nick Valensi]
Skivan öppnas med den västtyska pop-sensationen Peter Schillings stora hit från 1982 som är en fristående fortsättning från Bowies Space Oddity. Först utgiven på tyska, något år senare på engelska och då en modest hit även i USA. Enorma framgångar fick dock låten i andra anglofila länder som Kanada och Sydafrika. Nick Valensi, mest känd för att bända strängar i poporkestern The Strokes hälsar på och förgyller en annars ganska syntpoppigt inramad Shatner

Space Oddity (feat. Ritchie Blackmore & Candice Night)
Motorn till skivan, Den episka rymdsagan som Bowie först släppte 1967, sedan igen 1969 och ytterligare en gång till 1972 har väl i ärlighetens namn egentligen tolkats bättre många gånger förut, men Shatner får till en rörande ton som lyfter fram den sorgsna texten. Helt otippat läggs gurorna och bakgrundssång av Ritchie Blackmore (Mest känd från Deep Purple) och hans fruga Candice Night. Lite vid sidan av spelar Alan Parson keyboards

In a Little While (feat. Lyle Lovett)
U2's låt från ganska långt fram i karriären får en fin inramning av Lyle Lovetts väna röst. Shatner låter som en Bono som tar sig på ännu större allvar än vanligt upphöjt till 10. det låter ganska härligt

Space Cowboy
(feat. Brad Paisley & Steve Miller)
Nu blir det rörigt. Space Cowboy är på sätt och viss Steve Millers gamla klassiska The Joker, men ändå inte. Låt oss skylla på en viss Homer Simpson som trasslade till det här redan på 90-talet. Mainstreamcountryartisten Brad Paisley bidrar med gitarr och sång vid sidan av Steve Miller själv.

Space Truckin' (feat. Ian Paice & Johnny Winter)
Mera Deep Purple, fast nu utan Blackmore. Ian Paice försvarar här färgerna i den lätt osannolika konstellationen tillsammans med Johnny Winter. Riktigt sköna akustiska gitarrer och sydamerikansk touch på den här tagningen. Shatner låter som Jim Morrissons farfar som fått hänga med på en Doors-låt 1968.

Rocket Man (feat. Steve Hillage)
Äntligen på skiva efter trettiotre år vilse i eterrymden. Versionen från 1978 är mer dynamisk och rakt i ansiktet men den nya versionen är inte dum den heller. Steve Hillage känd från flumbandet Gong deltar i en orgie av bubbliga elpianon och en mjuk 70-talsaktig produktion.
I'm a Rock-It Man.... En av plattans höjdpunkter. Och just det ja. Elton John skrev förstås originalet, men den är ju inte alls kul egentligen, ett billigt försök att casha in på rymdtrenden satt av andra viktigare artister.

She Blinded Me With Science (feat. Bootsy Collins & Patrick Moraz)
Tomas Dolby skrev en knasig låt 1982. Den blir inte mindre knasig i händerna på Shatner, funk-pellejönsen Bootsy Collins och pianisten Patrick Moraz, den senare mest känd från den progressiva gruppen Yes. Skivans svängigaste spår.

Walking On the Moon (feat. Toots Hibbert)
1979 ägde The Police världen med låtar som den här. Med hjälp av reggaelegendaren Toots Hibbert, känd från Toots & the Maytals tillverkas ganska puttrigt radioskval i årets version.

Spirit In the Sky (feat. Peter Frampton)
Singeln sålde 2 miljoner ex 1969 när det stod Norman Greenbaum på den. En osannolik världshit som både var tok-religiös i texten men ändå innehållande närmast Jimi Hendrix-liknande gitarrprestationer. Shatner tar sig an låten som en kvart-i-tre-full Johnny Cash, men låten når ändå inte riktigt upp i himlen

Bohemian Rhapsody (feat. John Wetton)
Här ger sig Shatner ut på djupast tänkbara vatten, eller mest svårmanövrerade del av rymden. Att ge sig på Queens rock-opera Bohemian Rhapsody är ju närmast att betrakta som ett kamikaze-uppdrag. John Wetton känd från gruppen Asia hjälper Shatner till ett storslaget misslyckande

Silver Machine (feat. Wayne Kramer & Carmine Appice)
Man får verkligen ge det till Shatner, han har fått till en helvetes gästlista på sin skiva och valt låtar av en blandad art. Brittiska spacerockbandet Hawkwinds klassiska Silver Machine får sig en avhyvling med hjälp av Mc5-mannen Wayne Kramer och Carmine Appice, trummis från de ännu tyngre Vanilla Fudge när det begav sig. William Shatner sjunger en sång som Lemmy sjöng från början. Det är episkt

Mrs. Major Tom (feat. Sheryl Crow)
Nu släpper Shatner mikrofonen och släpper fram Sheryl Crow till att sjunga sången skriven av bandet K.I.A som har vänt på perspektivet och berättar hur tillvaron är sett från frun till Major Tom. Hur hon har det helt enkelt. Det blir lite sliskigt. Men Shatner trivs, Han är ett stort fan av Crow och ser henne alltid live om hon spelar inom en radie av 50 miles från där han råkar befinna sig för tillfället.

Empty Glass (feat. Michael Schenker)
Det här är en av de få låtarna jag inte har någon relation till sedan tidigare. Kanadensiska The Tea Party släppte låten 2004. Det bandet har på senare tid haft ett sjå med att freda rätten till sitt namn mot en grupp fanatiska galningar på högerkanten, men har i rena ilskan återförenats och satt sig till motvärn. Låten är riktigt bra och helt osannolikt spelar Michael Schenker gitarr på den. Schenker gjorde sig känd som medlem i tyska hårdrocksorkestrar som UFO och Scorpions förr i världen.

