lördag 30 november 2019

Att ta sig in i Ghosteen


Nick Cave and The Bad Seeds
Ghosteen
Album, 2019

Erfarna läsare av den här blogg-skriften vet att skriftställaren ofta återkommer till fenomenet Nick Cave och hans kompband The Bad Seeds. De album som färdigställs med Melbourne-sonen och hans vänner under de tio som just den här versionen av bloggen funnits har alla nagelfarts och recenserats i noga ordning. Likaså de flesta av de konserter som gjorts på svensk mark under de här åren. Orden har oftast flutit lätt fram på skärmen. Intrycken har vart lätta och starka att fästa på pränt. Vad som fungerat och vad som fungerat mindre bra har varit enkelt att reda ut. Med den här skivan är det inte riktigt så.

Albumet kom ju först ut i strömmande form redan för två månader sedan och sedan i fysisk upplaga för tre veckor sedan. Jag kunde förstås inte hålla mig och löste en alternativ leverans av de nya låtarna så fort det fanns att tillgå inne i de mörka skogarna på internet. Sådana här skivor väntar man inte att lyssna på. Man jagar upp dem. Man gör sig tid. Man fokuserar. Man går in dem. Eller man försöker. För oftast kommer man in. Men Ghosteen är en annan sorts kaka.

Det må så vara att jag under den här tiden gnagts av sviterna av en knäolycka som gjort mig temporärt enbent men jag vet inte om det hade hjälpt att ha två fungerande ben ändå.

För den som inte är helt bekant med Nick Cave och förutsättningarna för den här skivan förklarar jag kort lite bakgrund. Mitt i inspelningarna av den förra skivan Skeleton Tree förolyckades en av Nick Caves söner i tragisk olycka vid Englands södra kust. Skivan och efterkommande konserter kom att präglas av sorgen och chocken efter förlusten av sonen. Även om skivan nätt och jämt var klar kom den ändå ut som ett sorgearbete och det gjordes långfilm och andra projekt i den andan. Cave förklarade att trots den utomsinnliga sorgen var det enda alternativet att fortsätta arbeta. Skriva, spela och uppträda. Han beskrev det i filmen One more Time With Feeling och hur han och hans fru Susie levde vidare trots sorgen.

But you know, after a while, after a time, Susie and I decided to be happy
This happiness seemed to be an act of revenge
An act of defiance
To care about each other and everyone else 
And to be careful 
To be careful with each other and the ones around us.

Årets skiva Ghosteen är den första helt skriven efter olyckan och den tar helt avstamp i det son hänt och livet efter. Om man tycker att Nicks grejer är för svåra att ta sig till i vanliga fall så blir det nog stört omöjligt att ta sig in i det här. Även ett stort fan kan få svårigheter. Det kräver ett fokus. Och tid.

Skivorna innan den här, Push the Sky Away och Skeleton Tree är ju inte några partyplattor direkt även om den första bjöd på en del mer vildsint musik i mer traditionell rock-form. Här och nu är allt mer fragmentariskt. Dimmigt. Mer krävande.

Jag exemplifierar situationen med en bild av Tove Jansson.


Bilden visar ett eldfängt sammanhang på toppen av ett mindre berg. Det är oklart vad det egentligen händer där uppe. Man ser skepnader och eld mot nattens fond. Vid bergets fot står ett Mumintroll som inte hittar vägen upp. Något åt det här hållet är det som att försöka ta sig in i den här skivan.

Nog har jag beskärda del av egen sorg i livet. Närstående som dött. Människor som tappats bort. Det är inte det att man inte förstår eller inte vill förstå. Det är mest just det att man inte riktigt kommer in.

Det är såklart vackert. Dramatiskt. Välspelat. Som det skall vara. Men det har svårt att sätta sig. Även en nedskalad Nick Cave-låt kan till och med sätta sig vid den första genomlyssningen, tänk titelspåret på Skeleton Tree som trots sin nedtonade enkelhet ändå sätter sig som en lavett rakt i ansiktet med en gång. Det mesta på den här skivan är mer som att gå in i en stilla rök. Låtarna driver fram som ogreppbara moln på marknivå. Profana psalmer. Stilla.

Musiken är som sagt fragmentarisk. Inga trummor. Inga gitarrer. En del piano. Yrsliga analoga keyboard-slingor, körsång ifrån fjärran. Några tag på en elbas. Några andra diffusa ljud är inbjudna med.

Sång och text är dock fastsurrat vid rodret och styr skeppet in och ut ur dimman.

Anslaget är grovt som vanligt trots den minst sagt allvarsamma inramningen. Nick har hittat på en del nya varianter på att sjunga i falsett men oftast är rösten bekant och eftersom sångerna sällan går upp i något högre tempo blir mycket i närmast talad sjungen sång.

