torsdag 31 januari 2019

Best of Ennio Morricone - En helg i Norrköping


Best of Ennio Morricone
En tribute-konsert under ledning av dirigenten Marcin Wolniewski
Louis De Geer konsert & kongress, Norrköping 27 januari 2019

Vi tar oss en längre helg och åker till Peking. Östergötlands mörka hjärta, Norrköping.

Det fanns tankar på att se Ennio Morricones sista turné men med tanke på Globen som arena och vettiga biljetter som hann ta slut tog vi istället budget-alternativet "Best of Morricone" som utspelade sig samma kväll som Ennio lirade i Stockholm på det lokala konserthuset i den mindre staden.

Det vi ser är en italiensk-polsk gruppering på över 100 individer på allehanda instrument av symfonisk eller konventionell band-typ, eller som del i en stor kör.

Bakom sig har de en stor bildskärm där filmklipp visas och den här showen fokuserar helt på Ennios bildrag till filmmusiken. Han har ju ändå gjort scores til obegripliga över 500 filmer genom åren och är still going strong.

Föreställningen är riktigt bra och jag blir lite förvånad över att om vi ändå får de mest kända styckena från de välbekanta spaghetti-western-filmerna från 60-talet så smits det emellan med en hel del annat också. Ennio har ju mestadels tonsatt mer reguljära dramafilmer ofta av kriminal typ men är ju ändå mest bekant för de flesta genom Sergio Leones Western-filmer.


Ljudet är mycket gott. Den svåra balansen just att få till ett normalt trumset vid sidan av klassiska slagverk är vanligtvis ett omöjligt uppdrag även i specialbyggda konserthus. (Minns en groteskt dålig inledning av Weeping Willows i Växjö konserthus där just trummorna inledningsvis lätt vedervärdiga ljudmässigt) För att inte tala om hur det ekar i en hockey-arena.

Alla små och stora märkliga instrument hörs förträffligt och det är roligt att leta i synen på scenen vem som spelar någon märklig flöjt eller solar loss på någon form av bleckblåsinstrument.

Vanlig akustisk och elektrisk gitarr smiter fint in i ljudbilden och kören ångar på starkt längst bak. Ennio skriver musiken så att alla har att göra. Utom damen på harpa då som inte har full sysselsättning under kvällen. Men ändå, en stor jävla harpa har de så klart släpat med sig också.

Det är närmast omöjligt ens för ett fan att ha tagit del av all musik som Ennio komponerat och jag själv hör flera stycken från filmer som är helt obekanta för mig. Allt låter dock starkt känslosamt eller lätt groove-svängigt den propra looken som orkestern har till trots.


Allra starkast blir det dock i den klassiska L'Uomo Dell'Armonica eller The Man with the Harmonica som anglofiler helst känner igen den som. Munspelssnubben får till tonen helt och det är rysningar över hela publiken.

Även om det här inte var Ennio och att orkestern hade mer oväntade polska inslag än utlovade italienska så är det här en riktigt sevärd och stark föreställning. I filmklippen värjer man inte för de mest sadistiska inslagen och vi ser scener med tortyr, barnfamiljer som arkebuseras och andra våldsamheter som ramar in den stämningsfulla musiken väl.

En liten skvätt film här från klassiska  Le Clan des Siciliens, från början släppt som film och på skiva 1969






Att åka till Norrköping annars är som mildare variant av morbid-turism. Även om man har rensat upp i sina gamla centrala industriområden och fyllt husen med museer och allehanda aktiviteter och att man ser att på skyltar i staden som ändå klockar in på 100.000 i befolkning att de har etablering av kända arbetsgivare som har lokal representation här så är det som att hela stan har gett upp på något sätt.

Man märker det redan när man kliver av tåget på stationen. Det är som att staden hälsar en med en trött suck när man hastar på i riktning mot stadshotellet. Det märks ännu tydligare när man är här om sommaren då parkerna frekventeras av landets mest håglösa tiggare och påtända arbetslösa individer. Det är något djupt sorgligt och fascinerande på samma gång. Med sina vackra stenhus och smalspåriga spårvagnar och sitt förflutna är staden ändlöst mer intressant och själfull än till exempel grannen Linköping men ändå så döende.

Jag försöker få ihop en varm korv vid halv sju på lördagskvällen men allt som inte heter McDonalds har precis stängt. En lördagskväll, lönehelg. Helt dött överallt. Jag lyckas till slut hitta en öppen pressbyrå och beställer en korv som rullat många varv på sitt galler. Äter den gående hemåt hotellrummet och möter bara någon enstaka människa på väg hem från något sent jobb eller några klasar invandrarungdomar som hänger i hörn utan mål och mening. Göteborg känns överlag som downtown Manhattan i jämförelse med det här.

Lite bilder från staden










fredag 4 januari 2019

Skiv-året 2018


Lite senare den här gången på grund av sjukdom men här är rapporten om 2018 års bästa skivor
- När Berntsson väljer.

Det har vart ett rätt klent år albummässigt. Inget jätte-år rent generellt och nedan redovisar jag en större del i singlar och EP's snarare än rena album. Jag skippar även att redovisa de rent usla insatserna den här gången.  Fokuserar på det som var något att ha.

Först ut en bunt singlar. Fristående från albumsläpp, i några fall en förstkommande låt från kommande skiva under 2019, annars släppta för sig själva.


