onsdag 29 december 2010

Filmåret 2010


Jag går vidare i sammanfattningens tecken och passar här på att sammanställa de största stunderna inom filmens värld under 2010.
Då min konsumtion av samtida film som vanligt varit av den mer sparsamma arten tar jag här upp filmer som jag sett nu under 2010, även om de i de flesta fall spelades in för åtskilliga årtionden sedan. Och som i inslaget runt musik i inlägget innan tar jag tag i de 20 största höjdpunkterna utan någon särskild rangordning eller annan sortering. När det finns länkar jag till Youtube eller något annat där man kan få se ett litet klipp eller så

Gainsbourg, Frankrike, 2010
YOUTUBE 1 | YOUTUBE 2
Biografier är alltid vanskliga. Att sammanfatta ett liv på ett par timmar låter sig sällan göras utan att viktiga saker fattas eller att det blir väldigt "hattigt". I Gainsbourg lyckas de dock ovanligt bra med att visa historien om Serge Gainsbourg genom hans märkliga och innehållsfulla liv.

Frogs, USA, 1972
YOUTUBE
Klassisk ECO-horror som inte bara innefattar hotet från grodorna. Människor blir även attackerade av ormar, ödlor, alligatorer och inte ens sköldpaddorna går att lita på

EL Topo, Mexiko, 1970
YOUTUBE
Det tog ett tag innan jag tog tag i den här och man får väl säga att juryn har inte kommit tillbaka än med sitt utslag om man säger så. Men hur som helst är det imponerande att en film som har 40 år på nacken fortfarande kan förvåna, förvirra och äckla som El Topo gör.

Attack of the Puppet People, USA, 1958
YOUTUBE
Ond docktillverkare med trassliga relationer i bagaget krymper ner människor och tvingar de att dansa och festa som om det vore 1959.

Soylent Green, USA, 1973
YOUTUBE
I framtiden bor det 40 miljoner människor i New York. Många bor i trappor eller i en övergiven kyrka. Alla äter kex och kvinnor har blivit reducerade till "möbler". Inte en död stund alltså.

The Snow Creature, USA, 1954
YOUTUBE
En expedition bestående av en rasistisk botanist och en alkoholiserad läkare tar sig till Himalaya där de hittar Yetis. De mördar en del och tar med sig en till Los Angeles. Naturen har sin gång. Los Angeles och Yetin fungerar inte så bra ihop.

Zardoz, England, 1974
YOUTUBE
När Sean Connery pensionerade sig från Bond-rollen var det här det första han tog itu med att skådespela vidare i. Connery spelar en vanlig mördare och våldtäktsman i nådens år av 2293 och kommer något på spåren. Han ser lite annorlunda ut än vanligt i flätor och röda blöjor.

Night of the Lepus, USA, 1972
YOUTUBE 1| YOUTUBE 2
Kanske kronjuvelen av all ECO-horror som någonsin spelats in. Människan står öga mot tass med kanske det mest skräckinjagande av alla djur - Kaninen

Sleeper, USA, 1973
YOUTUBE
Innan Woody Allen helt fastnade i "par-i-New-York-som-mår-dåligt-"-facket gjorde han en del mer fantasifulla och minnesvärda filmer. I den här sövs han ner till en operation och vaknar 200 år senare i en värld han inte helt förstår. Men framtidens teknologi baseras fortfarande på stora rullbandspelare och män med polisonger. Framtiden var alltid snygg på 70-talet.

Nuts in May, England, 1976
YOUTUBE 1 | YOUTUBE 2 | YOUTUBE 3
Lite fusk här då, för jag såg faktiskt den här på filmklubb i början av 90-talet, men vilket kärt återseende. Camping har aldrig framstått som så vidrigt på film tidigare, åtminstone inte om man inte campat i närheten av Keith och Candice-Marie.

Rhinoceros, USA, 1974
YOUTUBE
Teaterpjäs från början, här i filmversion men fortfarande en märklig historia om en tillvaro i en stad där människor en efter en förvandlas till noshörningar. Innan de blir noshörningar pratar de mest om att bli noshörningar, och så dricker de en hel del.

Mysterious Island, USA, 1961
YOUTUBE
En samling nordstatssoldater rymmer från ett sydstatsfängelse under amerikanska inbördeskriget i en luftballong och blåser bort över havet till en enligt belägen ö bebodd av jättekrabbor och jättebin bland annat. Snart anländer ett par skeppsbrutna kvinnor som sätter piff på grottan och även Kapten Nemo har ett finger med i spelet.

Logan's Run, USA, 1976
YOUTUBE
Dystopiskt mästerverk om en framtid där människor lever i en stor bubbla, bokstavligen, och ingen tillåts leva efter att de har fyllt 30. Men det finns såklart rebeller, och hopp.

The Giant Claw, USA, 1957
YOUTUBE
En fågel stor som ett rymdskepp uppenbarar sig i norra Kanada. Först attackerar han mest fransktalande skogshuggare men efter att modet växer drar han sig inte för att att attackera vad som helst. Scenerna när han först äter upp Empire State Building för att sedan ge sig på FN-skrapan är inget annat en ren filmhistoria.