Lost In the Stars (feat. Ernie Watts)
Här blir vi allvarliga igen i sången som gjordes känd av Frank Sinatra. Ernie Watts känd saxofonist som lagt tut i luren på konserter och skivor med The Rolling Stones och Frank Zappa ger låten en lätt erotisk ton.

Learning to Fly (feat. Edgar Froese)
Pink Floyd har ju varit ute och flögit förr. 1987 lärde de sig att flyga igen och här arrangeras sången om i samarbete med astral-tysken Edgar Froese som annars turnerar jorden runt med sin syntetiska new age-grupp Tangerine Dream. Så-så.

Mr. Spaceman (feat. Dave Davies)
The Byrds skrev den närmast gulliga rymdmanshistorien 1966 och nu tar Shater hjälp av ett annat 60talsnamn, Dave Davies från The Kinks för att få styrsel på sången igen. Det går lite sådär. Den här hade varit roligare att göra om mer rejält, metal eller syntpop typ.

Twilight Zone (feat. Warren Haynes)
Här rycker skivan upp sig igen rejält. En av plattans höjdpunkter levereras i form en ny upptagning av Golden Earrings Twilight Zone från 1982. Shatners vokala insats låter som ett bisarrt utspel Shatners rollfigur Denny Crane kunde få ur sig i ett extra inspirerat avsnitt av Boston Legal. Arrangemanget andas power-pop och sväng, Warren Haynes, känd från Allman Brothers Band lägger kön gura på det hela.

Struggle
Skivans enda nyskrivna sång med text av Shatner själv. Ödesmättat, överdrivet och over the top förstås, vi är ju trots allt ute i rymden. Enda sången utan kändisgästspel. Det blir lite U2-parodi över det hela.. Lyssna, Tänk Bono och le.

Iron Man (feat. Zakk Wylde & Mike Inez)
Varför Black Sabbaths Iron Man är med här kan man fundera på en stund. Eller så kan man fascineras över ljudet av en 80 år gammal William Shatner som skriker ikapp med Zakk Wyldes gitarr och fundera på om man själv är ett fragment av så rolig i framtiden som den här mannen är. Mike Inez, bassist i Alice in Chains bygger bas till fundamentet

Planet Earth (feat. Steve Howe)
Skivan slutar lite som den börjar, med ren och skär 80tals-pop- Duran Durans Planet Earth skruvas upp rejält och blir rena dansgolvsklassikern i sin nya kostym klädd med hjälp av Steve Howe känd liksom Patrick Moraz från den brittiska gruppen Yes

Jovisst, det här är inte ett skivsläpp i Tom Waits kaliber om man jämför med recensionen innan. Men vadå, man behöver lite trams ibland också. Och William Shatners trams är så befriande i sitt märkliga allvar och här och var låter det faktiskt riktigt bra också.

Vad folk än säger om plattan så har ingen gjort något liknande innan och inte med den mängden meriterade artister och musikanter heller. 80 jordsnurr Shatner. 20 låtar rockhistoria och rätt ut i rymden.

Man kan ha det tråkigare.

Skivan finns ute i affärerna där du handlar grammofonskivor eller på Spotify eller överallt

söndag 23 oktober 2011

Tom Waits gör ingen besviken


Tom Waits
Bad As Me
Album, 2011

Jag pratar ibland om artister som framlever sina dagar lite grann bredvid de breda vägarna i populärkulturen. Artister som inte följer trender, hyss och moderniteter. Artister som letar efter ett annat parallellt universum.

Tom Waits behöver inte leta, han ÄR ett annat universum.

Som en portal till en annan tid har Tom sedan skivdebuten 1973 gett oss sin version av gammal blues, jazz, gospel, folk- och crooner-musik. På 80-talet gick han tvärtemot de flesta andra samtida branschkollegor som förtvivlat försökte hänga med i den nya elektroniska eran. Tom utforskade då istället tango, äldre europeisk musik som den av Kurt Weill, zigenarmusik och atonal konstmusik med förkärlek med bankande på stålföremål och andra saker som kunde generera ljud.

Sådär har han hållit på sen dess. Han har satt upp musikaler och släppt skivor i en imponerande följd och även hunnit med att göra minnesvärda roller i en rad filmer. Aldrig direkt i huvudrollen men inte sällan i den rollfigur man minns mest långt efteråt.

Skivorna som lanserats har kunnat låta hur som helst. Det har handlat om skrik och distorsion lika gärna som en gråtmild jazzballad. En sak är säker, i den här musikaliska världen finns aldrig något bäst-före-datum. Få artister kan så konsekvent kallas tidlösa som Tom Waits.

Just detta gör det så spännande att lyssna av en ny skiva med Tom Waits. Vad skall han hitta på nu? Blir det svår östeuropeisk teatermusik? Spoken word med ackompanjemang? Något man kan dansa jitterbug till? Industrimusik som inte går att förstå? Skall vi ut och åka tåg?

Jag tar fram en flaska whisky av fin modell som jag fick förra året när jag fyllde jämt. Den är närapå orörd. Jag har liksom inte hittat något tillfälle stort nog att förära med en klunk av innehållet, men det här är en sådan dag, en kväll värdig flaskan.

Jag häller upp ett par centimeter Ancnoc och trycker på play.