Lana Del Rey - Venice Bitch

2018 blev året då jag jag lyckades förstå Lana Del Rey - Åtminstone i en låt.
I somras släppte hon två enstaka singlar och den här är bra. Tidigare har jag inte riktigt förstått, mest hört vanlig kommersiell list-musik med en tunn fernissa cool rock på sig (Lite bleka Mazzy Star/Lou Reed-toner). Det här är nåt annat dock. Startar som lite finstämt och moloket och ebbar ut i ren progressiv psykedelisk pop. Singeln är över nio minuter lång och som en liten märklig hippie-symfoni med intrikata vintage-syntar rullande in som varma vågor från Stilla havet. Efter sex minuter anländer elgitarrerna också. Starka kopplingar till Tommy James & the Shondells gamla klassiska hit Crimson & Clover noteras både i text och toner. Starkt flum att försvinna i.


Ian Brown - First World Problems

En första singel från Ian Browns nya skiva som kommer nu i februari i år. Årets feelgood-låt.
Ian gör ett destillat på sitt gamla band The Stone Roses alla gladlynta låtar i en och inte bara det, han blandar in alla Manchester-banden från förr på en och samma gång. Det låter lika mycket Happy Mondays och gamla Primal Scream också. Enkelt, effektivt. Driften till ful hulligan-pundar-dans i hörnet är satt direkt. Inkluderar också ett härligt jättedåligt gitarrsolo. Underbart.


Cake - Sinking Ship

Amerikanska Cake som inte släppt någon ny musik sedan 2011 släppte helt plötsligt den enstaka låten Sinking Ship. Bandet som annars mest ägnar sig åt sitt fantastiska Facebook-konto där de retar upp republikaner (rekommenderas) pratar även om ett nytt album med släpp under 2019. Årets låt är klassiskt lakonisk enligt känd modell och har ett riktigt gott driv och det där unika ljudet i gitarr, blås och övrig instrumentering som bara det här bandet har. Det mystiska instrumentet Vibraslap är med i paketet också som så många gånger tidigare.


PJ Harvey & Harry Escott - An Acre of Land

Årets vackraste och Polly Jean Harveys bästa på många många år.

Låten förekom i den engelska thrillern Dark River och släpptes ut på som en ensam singel alldeles i början av året. Orden är inte Pollys utan det är en gammal engelsk folksång i samma anda som Scarborough Fair. Först satt i toner på papper 1853 men men i lokal användning under många århundraden innan dess. Fungerar mycket gott även i våra tidevarv och räddar lätt liv i lurar på kollektivresenären i den mörka spårvagnsmorgonen.

Låten finns i två versioner. En radioanpassad version på tre minuter och en längre på en bit över sex minuter. Man väljer med fördel den senare för att få ta del av några extra Go whistle, and ivy.



The Young Gods - Figure Sans Nom

Schweiziska The Young Gods släppte sin senaste skiva 2010 och bröt i år tystnaden med singeln Figure Sans Nom. Bandet mest kända för att ha introducerat konceptet industriell rockmusik för David Bowie och Marilyn Manson med flera befinner sig i ständig utveckling. Via de industriella tonerna på 80-talet genom ambienta hyss över en Kurt Weill-fas på 90-talet och sedan rakt genom en akustisk era efter millennieskiftet jagar de sig nu igenom trakterna av ett modernt Hawkwind. Man har sällan tråkigt med det här bandet. De pendlar också mellan språken och årets vax sjungs på den Schweiziska franskan som gör sitt till. Låten bjuder även på ett enkelt men effektivt riff som skär genom spårvagnsspår och mörka kvällar.

----

Efter de här första fem singlarna så tittar jag på några riktigt intressanta EP-skivor som kommit ut i år. EP'n som på sätt och vis är den bästa formen av musikformat då låtarna så lätt slår ihjäl varandra på en fullängds-LP. Tre-fyra låtar på ett bräde. Då får låtarna sin plats och sin rätta uppmärksamhet.


Alienationsklubben - Alienationsklubben

Jönköpingssensationen Alienationsklubben släppte i höstas sin 3-spårs EP Alienationsklubben som naturligt blir förvirrande då EP'n från 2014 hette samma sak men är man van vid Peter Gabriel och andra som också betett sig på det här sättet går det att hantera. Bandet som i år blivit förstärkta med Jonas Haglund på gitarr och körsång går från klarhet till klarhet och den senaste skivan är den starkaste hittills i karriären. Texterna är som vanligt rakt i ansiktet och samhällsfrågorna som berör oss alla om flyktingsituationen och bostadsegoism för att ta några exempel. Rak ifrågasättande Rock med mening som vi alla behöver ta till oss.


Chrysta Bell - Chrysta Bell

Jessica Rabbit-liknande Chrysta Bell har hunnit göra ett par skivor innan men det är på årets EP det verkligen släpper. Upptäckt av demon-regissören David Lynch som vid sidan av sina skruvade filmer och TV-serier också gör musik. Det är dramatiskt och pretentiöst och milt sagt storslaget. Ingen slump att hon vid konserter inte drar sig för att göra en och annan Nick Cave-cover. Årets EP har lite tyngre gitarrer som säger twang och andra saker som ramar in på ett förträffligt sätt. Alla fyra låtarna fungerar fint men framför allt inledande Undertow går in under huden.



Cortex - 1987

Cortex förlorade skiva som släppts i år är jag lite tveksam till att helt definiera som en ny skiva. Eller så är den inte alls det.

Tanken var att legendariska Cortex skulle spela in en tredje LP efter sina fantastiska två första på 80-talet men olika händelser drev historien åt andra håll. Ett triangeldrama i bandet, ont om pengar och att Freddie Wadling la fokus på sitt andra band Blue For Two gjorde att taperna på det man hunnit spela in försvann. Sedan hittade man vissa av banden och producenten och musikern Henryk Lipp kunde tillsammans med lite löst känt folk sätta ihop en ny EP av de gamla inspelningarna. Därav är det lite oklart att avgöra vad som är från 80-talet och vad som är nypålagt. Wadlings sång är dock en varm hälsning från svunna tider i mörka katakomber i svartvitt. Hur som helst så är det svinbra och bus-tungt rakt igenom.



