söndag 29 januari 2012

Petter Ljungbergs Vilda Djur


Petter Ljungberg
Wild Animals
Album, 2011

Helsingborgs-ättade numera Stockholms-stationerade Petter Ljungberg släppte i december sitt debutalbum Wild Angels som han gett ut på egna bolaget Go Gently Recordings.

Det visar sig vara ett mycket intressant och omtumlande skivsläpp.

Låtarna är över lag inspelade tillsammans med Jan Lilja som också bidrar med insatser på instrument av olika slag vid sidan av Pelle Andersson (keyboards) och Steven Cuzner (trummor)

Petter startade sin musikaliska bana i bandet Pigeon Kill som var starkt inspirerade av amerikanska band som Sonic Youth och Fugazi. Arvet från denna tid kan fortfarande höras på Petters soloplatta om än att det nu är i form mer som lakonisk slacker-songwriter snarare än hardcore eller bestialisk gitarr-indie-rock.

Jag skriver slacker-songwriter då det här inte handlar om någon standardiserad singer-songwriter som det går tretton på dussinet av i andra artisters form. Det här är musik som kräver sina genomlyssningar innan det sätter sig, men när det väl gör det är det mödan värt.

Det är modigt att inleda en skiva med något så avigt och spetsigt som Some Girls som vi hör först på Wild Animals. Det var länge sedan jag hörde något samtida som var så publikt frånvänt och obekymrat ickekommersiellt. Det är delvis som en flashback tillbaka till en svartklubb från slutet av 80-talet där ett band harvar på scen helt utan bry sig om vad publiken tycker eller vad musiken skall leda medlemmarna till, musik helt på sina egna villkor utan någon tanke på lättköpt framgång, och devis är det musik som frammanar ett direkt obehag där framför allt sångens förmåga att hamna i helt oregelbundna banor med resten av instrumenteringen skapar en lätt yrsel och ett stilla illamående vid genomlyssningen.

Så tungt blir det inte igen på skivan där många andra låtar är av närmast lättsam karaktär i jämförelse med inledningen, men en viss gnagande oro gör sig ständigt påmind i låtarna.

Även om musiken rumlar sig fram i klassisk pop/rock-form är det är det populärmusik med rostiga kanter. Här finns inga skyddsräcken och avfilade kanter, även i sina mest akustiska stunder bjuder Petter på fara och färde. Det skaver och svider, glöder och brister om vart annat.

Intrycken haglar över lyssnaren ofta inom loppet av sekunder i samma stycke. Å ena sidan kan det låta präktigt hemmabyggt i Lo-Fi-traditionen för att strax efter låta professionellt och dyrt. Utan att låta direkt stulet känns det desperata uttrycket igen från dekadenta amerikaner som Greg Dulli. Crescendot i episka 200 hade kunnat figurera i en låt med såväl Afghan Whigs eller Twilight Singers med Just Greg Dulli i fronten.

Låten Gold rullar fram som perfekt till en obehaglig scen i en svår independent-rulle. Här hör vi också fina insatser på piano som tillför mycket gott till anrättningen.


There's a new Petter in Town. Han vill inte rulla med oss

Ju längre vi kommer in på skivan ju starkare blir materialet rent låtmässigt. Den andra halvan av skivan innehåller den ena låtpärlan efter den andra utan att skivan känns uppdelad för den sakens skull. En låt som There Will med sin ljudbild av stads-country á la bandet Pavement skulle kunnat gästats av extremt aktuella First Aid Kit och komma väl undan med det. Vad jag menar med det är att även om skivan är bokstavligt talat vass i kanterna gömmer sig här också goda klassiska låtar inunder den lite bistert skeva produktionen.

Näst sist i låtlistan hittar jag mitt favoritspår, I Don't Know Anything. En episk ballad på min ära. Sång och lite yrslig men välspelad elgitarr samt ackompanjemang i form av prassel. Ibland behövs det inte mer.

