fredag 20 oktober 2017

Nick Cave i Globen - 2017


Nick Cave & The Bad Seeds
Konsert, Globen, Stockholm, 18 oktober 2017

Jag skrev rätt friskt om Nick Cave förra året. Om skivan Skeleton Tree och den ackompanjerande långfilmen One More Time With Feeling. Om hur det bet hårdare än något annat det året. Hur filmen och skivan trasslade in sig i sinnet under skinnet lång tid efter att bilderna slocknat på bioduken och musiken klingat ut ur högtalarna. Den sorgliga historien efter Nicks sons Arthurs frånfall och detta fantastiskt vackra och starka som kom ur detta vidrigt tragiska. Man skulle inte kunna tro att det går att toppa, att låta sig få invecklas mer. Men man kan det. Man kan gå och titta på fanskapet Live också. En dimension till.

With my voice
I am calling You

Biljetterna är köpta sedan ett år tillbaka.  Många gånger har tittats på de i inboxen att de ligger kvar där. Sedan uttryckta på papper för sakens skull. Lagda i mapp. Sparade.

Fanskapet Nick Cave fyllde sextio år tidigare i höst. Han kommer till Stockholm i hösten med sina senaste sånger och en bunt klassiker. Han har med sig sitt band. The Bad Seeds. Han må ha tappat bort den ikoniske Blixa Bargeld och den tidigare hårt arbetande kapellmästaren Mick Harvey. Jag noterar även att pianisten Conway Savage är ersatt av Iggy pops trummis Larry Mullins som släppt trumstockarna till förmån för en placering i ett landskap av retro-klaviaturer upp till höger på scenen men det kommer att visa sig fungera ändå. Thomas Wydler styr upp de vanliga trummorna, Jim Sclavunos bankar på andra saker som marimba, klockspel, vibrafoner och andra saker som låter. Ofta står han beredd med hammare för att lägga något centralt klock-ljud. Bakom basen står Martyn P. Casey stabilt och lägger ut de tjocka tonerna. Relative nykomlingen George Vjestica styr upp växelvis akustisk och elektrisk gitarr och sist men inte minst springer yrbollen Warren Ellis mellan fiol, elektrisk gitarr, flygel eller sitter med en mini-moog i knät,. Alla sjunger med.

Nick kommer till Globen av alla ställen. Sånt här skall man inte se på globen tänker man och minns den så lämpligt inramade konserten på Cirkus i Stockholm 2001. Ett ställe som skapat för Nick och dåliga frön. Nädå, det här kommer att funka det också visar det sig.


Vi går ner på parkett i god tid. Det ser lite illavarslande glest ut till att börja med men det fylls på efterhand. Det är inte en full glob men vi är åttatusenfemhundra förväntansfulla själar på plats. Vi tar Warrens kant till höger från publikens håll sett och det blir en bra placering. Så där en fem led fram till scenkanten. Lagom mitt i händelsernas centrum men ändå så man kan andas.

Konserten inleds med surrande analoga keyboardljud med kuslig fiol infälld. En efter en faller fröna ut på scenen. Sist Nick som genast tar tag i ett starkt stycke från senaste plattan och vi är igång.

Det klipps tre låtar på raken från Skeleton Tree; Anthroscene, Jesus Alone och Magneto och hur fantastiska dessa än är på skivan så växer de än mer här. Orden slår in i bröstkorgen. Yrsliga toner och surr och fiol sveper in hela isladan  i en stämning som sitter hela kvällen. Sen tas tempo och temperatur upp i Higgs Boson Blues. Låten som växer ut till ett veritabelt monster i live-versionen.

Can You feel my heart beat? 
Boom-Boom-Boom 
Can You feel my heart beat? 
Boom-Boom-Boom

Nick ränner runt på scenen som en speedad geting. Han är närmast omöjlig att ta kort på. I ständig rörelse. Han har dels scenen att springa runt på och dels har det byggts en ramp högt bakom kravallstaketet just mot publiken där han gärna hänger över, hållen av publiken som i ett påbörjat stiliserat Stage Dive. Han pekar och sjunger versrader rakt in i ansiktet på enskilda delar av publiken. Viskar, skriker och sjunger och det har aldrig låtit bättre. Han hamnar ofta i en bukett utsträckta händer som likt anemoner söker sig mot honom en bit upp.