Nine Inch Nails - Bad Witch

Trent Reznors episka band Nine Inch Nails output i år för klassas som ett mellanting mellan EP och LP då den bjuder på sex låtar och ungefär en halvtimmes sammanlagd musik. Jag väljer dock att stoppa in den här bland EP-skivorna.  Trent jobbade en del med Bowie på 90-talet och det är nu i år han väljer att på allvar bearbeta sorgen efter gigantens bortfall och inkorporera de mest tydliga influenserna i sin musik på ett hyllande sätt. Han plockar dels fram saxofonen och lägger dissonanta klanger liknande de från Bowies Low och dels tar sången bitvis mycket färg från den gamle hjälten.
Det är en skiva av sorg men också av sedvanlig ilska och apart programmering. Det blir dock aldrig för blippigt med NIN utan allt ramas in av vilda rytmer och elbas i baktakt när så krävs.



INVSN - Forever Rejected

Umeåorienterade INVSN (Tidigare Invasionen) med Dennis Lyxén i spetsen fortsätter utforska all musik som finns. Nu är det ganska hård New Wave/Post-Punk på menyn och det fungerar riktigt bra.
Årets fyra-spårs EP är en bitsk kaka som vänder ut och in på det tidiga 80-talet men samtidigt inte låter för arkeologiskt. Man hör pinniga gitarr och basgångar och digitala handklapp som ger den rätta känslan. Det kallaste Dennis involverat sig i men riktigt starkt tvärs över.




Underworld & Iggy PopTeatime Dub Encounters

Årets mest oväntade samarbete. House/Techno-akten Underworld, mest kända för brottar-hiten Born Slippy på 90-talet slår sig samman med ikonen Iggy Pop och gör en märklig och varm EP tillsammans. Underworld lägger beats och digitala hyss och Iggy berättar anekdoter och historier ovanpå. Det låter kanske krystat men fungerar bättre än vad man skulle kunna tänka sig. Iggys raspiga röst ger det hela flygfart. Allt är dock inte fullt Rave-ställ. Lugna I'll see Big är som att titta på en god film men utan bild. Mindfulness för rockers.



Hurula - Oss Är Allt

Luleå-sonen Hans Robert Hurula Pettersson, mer känd som Hurula kort och gott har snabbt tagit position som en av Sveriges mest intressanta samtida kulturpersonligheter. Det finns ett distinkt uttryck i leveransen av ord och musik som så ofta fattas hos de nyare artisterna. Jag hade nöjet att se Hurula två gånger live under 2018 och det var bägge storslagna tillfällen. Albumen som hunnits göras innan är sagolikt bra och årets EP Oss är allt är inte dum den heller.  Det svajar så där gott ur instrumenten som det gör på gamla kassettband som går på sista versen och orden om utanförskapen brinner för sig själva. I en klass för sig själv.

-----

Så långt EP¨s och Singlar. Nu tar vi några album också:



Black Rebel Motorcycle ClubWrong Creatures

Amerikanska Black Rebel Motorcycle Club började så bra en gång i tiden som ett coolt just amerikanskt band med starka brittiska influenser. Främst The Jesus & Mary Chain bestals på sina attribut (till och med deras frisyrer) men det som kokades upp var så särdeles delikat att man såg mellan fingrarna på den kriminella verksamheten. Sedan efter några plattor gicks det rätt vilse och jag tappade intresset. Årets LP Wrong Creatures är dock en precis lagom återgång till det som fungerade en gång i tiden varvat med något nytt, lätt dystert men härligt sväng. Man hittar inte något enstaka stycke som välter en som gamla hits men hela skivan rullar fint runt på de coola gatorna.


The CureTorn Down: Mixed Up Extras 2018

I väntan på nästa riktiga album som kanske dyker upp under 2019 så får man hålla sig till godo med sånt här. En fristående fortsättning på The Cure remix-album Mixed Up från 1990.  Jag skall villigt erkänna att jag inte är något givet fan av det här med Cure-remixer. I de flesta fall är låtarna bra som det är och tål inte att dras ut i långa dans-excesser även om undantag finns (Läs: Fascination Street, High och The Walk)

På årets variant på remix-skiva är inga utomstående remixare inbjudna utan det är Robert Smith själv i samråd med basisten Simon Gallup som grejat om alla spåren.  Det är vin ömsom vatten detta men en del fungerar oväntat bra. The Drowning Man från 1981 låter som alldeles ny samtidigt som mycket av den gamla klaustrofobiska känslan i låten finns kvar. Just One Kiss från 1982 låter rent av maffigare än i original då stycket tillsatts fantastiskt fin tjock bas som lyfter det hela något väldigt.

En del andra spår kan vi dock lämna helt därhän och behöver aldrig lyssnas på igen


David Bowie - Glastonbury 2000

Nej han dör inte. Han dör aldrig.