Fotografen Anton Corbijn tvingar Tom Waits att stå länge vid ett träd

Ja, vi skall ut och åka tåg. Jag hinner knappt sätta glaset till munnen innan jag är överkörd av avgående tåg mot Chicago. "All Aboard" skriker Tom och sången går i hög fart som i en gammal svartvit stumfilm där varje instrument accentuerar varje ljud ett tåg av äldre modell kan ge i från sig. Innan jag hunnit hämta mig brister Tom ut i nästa sång. Raised Right Men böljar fram som en exotisk dans på en sjaskig bar för en handfull årtionden sedan. Låten är som gjord för epigonen Nick Cave att utveckla vidare som han gjorde med Toms Shore Leave som i Nicks händer blev Red Right Hand. Men Toms låt behöver egentligen ingen vidare behandling, den svamlar fram alldeles utmärkt på egen hand med underbart distinkt ålderdomlig orgel i ackord som feta utropstecken utspridd över sig.

Bara ett par låtar in på skivan upplever man känslan som att sitta naglad i en särdeles tung film som man inte kan släppa med blicken. Man dras till en annan plats. En vision av ett gammalt Amerika börjar spela innanför hjärnbenet, eller ett annat Amerika än det där man ser i cola-reklamen eller på nyheterna. Ett Amerika fyllt av människor av kött och blod, av damm och slitage, känslor, svordomar och själ.

Toms sång pendlar mellan patenterat skrovlig och mer bistert klarsynt mörk men han visar även prov på en nyuppfunnen falsett som inte liknar något annat röstläge han hittat på tidigare. Det slår mig att Tom Waits som redan som 25-åring utvecklade sin välkända skrovliga farbrors-röst nu faktiskt har uppnått ålder och i all mening nu faktiskt är den där farbrodern som han tidigare låtsats vara.

Upptempo-spår med spår av rockabilly och en vag koppling till 50-talet varvas med rent sagt vackra mer stillsamma nummer. Det ekar från gamla klassiker som Blue Valentine eller Rain Dogs men det låter ändå helt nytt. Musikerna som deltar på skivan är som vanligt av högsta kvalité. Marc Ribot som spelat på många skivor med Tom tidigare gör det han skall. Hans gitarr låter jazzigt lågmält eller som en varm såg när det behövs. Kompletterande gitarr spelas av David Hidalgo och Keith Richards som också hälsat på i skivstudion hos Tom tidigare. Det är över huvud taget väldig mycket folk med på skivan. Inte mindre än fyra basister arbetar av sina pass varav Flea och Les Claypool kan nämnas. Men den stora skaran musiker skapar ingen oregelbunden soppa. Även om plattan är både stökig och lågmäld om vart annat skapar den ändå en helhet som ett klassiskt album gör.

Tom leker även med ljudkvalitén och skapar effekter med den. I ena stunden låter inspelningen som en stenkaka med det ekande pianot lagom långt borta från mikrofonen för att en vers senare släppa in Tom på skrockande sång i ren HD-kvalité.

Ofta låter det tryggt och bekant. Det låter som man vill att det skall göra och som man mer eller mindre förväntat sig men i Hell Broke Luce kastar Tom runt lyssnaren som en gammal vante. I en blytung sång skriker Tom fram en brutal text om en Irak-krigs-veteran som kommer hem och helt plötsligt är det inget romantiskt skimmer över skivan längre. Låten är en skoningslös uppgörelse med USAs krig runt om i världen och just ett enstaka fall. Det enstaka fallet med soldaten Jeff Lucey som i Irak blev beordrad att avrätta barn, överlevde kriget, kom hem, men aldrig kom överens med sig själv och sina tidigare handlingar och slutligen tog livet av sig till sin omgivnings stora förvåning. (Läs mer om Jeff som ligger till grund för Toms sång här)

Kontrasten från sången om Jeff till den sista avrundande sången på skivan, den mest bedårande nyårsvals (New Year's Eve) som går att föreställa sig är enorm. Men det här är Tom Waits. Det är inget halvdant fyllo som kan sjunga och dra vitsar på kommando. Det här är en artist med stor integritet och koll på vad han gör helt enkelt. Tom har ägnat mycket tid vid sidan av sitt konstnärliga arbete med att säkra sitt varumärke och sin person. Han har i rättegång stämt sådana jättar som Pepsi, Levi's, Audi och Opel som alla försökt använda Toms musik i sin reklam utan Toms godkännande.
Han har vunnit alla rättegångarna, och ofta gett bort pengarna till välgörenhet.

Själv har han stått anklagad vid ett tillfälle. 1977 ingrep han när några individer blev misshandlade på en krog. Det visade sig att de som misshandlade var korumperade civilpoliser och Tom och en kollega arresterades för "störning av ordningen". Juryn fann dock Tom helt oskyldig så han fortsatte processa och fällde senare Los Angeles poliskår i en ytterligare rättegång. Poliskåren fick då punga ut med $7.500 till Tom

Det är svårt att inte tycka om Tom och även hans nya sympatiska skiva. Är du själv en gammal vän av Waits musik är det här mycket av att hitta hem igen, och är du sedan tidigare obekant med mannen och hans musik, ja då har du mycket roligt framför dig, och du kan lika gärna börja med Bad as Me som någon annanstans.