The three bears watch the TV
They age a lifetime, O' Lord
 
Mama bear holds the remote
Papa bear, he just floats
And baby bear, he has gone
To the moon in a boat, on a boat
 
I'm speaking about love now
And how the lights of love go down
You're in the back room washing his clothes
 
Love's like that, you know, it's like a tidal flow
And the past with its fierce undertow won't ever let us go
Won't ever let you go

- Från titelspåret Ghosteen

Jag lyssnar i veckor på skivan. Tassar runt och letar efter en väg in. Det kan låta som att jag inte tycker om det jag hör men det gör jag. Det är mer att jag inte helt förstår. Som om noterna och orden inte är helt begripliga för mig. Ändå är orden tydliga i sig. Allt finns här att hitta på något sätt. Om man bara orkar ta in det.

Ett sätt att ta till sig skivan är genom en film med alla låtarna som bandet släppt ut på Youtube. Det är låtarna rakt av med framrullande texter. Det är outsägligt vackert presenterat. Till och med fonten som använts till bokstäverna i texterna utgörs av små diffusa moln. I det här läget framför en skärm som visuellt hjälpmedel så kommer man inte undan skivan. Man blir sittande kvar. Har man inte brutit ihop ganska omgående så lär man göra det när eldflugorna dyker upp mot slutet på skivan i den starka Fireflies.

Skivan är upplagd som ett dubbelalbum. Den första skivans låtar är barnen. Den andra skivan är föräldrarna och Ghosteen är en vandrande ande.  Den andra skivan innehåller bara tre stycken varav två är tolv respektive fjorton minuter långa. Mellan de ligger spoken word-stycket Fireflies och just det blir min väg in till skivan. När det stycket sätter sig så öppnar sig portarna till de andra med. Mumintrollet kommer till slut upp till berget. Det är inte jättemycket klarare sikt där uppe men man har kommit in. Eller så har man låtit skivan komma till en själv. Det kan lika gärna vara så.


Du får inte igång dansgolvet med den här skivan på fest. Det är antagligen ingen idé att höra på detta i grupp över huvud taget. Det här är gjort för att höras på ensam. I fred. och med gott om tid och tålamod till hands. Men det kan löna sig.

Hela skivan med texter i ett svep finns i film här. YOUTUBE

Skivan finns där skivor finns.


tisdag 8 oktober 2019

The Doors och Jim lever


The Doors Alive (The Doors-Tribute-Band)
Konsert, Trädgårn', Göteborg, 5 oktober 2019

Det går ju liksom inte att få uppleva ett The Doors vare sig i sitt livs form eller i en tröttare äldre upplaga då hälften av medlemmarna bitit i gräset för länge sen. Jim Morrison redan 1971 och Ray Manzarek 2013.  Man kan dock alltid härma. Vi går och tittar på några som gör det.

Det här är ju väldigt kluvet egentligen. Jag har vanligtvis väldigt svårt för tribute-band då det oftast inte riktigt fungerar hur mycket de än försöker. Det är oftast nåt som saknas i tonen eller skiljer sig för mycket i utseende och beteende. Det här blir dock något annat, snarare som en reenactment eller en ren föreställning och faktiskt mycket bättre än man skulle kunna tänka sig.

Dels att bandet rent arkeologiskt grottat ner sig i ljudet, skaffat exakt samma utrustning och instrument som originalbandet hade men också mycket enbart i Morrison-kopian Mike Griffioen som bandet hittade i Belgien av alla ställen. Norbert Varga spelar Ray Manzarek och orglar som heter Rhodes och Vox och allt vad det kan vara. Buzz Allan spelar John Densmore och trummor och Baz Meyer spelar Robbie Krieger och gitarr. Norbert spelar förstås basen med vänster hand på orgel som det skall göras.

Mike är alltså belgare men de andra är britter och de kallar sig själva de bästa Doors-tribute-bandet i världen. På hemsidan har de intyg från turnépersonal från själva Doors turnédagar att det stämmer och det låter faktiskt spöklikt likt.

Det blir en märklig kväll


Mike inte bara sjunger som Jim. Han pratar, svär och mumlar som Jim också. Släntrande omkring i läderbrallor på scenen omväxlade eldar han upp publiken såväl som provocerar den. Vi får hela paketet så att säga. Innan dess har vi fått tag på blaskig öl i plastglas och blivit åthutade flera gånger av den sensationellt otrevliga personalen på arenan Trädgårn' Jag har inte vart här på ett tag men blir närmast full i skratt över hur bedrövligt det här stället fortfarande är. Västvärldens sämsta servicegrad fortfarande på alla fronter. Vakter direkt influgna från Gulag letar problem i en extremt skötsam ganska ålderdomlig publik som undrar vad det är frågan om. Ölen finns i två sorter. Blaskig Åbro i plastglas eller blaskig Åbro i plastglas. Hade det inte vart för underhållningen på scenen och det ganska goda ljudet hade man hellre skjutit sig i ansiktet än satt sin fot här igen.

Dessutom får vi på utsatt tid för konsert på scen ett 20 minuter långt reklam-block på storbildsskärm med mestadels helt ointressanta akter som spelar framåt hösten i lokalen. Det kan va det det mest korkade greppet jag någonsin sett på en konsert. Vi kunde lika gärna fått ett block med nät-casino-reklam rakt i nyllet. Skämmes ta mej fan.