Det var sagt att Millenieskiftesvarianten av Glastonburyfestivalen skulle bli något spektakulärt. Det var bara frågan om vem som skulle headlina?. Vem hade skorna stora nog? Man bjöd in David Bowie till att ta platsen. Konserten har gått till historien som en av de mest magnifika festivalen kunnat erbjuda sina besökare genom åren.  Då, år 2000 sändes en del av konserten ut live i TV i England genom BBC men som man brukade göra så bröt man efter en stund och visade akter från andra scener för att visa TV-publiken. Kamera-teamet på plats vid Bowies scen revolterade dock mot sina instruktioner och fortsatte filma konserten trots att den inte längre sändes ut i TV. Det är detta materialet tillsammans med det som sändes i TV som nu putsats till och som under 2018 släpptes ut i formerna trippel-LP, dubbel-CD och DVD. Det är en konsert som är värd att bevaras.

Glastonbury fungerade på den här tiden lite annorlunda än vad vi är vana vid festivaler i Sverige gör och gjorde. 100.000 hade betalt biljett. Ungefär ca 150.000 till smet in.  En kvarts miljon besökare på plats. Många var intresserade av huvudakten. Ögonvittnen pratar om att fältet framför stora scenen påminde om hur man kunde tänka sig uppställningen inför slaget vid Azincourt. Böljade rader i evighet av folk, flaggor och standar överallt. En lätt dimma inböljandes från kanterna och så en regalt klädd Bowie som äntrar scenen och tar en brittisk bow för publiken. Bara inledningen ger rysningar.

Hur är själva spelningen då? Jotack. Med undantag av några år på 80-talet (läs tiden: Glass Spider) så har väl Bowie aldrig gjort några kackiga liveframträdanden och det här är i linje med det bästa han gjort. Det är en lättsam show, I princip bara hits. Kanske det mest kommersiellt gångbara han någonsin förevisat men ändå så fantastiskt bra. Mest rörande för mig är i den så våldsamt uttjatade Let's Dance, hur han här lyckas göra låten till en helt ny igen där orden man hört så många gånger får helt ny innebörd.

And if you say run
I'll run with you
And if you say hide
We'll hide
Because my love for you
Would break my heart in two
If you should fall into my arms
And tremble like a flower

Earl Slicks andra gitarrsolo här är bara det värt inträde i sig.

Skivan i övrigt är en ren parad av hits som sagt. Inte ett klent spår




Les Big Byrd - Iran Iraq IKEA

Mer musik som faktiskt är gjord i år. Jag är vanvettigt förtjust i det här bandets programförklaring med episk krautrock och infall av 60-talets garagerocks effekter. Den förra skivan They Worshipped Cats var rent sagolikt bra. Jag skall ärligt säga att årets Iran Iraq IKEA inte riktigt når den höjden rent låtmässigt men det är ändå ett av de stora skivögonblicken i år.

Jag är en fullständig sucker för flygfärder som i I Tried So Hard. Låtar som kan få hålla på hur länge som helst. Det finns inte ett onödigt stränganslag här. Sången är helt rätt kompresserad så att säga.
Sen är det ju så att band måste ju få utvecklas annars blir det ju för tråkigt i slutändan. Vad LBB också sysslar med är spröd pop, nåntans i avfart från Broder Daniel och sådana saker och vi får ju sånt till livs på denna skivan med. Riktigt så bra som den grejen fungerade i singeln Two Man Gang härom året blir det inte men avslutande Mannen Utanför har något väldigt speciellt i sig ändå.



Anna von Hausswolff - Dead Magic

Jag har haft rätt svårt att ta till mig Anna von Hausswolff innan men nu när hon i år går ner något i svårighetsgrad från säg från Diamanda Galás till typ Swans så känner jag att jag hänger med. Det är fortfarande helt kompromisslöst och kräver en del koncentration men man belönas med något som skiljer sig från det mesta andra man hör på. Ibland låter det som en helkväll i dödsriket och ibland som ett orgel-intro till en Led Zeppelin-låt.  The Mysterious Vanishing of Electra som fortfarande är en rätt tung historia känns ändå som hitlåten här. En ganska annorlunda hitlåt, men ändå. Årets mest sinnesvidgande upplevelse.


MinistryAmeriKKKant

Minstry vägrar ge sig. För några år sedan hade de fullt upp med att lägga av hela tiden men sedan har de vaknat till och fortsätter ge ut skivor och turnera världen runt. Årets skiva är dessutom den bästa på evigheter och amerikanerna är taggade som aldrig förr. Mycket av anledningen stavas väl såklart fenomenet Donald Trump och han är med på många håll på skivan. Sin vana trogen samplar bandet vad de hör på nyheterna och vad den sittande presidenten säger. Trumps utfall är ju mer än lovligt lämpliga att framhäva då de så ofta är så världsfrånvända men ändå viktiga att arkivera. Så här tokigt kan det faktiskt bli. Musikaliskt görs en del tillbakautflykter till min favoritskiva Filth Pig och de är skönt att höra doom-gångarna igen vid sidan av det vanliga riffandet.




Franska Trion - Blod på våra Händer

Enormt produktiva Franska Trion släppte nytt i år också och även om årets Blod på våra händer inte riktigt toppar skivorna innan, Los Angeles och Som ett Spjut Genom Dagarna så är det bitvis alldeles underbart här också. Jag tänker mest låtmässigt, ljudmässigt i sig låter det bättre och bättre för varje skiva.

Jag har två klara favoriter här; dels den beskt kärleksfulla Jag Går Med Dig och dels den väldigt Stefan Sundström-klingande Med Kärlek i Alla fall.


Det kommer gå åt Helvete 
men det går åt Helvete med Kärlek i alla fall


Franska håller sitt fort hursomhelst. Liknar ingenting annat



Viagra Boys - Street Worms

Årets skiva?
Ja

Årets konsert?
Ja

Årets band?
Ja

Jag har hunnit skriva om den här plattan tidigare i år men det blir ju självklart att ta med den på listan här också. Det här är plattan som sopar banan med det andra i år. Som ställer skåpet.