På det här kommer ett set 80-tals-låtar. Nicks 80-tal är lite brutalare än andra artisters verk från det här årtiondet. Jag vet inte hur många gånger jag återsett From Her To Eternity i olika videoklipp med hemmastereon inkopplad eller i de bra hörlurarna men inget slår att få se och höra det rakt framför sig på lokal. Det är som att bli överkörd av ett tåg. På ett bra sätt. Sedan över i Tupelo på samma sätt och det bara fortsätter. Stillsamma saker från senaste skivan växlas med äldre utbrott. Red Right Hand är inget annat än magnifik och allt badar i varmt rött ljus. En hårdför snubbe strax snett framför mig som hittills verkat relativt oberörd bryter ihop totalt under Into My Arms och får tröstas av sin fru. Det är sånt man bara ser på såna här konserter. The Mercy Seat som typ spelats på varje konsert sen 1987 låter fortfarande taggad. Hur är det ens möjligt. Det är bara att ta in. Publiken är stillsamt hänförd, många fast i sin egen upplevelse med händerna sträckta. Det är som religion med ett syfte. De flesta är ändå rätt lugna. En lurvig stenad snubbe med troligt ursprung från en stor ö mellan indiska oceanen och stilla havet tränger sig lite dumt men hittar i likasinnade längre fram och bildar en mindre hysterisk enklav som gör sin grej på sitt håll.


Är allt lika bra? Nja, några smågrejer. The Ship Song inleds med ett fantastiskt fint intro där Warren Ellis får extra-briljera på fiol men slarvas bort något sen. Nick har satt sig vid flygeln men borde tagit den rätt och slätt på mikrofon vid scenkanten istället. The Weeping Song saknar förstås Blixa i duett-delen men trasslas till något av Nicks klapp-övningar som blir lite utdragna, Han är väldigt sugen på att höra oss flamenco-klappa i händerna just till den här i kväll. Distant Sky bjuder på en förinspelad Else Torp som projiceras på storbild bakom scenen när hon sjunger sin del av låten från skivan.  Här kunde man väl bjudit in lokala sopraner på respektive konsert i varje stad som hade fått sjunga den istället. Det hade nog inte vart svårt att hitta kandidater till att sjunga det. Tänk ett gästspel i Stockholm av Malena Ernman till exempel. Detta är dock små små invändningar. Allt annat sitter så där löjligt bra att man blir trött i mungiporna mest hela tiden.

Har man tjuvkikat lite på klipp från tidigare spelningar från den pågående turnén så känner man igen att publiken bjuds upp på scen i extranumret Stagger Lee och Nick tar tillfället att leka sekt med sina lärjungar på scenen i rent bibliska proportioner och ja, vi får extraversen om hur det går för djävulen själv när han dyker upp. Trots allt stoj och glam på scen så sitter text och musik precis som det ska.


Avslutningsvis får vi titelspåret från Push The Sky Away i en tät tät version. Publiken på scenen har anmodats att sätta sig ner så vi ser bandet bakom igen. Det är något väldigt rörande att se kulturtanter, hårdrockare, gamla punkare och vanligt folk sitta och putta bort himlen framför sig i synkrona rörelser ledda av den dystraste och roligaste sektledare man kan tänka sig.

And some People say It's only Rock and Roll 
Oh but It gets You right down to Your Soul 
You've gotta just keep on Pushing 
Push the Sky Away



Även om det fladdrar av blixtrar här och var och Nick ändrade texten i Red Right Hand till att handla om smarta telefoner på ett ställe som en pik på apparaterna som vänds mot honom hela tiden så är det ändå som någon sa, det är så bra att folk glömmer att fotografera. Jag glömde inte, men det var svårt. Jag fick dock med en liten snutt på The Mercy Seat enligt nedan. Var du inte här? Åtgärda det nästa gång Nick kommer till stan. Du kommer inte att ångra det.


måndag 11 september 2017

Vi tittar på The Doors (Tribute) - Peace Frog


Peace Frog (The Doors Tribute Band)
Konsert, Bengans Fik, Göteborg 7 september 2017

Vad roligt att få se ett coverband med något vettigt att spela. Nog för att klassikerna bet bra. Break on Through, Light My Fire, Strange Days, Back Door Man, People are Strange, Love Me Two Times, Love Street, The Crystal Ship, Riders on The Storm mm men ändå blev det starkast när de spelade hela The End i sin helhet. Inklusive alla de fula meningarna på slutet. Jag kastas tillbaka till lika delar vilda villafester i tonåren som rakt in i Apocalypse Now

Peace Frog heter bandet.