Aleksandr Nevskiy (Alexander Nevsky), Sovjetunionen, 1938
YOUTUBE
Sovjetiskt pedagogiskt patriotiskt drama inför det stundande världskriget. Jovialiska ryssar jagar svenskar, tyskar, hunner och ryska flickor med flätor med bakgrund av ett 1200-tal som aldrig har dåligt väder.

The Wicker Man, England, 1973
YOUTUBE
Hedniskt horrordrama på enslig ö. Fick en remake med Nicolas Cage på 2000-talet, men den kan fort glömmas, originalet å andra sidan är en riktigt bra historia, snyggt fotad trots enkla och snåla förutsättningar och otroligt stark och passande musik.

The Alligator People, USA, 1959
YOUTUBE
En man försvinner från ett tåg och hans fru vänder upp och ner på hela 50-talet för att hitta honom. Spåren leder till ett träsk där mystiska experiment utförs och folk blir både gröna och hårda i ansiktet.

The Navy vs The Night Monsters, USA, 1966
YOUTUBE
En expedition som exepiderat sig på sydpolen mellanlandar på ö utanför Sydamerika. I sitt plan har de med sig växter de hittat under isen på Sydpolen. Här i varmare klimat börjar det röra på sig bland proverna vetenskapsmännen har med sig och ingen går längre säker. Även hundar och värmepannor anfalls av de egensinniga träden.

The Mole People, USA, 1956
YOUTUBE
En arkeologisk expedition gräver lite håglöst i en mesopotamisk bosättning när de plötsligt hittar ett sumeriskt tempel på ett berg. Inne i berget hittar de dels ett albinofolk som inte sett folk på tusentals år och dels ett mullvadsfolk som lever i ett masochistiskt förhållande med albinosarna.
Rättframma amerikaner som arkeologerna är, så klantar de naturligtvis till allting.

Tropic Thunder, USA, 2008
YOUTUBE 1 | YOUTUBE 2
Det här något så ovanligt som en lyckad krigs-spoof-rulle från senare datum, och med, håll i er, Ben Stiller i en av de ledande rollerna. Men showen stjäls helt av Robert Downey Jr som gör sin livs roll som plastikopererad svart australiensare med pretentiösa skådespelarprestationer.
Det här är roligt på riktigt. och Tom Cruise spelar sig själv bättre än han gjort på länge.

söndag 26 december 2010

2010 års 20 Bästa låtar


Musikåret 2010 sammanfattas här i de 20 bästa låtarna med utgivningsdatum i år
I vare sig kronologisk eller annan förutfattad ordning. 20 låtar som betydde saker 2010 helt enkelt.

När det finns, så länkas det till Youtube eller Spotify eller annan möjlighet att lyssna direkt

Grinderman Worm Tamer, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
Framtidens gubbrock är redan här, youtube-klippet leder till en live-version som utvecklar vidare albumversionen till fanatiskt gubbiga höjder

LCD Soundsystem You Wanted a Hit, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
Från årets ganska bleka album med karbonkopior på Iggy Pop och annat hittar vi den här pärlan som sätter sig i ben och märg.

Gorillaz feat. Lou Reed Some Kind of Nature, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
Skall man komma undan med att tvinga med Lou Reed på ett stycke cirkuselektronisk ungdomsmusik får man ha en bra låt. Det hade Gorillaz.

Stefan Sundström Kamerasmashing Time, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
Här visas vad skåpet skall stå, Stefan får till en av sina större hymner på många år.

Swans Reeling the Liars In, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
Vacker ballad från helvetes förgårdar. Michael Gira hittar de lägre registren igen på rätt ställen.

Neil Young Hitchhiker, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
Så här murrar man till en elektrisk gitarr så den fyller ett hus, Neil gör upp med sitt förflutna

Nina Ramsby Skärvor ur en Svit, 2010
18 minuter Sonja Åkesson till tonerna av den sköraste och vackraste popjazzen man kan tänka sig. För också tankarna till så vitt skilda källor som David Bowies Low, Mikael Ramel och Frank Zappa

Bryan Ferry Reason or Rhyme, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
Från i stora drag otäckt dåliga Olympia. Men vilket undantag. Överklasspsykedelia.

Robert Plant Monkey, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
Tassande och försiktig Indie-Blues med Rockguden själv i fin form

Godtherapy More than just Friends, 2010
MYSPACE
Lädernunnan somnade in och ur askan föddes Godtherapy. Historien fortsätter.

Håkan Hellström Dom där jag kommer ifrån, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
Året var ju Håkans, och plattan är väl OK, men ett spår stack ut mer än andra med sitt historieberättande om ett svunnet svartklubbs-Göteborg.

Massive Attack Rush Minute, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
Band har tidigare försökt vända ut och in på Bauhaus Bela Lugosi's dead, men ingen har riktigt lyckats förrän nu

Monster Magnet Ghost Story, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
Dave Wyndorf får till ännu en halvballadsrocksång som sitter som ett spett.

The Chemical Brothers Dissolve, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
Kemibröderna fick till det rejält på ett spår på årets album. Det svänger.