Det är trycket. Ljudet. Instrumenteringen. Geisten.

Det är egentligen en välsignelse att få bli så gammal att man hört allting. Att inte få kunna låta sig imponeras av något nytt. Att känna igen allting. Men det är ännu större att få kastas omkull igen. Fånskratta åt att nåt nytt bara är så jävla bra.

Det är en jämn god skiva med låtar som växer ut än mer live. De stökiga låtarna pockar först på sin uppmärksamhet. Sen hittar man det andra. Som halvtempo-låten Worms. Om maskarna som äter en inifrån, som snart äter dig också.


torsdag 13 december 2018

DIN HEMSIDA UPPHÖR



Jag fick ett e-brev från min internetleverantör som på ett sådär lätt oskönt sätt berättar att de raderar alla gamla hemsidor inom kort;


-----

DIN HEMSIDA FRÅN COM HEM UPPHÖR

Hej,

Marknadens och kundernas behov för att skapa hemsidor ser helt annorlunda ut idag än för 15 år sedan. Hemsidor efterfrågas inte längre vid beställning av bredband eller från sin tjänsteleverantör. Till följd av den minskade efterfrågan kommer vi därför att stänga ner befintliga hemsidor.

Med vänliga hälsningar

Com Hem

Kundservice 


------


Man kan väl delvis förstå att de klassiska hemsidorna som typ alla höll på med på den tiden inte längre vare sig underhålls eller läses längre i någon större grad. Först kom bloggarna och ändrade landskapet och sedan sådana här sociala plattformar som vi umgås på idag men man har ändå hamnat där ibland ändå. När man hamnat i någon enslig del i utkanten av webben har man än idag kunnat snubbla in på någon hemmaknackad sida i grälla färger, gärna med helt omotiverade grejer som blinkade hela tiden.  Glada färgblinda HTML-amatörer skapade små hemman i cybervärlden där allt möjligt intressant och ointressant förevisades. Ofta dåligt skannade blekta semesterbilder lite på snedden eller specialintressen, till exempel på samlingar av vykort på järnvägsstationer i glesbygd oftast arkiverade i obegripliga egenskapade gränssnitt. Det gick pilar åt alla håll och man hittade sällan tillbaka till utgångspunkten.  Det fanns ändå en charm i det på något sätt och i och med att det är digitalt så försvinner det obönhörligt i och med att det är så lätt att radera.  Mycket av det som blivit tryckt på papper i någon form finns ju trots allt kvar. Det digitala lever ett tag, som ett tomtebloss, och sen är det borta.

Com Hems brev fick man att börja tänka på mina gamla hemsidor.  jag hade min första igång 1997-98 någon gång vill jag minnas och den första varianten var bara en sida i Word som jag sparade i det då mytologiska formatet HTML. Det var en brandgul sida med en bild på något roligt och en länk till min epost-adress i stort sett. Efter lite fäppel med något som hette FTP låg det ute för världen att beskåda. Det var sällsamt spännande det ringa innehållet till trots att delta i att ge den unga webben “content”.

Jag fortsatte i mer avancerade försök och efterkommande upplagor räddes inte att inkorporera rörliga GIF-animationer och hysterisk alltid ovälkommen självuppspelande MIDI-musik.  Jag la också mycket kraft på att själv försöka koda kalenderbaserade inläggssystem med återkommande anekdoter (typ som en blogg innan det fanns blogg) men hade inte tålamodet med buggar och tabeller som trilskades och hade sig.

I tankarna kring mina gamla sidor slog det mig att det finns en del Internet-arkiv-resurser som dammsugit nätet på ögonblicksbilder så att det faktiskt går att studsa tillbaka i tiden av då, då man kunde bjuda hem folk på fest till sin egen hemsida. Då när allt snurrade och blinkade i omöjliga färgscheman.  Jag letar mig bakåt och kommer som längst till 1 december 2000.  Materialet i index-form från innan dess är förpassat till minnena enbart.

Här då för arton år sedan hade jag uppenbart tröttnat på det mest snurrande och blinkade och gett mig in i en modest form av minimalism på sidan.  Jag har markerat sidan som det tredje allvarliga försöket till en sida men kan tänka mig att det här ändå snarare var version 30.

Förstasidan bjöd in till de tre delarna “Vidare”, “Vildare” och “Vilsnare” som man kan se nedan i de skärmdumpar jag gjort på en sådan där internet-arkivs-station.


“Vidare” ledde läsaren in i ett lätt försök med rytmisk prosa som kändes relevant då och vidare till en väldigt kort novell.  Indelningen är inte helt klockrent förstådd av mig själv så här nära på två decennier senare.


Jag kan dock fortfarande trivas med bakgrundsfärgen som jag själv komponerat utifrån en liten editerad bild-kvadrat som sedan duplicerats som bakgrundsbild. Det blev färg pepparkaka typ.


Så här i efterhand hade jag nog skalat bort del 1:3 ur den första texten men nu blev det som det blev då.


Jag har något lättare för mig vad det gäller den mindre novellen även om det alltid är nära till skämskudden när men återbesöker sitt yngre jag.


Efter de egenskrivna texterna kunde man gå tillbaka till startsidan och trycka på “Vildare” istället. Då leddes besökaren in till en text från Iggy Pops skiva “The Idiot” som jag var särdeles förtjust i vid den här tiden. Det här har jag inte så svårt att förstå idag.