Det är 50 år sedan The Doors släppte sin första platta.

Delar av tributebandet Peace Frog har också uppnått en viss ålder

Det är svårt att göra Jims sång på ett rättvist sätt men det låter ändå bra.


Jag fångade några korta stunder från den goda kvällen:




tisdag 29 augusti 2017

Billy Bragg på Pustervik 2017


Billy Bragg
Konsert, Pustervik, Göteborg, 27 augusti 2017

Hårt turnerande Billy Bragg gör ett nedslag i hamnstaden Göteborg och självklart är vi där.
Han kallar det Solo men har en snubbe med sig på kompletterande gitarr och växelvis steel guitar.

Det är en smått kokande stämning i lokalen med en skön blandning popnördar, kulturtanter och strejkglada hamnarbetare en god stund innan Billy tar scenen.


Vi inleder dock med en uppsamling på Jerntorgets Brygghus där en del vitaminer intas först.

Sen knallar vi över Järntorget som i daglig skrift stavas med Ä till Pustervik på andra sidan.


Billy har ordnat med en lokal backdrop som vi hinner beundra innan spelningen drar igång.  Det är en fana från Hamnarbetarförbundet som befinner sig i en trasslig arbetsmarknadskonflikt i Göteborgs hamn sedan en tid tillbaka. Billy är alert på såna här grejer och kommer flera gånger under kvällen att återkomma till detta. Han berättar vid tillfälle rört om hur just hamnarbetarna här visade sympati med sina kollegor i Liverpools hamn när de hade sin stora konflikt på 90-talet. Det är inga yviga lätta gester. Billy ger konkreta exempel på vad som händer när man släpper in outbildad oorganiserad lättköpt personal att arbeta sida vid sida med sina mer erfarna kamrater i en sådan farlig miljö som en hamn. Hur säkerheten riskeras direkt vid en enda svag länk och vidare om andra risker när en rovgirig näring lämnar rimliga uppgörelser om lön och arbetstid för att tjäna in den sista kalla kronan i ett kortsiktigt vinsttänk.


Vi får förstås en massa musik också även om Billy gärna brer ut texten i långa tal mellan låtarna om miljön, flyktingkatastroferna i världen, Brexit och förstås om Trump. Han spelar flera Woody Guthrie-låtar och drar intressanta paralleller om hur man behandlade arbetslösa på 40-talet som sökte lyckan i Kalifornien (alltså interna flyktingar i USA) med vad som händer i lägren i utanför Calais i Frankrike till exempel.

Förutom det rent politiska så dignar Billys låtkatalog av kärlekslåtarna också och han blandar fint under kvällen med gammalt, smågammalt och alldeles nytt som han just släppt bara på Spotify (en låt i taget i månaden fram till jul är det tänkt att bli)

Vi får gamla klassiker som Sexuality, Levi Stubbs' Tears, Between the Wars och en fint taggad Accident Waiting to Happen där Billy så fint på egen märkliga cockney fräser "You're a dedicated swallower of fascism" i verserna precis som man vill ha det.

Det är som sagt en fin och varm stämning i lokalen fram tills att en grupp tjocknackade djupt berusade unga män tar sig fram i publikhavet och beter sig ganska störigt i största allmänhet.  Billy är genast på de och skäller ut de friskt från scenen, han har ögonen på de direkt. De visar sig dock inte vara några högerspöken som tagit sig in och skall bråka utan bara lite väl förfriskade hamnarbetare som ville fram och hälsa på Billy. Det ordnar sig och varje gång Billy nämner "Dockers" eller "The Union" under den resterande hörs högljudda bröl och skrik från gruppen i mitten.

Billy hinner även med att kommentera sina egna kunskaper på gitarr. Han berättar om sin son som under sin uppväxt trodde att hans pappa kunde spela allt som fanns i musik på gitarr och hur han sjönk i aktning när han fick backa på att visa sonen hur gitarrsolot i The Only Ones Another Girl, Another Planet gick till. "I'm not that kind of guitar player, son.." Han kunde dock reparera något av skadan när han förklarade att han kunde spela allt som Ramones någonsin gjort.




Mot slutet blir feelingen tätare och finaliseras i en majestätisk There is Power in a Union och så det ofrånkomliga extranumret New England där han släpper sången i långa stycken då publiken kan den lika bra och sätter refrängen på ett styvt sätt. Han slänger in den extra versen tillägnad Kirsty MacColl som han skrev till henne då hon fick en hit med den på egen hand något år efter att han släppt den själv och Kirsty dog ju så tragiskt i en badolycka redan år 2000. Här blir dock låten en fin hyllning till henne och en fin punkt på en stark kväll.

