söndag 14 juli 2019

Metallica på Ullevi 2019


Bokassa, Ghost, Metallica
Konsert, Ullevi, Göteborg, 9 juli 2019

Hastigt och lustigt hamnar jag på Ullevikonsert i sommaren. Jag blir medbjuden på Metal-uppvisning av goda vänner som har en biljett över och vi hamnar på riktigt goda läktarplatser med fin översikt över scenen.

Det får väl sägas med en gång att jag aldrig varit det där allra största Metallica-fanet. Jag har knappt ägt en skiva med de genom åren men bandet har ju den storleken i samma form som Michael Jackson att hur du än gör i livet kommer du aldrig undan deras musik ändå. Otaliga är fuldanserna på klubb till Enter Sandman eller hemmafesterna när någon vräker på Master of Puppets eller något annat ur bak-katalogen. Jag mins i gymnasietiden när One kom hur den förvånande en med sina ballad-strukturer mitt i all Trash Metal. Jag minns även när den svarta plattan var ny och någon hade med den till kollektivet i Majorna jag bodde i då och vi i grupp lyssnade av och diskuterade varje spår för sig samt diskuterade hur svart den svarta plattan egentligen var.

Man har ju förstått från de riktiga fansen att det bara är de första fyra plattorna som räknas och att man skall tycka att allt efter det är skräp. Jag har fascinerats över hur bandet år efter år drar mer än 60,000 pers till varje konsert med en fanbase som slutade gilla de nya låtarna redan 1991. Ojämförbart. Samtidigt tycker jag att "Rock"-plattorna som kom på 90-talet ofta låter bättre än den där pinniga trashen från 80-talet.  Den första skivan Kill 'Em All funkar dock då den faktiskt har lite mer vanligt rock-tänk i sig och rent av lite garage och punk-vibbar.  Hur som helst är det buskul att gå på stor konsert och faktiskt riktigt roligt även om man inte har den där dödskollen på vad som händer som när det är några husgudar som spelar.

Först får vi dock två förband som jag får resonera lite om också.


Kvällen inleds med norska trion Bokassa som jag inte kände till alls tills dagen innan det var dags för konsert. De säger sig spela stoner-punk och det låter ju lovande på pappret. En snabb genomlyssning på senaste plattan innan skvallrar dock om att borde kallas något annat. Det har sina stunder men är svårdefinierat. Det är mest klassisk metal ändå. På scen växer de dock och de är på ett oslagbart gott humör och ränner runt på rotundan som väl mest är avsedd för huvudakten som en gäng skållade ekorrar. Sångaren håller glada och entusiastiska tal i mellansnacken på lättsam norsk svenska så att alla förstår. Publiken som orkat fram så här tidigt svarar upp fint men annars har de flesta inte ens äntrat arenan än. Det är så otacksamt att vara förband, de flesta skiter i det helt och hållet. Det är också så tydligt markerat att det är förband med sämre och lägre ljud, eget litet trumset och en backdrop som kan täcka en vägg i någons vardagsrum men knappt syns på en stor arena. Det bekommer dock inte bandet som verkar uppriktigt överlyckliga att vara här.


För kvällen har det alltså byggts ut en pir ut i publikhavet med ett hål i. I hålet står de besökarna som betalt mest för sina biljetter. Så här i början har inte så många hittat dit men det fylls på och senare är det tjockt med folk även där.

Nästa akt är svenska Ghost som jag har förstått har lyckats mycket bra utomlands med sin hårdrock men jag har inte riktigt fått grepp om vad de håller på med tidigare. Även här pluggar jag in en senaste skiva och blir inte klokare på den. Tänker att det kanske ger sig mer under konserten.


Jag har förstått från bildmaterial och promotion att det skall tas utgångspunkt i djävulsk katolicism och blir lite besviken när sångaren inte har påveutstyrsel med dödskalleansikte utan istället ser ut som jokern i 60-talets version av Batman i mörklila frack och skor. Jag läser dock in att det här bandet jobbar lite som samtida Dolly Style och att maskerna har en funktion i det att alla medlemmarna byts ut med jämna mellanrum. Ghost får något högre volym än Bokassa men inte mycket mer. De har med sig en kyrkoruin på scenen som lyses upp i olika färgscheman av och till men även om den mäter ett par meter i höjd så ser den rätt liten ut på scen. Den hade säkert varit effektfull på ett ställe som säg Pustervik men här skapar den associationer till Stonehenge i den klassiska filmen Spinal Tap.  Ullevi är stort. Man får bygga rejält om man vill att det skall synas.