David Sylvian Ballad of a Deadman, 2010
YOUTUBE
Släpptes egentligen i ungefär samma version på brorsans platta för några år sedan. Men blev tillgänglig för en större publik i år

The Open up and Bleeds Cut me a Live one, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
Bandet som tagit sitt namn från en av de större låtarna i rockhistorien förfinar sin ljudbild

Mark Lanegan Constant Waiting, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
Från en tributeplatta till Jeffery Lee Pierce från tidigare i år. Bättre än originalet.

Sade Long Hard road, 2010
YOUTUBE | SPOTIFY
En comeback som var bitvis mycket bra, rösten är kvar

Peter Gabriel Listening Wind, 2010
YOUTUBE
Från årets Cover-platta. Peter förstår hur man tar i tu med en Talking Heads-låt

Försäkringskassan En sista överraskning, 2010
HEMSIDA
Ingen låt hade förmågan att fastna så infernaliskt i huvudet i år som denna.
Klicka på damen längst bak i vänstra raden eller på "Ladda hem vår låt"

lördag 25 december 2010

Bortglömda ögonblick från Rocken #5

Jular vi minns: Nirvana firar jul, 1991

fredag 24 december 2010

Julen snurrar

Redo för Julen 2010. God Jul.

onsdag 22 december 2010

Svanesånger


Swans
My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky
Album, 2010

Det excentriska New York-bandet Swans fick ut den här comeback-plattan redan i september tidigare i år, men det är först nu jag tar del av den och det kan vara på sin plats att proviantera på tålamod, vidsynthet och öppet sinne innan man närmar sig det här albumet i vilket fall som helst.

Swans har alltid befunnit sig långt från de breda vallfartsvägarna inom rockmusiken, oftast har de inte befunnit sig på någon väg alls, utan snarare rumlat omkring i en ravin på en nedlagd kyrkogård/skrotupplag långt ifrån all tänkbar redlighet.

Bandet släppte ganska tidigt i sin karriär den klassiska rockuppställningen och gick vidare med oväsen, meditativt mässande och svårdefinierade instrumentbilder i sorgliga psalmliknande stycken alternativt bombastiska äventyr á la Ragnarök möter Lo-fi.

1982 startade resan och 1997 lade ledaren Michael Gira bandet till sista vilan för att nu i nådens år 2010 väcka upp liket igen och tvinga ut det på konserter och även spela in denna nya skiva, My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky

Plattan inleds nio minuter långa No Words/No Thoughts som innehåller mycket slagverk och förvridna kyrkklockor. Man förnimmer sig känslan av en slagverksensemble hemmahörande i en normalstor symfoniorkester som inte fått lön och därför stannat uppe hela natten och rökt svamp och jammat, de är förbannade helt enkelt.

Med en Swans-platta sätts man på prov direkt om man pallar med. När hårdrocksband genom historien med tidens tand uppfattas som harmlösa i sitt uttryck, även när de eldat kyrkor och skriker och gormar och går an, låter Swans fortfarande livsfarliga och helt oförutsägbara, och de gör det även 2010. Det låter elakt och infernaliskt, även om inte alla spår låter som hårdrock från en alternativ dimension. På Reeling the liars in presenterar man sin egen väldigt egenartade version av blues. Blues med ekon från alkoholiserat 60-tal eller ett konstskole-svartklubbshörn av 80-talet.

Det är omöjligt att förstå vad skivan handlar om. Det är religion, självförakt, mysticism, underligheter och dåligt väder i jämna doser. På You Fucking People Make Me Sick bekantar vi oss först med ett poppigt arrangemang i moll med sånginsatser liknade de som Marc Bolan utförde för fyrtio år sedan. Marc Bolan-rösten får snart sällskap av ett barn som olycksbådande sjunger med tills låten bryts av ett annat parti som drivs av ett överstyrt piano accomanjerat av ljudet av ett större fartygsskrov som sakta bryts sönder, ungefär.

Swans är fortfarande inte aktuella för kommersiell radio om man säger så.

Inside Madeline inleds som en Nick Cave-konsert brukar låta avslutningsvis och går sedan baklänges i sin egen utveckling till ett lugnt stycke med stråkar, dock spelas stråkarna falskt och vasst och det mått av oro man känner vid genomlyssningen av plattan vägrar ge med sig.

Eden Prison låter som inget annat än industriell folkmusik. Sammanfattningsvis skulle man kunna presentera ljudbilden som någonstans mittemellan ett mer biologiskt Einstürzende Neubauten och ett mer aggressivt Woven Hand, om man nu måste jämföra, och det måste man ibland.

Man hittar ingen höjdpunkt på nya skivan i höjd med den fenomenala Failure från 1991, men man har en lång otrygg härlig stund med en grupp som fortfarande inte låter som så mycket annat.

lördag 18 december 2010

Stjärndimmigt


Anders Berglund & Vänner
Stjärnklart
Julshow, 2010

Företaget bjuder in till julshow istället för det sedvanliga julbordet och er favoritskribent befinner sig plötsligt på ett ställe han aldrig tänkt sig att hamna på. Det är väl knappast någon hemlighet att hjärtat mitt inte klappar så hårt för schlager, cabaret och dansband av modern art, men nu sitter man här och det är ju en trevlig gest att få göra något innan juluppehållet tar över så istället för att skyffla galla över artisterna i största allmänhet försöker jag mer nyhetsmässigt rapportera händelseförloppet denna rätt besynnerliga kväll.