Jag fångade några få sekunder i video på fina Must I Paint You A Picture? som han deklarerade som en låt för "Softies" som även hårda "Lefties" kan lyssna på om det är så.



söndag 6 augusti 2017

Ögonblick från Semestern 2017 #10 Tjörn


Ögonblick från Semestern 2017 #10 Tjörn


Den sista skälvande semesterhelgen tillbringar vi delvis på ön Tjörn så där en en bit upp i Bohuslän från Göteborg sett.

Vi tar oss till skulpturparken i Pilane och hänger en del i Skärhamn City.

Utställningen är vackert utspridd bland kullarna på Tjörn och det stora formatet på många saker gör sig gott i det karga landskapet. Här och där går får och äter gräs. Det är såna får som är väldigt lika sådana som vi känner igen från Shaun the Sheep men de här har grå istället för vit päls. I övrigt mycket liknande och trevliga.

Porten till Tjörn

Platsen Pilarne innehåller även ett fornnordiskt gravfält.

Franske Veilhans verk Michael

En ur en svit människoharar i stål

Verket heter Introspective och är gjort av Sophie Ryder

Syrian Horse av Mohannad Soleman

Ibland var det svårt att få bort människor ur bilden

Ten Seated Figures, Magdalena Abakanowicz

Luke, Tony Gregg

Högst upp hittar man ett monumentalföremål

Först måste man dock störa en del får mitt i lunchen. Den här äter gräs.

Det blir lite som att gå omkring i ett skivomslag

Anna av Jaume Plensa

Vi hinner med lite Skärhamn också, här är Akvarellmuseet. 

Läget vid södra bryggan i Skärhamn

fredag 28 juli 2017

Henrik Berggren på Liseberg



Henrik Berggren
Konsert, Liseberg, 2017-07-21

Går på konsert så här mitt i sommaren. På hemmaplan. På Liseberg. Ser Henrik Berggrens återkomst. Henrik som hade stora framgångar med Broder Daniel vad som nu känns för länge sedan även om det var ett 90-tal som är just bakom knuten.

Jag minns Henrik från svartklubbarna runt Järntorget och i Haga i det tidiga 90-talet. Han valsade ofta omkring för sig själv framåt småtimmarna och vi blev ytligt bekanta. Han var några år yngre och en märklig liten man. Min dåvarande flickvän refererade till honom som "maskoten" när vi fick syn på honom och han var ofta glad om än lite dimmig på substanser. Vid något tillfälle gick vi till den numera nedlagda bensinmacken vid Järntorget och handlade rökverk en tidig morgon efter någon svartklubbsexcess och blev sedermera ivägjagade av personalen då vi tände upp medans vi fortfarande var kvar på macken. Vi sprang skrattade därifrån.

Något år senare berättade han att han hade ett band på gång och ville att vi skulle komma och kolla på någon tidig spelning som vi såklart inte gjorde. Vi hade väl nåt annat för oss. Sen rullade det på. Musiken till Fucking Åmål och Broder Daniel slog igenom. När jag sprang på honom igen var han sällan själv utan hade fått klasar av beundrare efter sig. Alltid lika trevlig och pratsam och kom oftast fram själv och babblade även om jag knappast tror att han kom ihåg vad jag hette och så vidare.

Sista kvällen vi sågs var en dionysisk kväll på gamla Klara på Victoriagatan där vi hamnade med bandet på den lilla avsatsen ovanför baren där det fanns ett par enstaka bord med utsikt över lokalen. jag satt mellan Henrik och gitarristen Anders Göthberg som så sorgligt skulle ta livet av sig några år senare. Bandet höll hov och delar av gruppen ägnade sig av någon anledning med att ta sönder ett element på väggen under våldsamma former. Personalen lät det bero och kom lugnt med sopkvastar och sopade upp resterna av elementet. Broder Daniel hade kommit till en punkt då de kunde göra lite vad de ville.

Sen la ju bandet ner efter det sorgliga självmordet och med undantag av en enstaka avslutningsspelning på Way Out West har det vart tyst om Henrik och de andra tills i våras då Henrik släppte sin första solo-platta som han nu turnerar runt med.