Ghost får till lite mer tryck än Bokassa och man märker att en hel del i publiken kan låtarna och uppskattar bandet men jag får inte till det med dem. Låtarna börjar oftast i nåt ganska grymt riff och man tänker att det här kan bli nåt, men sen när vers och refräng anländer så hamnar alltihopa i någon sorts melodifestival-läge och det är högst förbryllande. Det är ofta riktigt mesigt faktiskt. Sångaren har ju en god pipa så sett men sjunger som om han hellre hade lirat med något såsigt adult rock-band på 80-talet. Jag förstår helt enkelt inte.


Det är dock en snygg show. Batman-jokern är effektiv och det synkrona bandet i svart med grekiska dödsmasker är elegant minst sagt. En sista kommentar som behöver sägas också. Om man kommer från Linköping behöver man inte prata engelska när man kommer till Göteborg. Mellansnacken här kan vara de absolut sämsta jag någonsin hört från en scen rent av. När man turnerar så här länge som de här banden gör kan är det då helt omöjligt att fundera ut något mer än "..The next song is gonna shake your asses..." under lediga stunder?  Obegripligt uselt faktiskt.

Sedan kommer ett dussintal roadies in och monterar ner kyrka och förbandsinstrumentering och det förbereds för huvudakt. På scen finns stora märkliga genomskinliga videoskärmar apterade. De har använts sparsamt under förbandens tid och man undrar om det skall falla ner något skynke då de känns delvis dolda bakom en sorts kedjor rätt över. Det skall visa sig att det inte är helt inkopplade än och snart exploderar de i ljus och användning.


Jag har ju kunskapen sedan tidigare att Metallica öppnat alla konserter sedan Hedenhös tid (1983) med en förinspelad tagning av Ennio Morricones klassiska The Ecstasy of Gold men förvånas ändå över satan hur det biter och nackhåren reser sig resolut. Videoskärmarna får arbeta med filmscenen från The Good, the Bad and the Ugly, den episka westernfilmen från 1966 där The Ugly spelad av Eli Wallach springer runt på en kyrkogård i fyra minuter och letar efter en grav med $200,000 nergrävt i sig samtidigt som The Good spelad av Clint Eastwood skjuter med en kanon på honom för att få honom att skynda på i arbetet. Musiken är så extremt väl vald som intro till en konsert.

Sedan sätter det i gång. I fullskaligt ljud och med hela scenen i besittning.

Det är taggat och glatt från start och bandet verkar ha riktigt skoj. Han ser lite sliten ut, sångaren James Hetfield men geisten är det inget fel på.

Det öppnas med titelspåret Hardwired från senaste skivan från 2016 och den här har jag förpluggat nu också och faktiskt tilltalats en hel del av. Senaste skivan går i lite jämntjockt tempo men är tillräckligt långt bort från Trash och Speed för att tilltala mig. Det är mer hård Rock än Metal men funkar fint. På detta följer The Memory Remains från en av de av hard-core-fansen hatade rock-plattorna från 90-talet. Jag tycker att det låter fantastiskt. Fint att se Marianne Faithfull som figurerar i kompletterande sång på originalskivan få synas på storbildsskärmarna också. Riktigt stark start.


Nu har allt folk hittat in i arenan och det märks att det är 64.050 pers på plats. Det sjungs med och hyttas i takt på ett nästan skrämmande sätt. Det är något väldigt speciellt med de här stora konserterna. Som man deltar i en argsint högmässa. Fint och högst märkligt på samma gång.


Det är fortfarande ljust när Metallica drar igång sin show så ljusryggar och effekter dröjer lite innan de kommer till sin rätt men sen gör de det. Det snålas inte på eld och explosioner och lasrar och grejer.


Vi sitter rätt högt upp på N-läktaren men har fördelen att vara närmast kanten med gott om benutrymme och nära till kiosk och toaletter. Kiosken har förstås perversa priser och erbjuder folköl som ytterst lite påminner om öl men det går ner i kvällsvärmen ändå när solen ligger på.



