måndag 27 juni 2016

Midsommar 2016 i Lysekil


Den här Midsommarn samlade vi ihop några grabbar och drog till Lysekil.

Google hittade på en video av det hela.

Vi träffade även en mås som var svag för varmkorv. Han åt mest korv av oss alla



fredag 3 juni 2016

En Fredag utan Freddie Wadling


Liemannen har fullt upp i år. Man vänjer sig aldrig och ett tu tre så faller någon annan hjälte. De dör bokstavligt som flugor nu, hjältarna. 

Det kommer närmre dessutom. Freddie Wadling är ju den stora rösten från staden jag bott i hela satans livet. Han har ju vart med på ett hörn hela mitt halv- och helvuxna liv. Vi har dessutom träffats några gånger. 

Jag gick igenom ganska grundligt hur jag snubblade in i Wadlings värld när jag recenserade Blue for Twos comeback-platta 2012 så jag behöver ju inte dra hela den historien igen men kort så hittade jag Freddie i det klassiska radioprogrammet Lilla Bommen/Bommen som förgyllde söndagskvällarna under andra halvan av 80-talet och runt 1986 så öppnades helt nya världar musikaliskt förbi mainstream-träsket med alla sina alternativa yttringar för mig. Genom Blue For Two hittade jag till allt det andra; Cortex, Liket Lever, Lädernunnan och senare till grejer som Fläskkvartetten, Mobile Whorehouse och såklart Freddies solo-grejer. 

Han verkade aldrig må bra Freddie men gudars vilken musik han gav oss och vilken röst. I sitt läger helt ojämförbar med någon annan svensk. Från mildaste vackra till fulaste fräsande. Ingen sjunger blues som Freddie Wadling så att säga. 



Trots ständigt i något mentalt eller fysiskt sjukdomstillstånd så ångade Freddie på. Han såg klen ut redan för tjugo år sedan men fortsatte sjunga starkt trots degenereringen. De senaste 10 åren satt han mest med käpp i högt hugg och plirade. Men som det lät. 

Jag såg honom live ett par alldeles för få gånger. I Blue For Two i olika lokaler runt om i Göteborg. Alltid vass. Skärpan i sången var alltid slående även om han själv gav intrycket "förrymd" i sin uppenbarelse. Jag sprang även på honom själv i en del andra sammanhang. 

Någon gång där runt 1988-89 eller när det kan ha varit försökte jag och min dåtida kompis Glenn ta oss in på en medlemsfest på anrika lokalen Valvet på Första Långgatan i Göteborg. Det var en sån där fest de sålde starköl på och det var en väldigt strikt gästlista. Vi stod inte på den men Glenn hade en plan. Han hade spelat trummor i något sammanhang där veckan innan och planen gick ut på att vi skulle hämta någon fotpedal från trumsetet som hade blivit glömd. En stark plan verkligen. En godmodig vakt stod bastant med armarna i kors mitt i dörren och vek sig inte en tum. Det var ingen trängsel, alla bjudna gäster var redan inne på festen och det var bara Glenn och jag utanför som dividerade med vakten. Han tog det med ro och lyssnade tålmodigt på Glenns alla fantastiska argument om varför vi skulle komma in på festen men nekade glatt trots alla utläggningar. Efter en stund valsade en person ut i en liten hall som fanns just bakom vakten. En hall som ledde in till själva lokalen. Det var Freddie Wadling som slog sig ner på en pall. Rökte och tittade rakt ut i luften. I sin då sedvanliga randiga tröja och MC-jacka på sig. Efter en stund började han intressera sig för dialogen i dörren. För varje fantasirik anledning till varför vi skulle få komma in som Glenn hittade på så skrattade Freddie högt och ljudligt. Han skrattade gott. Efter ett tag gav vi upp och lommade vidare någon annanstans i Linnéstan och konstaterade att vi inte kom in - men vi blev iallafall utskrattade av Freddie Wadling. 

Några år senare hade jag anställning i disken på Systembolaget på Andra Långgatan (där Netto ligger nu) Det kom ofta in semi- och riktiga kändisar och handlade dryck. Ibland hälsade Freddie på oss. Jag kommer speciellt ihåg två tillfällen med som inträffade ungefär med en veckas mellanrum. Det första tillfället uppenbarade sig Freddie i en stor starkt urtvättad Musse Pigg-tröja, det kvarvarande håret på sidorna åt alla håll,  jätteglad och lindrigt nykter. Jag hämtade genast en flaska med hans favoritdryck på den tiden. En vecka senare var han tillbaka igen. Nu hade hade han rakat av sig allt hår och även sina ögonbryn och kom klädd i en dracula-cape med hög krage. Han var ilsken och nykter och fräste fram sin beställning. Jag serverade honom lika glatt hans dryck of choice. Vad han beställde? Ett helrör Brännvin Special. (artikelnr 139 i Systembolagets system)

Några år in på 00-talet fick jag tillfälle att byta några ord med legenden. Vi hade tagit oss till klassiska restaurangen Jord på Magasinsgatan (Eller om det var Klara, det låg i samma lokaler som Jord innan det flyttade hursomhelst) De hade byggt upp ett litet vardagsrum på scenen där utvalda personer fick ha som en liten hemmafest och lira plattor osv. Den här kvällen var det Freddie och jag tog tillfället i akt och slog mer ner i soffan och fick prata lite.


Freddie var på ett utmärkt humör. Han hade enligt tidningarna slutade dricka helt nu men den stunden jag hängde med honom hällde han i sig ovanligt många starkspritdrinkar för att vara en person som slutat dricka. Vi pratade om musiken som han valde att spela på grammofonen de ställt upp till honom i "vardagsrummet". Freddie gillade att prata om det och vräkte namn och referenser över mig. Det handlade mycket om Voodoo-blues av den mindre kända sorten ifrån och runt omkring New Orleans genom världshistorien. Jag kommer inte ihåg ett enda namn han pratade om. Vad jag kommer ihåg var att det var som att prata med en varelse i bomull.  Det här är nog den mjukaste människan jag träffat någonsin och det var så roligt att han var så lätt att ha att göra med. Hade han vart på det där ilskna dracula-sättet som jag nämnde tidigare kunde det nog ha satt sina tråkigare spår.  Av anledning kommer jag att tänka på Rod Stewarts historia om när han fick träffa sin idol fotbollsspelaren Henrik Larsson och konstaterade att det var den tråkigaste människa han träffat i hela sitt liv. Så fick inte jag det. Jag fick några minuter med en stor människa. och mjuk. 

Nu är han inte med oss längre. Mycket sorgligt. Men hans musik lever vidare. En höjdpunkt i karriären (bland många!) är baksidan på singeln Into The Dawn från 1988. Här tryckte Blue For Two in tre livspår från en avskalad konsert i Stockholm i februari samma år. Han gör sig så fantastiskt bra här. Uppbackad av duo-partnern Henryk Lipp på sagolikt piano. 6 minuter magi som alltid står sig.