Skivan släpps på måndag den 24 oktober

lördag 22 oktober 2011

Det fantastiska


The Amazing
Gentle Stream
Album, 2011

Jag är ju som kanske är bekant djupt fascinerad av populärmusiken från skarven av 1960/70-talet. Det är en märklig tid i musikhistorien på det sättet att jag finner i princip alla musikaliska uttryck från den här eran som minst bra eller bättre eller fantastiska. Inte bara att det är en guldålder för en viss sorts rockmusik utan jag tycker man kan vända ut och in på just vad som helst från den här tiden, vare sig det är rock, jazz, soul, funk, country, avantgarde, visa, barnmusik eller det mest kommersiella som gick att frambringa så finns det så gott som alltid en intressant ton i det man hör. Jag uppfattar det som om populärmusik aldrig varit "smalare". En gammal farbror lät bra på samma sätt som ett gäng 20-åringar vad de än hittade på vid den här tiden. Jag var inne i de här tankebanorna när jag recenserade Graveyard i vintras och äntrar åter dessa tankar när jag nu tar itu med The Amazing och deras nya platta Gentle Stream.

Som i fallet med Graveyard upplever jag först en visst skepsis när jag tar del av kortfattade omdömen och reklamtext inför min recension. "Astrala gitarrer..", "Serpentinriska solon..", "Regnbågsmelodier.." "Psykedeliskt majestät..." Stora ord och sällan passande till en modern konstellation 2011. Men fanimej om inte The Amazing bryter ner allt mitt tvivel redan i inledande och tillika titelspåret Gentle Stream.

Bandet med medlemmar från Dungen och onödigt bortglömda Granada samt The Works och några sköna jazzmusiker excellerar i öppningsspåret på ett sätt som de inte riktigt når upp till igen under resan av skivans gång men vi har ändå en riktigt bra musikstund framför oss med resten av skivan.

The Amazing lyckas låta sådär lojt långhårigt och skäggigt amerikanskt som amerikaner själva normalt låter, eller lät för sådär fyrtio år sedan. Sången Gentle Stream hade i mitt tycke platsat på David Crosbys If I could only remember my name från 1971. Så bra är den.

Övriga spår på skivan följer samma formula. Bandet går aldrig "ur karaktär"mer än att man en bit in på skivan känner en viss beröring med 90-talets indie-scen framförallt då med Christopher Gunrups sång men även med likheter med sena prestationer av The Stone Roses sida vid sida vid allt det 60/70-tals-aktiga.


The Amazing är suddiga men har spelat in en varm skön amerikansk skiva

Jag tycker väldigt mycket om det här. Det är svårt att värja sig mot arrangemangen med plottriga gitarrer, rullande bas, mellotroner, orglar och sval körsång á la CSNY. Jag gillar också att de vågar spela klart låtarna. Fem av sångerna behöver mer än sex minuter på sig att komma till punkt, men sådan här musik behöver ofta det. Utöver vanligt förekommande instrumentering hör vi även flöjt och annat blås som diskret adderas till brygden utan att ta över bilden.

Allt låter inte som David Crosby och hans kompisar. Ibland hörs stänk av till exempel Jefferson Airplane i musiken, men det är sällan vi överskrider Kaliforniens delstatsgräns i referenserna.

Någonstans kan jag tycka att det är lite sorgligt ändå. Hur mycket jag än tycker om den här musiken, i originalutförande eller i senare års versioner så är den ju som sagt redan gjord en gång i tiden. Tänk om all den kraft för att återskapa ljud, klang och melodi från detta gamla istället lagts på att skapa något nytt istället. Åtminstone någon form eller variant av rockmusik som bröt ny mark, istället för att försöka toppa gamla höjder. Skall man vara ärlig var det ju bara riktigt spännande den första gången någon klättrade uppför Mt Everest.

Detta till trots kommer jag ändå att återkomma till Gentle Stream, inte minst för det sensationella öppningspåret och även det avslutande spåret When the Colours Change, det andra toppbidraget på skivan. En lugn sval historia som med fördel kan användas för att neutralisera den stress man bär på. Vilket verkligen kan behövas ibland i detta förvirrande 2011. Det är bara att skruva upp volymen, blunda och försvinna in i sin egen Cowboy Movie.

tisdag 18 oktober 2011

Karins monster


Karin Inde
Monsters
Album, 2011

Värmländskan Karin Inde är i höst aktuell med sin fjärde LP Monsters. En engelskspråkig pop/rock-platta med spröda spår av Jazz. Karin har tidigare gjort mer renodlad jazz och man kan i en beskrivning av hennes karriär namedroppa en gigant som Berndt Egerbladh som hon genomfört turnéer med vid sidan av andra giganter på jazzscenen.

På nya skivan har hon bland annat tagit hjälp av Martin Hederos. Känd från rockorkestern The Soundtrack of our Lives men även i eget namn i konstellationerna Hederos & Hellberg och Nina Ramsby & Martin Hederos samt också från början av sin karriär i den värmländska boogie-rock-sensationen Nymphet Noodlers. Som alltid hittar vi Martin bakom någon form av klaviatur och på Monsters gör han sig även skyldig till att vara medkompositör till fyra av spåren.

Karin har en skön röst som gör sig bra till både lättsamma och nära på larviga poplåtar och tyngre mer eftertänksamma nummer. Lite jazz i botten är alltid en god grund till god pop/rock-sång. Där en ren indie-brud skulle skära sig på sin egen falsksång klarar Karin fint av att vandra upp och ner i tonskalorna utan att gå vilse eller att göra sig själv och andra illa. Sången Awake är ett gott exempel på detta. Här får vi en provkarta på registret mot en fond av ganska dramatiskt piano. På andra låtar låter Karin mer avslappnad och rent av lite förkyld men med ett stort självförtroende i sin sång vad hon än hittar på.

Förutom Hederos har Karin fått med sig Thomas Gunillasson (gitarr), Konie (bas), Simon Ryman (trummor) och sina systrar Eva och Gertrud (körsång)

Texterna är egenskrivna sånär som på två, Nothing Twice som är en översättning av en text av den polska poeten Wislawa Szymborska och Praise & Blame som Florence Nightingale står bakom.