Kapellmästaren Anders Berglund har åkt runt i landet i 25 år och satt ihop en sorts krogshow i juletid i renodlade konsert- och konferenslokaler och tidigare fått med sig artister som Carola, Eva Dahlgren, Magnus & Brasse och Lill Lindfors för att nämna några.
Konceptet har alltid varit lite mat, lite vin och mycket "show".

Jag tar del av årets upplaga i en kongresshall på Svenska Mässan i Göteborg, en lokal som annars används till EU-toppmöten och andra mer seriösa spektakel. Eventet är helt uppbokat av olika företag som kommer i grupper om 10-100 individer och av vakter bryskt vallas in i garderob och sedan in i specialbyggda bås som varje företagsgrupp har tillgång till. I båset står personal och häller upp ganska surt mousserande vin och som skall drickas snabbt innan män med speciella klockor som de slår i börjar gå runt i lokalen och påtala att det är x antal minuter kvar innan showen börjar. Sedan åker man rulltrappa upp till konsertlokalen under barsk övervakning av vakter i slips och uniform som ser till att ingen har för roligt.
Inne i lokalen är det biografsittning och alla företagsgrupperna är tilldelade en sektion så de kan sitta ihop. Vi täcker upp en halv rad i mittsektionen av lokalen som tar in ett par tusen åskådare. Andra företag har kommit i större skaror. ICA Kvantum till exempel har en hel tårtbit av en sektion längst till höger i lokalen, som en tårtbit på en karta över en riksdagsfördelning ungefär.

På givet klockslag släcks det ner och dramatisk förinspelad musik tar sig ton. En allvarlig stämma berättar i högtalarsystemet att Sarah Dawn Finer har blivit sjuk, men att det finns andra som är på plats. Röstmeddelandet följs av ett powerpointspel på storskärm där loggor för deltagande företag som köpt biljetter swischar förbi. Sektionerna tjuter och piper lite håglöst när just deras logga dansar över skärmen. Förutom ICA finns i hallen representanter för underföretag till Volvo, några olika banker, el-grossister och bostadsbolag bland annat. Stämningen är till en början ganska sval och folk pratar lågt och inte fullt så inspirerat som man kan tänka sig vid det vanliga lokala årliga julbordet på plats på kontoret.

Så här knasigt kan det se ut på julshow

Så sätter det igång. En liten sminkad späd man med hatt hälsar oss välkomna på franska, tyska och engelska och brister ut i en cabaret. Det är Peter Jöback som leker teater med en grupp dansare och bakom honom utkristalliserar sig ett fullskaligt storband och en stråkkvartett. Det blir en del hopp och skutt och mer på olika språk om hur välkomna vi är och ett evigt budskap om att vi skall glömma livet utanför kongresshallen. I numret plockas även kort andra artister fram som jag återkommer till när de får utveckla sig i egna nummer.

Låtarna är arrangerade på så sätt att när en estradör är klar för stunden och lämnar scenen på ena kanten kommer en annan in från andra sidan och musiken glider vidare på nya äventyr. Ur en hög med cyber-gycklare framträder plötsligt Jerry Williams och börjar väldigt otippat framföra en tolkning av Tom Waits Jockey full of Bourbon. Det låter inget vidare, men låtvalet imponerar. Jerry avlöses av Charlotte Perrelli som Jöback innan presenterat som som så het ikväll att hon kanske inte vill ha sina kläder kvar på sig. Det går inte så långt som utlovat men när hon slänger av sig en rävboa slår hon till mikrofonstället så att mikrofonen åker i golvet och slutar fungera. Det dröjer åtskilliga minuter innan ljudteknikerna upptäckt detta och Charlotte ägnar sig åt nån sorts av improviserad dans under tiden. Ett diskret mummel sprider sig i bänkraderna. Spridda rop på hjälp hörs. I slutet av sången får Charlotte en ny mikrofon och kan sjunga av sången.

Efter Charlotte kommer Magnus Carlsson in på scenen, inte att förväxla med den mer etablerade Magnus Carlson, känd från Weeping Willows, utan dansbandspojken och han sjunger olika saker som man fort glömmer. Sen får Jerry komma tillbaka och göra en plågsamt långsam version av Vintersaga, en bra låt egentligen som både Jerry och Monica Törnell firat fina triumfer med förr i tiden.

Jerry Williams bryter ihop en stund i den välbekanta sången Vintersaga

Av och till avbryts det vanliga showandet av inslag av ren dans av gycklarna. De framför bland annat dansprogram utvecklade av Lady Gaga och man kan tänka sig att det är för att de i publiken som är under fyrtio inte skall somna. Men det är ingen som somnar för alla är jättehungriga och vill ha mat men Anders Berglunds vänner har jättemycket kvar att sjunga och dansa om innan det bli tal om paus. Magnus Carlsson sjunger om att han vill komma hem igen och Perrelli håller ett brandtal om vad en hjälte är, "Ni som jobbar på ICA och ni som jobbar i vården, ni är mina hjältar.." säger hon bland annat och det utbryter eufori på ICA Kvantum-läktaren innan Charlotte bryter ut i sin Hero. Hon passar även på att misshandla andra kända sånger med ordet hero i refrängen.