Tillbaka på bandet igen. Som sagt det här är inte ett coverband som spelar av hits. Det är en fullständig föreställning så som en konsert kunde gå till på den gamla tiden. Visst får vi klassiska slagdängor som Light My Fire, Riders on the Storm och People are Strange och liknande. Vi får också mer obskyra grejer, dikter och insprängda specialversioner som så det skulle spelas förr. Är en låt som When The Music's Over över 13 minuter i original så spelas den minst lika länge den här kvällen. Bandet är ohyggligt kompetent. Det här spricker så lätt om någon del fallerar och inte låter rätt men minsta tangenttryck på elpianot eller kantslag på trumman låter 1967-70 hela tiden.

Låtvalet är också intressant. Vi får till exempel hela titelspåret The Soft Parade från 1969 som i sig är en fantastisk resa i tre separata delar i en sorts hippie-symfoni. Inklusive den famösa skrikande inledningen.


When I was back there in seminary school

There was a person there

Who put forth the proposition

That you can petition the Lord with prayer

Petition the Lord with prayer

Petition the Lord with prayer

You cannot petition the lord with prayer


Det sitter så gott och sångarens röst håller. Trots alla skrik och utfall och hyss han har för sig under föreställningen.


Publiken är dock inte riktigt lika vild som när det begav sig på 60-talet. Delvis på grund av på hög medelålder förstås men också av ställets natur och att det fortfarande är rätt tidigt på kvällen, Folk har inte hunnit få så mycket i sig än. Det är fridfullt och lugnt ända framme vid scenkanten på mitten. Vilket dock gör att man hör och ser bra. Mot slutet dyker det dock upp en gäng rejält stenade lirare som rasslar omkring som papper i publikhavet och ställer till det överallt. Gulag-vakterna nyttjar såklart tillfället att gå in och rensa snabbare än såna här idioter tuggar i sig en steroid.

Så en kväll lite på gott och ont. Inget ont i bandet men det är ju trots allt inte det riktiga The Doors. Det är något lite sorgligt med det hela på något sätt hur lika det än låter. Kan mycket väl tänka mig att själva Doors hade spelkvällar som var bra mycket sämre satta än det här men det är ändå något som skaver lite.

Kvällen avslutas med en The End med extra allt. Det är svårt att inte fascineras ändå. Det är ju Live och rakt framför en. Så nära The Doors på konsert det går att komma trots allt.

Man kan hitta en massa klipp med bra kvalité på Youtube om man söker på The Doors Alive för den som är intresserad. Mina klipp blev sådär.

tisdag 1 oktober 2019

Stefans Domedagspredikan


Stefan Sundström
Domedagspredikan
Album, 2019

I fredags lagom till klimatstrejker och hyss på stan släppte Stefan Sundström ut sitt senaste album Domedagspredikan. Stefan satt inte och signerade färska vax på Åhléns som man skulle kunna tro att en artist som inte släppt en ny skiva på fem år skulle kunna göra. Nej Stefan befann sig inne i klimatstrejkens epicentrum på Gustav Adolfs torg i Göteborg och lirade och agiterade istället.

Det här är en politisk artist. På riktigt.

För den som är uppvuxen på 70-talet med Nationalteatern som stödhjul och med Hoola Bandoola Band i en transistor aldrig långt borta från en är det inget egentligt märkligt men för glin idag måste musik som faktiskt handlar om någonting vara smått obegripligt. Det är liksom standard med yta och blaj som default. Om än att Stefans låtar sällan är så rakt politiska som säg Fredrik, nu är det dags att gå till dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt eller Vi Betalar inte som en låtvariant på Dario Fo's pjäs så finns det alltid en djup politisk klangbotten i allt som skrivits och framförts. Naturbetraktelser kan landa i analyser av kärnkraftverksolyckors konsekvenser eller glesbygdens utarmning. De svaga i samhället belyses ofta och lyfts fram. De gnidna topparna som rider överst får sin plats i ljuset också. En klassisk textrad från Hård tid (Slicka uppåt sparka neråt) från 1993 går Varje barn får till läxa / lär dig bli lika fet som Hans Werthen.  Stefan fick välförtjänt Cornelispriset 1998.

Årets skiva Domedagspredikan följer tidigare verks linje och avhandlar på samma sätt det vardagliga, numera också om åldrandet men det djupa engagemanget i de stora frågorna är aldrig långt borta.

Som titeln anger blir det också en pendang till 1994 års Vitabergspredikan, en stor skiva i den goda produktionen som nu totalt räknar in ett omfång av femton album.


Stefan har ett eminent band med sig. På elgitarr hittar vi Ola Nyström som till vardags lirar i orkestern Weeping Willows när han inte hjälper Lasse Winnerbäck på turnéer. Ola var ju även med i Stefans kompband Apache och vi får anledning att återkomma till det längre fram. Basen trakteras av Nikke Ström mest känd från Nationalteatern men även massor av andra konstellationer. Piano och orgel hanteras av Martin Hederos från The Soundtrack our Lives som också hunnit lira mycket med Nina Ramsby till exempel. Mest förvånande är kanske positionen trummor som innehas av Martin Emtenäs som man mest känner igen som en av programledarna till SVTs Mitt i Naturen. Martin har dock odlat en parallell karriär som punktrummis i olika band i Umeåtrakten sen lång tid tillbaka.