Karin med band lite tidigare nu i oktober i en live-situation

Monsters
är en schysst platta även om det blir lite nära skval ibland. Här finns dock en viss dynamik som får låtarna att landa på lite olika ställen i rummet när man lyssnar. Texterna som jag mestadels uppfattar som obegripliga får en också och hajja till här och där, även om man inte hajjar.

Bäst på skivan är Awake och Nothing Twice som jag var inne på tidigare samt Start a band som har en märklig ton. En sång som lyckas vandra genom alla möjliga årtionden på samma gång inklusive det vi lever i nu med sitt klassiskt grova piano och taggiga gitarr som yrslar sig lite vid sidan av men ändå tillför sin del till låten och Karins och hennes systrars självklara röster ovanpå och inuti. En låt som hänger sig kvar långt efter att den är lyssnad på.

Mer om Karin hittar ni på hennes hemsida

måndag 17 oktober 2011

Litet gäng, lite ledsna

Little Gang
Half of Everything
Album, 2011

Det här är antagligen jättehippt. Ett hippt projekt med Jacob Snavely, Rebekka Karijord, Erik Nilsson (div. band) och Carl Von Arbin (Shout Out Louds) samt gästartisterna Ane Brun, Tobias Fröberg och Johannes Berglund.

Namnen säger mig inte så mycket förrutom Ane Brun och Shout Out Louds som jag är delvis bekant med sedan tidigare. Det är kanske lika bra. Att jag sitter här i periferin i centrala Göteborg och inte har någon koll. Det gör det enklare att ta in musiken utan att fastna i några preferenser eller föraningar om vad som komma skall när man betar av skivan.

Ändå fastnar jag likförbannat.

Jag möter en frusen samling sånger insvepta i kallt fuktiga analoga syntslingor inramade av drömsk ordlös eller svagt hörbar körsång som ändå irrar omkring så olycksbådande att den ändå tar överhanden ibland.

Det låter ofta som musik från gamla vinylskivor med jobbiga omslag. Ibland hade Peter Gabriel gjort dem, ibland var uppkomstmännen eller kvinnorna några konstskolestudenter som växte upp sen och blev något annat.

Så här presenterar sig ofta sådana här band sig

Jag får minnesbilder av att bläddra i rea-backar och lägga skivor i en kanske-hög, men i slutändan ändå gå hem med något annat än de utplockade plattorna i min skivpåse. Man tryckte ner skivorna igen ungefär där de stod men passade på att möblera om så att inte någon ostig Eagles eller Howard Jones-skiva stod först i raden. Det såg illa ut. Bättre att ställa en såndär halvdan arty platta först i raden innan man lämnade affären. Nog för att man hade lyssnat (det här var på den tiden man i skivaffärer kunde lyssna även på begagnade LP-skivor innan man köpte dem. Man fick hjälp av speciell personal för detta som från sitt håll lyfte pick-upen och bytte spår när man så önskade)

Det lite monotona tilltalet på skivan maler på i sex spår tills en poppigare sång tar vid, Evert's Song. Det är ganska modest glädje som projektbandet redovisar här, men ändå infinner sig en känsla av närmast Balearic Beat-liknande känslor i förhållande till det andra. Resten av skivan är samma svartvita fotografier på sura människor med roliga frisyrer från de svåra caféerna från förr i tiden. Det är bara styrkan i låtmaterialet som skiljer. Sång och instrument trakteras ofta gott, men hur man än vrider och vänder på låtarna blir de aldrig bättre än en trött b-sida med Orchestral Manoeuvres in the Dark på andra sidan av 1984. Man ger det några försök, men tröttnar och går vidare och lyssnar på något annat.

söndag 16 oktober 2011

Tips till småbarnsföräldrar

Är du småbarnsförälder och brukar nyttja klassiska vaggvisor för att få den lille eller de små gynnarna att somna? Har du ledsnat på Trollmors Vaggvisa, John Blund eller Bä Bä Vita Lamm?

Nu har ett alternativ uppenbarat sig. Eller ja, det har funnits ett tag. Artisten Michael Armstrong har sedan starten 2006 släppt inte mindre än 35 skivor med instrumental vaggvisemusik i klassisk speldose-form som utgår från klart intressantare perspektiv än Blinka Lilla Stjärna.

Nu kan du få 2-åringen att somna in för natten med stycken som Iron Man, The Great Gig in the Sky eller varför inte Master of Puppets? Oändliga möjligheter och allt spelat med mycket effektivt sövande xylofoner som också förhoppningsvis präglar de små att anamma en god musiksmak längre fram i sina karriärer.

Skivomslagen är ett kapitel i sig också, se vidare nedan, med länkar till smakprov på Youtube

Bob Marley Redemption Song YOUTUBE
Nirvana Heart Shaped Box YOUTUBE

Enligt vittnesuppgifter från förvånade men glada småföräldrar jorden runt somnar telningarna till vad som helst bara det spelas mjukt, klockigt och speldoseaktigt.


Black Sabbath Paranoid YOUTUBE
The Cure Lovesong YOUTUBE

Vidden av olika sorters vaggviserock är imponerande och hela tiden tillkommer det nya verk. Utgivningstakten är nästan som Ulf Lundells.