Den sista länken “Vilsnare” går inte att hitta ens arkeologiskt på nätet idag men jag vill minnas att den var mer försiktigt utåtriktad, gav exempel på andra och andras hemsidor och att den mestadels var “under konstruktion” som de flesta sådana här hemsidor alltid var då.
Så även om kanske man inte bryr sig så mycket om att Com Hem raderar de gamla hemmasnickrade sidorna så blir det ändå en förlust på något sätt ändå.  Som en hårddisk med specifikt material från en era som går sönder och som inte har någon backup-kopia.

Ett glapp.

Hur såg dina hemsidor ut? Kommer du ihåg?

Om du har något ute på just Com Hems servrar så kan du passa på att rädda ner det till och med 28 februari nästa år. Sedan går yxan över det hela och det är borta.

Det kan dock fortsatt gå att hitta en del på arkivsidor som https://archive.org/web/ men det är oftast bara några få ögonblick från när sidorna legat ute. Någon enstaka dag vissa år. Några tomtebloss.


söndag 9 december 2018

Viagra Boys på Pustervik 2018


Tentakel
Viagra Boys
Konsert, Pustervik, Göteborg, 7 dec 2018

Det var inte mer än 1 1/2 år sedan jag var och tittade på Viagra Boys sist och man kan läsa om det äventyret då här. Mycket har dock hänt sedan sist. I höstas kom det första albumet ut och ett ivrigt spelande överallt har skapat ett rejält intresse för bandet. Då på Pustervik sist var det inte utsålt och det det var inte så dignande med intresserade konsertbesökare som vi ser den här decemberkvällen. Nu kan alla texterna och låtarna och är grymt taggade innan ens förbandet gått på.

Det här är ett band i extremt god medvind nu och det är en härlig känsla att få vara med när det händer. Grejer har börjat hända utomlands, framför allt i England och Tyskland och en hype liknande den som GOAT lyckades bygga upp för några år sedan är nog närmast att förvänta sig.

Pustervik är alltså smockfullt och en fet glädje känns i hela lokalen och ståplats framför scenen är helt fullt redan när förbandet Tentakel drar igång sitt set.


Jag har inte hört något med den här bläckfisken innan mer än nåt kort glimt på något youtube-klipp.
På pappret låter det inte så dumt. Live-trummor till Rave-musik. En trummis på scen kort och gott med tillgång till lite syntar och andra maskiner runt om. Det är dock tyvärr i mina öron ganska platt Rave-musik som det trummas till. Om man hoppats på lite skön rytmisk rymd-jazz så har man inte så mycket att hämta här. Det är lite ont om nyanser och detaljer. Det håller mest på, men ljus-projektionerna är mycket fina som ni ser ett exempel på i bild ovan.


När Tentakeln trummat klart är det strax dax för huvudakten. Ett draperi som dragits fram och döljer scenen döljer till att börja med också bandet som drar igång kända tongångar i mörkret.
Viagra Boys öppnar med sin första hit Research Chemicals och fullständigt kör över publiken. Den här hade man kanske kunnat tro att man skulle få sist i programmet men Viagra inleder med den här ångvälten till låt. Draperiet dras ifrån och i fränt ljus är konserten igång. Jublet är stabilt och hopp & lek är i full gång med en gång framför scenen. Sångaren Sebastian Murphy äntrar mitten av scenen iklädd sin patenterade träningsoverall och hittar mikrofonen. En tre-fyra rader text in i låten åker Adidas-jackan av. Basen slår hårt in i bröstet på oss, vass Stooges-saxofon och krispig postpunks-gitarr lika så. Från kanten kommer hårda blipp och blopp från en maskinpark där. Trummisen yr på bland sina både analoga och digitala slagverk. Det låter rent ut sagt löjligt bra.


Det är så mycket på en gång så det blir yrsligt att ens sortera ens intryck ens i efterhand för att inte tala om där, i stunden. Rock-musik live just nu spelas inte bättre av någon annan just nu helt enkelt.

Vi får naturligtvis de flesta av låtarna från ganska nysläppta albumet Street Worms och även en del äldre grejer som släppts på singlarna Consistency Of Energy och Call of The Wild.


Det finns inget att klaga på här. Setet är kompakt och starkt. De lite lugnare låtarna är lugnare än de andra fortfarande men får mer sjuss i live-formatet. En låt som Just Like You blir mer monumental här än på skivan.

Trots att det är så fullt i lokalen är det ändå förvånande lätt att röra sig och det finns en kollektiv vänlighet i luften som jag inte riktigt känner igen från så här tuffa spelningar. Efter ett tag dansar man på ett golv fyllt av tomma ölflaskor och en och annan armbåge i huvudet serveras förstås men i stora lag är det mest bara trivsamt.


På vanligt manér tappar vi i gruppen besökare bort varandra hela tiden och när man hittar någon borttappad i Pusterviks-vimlet så har man såklart tappat bort någon annan men bilden ovan redovisar några glada konsertbesökare fångade på bild på samma gång iallafall.


Bandet yr på i sin härliga rullande rock och avslutande Amphetanarchy hamrar in i oss på bästa tänkbara sätt. Det är en stor kväll på många sätt.

Några kortare försök att filma blev så här:



tisdag 27 november 2018

Max Lorentz gjorde och gör Bowie igen


Max Lorentz
Kiss You In The Rain: Max Lorentz sings David Bowie (Album, 2008)
Shiningstar (Album, 2018)

Det här med att göra coverversioner på känt folks musik är rätt besvärligt som det är.
Att göra coverversioner på David Bowies musik är dessutom helt jävla omöjligt. Ändå försöker folk oavbrutet. Visst har det gjorts enstaka fungerande saker som Bauhaus tagning på Ziggy Stardust eller Tori Amos After All och Nirvanas The Man Who Sold The World och allt vad det kan vara. Få artister och band har dock försökt sig på att göra hela plattor med Bowie-tributer. 