Sen kommer Anders Berglund och berättar att vi får 40 minuters rast och vi får tillfälligt lämna arenadelen och åka rulltrappor ner till mässhallen där maten väntar. I det bås vi blivit tilldelade står tallrikar med kallskuret och väntar på oss. Det finns ingenstans att sitta, men tallrikarna är sinnrikt utrustade med glashållare så man kan äta stående eller om man har tur så får man plats vid ett ståbord. Det kallskurna består av en liten hög med räkor, en rostad fiskboll, några bitar skinka, en ostskalk, något kläggigt som kan innehålla renkött samt ett litet glas med kräm och nötter. Strax innan vi hunnit äta färdigt kommer männen med klockorna som de slår i och berättar att vi skall tillbaka och uppleva mer show.

Charlottes klänningar blir kortare allteftersom kvällen fortlöper

Tillbaka på våra platser framför scenen igen tar vi del av Anders Berglund själv som drar av några låtar och även håller ett tal om hur bra Stjärnklart är. Han drar även en dålig vits.
Kvällens kanske mest bisarra inslag är ett långt mellansnack som Peter Jöback presenterar där han redogör för en rektoskopi han utsattes för då han blev sjuk efter att ha kommit näst sist i en melodifestival för några år sedan. Det är så ohyggligt bisarrt att man inte vet vad man skall ta vägen någonstans. Sen blir det mycket medleyn och 60-tals-låtar, men Jerry gör mitt i detta en kortfattad version av Amy Winhouse rehab som bryter av på ett fint sätt. Magnus Carlsson tolkar The Doors Light my fire på ett sätt som man aldrig kunnat föreställa sig kunna göras och Perrelli drar även av discodängor så ICA Kvantum-läktaren går fullständigt bananas.
Kvällen avslutas med alla stjärnorna på scenen som får konfetti på sig och blombuketter i händerna som ser synkroniserade ut och inköpta av Stjärnklart själva för detta ändamålet.

Grand Finale och se det snöar

Ja, det är ju inte riktigt min grej det här, det står väl ganska klart men med lite bättre mat och bättre utnyttjande av det riktigt duktiga musikerna hade det kunnat bli en helt okej kväll. Om man hade haft med sig nån roligare presentatör i form av en komiker som höll ihop kvällen och skippat de långsamma låtarna och hållit lite tempo hade mycket varit vunnit. Men hur som helst ändå väldigt intressant att ta del av.

söndag 12 december 2010

Sonja Åkesson, tolkad av


Kajsa Grytt, Anna Järvinen, Britta Persson, Lisa Nilsson, Lena Swanberg, Sofia Karlsson, Annika Norlin, Rebecka Törnqvist, Nina Ramsby, Anna von Hausswolff och Frida Hyvönen
Sonja Åkesson Tolkad Av
Album, 2010

Sonja Åkesson var verksam som poet och samhällsskildrare från slutet av 50-talet fram till sin död i levercancer 1977. Hon slog igenom stort med diktsamlingen Husfrid 1963 i vilken hon angrep könsrollerna på ett sätt som aldrig tidigare gjorts i lyrik eller någon annanstans.
Med ett ganska rått språk, allt annat än poetiskt omskrivande, gav hon sin syn på världen inifrån olyckliga äktenskap och andra situationer.

Vara Vit Mans slav.

Vit Man inte tåla slarv. /Vit Man inte tåla stekad Mat. / Vit Man inte tåla Dum mening. /Vit Man får stora Anfall /snubbla barnens pjäxor.

(Del ur Äktenskapsfrågan, 1963)

Åkesson låg helt rätt i tiden och omfamnades av framväxande grupper av feministisk och progressiv art och hennes texter användes både i pjäser och musikaliska föreställningar såsom på skiva som Sånger för kvinnor, Sångbok för kvinnor och Slagdängor såsom på fria teaterscener i uppföranden som Sagan om Siv, Sång till livet och Jag väntar mig inget särskilt med posten, för att ta några exempel. En del pjäser framfördes i radio, andra iordningställdes för TV men blev av olika anledning aldrig genomförda.

Men tyngdpunkten låg på lyriken i sig, mellan 1957 och 1977 publicerade Åkesson ett 20-tal böcker i form av dikt, novell eller visa och hon erhöll Ferlinpriset 1969 samt De Nios Stora Pris 1974.

Efter Åkessons alltför tidiga död tolkades hennes texter vidare och under 80-talet uppmärksammades hennes verk stort genom tonsättningar med Ulla Sjöblom vid mikrofonen. Sjöblom deltog även på Sånger för kvinnor 1971.

Efter 80-talet har Åkesson varit fortsatt uppmärksammad inte minst genom Sonja Åkesson-sällskapet som håller hennes minne levande genom återkommande arrangemang och fortsatt utgivning av hennes dikter. Sällskapet har sin bas på Gotland där Åkesson tillbringade stora delar av sitt liv.