Radiohead Paranoid Android YOUTUBE
Coldplay Clocks YOUTUBE

Ibland hör man en liten gitarr i bakgrunden eller något annat hjälpmedel, men mest låter det som speldosa


Aerosmith Walk this Way YOUTUBE
Björk Joga YOUTUBE


Metallica One YOUTUBE
U2 Sunday Bloody Sunday YOUTUBE


TOOL The Grudge YOUTUBE
Queens of the Stone Age Sky is Fallin YOUTUBE

Kanye West Stronger YOUTUBE
The Rolling Stones Satisfiction YOUTUBE


Pearl Jam Jeremy YOUTUBE*
Pink Floyd Mother YOUTUBE

*) Just i fallet Pearl Jam fanns inget korrekt klipp från Rockabye-serien utan här tar jag ett exempel från den konkurrerande produkten "Babies Go" som är en sämre variant av Rockabye, men just den här starka låten blev extra absurd i den här förpackningen.

Några av smakproven ovan är som ni märker just smakprov. För att ta del av hela skivorna kan man vända sig till Rockabyes egna hemsida där man i lugn och ro kan gå igenom skivorna.

Ge era barn hopp. Ge de på ett subliminalt sätt en vettig musiksmak medan tid är.

fredag 14 oktober 2011

Pennan glöder Röd

Mattias Alkberg
Anarkist
Album + Bok, 2011

Det har tagit mig över en vecka att ta till mig Mattias Alkbergs senaste verk. En skiva insprängd i en bok där texterna från skivan samsas med spridda tidningskrönikor, blogginlägg och texter från fanzines och så vidare. En svenskspråkig pop-skiva och nätt och jämt 100 sidor text i ett paket. 100 sidor hotfull text.

Jag läser uselt nuförtiden. Då dagarna på dagjobbet fyller mitt huvud med manualer och produkttexter och miljoner meningslösa e-postmeddelanden och då jag själv även fyller på med bokstäver i grupp på skärm i form av nyheter och meningslösheter har redan de äldsta böckerna i min "Skall-läsa"-trave av traditionell skrift redan fått gulnande blad.

Men jag tar tag i mig själv och läser och lyssnar av Anarkist. Alkbergs sjätte album och tillika femte bok under egen flagg.

100 sidor text borde jag klara av, ja och det borde du också för det är trots sitt splittrade anslag en väl sammanhållen resa genom Sverige, livet, politiken, musiken och poesin.

Texterna daterar sig från femton år tillbaka fram till senare år jämte de elva nyskrivna sångerna som ibland präntas upp i tydlig löptext och ibland i mer sirliga handskrivna tecken. Dessutom innehåller boken en del bilder. Bilder på Mattias, bilder på medmusikanter, på träd och tegelväggar, graffiti och ett barn till exempel. Barnet sjunger även med på ett sång.

Alkberg analyserar det borgerligt styrda landet Sverige och han är inte nöjd. Han är inte speciellt nöjd med oppositionen heller. Han pratar om ett folkhem och en arbetarrörelse som utrotat sig själv och han tar även upp det bruna hotet som gjort sig mer gällande nu när de organiserat sig, fått slips på sig och tar rum i de finare salongerna.

Det Alkberg tar lite längre tid på sig i ren text att reda ut presenteras mer direkt i sångtexter som i Bit i Kudden, skattebetalare, även om han aldrig blir pladdrig eller går runt i cirklar.

Coop forum, eftermiddag, en gnällig, upprörd röst:
”De kommer hit och tar över!” 2010. Höst.
Och ingen pallar svara. Ork räcker inte till.
Nog med sitt eget skitliv, i högerutopin.

-

Valrörelsen är över. Men inget är som förut.
Det har det aldrig varit. Allting är alltid nytt.
”Vi har problem”, en mjuk röst som inte menar någonting.
Två vackert sorgsna ögon. Kamouflerad psykopati.

Mattias har gett upphov till både veckans bok & skiva

Boktexterna, eller essäerna om man så vill avhandlar en rad områden. Alkberg berättar om ungdomens Norrland, ger en ovanligt koncis förklaring om vad det allmänna agget mot Stockholm handlar om. Han minns tillbaka till tiden kring kravallerna i Göteborg 2001. Vi följer med på efterfest i Borlänge och promenerar i Sundbyberg. Vi tar del av vardagslunk med räkningsbetalning och skötsel av barn sida vid sida med redogörelser av vad tidens tand gjort med vår syn på Ulrike Meinhof. Alkberg tar upp musiken. Om fascinationen över spektakulära konserter med artister som Einstürzende Neubauten, Swans och Sonic Youth som han aldrig gått på men som ändå präglat honom som människa för livet. Ett inlägg handlar helt och hållet om The Velvet Undergrounds monster till sång, Sister Ray. Alkberg hinner dessutom med att presentera en helt annan syn på ljudkonstnären Agnes Mercedes än vad jag själv kom fram till i en inte fullt så förstående recension. Alkberg förklarar även om ögonblicket när ord blir till poesi och en hel del annat. Även om ingen människa kan hålla med om allt som sägs är det rappt och bittert roligt skrivet. Mycket bottnar i just anarki snarare än att ta fajten mot högern i prydliga raka led.

Boken omfattas av klar litterär talang, Alkberg är en lysande krönikör. Tittar man, eller kanske mer lyckat, lyssnar på skivan som ingår i paketet framgår dock några tveksamheter. Vi hör tilltufsad svensk indie-musik som ibland för tankarna till Olle Ljungströms dekadenta skiva Sju som han släppte för några år sedan. Första halvan är klart bättre än den andra. Stadiga bitar som Dementorer och Bit i kudden, skattebetalare (som jag citerade en bit av innan) fungerar finfint. I Allting är drömt lyckas Alberg med bedriften att låta så där torrt vitt fast med afrikanska influenser som bara amerikanska Talking Heads lyckats låta innan. Lys upp mig som en stjärna och Asterism & Obelisk bjuder på brilliant gitarrspel i form av murr och klassiskt Television-plonk. Små men effektiva gitarrsolon förgyller verkligen. Men sedan när det skall göras mer konventionell pianoballad eller Håkan Hellström-psalm då håller det inte lika bra musikaliskt. Man förstår vart han vill komma med de låtarna och att vilja är alltid viktigare än att kunna men även i politisk lo-fi kan det vara på sin plats att sålla något. Född fel gör sig mycket bättre att bara läsas än att höras för att exemplifiera vad jag menar.