Gott band alltså och ingen brist på budskap. Svänger det då?

Ja fan.

Just fans från gamla alster blir inte chockade av det här. Det låter härligt bekant men ändå med en ny snygg touch. På lite senare skivor har Stefan musikaliskt klättrat in mer och mer i arvet från axlarna på jättar som de som kommer efter står på. Jag pratar förstås om Cornelis Wreeswijk som alltid finns i häraden av den här sortens musik hur man än vrider och vänder på det. Stefan med band hamnar ibland i den där mjukt molliga visjazzen där det såklart är logiskt att Hederos rasslar runt på pianotangenterna som en återfödd Jan Johansson. Speciellt i Morsan är ett hav och Till Allan. Det är bister Jazz på svenska med smak av en och tall och folkmusik på håll. Utsökt är en underdrift


På andra spår ångas det på lite mer. Bara va En Del återvinner lite melodin i Stefans gamla Fisk i En Skål från 2000 jämt. I refrängen hälsar på något sätt den äldre varianten av Thåström på. Det är något i fraseringen av Att bara vara en del av någonting......Större... som låter som en den där andra Stockholmaren just där och då. Det är en riktigt bra låt och den blir inte sämre av att den i texten innehåller en variant på begreppet Allt Kött är Hö som jag av någon anledning är starkt förtjust i sitt bibliska ursprung till trots. Vera Vinter gjorde en tagning på de orden härom året också med gott resultat.

Ett annat textparti som biter extra bra är en gliring till gated communities i Gud Skriver brev om önskemålen att bygga murar för att hålla pöbel från bostadsrättsägare eller stad från land.

Vissa säger att folk är så smarta i stan
Att det blir bra med en mur
Så man får va ifred och va modern och urban
Och slippa bonnläppar och djur
         Men då säger jag Visst, låt oss prova på
Lycka till och ha det så gott
Vilken sida av muren blir det klösmärken på
När några veckor har gått?

Jag tycker om i princip allt på den här skivan. Det är möjligen det sista spåret Microbernas Skepp som jag inte helt förstår mig på. Den är lite för käckt spelad för min smak. Lite som en signaturmelodi på Morgonpasset från 1971 på speed. Jag kommer säkert att ändra mig om den här.

Titelspåret Domedagspredikan är klassisk Sundström i klass med grejer från Nästan som Reklam/Babyland-tiden.

Starkast blir det dock i Bakvänd Kikare som ändå om skivan är effektiv (37 minuter) och hållbar rätt igenom framstår som det stora utropstecknet. Som en hop klassiska låtar på en och samma gång fram och tillbaka i karriären och ändå här och nu. Alla perspektiv på samma gång. Text och musik gifter sig. Efter en stund faller Nyströms gitarr in i patenterade spridda blues-riff i full Apache-skala lagom till att man tror att låten är slut då Hederos utför en blixtoffensiv på hammondorgel. Underbart. Kan inte sluta lyssna.

Skivan finns på strömmande media-kanaler men den här skivan köper man tycker jag oavsett. Det här skall man gynna. Stefan tar en fet konsertsväng i höst också, Han spelar överallt. Jag klipper Stora teatern i november.

Här är listan på möjligheter

2 okt Drammen, Union Scene (NO)
3 okt Halden, Kongens Brygge (NO)
4 okt Sarpsborg, Glenghuset (NO)
5 okt Austvatn, Odal Rock Club (NO)
9 okt Gävle, Gävle Teater
10 okt Uppsala, Katalin
11 okt Falun, Kulturhuset tio14
12 okt Uddevalla, Östraboteatern
18 okt Umeå, Väven
19 okt Bollnäs, Bollnäs Kulturhus
25 okt Stockholm, Södra Teatern
26 okt Stockholm, Södra Teatern
30 okt Oslo, Postkontoret (NO)
1 nov Bryne, The Yard (NO)
2 nov Haugesund, Flytten (NO)
6 nov Örebro, Hjalmar Bergmanteatern
7 nov Karlstad, Scalateatern
8 nov Göteborg, Stora Teatern
9 nov Göteborg, Stora Teatern
13 nov Norrköping, Arbis
14 nov Jönköping, Jönköpings Teater
15 nov Helsingborg, The Tivoli
16 nov Borås, Sagateatern
20 nov Karlskrona, Rydows Salong
21 nov Halmstad, Najaden
22 nov Malmö, Victoriateatern
23 nov Malmö, Victoriateatern
24 nov Ystad, Ystad Teater
28 nov Mjölby, Mjölby Kulturscen
29 nov Växjö, Växjö Teater
30 nov Kristianstad, Kristianstad Teater
1 dec Kalmar, Kalmar Teater
4 dec Skellefteå, Nordanåteatern
5 dec Luleå, Kulturens Hus
6 dec Örnsköldsvik, Folkan Teater
7 dec Sundsvall, Sundsvalls Teater

tisdag 17 september 2019

Jönköping och där runt om


Vi tar en liten höstresa till staden vid Vätterns södra strand, Jönköping. Går på museer och utforskar flera naturreservat strax utanför.