Max Lorentz är nu uppe i två skivsläpp i albumformatet i ämnet David Bowie

Redan 2008 kom första plattan. Kiss You In The Rain. Max tolkade då ett spår vardera från varje LP Bowie släppte i spannet 1967-1980. Jag hade svårt att få tag i skivan som direkt fångade mitt intresse när jag hörde talas om den men jag bet på att hitta den i någon affär. Några år senare drevs jag till att ladda hem en halvkriminell plug-in till den dåvarande web-browsern Mozilla så jag kunde rippa ner några spår från dåvarande storsajten Myspace.  En fem-sex av låtarna fick jag hem i modest ljudkvalité i mp3 och de har spelats gott många varv sedan dess. Senare försök att få tag i själva skivan var fruktlösa. Senast hade jag en beställning liggandes hos Bengans i ett halvår innan de hörde av sig och gav upp själva. Inte ens att förskottsbetala för skivan hjälpte för att få fram ett ex så jag la ner det. Skivan fanns på Spotiy sedan en tid men jag avskyr att premiärlyssna på spår streamat. Det är okej att lyssna där sen till exempelvis i lurar på spårvagnsresor men första lyssningen vill man göra på riktigt.

Nu i år då det blev tal om en ny skiva, tio år efter den första lyckades jag i samband med köp av Shiningstar även till slut få hem den första alstret och att lyssna nu på de spår jag inte hört innan blev ju nytt på samma sätt som låtarna från den nya skivan är.



Max Lorentz var för mig mest känd som snubben som spelade hammondorgel med Lars Demian en gång i tiden och som programledare för något bortglömt nöjesprogram i SVT där jag framför allt minns en gladlynt intervju med Iggy Pop som Max gjorde i cafeterian på nåt glassigt köpcenter i Stockholmstrakten. Han har dock hunnit med en hel del mer än så visar det sig. Med start i det klassiska punkbandet Bitch Boys och senare genom en rad andra band med olika inriktning. Han har även hunnit med att producera skivor med Mikael Rickfors, Roffe Wikström, Kim Larsen och Janne Loffe Karlsson. Tone Norum lyckades han både producera och gifta sig med även om just det projektet avslutades några år senare. Innan de här Bowie-skivorna har Max även gjort fyra skivor med eget material. Numera spelas det orgel i band som heter saker som Kaipa da Capo och Mårran.  Just Janne Loffe Karlsson höll han just på att spela in nytt material med i sättningen orgel-trummor när Loffe så sorgligt dog för några år sedan. Tanken är att delar av detta släpps på skiva under 2019. Enligt Wikipedia inkluderar sessionerna tolkningar av Stravinskys Våroffer.

Mycket av det här ovan har jag ingen vidare koll på utan får återkomma till vid tillfälle och låt mig istället fortsätta fokusera på Bowie-skivorna.

Den första skivan har jag som jag var inne på redan hört en handfull spår på.  Den inledande första delen av Station to Station, titelspåret från albumet med samma namn hade jag lyckats få ner men inte den på Max album avslutande delen. Den delen av låten som i original hamnar i disco-funk-läge med fet skrik-refräng. Det känns dock bekant och roligt att äntligen få höra hela kakan så att säga.

Max har arrangerat mycket av den första skivan i ett sorts lätt-berusad-cirkus-orkester-mode. Det är alltså inte någon rak rocksättning utan snarare cabaré-jazz som för tankarna till Tom Waits och andra sådana cirkusartister. Låtarna är dock olika tossigt bearbetade. Mest härligt knasigt blir det i All the Madmen. Lätt apart Blues/Jazzpiano bråkar med obstinat ståbas och sången faller in från alla möjliga håll. 

Även om Max inte riktigt har pipan som andra svenskar som tolkar Bowie har, Jag tänker på Di Leva som kör sin show runt om i landet nu och Weeping Willows-Magnus Carlson som ofta drar en Bowie-sång i olika sammanhang, så är Max insats mycket innerligare och produktionen mycket mer kreativ och detaljerad. Där Di Leva på äldre dar tyvärr landar i något slags Schlagerfestival-pop och Magnus ibland hamnar i formen "En-dag-på-jobbet" så brinner det till mer när Max tolkar låtarna.

Blackout hade jag sedan innan också. En smått enorm version på en av mina stora favoritlåtar med Mr B. Här sjunger Max mycket tydligare än David själv och i den relativt sparsamma instrumenteringen hör jag rader i texten jag egentligen aldrig själv uppmärksammat tidigare.

Stycken jag inte hört tidigare lägger sig fint tillsammans med de jag känner igen. Drive-in-Saturday börjar som en kroginspelning med Cornelis Wreesvijk från 60-talet men styrs upp i med skirt effektivt piano och blir som en helt ny låt även om alla ackord ligger rätt.

Quicksand är också helt otroligt fin. Baserad mest på piano med en struttig Bob Dylan-orgel på kanten, senare kommer en jazz-saxofon och säger hej också. Det är så mycket värme i det här så man blir rörd.

Vackrast dock på skivan fortfarande är den enkla men självklara versionen av Be My Wife. En akustisk gitarr i andan av José Gonzales endast ackompanjerad av brus och ekon biter fortfarande lika gott. I sin enkelhet kanske den bästa Bowie-cover som någonsin gjorts.