Även om dikterna, pjäserna och musiken gjorde stort intryck på de som var aktiva på 50-, 60- och 70-talet är nog hennes verk relativt okända för yngre generationer, därför kan den här skivan, Sonja Åkesson, tolkad av nog framkalla en ny våg av intresserade, inte minst då den har en så bred samling av samtida kvinnliga estradörer representerade på sig.

11 artister tar sig an Åkessons texter och skapar musik med utgångspunkt ifrån dem. Från botten byggs fundamentet av ett husband med bland annat Martin Hederos, Jonas Kullhammar och Fredrik Sandsten som också var inblandade i projektet Återbesöket. En nyinspelning av Cornelis Vreeswijks dubbelskiva Poem, Ballader & Lite blues 2007. Och precis som den gången är det spontant och lite som man gjorde förr i världen. Det är låtar som ibland sätts på första eller andra försöket, utan någon evighetslång efterdubbning, inspelat på ren känsla i stunden, popmusik i nordiskt moll, eller med jazziga vibbar.

Kajsa Grytt, Anna Järvinen, Britta Persson, Lisa Nilsson, Lena Swanberg och Sofia Karlsson

Kajsa Grytt
är först ut och har valt Utdrag ur Självbiografi (replik till Ferlinghetti), hämtad från Husfrid från 1963 och hon gör det lite lättare för sig genom att Thåström-prata sig igenom texten snarare än att sjunga fram orden. Men det är inte så konstigt då dikten utskriven med lite adekvat luft om sig ändå gott och väl täcker sju A4-sidor. Bandet bubblar försiktigt fram sitt komp så att vi inte missar några av Grytts formuleringar och får mig av någon anledning att likna dem vid ett U2 så som de hade låtit om de funnits 1969.
Grytt följs av Anna Järvinen som tolkar O från Hästens Öga från 1977. En till skillnad från Grytts val en mycket mer kortfattad historia om ro, frid, snö och död och bandet släpper in Reine Fiske på en elgitarr som blivit tilldelad mycket sparsamt med el.

Sedan tar Britta Persson vid och tar sig an Man får göra det bästa av allt hämtad från Dödens Ungar från 1973. Britta tar i lite mer och har med sig en mer tydlig gitarr och ramas in fint av orgel som från en Bob Dylan-skiva samt av soft tvärflöjt. Texten som i stort består av ett uppräknande av ett möblemang i en lägenhet lyckas ändå skapa en viss oro hos lyssnaren. Man går liksom aldrig riktigt säker i Åkessons poesi.

Lisa Nilsson
inleder Monolog från Glasveranda från 1959 som något som låter som trött eftermiddagsTV-muzak, men allteftersom låten fortlöper dras vi in ett riktigt stycke Hasse & Tage-jazz och man slås av hur långt Lisa tagit sig från Mauro Scoccos plastiga folkhemssoul.

Det är som sagt mycket namnkunniga artister på skivan, en del som just lämnat startgroparna i en karriär i full fart och andra som vart med ett tag. Lena Swanberg har jag dock innan aldrig hört talats om men hon ger sig på Två dikter till Ann-Christine ur Situationer från 1957 med gott mod. Hon tycks mycket bekväm med omslag av jazz och hennes mörka röst duellerar ordlöst av och till med basklarinett som får stort utrymme på det här spåret.

Sofia Karlsson har fått till sitt bidrag i samarbete med Martin Hederos och de vänder ut och in på Ja Tack från Hästens Öga från 1977. En varm kofta på de isande tankarna är en rad som håller sig kvar en kall vinter som den här. Hederos excellerar på pianot.


Annika Norlin, Rebecka Törnqvist, Nina Ramsby, Anna von Hauswolff och Frida Hyvönen

Annika Norlin, mer känd som Säkert! eller Hello Saferide är den av artisterna som låter mest som man är van att höra henne. Det låter som närapå en upptempo låt av Håkan Hellström och orden låter självklara i sång när hon tolkar Åkej från Jag bor i Sverige från 1966.

I motsats till den raka popen som Norlin bjöd på så bjuder Rebecka Törnqvist in till en mer avantgardistisk tillställning på sitt bidrag och av någon anledning gör hon det också på engelska. Törnqvist pratar psykotiskt fram Lektion från Hästens öga från 1977.

De flesta spåren på skivan håller sig inom måttliga tidsrymder, därför blir man lite förvånad när man i förväg ser att Nina Ramsbys bidrag sträcker ut sig i hela 18 minuter. Vad har hon tänkt sig här, en egen skiva inuti skivan? Men man blir snart lugn då det är här man här hittar skivans klaraste höjdpunkt. Visst är en del av de andra spåren bra och bandet spelar förnämligt tvärsöver hela skivan, men det är i Ninas version av Skärvor av en Svit ur Situationer från 1957 som hela konceptet med den här skivan faller på plats. Hennes röst rinner ihop med instrumenten som rinnande varm honung på kanderade äpplen. För att inte tala om enorma prestationer på klarinetter och andra blåsinstrument vid sida av de vanliga instrumenten. Det är överdjävligt bra helt enkelt

Anna Järvinen kommer sedan tillbaka för sitt andra inlägg i form en tagning på Ajajaj från Hästens öga från 1977. Och här flyter orden ihop. Utan det medföljande texthäftet hade man vart helt lost. Texten i sig innehåller moment på engelska samt på skall vi säga, barnjoller?