Smålands Jerusalem är på ett blåsigt och ganska regnigt humör. Staden i sig ganska trött och skogen blek, ännu inte klädd i höstens färger riktigt men med sommar lämnad efter sig med blicken åt ett annat håll.

Vi klipper Tändsticksmuseet som i stora drag är ganska deprimerande. Folk jobbade 11 timmar om dygnet sex dagar i veckan och drabbades av hemska åkommor av allt fosfor man bearbetade. Först tappade de alla sina tänder och sedan löstes till och med käkbenen upp och ramlade ur munnarna på de stackars anställda. Som om inte det var nog blev de hunsade för att de jobbade för långsamt eller var fulla på jobbet och därmed fick sparken när det minst kunde ana det. Utställningen som man tar i en viss ordning avslutas med en monter där en tidningssida berättandes om Ivar Kreugers självmord i Paris 1932 i detalj. Ändå lyser någon sorts stolthet igenom och någon lite otäck nyliberal agenda om friskt företagande och entreprenörskap vill göra sig gällande trots att allt verkar mest ha vart ett enda långt lidande för alla parter.

Länsmuseet är lite lättsammare. Vi är på jakt efter John Bauer men hittar först en rädd kanin som tar språnget i en separat med spräcklig utställning i ett eget rum.


John Bauers värld har man tryckt in i entréplanet i en utställning mycket riktad mot små människor, Såna som springer runt och skriker mest. Man ser sånt här ibland på museer fast oftast i något separat rum där småfolket får härja runt och klä sig i tidstypiska kläder och leka med bollar och så vidare. Här har man blandat ihop allting. Svårt att säga om barnen uppskattar föremålen från Bauers ateljé och de tyngre grejerna. Synd på fint tillfälle att visa en nationalskatt verkligen.


De kändaste målningarna som man sen hittar i museum-shopen på olika föremål finns dock inte här men en del troll har hittat hit och andra krumelurer från skogen från tiden för förra sekelskiftet.

Ett gott självporträtt på Bauer och hans hund finns dock här


Vi ägnar sedan en hel del tid ute i naturen. Först ut på myrarna i Dumme Mosse. Det är ett rejält naturreservat med märkligt väl tillvaratagna stigar och rastplatser.



Vi tar en halvmils länga och hittar fornlämningar och pärlande bäckar i kanterna på leden.



Skogen runt om är som sagt lite trött men ändå på ett kavat humör. Vädret har skrämt iväg de flesta andra besökare så delar av reservatet får man ha för sig själv.


Väldiga raksträckor uppenbarar sig med jämna mellanrum


Ute på myren som är som en sjö i sig skulle det finnas risk för att träffa på mindre Lom och Orre men eftersom det var lördag var alla inne i staden och roade sig istället.


Sen byter vi väderstreck och undersöker naturen i trakterna upp mot Gränna. I Smålands Toscana som de kallar det växer äppelodlingar vackert på sluttningarna ner mot Vättern. När vi är där är nästan inget öppet dock. Naturområdet Vista Kulle har helt och hållet för oss själva. På parkeringen stod bara en nystulen van i sin ensamhet.

På den första nivån av flyger ett stort flygfä ut från berget svävande med fransar i vingkanterna ut över dalgången mot sjön. Vi vill gärna tro att det var en örn.


Sen upp med telefonen som jag är blev inte bilden bättre än den ovan. Om man tittar strax till vänster om pinnen i mitten och zoomar in så ser man en siluett av monstret. Svär över att jag inte fick någon bättre bild


Vi hinner även med Brunstorps gård som faktiskt är öppet på en söndag och tittar på resterna av Varpa Skans som i sin tur byggdes på den gamla medeltidsborgen Rumlaborg. Här var visst ett visst tjohej sådär runt 1369. Nu är kaffe och kladdkaka det mest upphetsande här men det är fina omgivningar med en väldig massa olika äppleträd på parad i planteringarna.


Göteborgare som man är så envisas jag med att kalla det stora blåa platta som man ofta ser i förgrunden i den här trakten för havet men det är ju en sjö. En kall sjö som tog livet av John Bauer hösten 1918. Han färdades i ett skepp med felaktigt surrade symaskiner i lasten som fick farkosten att förlisa. Ingen ombord överlevde. Men vacker är den, sjön och nästan som ett litet hav.


onsdag 11 september 2019

Iggy Pop är Free



Iggy Pop
Free, Album, 2019

Förutom han David Bowie och möjligen Nick Cave har ingen enstaka artist någonsin gett mig så mycket nöje och stark musikalisk kultur som den här snubben, James Newell Osterberg Jr. gjort.

Mer känd under sitt artistnamn då, Iggy Pop.

Som att det inte skulle räcka med att ha frontat det mest monumentala rockband världen skådat, The Stooges, har gubben nu hunnit fram till sin artonde solo-platta (Lite beroende på hur man räknar)

En del konsumenter är lite avogt inställda till Iggys solokarriär. En del fastnar helt enbart i de sig klassiska albumen The Idiot och Lust For Life (Bägge från 1977) men gudars och satan vad de missar mycket i den spräckliga men oftast djupt intressanta fortsatta livsgärningen.