Årets skiva tar vid där den förra slutade. Den första innehöll då en låt från varje vanligt album som Bowie gjorde mellan 1967-1980 och den andra då på samma sätt fast då en låt från varje vanligt album mellan 1983-2016 (inklusive de två Tin Machine-plattorna)

På pappret ser det här såklart svagare ut. Bowies 70-tal är odiskutabelt den starkaste fasen i en karriär som världen någonsin skådat, räknat både på idag både levande eller döda artister och grupper. Efter 1980 är Bowies output mer splittrad och spräcklig. Här finns förstås mängder av guld men man får sålla en del för att hitta det. Skivorna är inte heller överlag så starka som förr. Någon skiva är till och med rent usel (Never Let Me Down) Detta till trots hittar Max en intressant samling låtar att tolka och som på förra skivan är de inte heller här alltid de mest självklara valen från respektive skiva som lyfts fram.

Jag får erkänna att låtar som Shopping for Girls (Från Tin Machines andra album) eller Lucy Can't Dance (från Black Tie, White Noise) inte sitter som en smäck i frontalminnet som låtarna från den första skivan gjorde. Det låter ändå väldigt bra. I Förhållande till den första skivan låter den nyare något nyktrare och mer ordningsamt producerad. Några riktigt feta spår hittar vi även här.

Absolute Beginners byggs om till en vacker vals. I ett arrangemang inte alls otänkbart att tänka sig att Bowie själv i samråd med sin hovpianist Mike Garson skulle kunna göra som en variant på det vanliga utförandet.

Thursday's Child plockas också ner i tempo och omringas av starkt pianospel och här körar Max snyggt mot sin egen solo-sång. I sådana här nedmonterade versioner hör man verkligen hur ohyggligt stark Bowie är som låtskrivare. Det så storslagna melodier. Man kan göra lite vad fan som helst med de men de överlever ändå.

I I'm Deranged hittar Max delvis tillbaka till sitt Cirkus-orkester-perspektiv från förr och pianohändernas ägare har bjudits på en klunk starkt igen. Det låter dock fruktansvärt bra när det rasslar runt bland tangenterna och en rak café-gitarr håller takten vid sidan av. Efter en stund utvecklas sällskap av bas i baktakt och röster ansluter i sången. Sen ansluter en saxofon på ett våldsamt Tom Waits-humör och en fantastisk tolkning är fullgjord.

Starkast på årets skiva är dock den allvarsamma versionen av Loving The Alien. Stycket som först presenterades på albumet Tonight 1984. Då i tidstypiska sönderproducerade kläder. (Jag erkänner dock villigt att jag håller min tolvtummare på singeln i gatefold från den tiden mycket nära hjärtat). Bowie tog själv tag i låten och gjorde ett mer passande arrangemang som han presenterade på sin sista turné 2003 och Max version bygger mer på den senare versionen. Det är storslaget hur som helst och här hör vi den mest imponerande sånginsatsen också.

Bägge skivorna är värda all uppmärksamhet de kan få. Det finns en detaljrikedom och lekfullhet som man sällan hör på skivor nu för tiden. Speciellt för det extreme Bowie-fanet finns här massor av påskägg i form av ljud och fraser som inte alltid hamnar där de fanns från början. Små textsjok kan dyka upp i fel låtar så att säga och små små detaljer tillförs här och där som bara den som lyssnat sönder sig på den här rymdmannen kan uppfatta och uppskatta. Och som jag gör det.


torsdag 15 november 2018

Madrugada lever och kommer till Sverige



Goda nyheter för vänner av det norska bandet Madrugada. Bandet som som så sorgligt avslutades efter att gitarristen Robert Burås avled i en heroinöverdos 2007 har väckts upp av de kvarlevande och turnerar i år och kommer till Sverige i mars!

18 mars på Pustervik och kvällen innan på Berns i Stockholm.

De kommer att spela mycket från sin första platta Industrial Silence från 1999 som alltså fyller 20 år nästa år men man kan ju alltid hoppas på lite andra alster också. Som extranummer kan man ana att vi får den här brottar-hiten från 2003, Majesty som jag vid upprepade tillfällen utnämnt till 2000-talets bästa låt så här långt.

Här i en tagning med sångaren Sivert Höyem från en soloshow inspelad vid Akropolis i Aten 2016.

Missa inte Norges egna variant på The Bad Seeds.
Biljetterna släpps imorrn,


fredag 9 november 2018

Sånger för November



Fuck You November
Playlist, november, 2018


Jag tog mig an idén att göra en playlist med låtar på temat November.
Låtar om månaden vi fnattar omkring i just nu såhär mellan höst och ingenting. Det visade sig vara lite knepigt i jämförelse med att göra en lista på den bild- och tonsköna månaden September, eller för att inte tala om julmusikshelvetet under nästa månad men just November har inte skapat sådär enorma mängder musik för att manifestera sig självt. Jag hade några favoriter. Hade några till på känn och tog resten på måfå. Det blev en lista på 30 låtar som spretar rätt vilt.

Motsträvigheten mot månaden November i sig märker man av ganska direkt i det första spåret, Tom Waits "November"

No shadow
No stars
No moon
No cars

November

It only believes
In a pile of dead leaves
And a moon
That's the color of bone

No prayers for November
To linger longer
Stick your spoon in the wall
We'll slaughter them all

November has tied me
To an old dead tree
Get word to April
To rescue me

November's cold chain
Made of wet boots and rain
And shiny black ravens
On chimney smoke lanes

November seems odd
You're my firing squad

November

With my hair slicked back
With carrion shellac
With the blood from a pheasant
And the bone from a hare

Tied to the branches
Of a roebuck stag
Left to wave in the timber
Like a buck shot flag

Go away you rainsnout
Go away blow your brains out

November