Bandet tar också användning av piren som går ut i publiken och nu är hålet i mitten fullt av fans också som kan följa rörelserna på mycket nära håll.  Jag förstår senare från folk som är på plats på ståplats att det är en ovanligt låg scen i kväll och många där ser dåligt vad bandet har för sig men från läktaren fungerar det fint även om det är ett gott avstånd till scenen hur man än ser på det.


När solen så sakta säger hej då så kommer som sagt effekterna fram på ett helt annat sätt.  One, Master of Puppets och For Whom the Bell Tolls får fantastiska illustrationer till sig.  Här och där, även ute på ståplats finns torn uppmonterade som av och till spyr eld ur sig likt torn på oljeborrplattformar. De skapar så mycket värme att man känner av det långt uppe på läktarna. I just One är det extra spektakulärt där ett fullständigt krig iscensätts med växelvis kulspruteöverfall och artilleriunderstöd. Det brinner överallt och till detta våldsamt med fyrverkerier förstås.


Den första sittningen avslutas med Seek and Destroy som vi alltid garvat lite åt då den är lätt att blanda ihop med The Stooges klassiska Search and Destroy från 70-talet. Det är ju inte Iggy-klass det här men det funkar det här med.


Det allra sista vi får är en publikfriande Nothing Else Matters där alla i publiken apterar sina ficklampsfunktioner i sina mobiltelefoner och Hetfield på tydligen vanligt humör skojar med trummisen Lars Ulrich att det är dags för hans favoritlåt. På det megahiten Enter Sandman. Kvällen sys ihop på ett gott sätt.


Även om jag inte är helt Metal så får jag säga att det här blev mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig. När bandet inte envisas med att spela alla noter som finns på samma gång är det bitvis lysande och härligt tungt. Kul också med det sanslöst publikfjäskande tilltaget med att spela en låt med lokal anknytning. Basisten Robert Trujillo och gitarristen Kirk Hammett tar sig igenom en högst oväntad version av Staten och Kapitalet i tanken åt Ebba Gröns inspelning. Publiken svarar förstås med ovillkorlig kärlek och fet allsång på hysset.

Jag filmade ganska sparsamt under kvällen och förevisar längre ner några snuttar från kvällen. Först lägger jag dock scenen från The Ecstasy of Gold i sin ursprungliga form för att ge en illustration av det hår-resandet som den ger.




torsdag 4 juli 2019

Skogsgläntans Visfestival 2019


Skogsgläntans Visfestival, Grimmered, Göteborg, 29 juni 2019

Krånne, Anna Lindberg, Monkey Union, Johnny Johnny, Emilia Glugg, Strandvägen och Dan Viktor

Lite sjukdom och hårt arbete i gott samarbete har hindrat mig tidigare men här är rapporten från årets upplaga av den trevliga festivalen Skogsgläntans Visfestival.

När sommaren liksom tar sig sin start är det dags att ta sig till det lummiga Grimmered i västra Göteborg till en skön villaträdgård nära kanten till den vilda skogen där festivalen har sitt hem.
Cathiz Sandström Ulinder med man, syster, barn och kaniner står som värdar som vanligt

I år har vi riktig fason på vädret och trädgården är full av glada festivalbesökare. Vi får en fantastisk kväll i solnedgången med god musik, skratt och gamäng.


Först ut är Krånne med sin vapendragare Sebastian Sandberg på sedvanligt följsam bas. De kör ett gott somrigt set som bland annat inkluderar den nya låten Sista Sommaren. Lite otacksamt att starta det hela kanske men det är som sagt bra tryck i publiken redan från början även om mer och mer folk ansluter längs med kvällen


Stora delar av Alienationsklubben är här och hejar på. Kända från tidigare arrangemang som Cathiz roddat ihop. Ikväll spelar de dock mest öl och vin och en och annan drink.


Vi får inte bara visa och rock'n roll. Anna Lindberg ger oss poesin också i ett intensivt set som drar ner skratt och applåder.


Det här är en ganska fri festival. Såpass fri att även helt fria artister bjuds upp på scenen. Här är en glad Fri-scen-farbror som rörde sig smidigt mellan Taube och gamla Rally-klassiker.