Hursomhelst får vi en god multimediastund med Mattias Alkberg. Vi borde alla läsa mer, lyssna mer, skriva mer och rösta mer rätt i nästa val

måndag 3 oktober 2011

In i det norska mörkret igen


Sivert Høyem
Long Slow Distance
Album, 2011

Även om vi nu kommit en bit in i oktober så är jag inte riktigt färdig med september än. En klassisk skivsläpparmånad som jag helt enkelt får kämpa med en stund till.

Norske Sivert Høyem gjorde sig ett namn med det smått legendariska bandet Madrugada som upplöstes så sorgligt med anledning av gitarristen Robert Burås alltför tidiga död 2007.

Madrugada lyckades befästa sig som ett av de främsta banden i världen i avdelningen mörkare rock. De lyckades blanda genres som Gubbrock, Gotisk rock, Psykedelisk Rock, Country och New wave på ett sätt som exempelvis inget svenskt band någonsin lyckats med. Burås följsamma elgitarr var en stor del av den av den lyckade formeln sida vid sida med Høyems starka och djupa röst.

Sedan 2004 har Sivert också drivit en solokarriär som efter att Madrugada las till handlingarna 2008 blivit hans huvudsakliga syssla och han har fram till och med septembers Long Slow Distance hunnit göra fyra skivor på egen hand.

Solokarriären har till skillnad från tiden i bandet präglats av att Sivert grävt där han stått. Istället för att förändra ljudbilden från skiva till skiva har han snarare förädlat sin variant av norsk Americana och ibland liknat en dystrare och tyngre Lars Winnerbäck i uttrycket.

Nya skivan visar dock på andra pretentioner och påminner mer i sin form av en Madrugada-platta utan att låta daterad på något sätt, men mörk och vass som en sådan skiva ofta lät.

Sivert tar ett ödsligt ackord i en ödslig lägenhet

Sivert förklarar själv på sin hemsida att han på denna skivan velat lämna det nordamerikanska och istället ta en titt in det europeiska sinnelaget. Han pratar om viljan att skapa musik som passar in såväl i europeiska stadsmetropoler såväl som i den arktiska vildmarken. (Sivert härstammar från väldigt norr i Norge, närmare bestämt byn Sortland strax norr om Lofoten.) Därför är det helt logiskt att tyskan Renate Knaup, känd från krautrocksensationen Amon Düül 2 är med och gapar på några spår på skivan. Renate och hennes band gjorde extremt europeisk taktfast hippiemusik på 70-talet och spelar fortfarande ibland och även om de naturligtvis också kollade in vad samtida band hade för sig i Nordamerika så blev deras musik just europeisk. När vi fullständigt översköljs av amerikanska influenser är det lätt att glömma att det inte alltid rinner lönnsirap och ketchup i våra ådror utan att försöka göra någon vidare plump nationalistisk poäng.

Det är en hel del vassa kanter på skivan och det ramar in Siverts dramatiska röst på ett gott sätt. Första spåret Under Administration inkluderar raspiga elgitarrer som skär som osthyvlar i harmonier som låter som de i en gammal Depeche Mode-låt. Det förekommer lite blipp och blopp också, men framförallt ett allvar som bara ett syntband med hybris som åker till Berlin 1986 kan uppnå vanligtvis. Sedan följer växelvis framryckning. I ena stunden är det storlaget episkt och filmiskt för att regelbundet förändras till ren neo-psykedelia i nästa sång. Ett par spår klockar in på över sex minuter och sången Animal Child behöver hela 8:29 för att komma fram till sin poäng. Ibland gör han det lite för svårt för sig och vissa av de långa låtarna skulle lika gärna kunnat delats upp i 2-3 enskilda melodier. Men det är en skön klang tvärs över skivan och bredden i sång i registret från Nick Cave/Leonard Cohen till sitt eget desperata uttryck i Give it a Whirl är en fröjd att höra igen.

Det bästa låten är dock den där han gör det enklast för sig. Warm Inside är en riktig liten pärla. En enkel men effektiv akustisk gitarr. En bas som knappt hörs, men känns i ben och märg. Manipulerad elgitarr som låter som om den spelas på hög volym, men några kvarter bort och så Siverts sorgsna men starka röst ovanpå alltihopa. Produktionen får en att tänka på Brian Eno och Daniel Lanois, men allt låter framförallt Sivert Høyem när han låter som sig själv på sin kanske starkaste soloplatta till dags dato.

söndag 2 oktober 2011

Om du glömt varför du älskar Ulf Lundell

Ulf Lundell besökte Göteborg under bokmässan och ger upphov till årets hittills mest intressanta intervju. Om du glömt varför du älskar Ulf bör du genast läsa intervjun publicerad i DN i går.

Låt mig här bara visa på en godbit där Ulf analyserar den inrikespolitiska situationen och säger vad vi alla egentligen tänker. (förutom de av oss som är marknadsliberala horor eller nazister)

Jag växte upp i ett annat Sverige än det här. Hur fan kan den alltid smilande Annie Lööf bli ny centerledare, hon som har hyllat Thatcher! Som stöttade Pinochet! Som högg händerna av Victor Jara! Varför är det ingen som ställer sig upp och skriker?