Förhandssnacket om nya skivan har skvallrat om jazziga saxofoner, digital teknik och dystra poem i tal-form  och bara det skrämmer lätt iväg en traditionell rocker åt ett helt annat håll. En mer insatt konnässör i ämnet Iggy förstår dock att allt är i sin ordning. Den som kan sin Iggy vet att det där feta garvet han besitter är direkt kopplat till ett becksvart mörker. De mest upplyftande stunderna länkar eufori och livslust med sorg och allvar på ett sällan skådat sätt.

Ta en låt som Iggy & The Stooges Gimme Danger från 1973. En låt som lätt kvalar in på en säg topp-tre-lista på det bästa som gjorts i låtväg. En låt som välter berg och dalar, väcker de halvdöda, får knogar att vitna och blod att bubbla. Djup glädje målad på en fond av sorg och eftertanke. Har man inte den känslan klar för sig kan man aldrig förstå Iggy riktigt.

Mönstereleven med bästa betyg i skolan som hamnade i sämre sällskap när han en bit upp i ålder ville spela trummor i ett band. Bildade världens bästa band byggt på dåliga droger och gott Fuzz.
Uppfann hårdrocken och punken i rena farten. Bytte trummorna mot platsen vid mikrofonen längst fram. Smörjde in sig i jordnötssmör på scenen och hackade sig blodig med tillhyggen bara för att få publiken att förstå att han menade allvar.

Likaväl som det där kluckande skrattet. Ingen kan skratta så gott som den som också vet hur mörkret ser ut inuti.

Det skall gott sägas att varenda ton Iggy tagit inte varit klockren. Några plattor är i högsta grad sådär men innerligheten i försöken är avundsvärd och oftast beundransvärd. Iggy har inte heller alltid haft full kontroll över det som släppts i hans namn som exempelvis hans kompis Bowie hade på sina skivor. Iggy har ofta släppt ansvar för arrangemang och musik till någon kapellmästare i bandet eller producent för tillfället. På Berlin-plattorna och Blah-Blah-Blah var det just Bowie, andra skivor har styrts upp av folk som James Williamson (New Values), Glen Matlock (Soldier), Ivan Kral (Party), Chris Stein (Zombie Birdhouse), Steve Jones (Instinct), Don Was (Brick by Brick), Eric Schermerhorn (American Caesar) eller Josh Homme (Post Pop Depression)

Med detta i åtanke är det inte så svårt att ta tag i årets nya skiva Free. Att Iggy mest fokuserat på orden och låtit några utvalda musiker styra upp ljuden är lite som det brukar vara. Att en del text levereras reciterad istället för sjungen väcker inte heller så stor förvåning. Vi hörde en hel del av detta redan på albumet Avenue B 1999. Ett jazz-projekt som havererade och blev lite allt möjligt på samma gång.

Mest kapellmästare på nya skivan är trumpetaren Leron Thomas och även gitarristen Sarah Lipstate som tar stor plats både i produktion och det som hörs i tonerna.

Vad hör vi då?

ja, i inledande titelspåret Free är associationen lätt till David Bowies svanesång Blackstar. Man hör samma typ av yrsliga blåsinstrument mot en vägg av blå teknik. Det är David Lynch och DostojevskijPopol Vuh och Chet Baker, allt i samma paket. På en och halv minut.

Det är en löjligt bra början.

Det blir inte sämre sen om än i något mer konventionell rockform i Loves Missing. Iggy sjunger mot minimalistiskt rullande bas, delikat New Wave-gitarr, noggranna trummor och med ringlande trumpeter i kanterna. Kanske plattans starkaste stund redan här.

Längre fram på skivan blir det lösare i kanterna. I Sonali hör vi ett trumljud inte heller det långt från något från Blackstar men Iggy hämtar också stämning från sitt gamla låtprojekt Risky med Ryuichi Sakamoto från 1987.

Jag inser när jag återkommande nämner Blackstar hur nekrologisk den här recensionen låter när Iggy i högsta grad fortfarande lever och jag får jobba lite med det i den fortsatta texten men beröringspunkten är ändå relevant och tonerna har likheter.

Allvaret bryts något i den ganska rätt och slätt fåniga James Bond. Den kanske mest tveksamma stunden på skivan men den tar sig något efter ett tag när bandet rullar på lite mer och blåset sätter in.

Dirty Sanchez får vi ilska och en serie fula ord också. Det hör till. Iggy är inte obekväm med de runda orden. Det är ingen risk för nobelpris i litteratur här men orden rullar gott i call-and-response likt som i Success från 1977.  Själva texten är en redig sörja dock.

Glow in the Dark är en pärla också. I viss mån en remiss tillbaka till The Idiot men ändå märkligt modern. Härliga effekter lagda på elbas och trummor. Ödesmättad klaviatur och ett blås som gör sig bekvämt hemmastadd runt om.

Nästföljande stycket Page låter inte så tokig musikaliskt men här övertrasserar Iggy sitt vibrato-konto och låter lite som en parodi på sig själv. Lite synd. Texten har sin poäng.