Konserten i den ljumma sommarkvällen inleds med starka Hold on to Your Dreams som också inleder skivan. Ljudet är som alltid på nöjesfält alldeles för lågt men det som hörs låter gott.
Redan som andra låt släpps Broder Daniel ut i setet också i When We Were Winning och så där håller det på, av och till är varannan låt en gammal 90-tals-klassiker och varannan låt en ny.

Publiken är lagom euforisk. Vi är 13000 på plats och även om de flesta är några år yngre än mig så har även den demografiska gruppen växt upp och hysterin är inte lika total som då, på 90-talet. Ändå är det en fin kväll med fet allsång och starka leenden och skratt överallt. Det skrattas också gott åt Henrik som i mellansnacken konstant refererar till publiken som "Mina barn..".

Bandet är lysande. Mattias Bärjed (känd från Soundtrack of Our Lives och filmmusikskapande) spelar den rena fina sologitarren. Thedor Jensen (som ingick i Broder Daniel och The Plan bland annat) styr upp den andra gitarren. På bas hittar vi Joel Alme. Henning Fürst (känd från Tough Alliance) spelar keyboards och tamburin och trummorna rattas av Nino Keller (känd från Caesars Palace/Teddybears, bakom Håkan Hellström etc.)

Man behöver inte gapa "Spela Shoreline" på en sån här tillställning för den kommer efter ett tag som ett rinnande vatten förstås. Vi hör även grejer som I'll be Gone och Whirlwind som var ett tag sedan man hörde alls. De nya låtarna ligger väldigt nära de gamla klassikerna. På skiva hörs en del Union Carbide-liknande ekande akustiska gitarrer och de hörs inte den här kvällen men det låter ändå klockrent.

Sista låten blir min favorit. Work. Vet inte om de här killarna nånsin haft ett vanligt jobb och förstår hur fint texten ackompanjerar klassiskt löneslaveri men fint är det. Bra kväll.












torsdag 27 juli 2017

Ögonblick från Semestern 2017 #9 Gränna


Ögonblick från Semestern 2017 #9 Gränna


Vi hinner även med ett tillslag i småländska Gränna där vi promenerar den gatan som finns där och tittar på polkagrisar. Större delen av tiden ägnar vi dock åt André-utställningen på Gränna Museum.
Det är en minst sagt svalkande upplevelse denna knallvarma dag.

André fick ju för sig att åka luftballong till Nordpolen. Och det gick ju sådär. Ett fascinerande misslyckade hur som helst och en stark utställning med många föremål och bilder från resan.

En gräsmatta i centrala Gränna

Grännas kyrka

André och hans reskamrater. 

En brevduva i tjänst

En isbjörn

Här har man dödat en isbjörn. Det var inte så käckt att äta sådana, men inte mycket att välja på.

Den ikoniska bilden på ballongen som just tagit land för sista gången.

tisdag 25 juli 2017

Ögonblick från Semestern 2017 #8 Visingsö


Ögonblick från Semestern 2017 #8 Visingsö


Vi tar oss en sväng söderut från vår bas på Östgötaslätten till historiskt intressanta delar av Småland. Genom Gränna ut på färja till Visingsö som ligger där som kastat av en jätte i södra Vättern. Enligt legenden skapades ön av jätten Vist när han kastade ut en tuva i sjön för att hans fru skulle ha något att kliva på när hon tog sig över Vättern. Vist, som själv bara behövde ett steg för att komma över sjön, står i dag staty med Visingsö i händerna vid E4:an i höjd med Huskvarna.

Vi hyr cyklar och tar oss till motsatt sida om färjeläget där vi hittar en strand man får ha helt för sig själv. Säkert 2 kilometer stenstrand utan en människa på. Sedan dricker vi och äter gott i en trädgård i Framnäs och tittar noga på Visingsborg. En 1600-tals-fastighet som är härligt bevarad.

Ingången till Torps Brygga. Ett litet paradis vid vattnet

Strand helt för sig själv

På andra sidan ser man Västergötland

Ute på själva Torps Brygga

Mer Beach-bild

Pink Floyd-fasoner på åkrarna

Mys-jazz ur fönsterna, humlor som surrar, jo funkar.

En bira sitter bra i trädgården

Vi tar oss en god titt på Visingsborg. Ett slott som började byggas 1570

Det är bara en del av slottet som står kvar men det står bra

Undersöker ett valv

Släkten Brahe huserade här på 1600-talet och 1718 brann det friskt här

Skivomslagsfotograferingsläge

Och där kommer båten som tar en till fastlandet igen