Ulf funderar vidare kring tillvaron och förhör sig med fotografen i reportageteamet om bostadssituationen i Göteborg och frågar sig retoriskt vad som skulle hända om han ställde ner sig skrivmaskin här?

Gör det Ulf. På de jävlarna bara, och ni andra. Läs!

lördag 1 oktober 2011

Vi är välkomna till mardrömmen igen


Alice Cooper
Welcome 2 My Nightmare
Album, 2011

1975 släppte horror-rock-artisten Alice Cooper sitt konceptalbum Welcome To My Nightmare som blev en stor succé världen över. På den skivan avhandlades en historia berättad som en resa genom mardrömmarna drömda av en påhittad ung pojke vid namn Steven.

För några veckor sedan släppte Alice lös en ny skiva, en uppföljare till den gamla konceptskivan med mer mardrömmar som gestaltar sig i olika låtar fast nu baserat på Alice egna mardrömmar som det verkar. Han tycks sova mycket dåligt Alice. Om nätterna vrider han sig av skräck när han ånyo drömmer om seriemördare, alkoholism, disco och sysselsättning i 9-5-form för att ta några exempel.

Precis som på den gamla skivan får vi oss en blandad bukett sånger till livs. Vi bjuds på straight rockmusik, kabaré, symfonisk instrumentalmusik, pop och mer moderna tongångar uppblandade med friska lån från tidigare verk. Det är inga regelrätta covers på sånger från den första upplagan, istället smygs strukturer och kännetecken från de gamla låtarna in i de nya.

Inledande I Am Made of You presenterar den mycket välkända pianoslingan från den gamla sången Steven men tar sig strax till helt andra ljudmässiga landskap. Alice sjunger sin sång genom effektredskapet Auto-Tune vilket driver tankarna till Cher och gamla pojkband som Back Street Boys. Det låter sålunda vedervärdigt, men låten tar sig efter en stund med stabila insatser på gitarr av svenske Tommy Denander (som i övrigt innehar en enorm meritlista som sträcker sig från allt möjligt från den norska melodifestivalen, Toto och Ricky Martin för att nämna några exempel) samt Steve Hunter som deltog på Alice fem första plattor samtidigt som han omväxlande var husgitarrist åt Lou Reed.

Som den första sången indikerar är det en show vi tar del av, i LP-form. Showmannen Alice har byggt upp skivan snarare som en modern musikal snarare än ett traditionellt album.
Musikaliskt blir det naturligtvis både på ont och gott.

Alice Cooper här från sitt besök på Gröna Lund i somras

Alice Coopers musik har tagits emot på ett ganska märkligt sätt genom historien. Trots att han redan under det tidiga 70-talet etablerade sig som en ganska stort säljande artist i först vad som var ett band med namnet Alice Cooper innan Vincent Damon Furnier helt sonika tog bandnamnet som sitt eget artistnamn så har framförallt ett par skivor i slutet av 80-talet fått gestalta bilden av vad han håller på med. Alice må ha ägnat mycket tid åt att ha gestaltat fiktiva halshuggningar på scen, måla sig galen i ansiktet och introducera många hårdrocksgimmicks men samtidigt har väldigt lite av hans musik verkligen varit Heavy Metal.

Musiken har nästan alltid uteslutande handlat om renodlad Pop/Rock inte sällan i utforskande i regioner närmare Elton John eller Lou Reed snarare än Judas Priest.

Det blir också tydligt på årets skiva då Alice inte bara återkommer till förlagan från 1975 utan även hälsar på hos några andra av sina gamla skivor som Billion Dollar Babies (1973) eller Alice Cooper goes to Hell (1976) och lånar uppslag och små pastischer till de nya låtarna.

När han inte lånar från sin egen karriär så tar han kraftiga tuggor från The Rolling Stones och The Beatles. Just Beatles avhandlade Alice tillsammans med branschkollegan Ozzy Osbourne i ett samtal i ett radioprogram för några år sedan där de konstaterade att anledningen till att all ny musik är så dålig är därför att de unga artisterna lyssnat alldeles för lite på The Beatles.

Stones-dängor och Beatles-ballader avlöses här och där av andra hyss. I What Baby Wants dyker r'n'b-bruden Kesha upp i en roll som djävulen själv som vill ta Alice själ i just den här mardrömmen, och som det låter (platt och överproducerat) lyckas hon alldeles utmärkt med det.

Den normala tracklisten avrundas med en symfonisk uppgörelse där vi tar del av ett tema där en väldig massa gamla låtar vävs ihop till en instrumental helhet. Det hela låter till slut som ett överdrivet slut-tema i en riktigt uppskruvad Hollywoodfilm, eller som en introduktion till ett tal på Oscarsgalan där publiken rest sig upp och klappar i händerna som om det inte fanns någon morgondag.

Så ömsom vin och ömsom riktigt trött vatten. Några hyggliga låtar får vi allt. Den lyckade John Lennon-imitationen i Something to Remember me by är nog den sången jag kommer att minnas mest från den här skivan.

Vidare finns ju såklart skivan i en mängd olika utföranden, som deluxe, som limited, på vinyl som dubbelalbum och i digital form. I varje av dessa fall får man några låtar till som inte hänger ihop med den övriga helheten. I den versionen jag har skivan fick jag med en cover på We Gotta Keep Out of This Place (rätt okej version) samt ett par livespår. På skivan du får tag på kan det vara någonting helt annat som bonusgodis.