Så är det dags för en sorts cover. Iggy tar itu med att recitera Lou Reeds dikt We are the People från 1970. Lou Reed är väl mest känd som textförfattare och framförare av sina texter i sång men i glappet mellan sitt gamla band The Velvet Underground och sin solokarriär skrev han en hel del text i ren diktform. Mycket av det har inte getts ut i tryckt form förrän långt senare. Iggy läser innerligt Lous rader och Leron Thomas kör total Tom Waits-trumpet i bakgrunden. Starkt.

We are the people without land. We are the people without tradition. We are the people who do not know how to die peacefully and at ease. We are the thoughts of sorrows. Endings of tomorrows. We are the wisps of rulers and the jokers of kings.
We are the people without right. We are the people who have known only lies and desperation. We are the people without a country, a voice or a mirror. We are the crystal gaze returned through the density and immensity of a berserk nation. We are the victims of the untold manifesto of the lack of depth of full and heavy emptiness.
We are the people without sorrow who have moved beyond national pride and indifference to a parody of instinct. We are the people who are desperate beyond emotion because it defies thought. We are the people who conceive our destruction and carry it out lawfully. We are the insects of someone else’s thought. A casualty of daytime, nighttime, space and god without race, nationality or religion. We are the people. The people. The people.

Iggy lånar en dikt till och läser Dylan Thomas Do Not Go Gentle into That Good Night och som musik ligger samma tema som i inledande stycket Free och det blir en spöklik effekt att höra de tonerna igen men nu med många fler ord. Dikten ursprungligen skriven 1947 och först utgiven i tryck 1952 har en speciell plats i många engelsktalande människors hjärtan. Dikten har också använts friskt i filmer och pjäser såväl som i konst och musik, alltifrån tyngre grejer som i ett klassiskt stycke av Igor Stravinsky till mer lättsamma som pekoralet Independence Day och i flera avsnitt av TV-serien Doctor Who.  Iggy får till en intressant spännvidd i sitt uttal här och även om den här tagningen också bara klockar in på en och halv minut hinns många känslor med.

Avslutas gör det med The Dawn. En dikt Iggy skrivit själv. Den binder ihop skivan på ett bra sätt.
Musiken är mer återhållen här för att lyfta fram orden.

Waiting for the dawn again
The darkness is like a challenger
To all my schemes and orders
And forced good nature
To just lay down is to give up
You gotta do something
Something

Because the dark is like a challenger
And he will point out the sore point
The wanting point
In my stage of the game
He'll point out memories
Basic, basic memories
The few moments that make life any fucking good
And he'll put those in my face
In the dark
If all else fails‚ it's good to smile in the dark
Love and sex are gonna occur to you
And neither one will solve the darkness

Kanske inte en skiva till kaffet för alla det här men förutom några mindre lyckade stunder på det stora hela en god stund med Iguanan får jag säga. Snyggt arrat och mixat och så roligt att han aldrig ger sig, Skivorna fortsätter komma. Jag är med dig in i kaklet Iggy.


söndag 11 augusti 2019

Way Out West 2019 i backspegeln


Way Out West
Musikfestival, Slottsskogen, Göteborg, 9 augusti 2019

Daniel Norgren, StereolabKhruangbin, The Cure, IceageLinn Koch-Emmery m. fl.


Jag tar mig en dag på årets upplaga av Way Out West, festivalen i Slottsskogen i Göteborg som tuffar på år efter år. Jag tar fredagen, mycket för ett brittiskt penntroll och hans kompisar förstås men jag jag får sett en hel del annat skoj också faktiskt. Det som på pappret såg rätt svagt ut blir faktiskt bättre under dagen än man hade kunnat tänka sig.

Först ut i sommarsolen som jag ser är Daniel Norgren som jag har noll koll på sedan tidigare. Delar av mitt sällskap menar dock på att det här är starka grejer och det skall det delvis visa sig vara också.


Daniel låter väldigt amerikansk och sådär urbant lantliga som bara amerikaner annars kan göra. Tankarna går till det där klustret med band och artister kring Bonnie 'Prince' Billy och liknande med vissa inslag av Neil Young och alternativ Americana.

Han är rätt kompromisslös Daniel. Börjar vid pianot med lugnare grejer och hänger sedan på sig el-gitarren och går upp något i intensitet. Klädd i avklippta jeansshorts, vild katt-t-shirt och en redigt smutsig keps ser han mer ut som något man hittar på en bensinmack utanför Tidaholm än en artist som tar stora scenen på WOW i besittning men det låter bra. Det dras inte för att dra långa gitarrsolon av god kvalité och det jobbas även friskt med realtidseffekter i samråd med den närmsta scenstärkaren i ekon och efterklang. Det här fungerar dock nog bättre på en tätt klubb än så här ute i friska luften.


Vi hinner släntra runt en del på området också. Bekanta oss med det nya obegripliga rökrute-systemet. En fin-Gin i Ginbaren på höjden och promenad runt om området. Det är mycket kommers som vanligt. Förutom ett grepp om att rädda bina i världen handlar det mesta om att sälja saker till en.