Även Lisa Nilsson får med en andra sång, i Pastell från Glasveranda från 1959 fraserar hon som en Cornelis på tur i 1700-talets Gamla Stan. Det fungerar sådär även om Johan Berthling trakterar kontrabas så det står härliga till.

Näst från slutet i låtlistan hittar vi unga Anna von Hausswolff som spelar oss Öron från Jag bor i Sverige från 1959 och jag kan inte hjälpa det, men jag kan inte med människans röst. Hon inleder med att vissla och det låter mycket bättre. Pianot är väl spelat och bandet runt om gör ännu en solid insats, men Anna låter som en Marie Bergman med panikattack.

Skivan avrundas med Frida Hyvönen som skriker sig igenom Neeeijjj från Jag bor i Sverige från 1966. Och när jag skriver skriker så menar jag, ja, s-k-r-i-k-e-r..
Vid min första genomlyssning här på fullgod volym märkte jag att grannarna i lägenheten ovan min började röra sig i nervösa och hastiga rörelsemönster och jag skulle tro att de misstänkte att allt inte stod helt rätt till under golvplankorna. Likt en lite mer mjukt röstad Diamanda Galás skriker hon omväxlande "aj" eller "nej" i drygt fyra minuter. Man kan bli vräkt för mindre.
Men någonstans är det imponerande också.

Så ännu en god prestation av ett formidabelt husband producerat av Göran Petersson med insatser av lite olika kvalité av de kallade artisterna och med mycket speciella och av och till skrämmande och rörande texter från en annan tid Så nära men ändå så långt borta.

Skivan släpps i formen av en bok med texter och bilder och det finns även möjlighet att lyssna på fem av låtarna på skivbolaget Playgrounds hemsida för skivan

Man kan komplettera lyssningen med en runda med att även lyssna på Lottie Ejebrant när hon sjöng Sonja Åkessons text på sången Ska bli sjuksyster jag, tralala, Youtubelänk
Tagen från Sånger för Kvinnor från 1971 (Och ja, det är hon som fick ihop det med Stig-Helmer i Sällskapsresan)

lördag 11 december 2010

Bortglömda ögonblick från Rocken #4

Lou Reed skriver in sig på arbetsförmedlingen, okänt datum

tisdag 7 december 2010

Berntsson tycker till om Wikileaks

Det här med Wikileaks* är hett just nu. Världen runt förfäras regeringar över de dokument som presenteras för vem som helst att läsa och ta del av. Diplomatiska handlingar, rapporter och korrespondens som förr hölls väl inlåsta i dammiga arkiv och välbevakade portföljer dansar fritt över världens vida webb samtidigt som statschefer tävlar i tafatta försök till att lägga lock på och gapa på censur.

Intressant att notera är att ingen misstror sanningshalten i de avslöjade dokumenten, ingen gapar om lögn och förbannad dikt, inte ens kineserna tycks förneka något om själva innehållet i papiren. Däremot är världens ledande skikt oroväckande eniga om att diplomati alltid skall hållas hemlig in i minsta detalj, likt en faraos gravkrypta under miljoner ton sten skall ingen dödlig kunna analysera, kommentera eller protestera mot gångna handlingar i evighet.

Man kan ha full förståelse för att en diplomatisk förhandling som ej än är fullbordad behöver lugn och ro för att kunna genomföras, en offentlighetsprincip i realtid är inte realistisk.
Men när ett skeende lagts till handlingarna måste det kunna offentliggöras och presenteras i full transparens.

Har fel begåtts måste skyldiga kunna ställa till svars, inte minst i rent kriminella förehavanden och vad som än hänt är allmänheten värd kännedomen om det förgångna.

Än så länge har inte så mycket matnyttigt ur svensk synvinkel presenterats, kortfattat kan man sammanfatta det med att några blådårar vill leka mer med Nato, att Carl Bildt uppfattas som en mellanstor hund av den amerikanska diplomatkåren samt att Mona Sahlin jobbade på att få kriget i Afghanistan att framstå som lite mer sexigt på hemmaplan.

Vad det gäller Carl Bildt skulle det verkligen vara intressant att reda ut hans förehavanden i Lundin Oil och hans direkta del i 10.000 människors död. Lundin Oil/Lundin Petrolium menar ju på att man är ansvarsfria i och med att man lejde lokal personal på plats för att utföra själva dödandet i Sudan och har fräckheten att kalla ivägdrivandet av 200.000 människor från deras hem för "aktiviteter som bidrog till fred och utveckling" (Läs mer på SVT.se)
Här sopas dock spåren igen med militär precision, många aktörer är intresserade av oljan i Sudan, så det finns ett stort gemensamt intresse att inget framkommer, någonsin.

Så än så länge får han sitta i TV och adligt skrocka över sina brister i zoologisk expertis i frågan om vilken hund han liknar mest istället för att få låta svettdropparna rinna över hans bekymrade ansikte när han är i färd med att förklara sin delaktighet i ett massmord som han borde få göra.