Kaninerna i hörnet hälsade välkomna också. Lite skeptiska men morötterna smakade i kvällen såg det ut som.


Gott om folk överallt och det fanns även en trevlig bar skött av flinka barn och en elegant rökavdelning i ett annat hörn av fest platsen.


Det här var nån snubbe som Cathiz hittat ute på öarna och tagit in till stan så han fick uppträda på festivalen. Darrigt med finstämt blev det.


Här ser vi Cathiz själv i samspråk med rockstjärnan Tom som åkt ända från Jönköping för eventet.


Ett annat Fri Scen-band som dock brukar vara med här. Ikväll kallade de sig "Bob Dylan"


Emilia Glugg är sen ut på scen med starkt komp av sig själv. Grymt fin spelning. Ljudet är för övrigt som vanligt exemplariskt mixat.


Barnen sköter sig inte bara i baren de är även tidvis och arbetar på scenen också. Här ser vi ett barn som gör en stark version på Jag vet en dejlig rosa. Gott barnarbete får man säga.


Sedan dyker Ap-männen i Monkey Union upp och kör ett semi-akustiskt set.  Man saknar lite elektricitet i det här men det ångar ändå på bra och publiken börjar bli rejält på bettet nu.


Det nya konceptet Johnny, Johnny får väl ses som det mest samtida ikväll och rätt långt från begreppet visa men det svänger på bra och det byts friskt instrument fram och tillbaka.


Mörkret kommer och med de bandet Strandvägen med Isak Edh i spetsen. Nu blir det mer brutalt och mer åt rock¨n roll. Rock på svenska i rak utveckling från Imperiet och framåt ungefär. Det låter härligt.


Strandvägen får sällskap av Annelie Johansson som är kärnan i Johnny, Johnny som vi såg tidigare. Nu spelar hon keyboards och körsjunger och skakar på saker.


Avslutar gör Dan Viktor i ett tight solo-set. Publiken har tunnats ut något och det skall erkännas att den starka solen tidigare och de goda dryckerna som barnen i baren serverade något tar ut sin rätt. Hur som helst så låter det jag hör mycket bra.

En riktigt stark version blev det av visfestivalen i absolut bästa tänkbara väder.  Stort tack till Cathiz med medarrangörer och kom ihåg, varje sista lördag i juni, då syns vi i Grimmered. Det är där det händer då.

Avrundar med en samlingsvideo på några av artisterna som uppträdde under kvällen. Formatet är som det är då filmerna baseras på de live-sändningar mot Facebook jag gjorde under kvällen.




söndag 16 juni 2019

På äventyr i Helsinki


Åker med jobbet till Helsinki, Finland och hälsar på våra ägare. Vi ägs ju numera av koncernen Soprano Oy och det vankas aktiviteter och sommarfest.

Vi vallas runt i parker och senare på barer och andra saker. Vädret är med oss och Helsingfors visar sina goda sidor.

Vi lär oss om de olika delarna av Soprano Oy. 

CEO¨n Arto passar på att fylla 60 och får en tavla

Vi skojar till det på finska

Klätt om för kvällen

Sen skall vi ut och leka, Här från ett parti Frisbee-golf

Här skall det lekas charader

Vi besöker Uhros plats

Som huggen i sten

Här gissar vi oss fram

Vi bestiger ett mindre berg i stadsparken

Bekantar oss med det lokala fågellivet


Sen hamnar vi i tältet och har bland annat prisutdelning 

Här äts det och vi beblandas

Kvällens band på eventet

Fri bar

Lite senare känner vi på utelivet. Här har vi hittat en nattklubb

Närmare 5-bläcket är det fyllepromenad hem som gäller.
Nicole äter upp alla Victors pommes frites. Detta får konsekvenser.

Vi tittar på stiliga hus på vägen hem

En gammal finsk president

Lite stadsliv om lördagen. Spårvagnsspår överallt. 

jordgubbswienerbröd i hamnen

Den imponerande katedralen

Esplanadparken

Stockmann - ett rejält varuhus

Central-Mumin-Shoppen

Klapp och klang på finska

En vass stråkensemble drog några hits också 

Stadslivet här