Så sammantaget är Wild Animals en god skiva att umgås med nu i sällskap med vintern och dess grepp. En inte så välkammad skiva. En skiva som gör motstånd, en skiva som gör lite ont.

På Petters Myspace kan den som vill lyssna på några spår från nya skivan göra det eller komma i kontakt med honom. Gör det.

lördag 28 januari 2012

Det är kallt men det finns hjälp

Det är i sanning kallt nu i kropp och själ men hjälp finns att få.
En stadig Irish får blodet att röra sig i mer normala banor igen.

fredag 20 januari 2012

Var det nåt på TV?

Var det nåt på dansk TV den 17 mars 1969?

ja..typ..

söndag 15 januari 2012

Innerlig Ihlis


Anna Ihlis
Long Before My Hair Got Black
Album, 2012

Jag inleder skivåret 2012 med en helt färsk platta signerad Dalarna-stationerade Anna Ihlis.

Anna levererar nu i januari sitt andra full-längdalbum som som likt tidigare I stay Awake... Good morning (2010) innehåller innerlig engelskspråkig pop/rock med Annas sång i första rummet.

Med tanke på att det handlar om en skiva som i så stor utsträckning kretsar kring det vokala är det befriande att sången inte är så rent sjungen utan utförd mer befriande mänskligt och snarare på ren vilja än i syfte att uppnå världsrekord i ren och rätt ton, som man tyvärr hör allt för ofta hos andra samtida kvinnliga artister

Därmed inte sagt att tonerna som hörs från ackompanjerande instrument helt försvinner, men det är först efter ett par genomlyssningar som det framgår vad som händer i låtarna bakom sången. Här gömmer sig ett kompetent kompband och gästartister som lugnt och metodiskt stöttar upp produktionen i ett genomgående ganska lågmält läge.

Vi hör en tidslös inspelning vad det tycks helt utan elektronik med konventionella toner skapade på strängar och tangenter osv. Ibland dyker det upp lite blås och stillsamt tut i luren i situationen, men aldrig så att det utmanar sång och melodi i sig.


Anna jobbar på att få till frisyren

Instrumenten spelas som sagt väl, men utan sångrösten hade det blivit lite lamt. Anna lyckas sjunga ömsom skört och ömsom mer skrikande rätt ut och det får låtarna att lyfta.

I There Will be Anger som dyker upp en bit in på skivan tar vi just del av sång som får rassla till det lite. När Anna vågar låta sin röst få bryta upp som den gör när man ylar. Vi hamnar sångmässigt i närheten av någonstans av en ung Bono i U2 under den tidiga karriären eller varför inte som Björk från hennes tid i bandet The Sugarcubes från det sena 80-talet.

Det här är ingen Indie-Rock som nämnda exempel innan och Anna har ett eget speciellt uttryck, men just förmågan att släppa sargen och sjunga ut utan tänka på konsekvenserna för lätt tankarna till andra tidevarv och genres. I den stompiga Hello fortsätter Anna pratskriksjunga fram budskapet om att ögonblicket är värt att fångas och i efterföljande Eyes och Ears bjuds vi på ett säreget sätt att uttala fraset "Fucking" som bidrar till låtens styrka.

Vissa låtar karakteriseras av ett tillstånd av någon form av glad-jazz även vi aldrig lämnar pop/rock-landet. Trombon och partyglad körsång gör sitt i The Talk, ett av de ösigare numren på albumet. Det är överlag en skiva som präglas av ett gott självförtroende och förmågan att gå sin egen väg oberoende av vad alla håller på med samtidigt. Det är rätt ovanligt idag och när det väl händer fungerar det oftast sämre än det som Anna presterar på Long Before My Hair Got Black.

En skön skiva, helt enkelt.

Anna syns i morgon bitti i Nyhetsmorgon på Tv4 (Går säkert att se på Tv4play eller liknande i efterhand sen) Fortsätter sedan med att spela på Debaser Slussen i Stockholm 17/1, Debaser i Malmö 18/1 och på parken i Göteborg 19/1.

Mer om Anna och mer av turnéschemat hittar du på hennes hemsida