Vidare handlar debatten runt Wikileaks just mest om talmannen för konceptet, Julian Assange, och huruvida han gjort sig skyldig till våldtäkt och man kan ju förlora sig en stund i konspirationsteorier om hur lämpligt det skulle falla sig att en huvudperson i den attack på den dolda diplomat-, militär-, och politiska världen som Wikileaks är kan oskadliggöras på enklast tänkbara sätt, mycket bättre än att till exempel mörda honom.

Men egentligen är det helt ointressant, fenomenet med alla släppta dokument är mycket större än personen Assange. Är han en våldtäktsman skall han dömas för det enligt gällande lag, är han inte det, går han fri, inte mycket att snacka om.

Att misskreditera hela Wikileaks-idéen för ett rötäggs skull skulle vara som att förkasta allt arbete Läkare utan gränser gör för ett nöt som inte uppfört sig i organisationens namn, för att göra en liknelse.

*) Länken till Wikileaks är inte konstant, med jämna mellanrum stängs den aktuella adressen ner av amerikanska myndigheter under olika förevändningar, men den går alltid att hitta genom en sökning i en sökmotor. Den får så många träffar att den inte går att lyfta ur systemet hur mycket vissa makter än vill stänga ner den.

onsdag 1 december 2010

Andra tankar

En bit av min väg till mitt arbete varje vardag utgörs av en promenad från spårvagnshållplatsen längs med fattighusån tills ån förenar sig med mölndalsån, genom en gångtunnel under en motorled och sedan utmed kanterna av en räddningsstation och vidare in i hjärtat av det historiska Gårda som endast överlevt i gamla vitsar och sånger som få kommer ihåg.

Idag är Nya Gårda ett modernt kontorskluster av anonyma glas och tegelhus, helt fritt från de fabriker och bostäder som en gång bredde ut sig här.

Men just där fattighusån förenar sig med mölndalsån, vid den gamla träbron med utsikten över fallet på säkert en full meter som ger vattnet från Mölndal lite extra fart innan det trasslar ut sig i Göta älv, just där, får man en känsla av tider som vart, och att vara någon annanstans.

Idag hade vi 12 grader kallt och ett par centimeter krispig snö när jag med knarrande steg gick över bron som vilken dag som helst, vidare ner i backen som leder in i gångtunneln. Här är det vanligtvis ett veritabelt Tour-de-France med dussintals cyklister i klungor efter varandra som tävlar i spänstighet och präktighet, men en kall morgon som den här är det helt tomt, jag har inte ens sällskap av någon annan gångtrafikant när jag äntrar tunneln som är mörk så när som på ett blekt svagt ljus från motsatt håll.

En kort bit in i tunneln ser jag att någon äntrat tunneln från andra sidan, gående liksom jag, eller skall vi säga vaggande.
Som vilken lite stressad morgonperson som helst hade den motsatte flanören först tagit ut sina steg i den för cyklar avsedda filen i tunneln men med ett raskt knyck korrigerat sina steg upp över kanten till korrekt gångstråk.

Bråttom som jag hade fortsatte jag rakt framåt utan att direkt tänka igenom min framfart till mötet i mitten av tunneln var ett faktum. Den motsatte vandraren vek inte en tum utan vaggade självsäkert framåt mot sitt mål på motsatt sida. En del tankar for genom mitt annars alldeles tomma morgonhuvud, "Vad gör han här?", "Varför är han inte rädd?", "hur gick han till väga för att räkna ut att han kunde ta den här vägen för att nå ån på andra sidan istället för att ta sig över den livsfarliga motorleden?", "Har han tittat på folk som gått ner i tunneln och kommit ut på andra sidan?", "Vart är han på väg egentligen?"

Han är ju trots allt bara ca 30 cm hög och har stora platta fötter som inte direkt är anpassade för asfalt. Men han trampar på och vi möts gående i mitten av tunneln. Jag saktar ner även om vi inte riskerar att krocka på gångbanan. Jag håller till höger på mitt håll och han gör lika så från sitt. Vid vårt möte fryser han till en mikro dels sekund och synar mig med sitt vänstra öga noga innan han vaggar vidare med karska steg. Inte ett kvack kommer över hans näbb.
Jag går vidare åt mitt håll och vänder huvudet över axeln flera gånger och ser hans kontur försvinna i tunneln. Han går där med sitt grönskimrande huvud som en Kalle Anka med en grogg i sig och han äger tunneln.

Jag blir tvungen att stanna och se så långt jag kan av hans promenad innan jag måste hasta vidare till det väntande arbetet. Vid tunnelns mynning på andra sidan dyker en kvinna plötsligt upp och stannar helt upp när hon upptäcker den fjäderklädde gångtrafikanten som uppenbarar sig. Han slår inte ner på takten, men vrider huvudet åt hennes håll medan han vaggar förbi henne. Jag kan omöjligt höra vad som sägs mer än kvinnan som börjar jollra och undrar vad fågelkillen gör där, men jag kan svära på att muttrar "ja, och vad fan glor du på då?"