Nästa punkt på programmet blir fransk-brittiska Stereolab som är ett märkligt band på många sätt.
De har liksom svårt att bestämma sig om vad de håller på med. Ledda av fransyskan Lætitia Sadier längst fram som som sjunger och växlar mellan en mini-moog och gitarr valsas det mellan vild kraut-rock, lounge-toner, fransk knas-pop och sval disco. När det ångas på åt Can/NEU!-hållet låter det tidvis helt fantastiskt. Annat låter mer inkokt. De får ett märkligt dåligt utljud tyvärr, faktiskt enda bandet jag ser under festivalen jag ser som har det. Det skräller i tältet liksom vilket är synd då det här ofta är runda goda analoga toner som inte borde vara så svårt att få styrsel på i mixen.


Annars väldigt bra musiker. Fantastiskt bra trummis som helt sätter den där Krautiga feelingen.


Vi tar mer utflykter på området och hittar en Wine Garden där ett glas rött kostar 155 pix (755 för ett helrör) Det är besvärande dyrt men området är fint pyntat med girlanger och höbalar och grejer. Även om man inte får röka nånstans så ligger rökmaskiner och pyr överallt för att skapa den rökiga stämningen i den lummiga parken ändå.


Det finns även en ren Aperol spritz-bar och en rejäl ölhall med riktiga öl här borta. Annars är det extra klen ekologisk Norrlands som gäller i de flesta andra barerna. Det driver en till att dricka blåbärs-cider och andra grejer mellan varven.


Vi släntrar förbi Seinabo Sey på väg till tältet längst bort igen och jag ser för lite av det där för att kunna uttala mig men det är väl roligt att hon håller på.


Härnäst ser vi Texas-bandet Khruangbin som har en skön hang-up på instrumental thai-pop från 60-talet. Det låter riktigt härligt. Låtar kan börja som när ljud man hör när man går in på en kinesrestaurang och sluta i värsta Jimi Hendrix-jammet. En riktig höjdare. Trots bara tre pers på scenen, paret Mark Speer och Laura Lee har delat upp gitarr och bas mellan sig och bakom sig har de trummisen Donald Johnson så låter det mycket och roligt. Samtliga inblandade spelar smått fantastiskt. Sevärt också då de synkroniserar sina steg på scenen och tar ett litet glas starkt och skålar mot publiken i rena konstsims-formationen. Det märkliga namnet på bandet betyder tydligen motorfluga på thailändska.


Sedan är det dags för festivalens största namn och den stora anledningen att vara här förstås.

The Cure.



Det var inte så länge sedan jag såg bandet på Scandinavium (2016) men jag är lika glad för det. Det här är grejer man ställer bredvid Bowie, Iggy, Nick Cave eller Led Zeppelin i rang. Det här är i det högsta toppskiktet i den högsta divisionen och bandet har en kalas-form fortfarande.


Bandet som normalt på scener helt i eget namn oftast spelar i över tre-fyra timmar gör här på Way Out West en kortare festival-variant och spelar bara i två timmar exakt men det är två fina timmar.

Cure är lite roliga på det sättet att en set-list i stora delar kan se ut lite hur som helst och ikväll får vi en show med många inslag från skivan Disintegration från 1989. Sista halvtimmen är ren pop och hits som brukligt dock. Även om alla låtar som spelas den här kvällen är rent guld så är jag inte helt överens med ordningen de kommer i. Det går att sätta ihop det här lite mer dynamiskt mellan episka långdragna grejer till rent röj. Att det hela hade börjat med en banger hade varit att föredra och det hade fått igång publiken mer, framför allt de mer oinvigda som man har på såna här festivaler men det är det enda klagomålet, annars sitter allt som det ska.


Det är så fantastiskt roligt att få se och höra detta här i mitt Slottsskogen. Bara att känna känslan av hur Robert Smiths siren-röst får Aperol Spritz-drinkarna att skära sig på uteserveringarna hela vägen från Linnéplatsen ner till Järntorget och vidare ut på Hisingen. Hur Simon Gallups ikoniska basgångar skrämmer upp folk och djur i trädgårdar och på balkonger runt om halva stan. Det är fint att bara tänka på det men bäst förstås att stå långt fram och ta emot det frontalt.

Bandet är på fint humör. Robert verkar genuint glad och harmonisk och i det enda egentliga mellansnacket berättar han om att han tycker att han vart här så många gånger att han borde ha lärt sig svenska vid det här laget. Han berättar vidare om den första gången (1980) som han var här och lurade med sig sin blivande fru Mary "Kom med på turné till Sverige, det blir kul" och hur de åkte in i landet invirade i en filt i bak-delen på en van och sedan mest såg hotell och bensinstationer.  Utöver det får vi mest olika försök till att säga "Tack" på svenska med olika framgång kan man säga.


Låtmässigt blir det allra bäst i Burn med gott tut i luren i inledningsvis, Fascination Street i grym tagning, Riktigt bra låter även kvällens tagningar på In between days och Just Like Heaven. Den enda låten som ramlar lite ur fokus är titelspåret på Disintegration där det låtar som att några ljudkanaler ramlat av temporärt annars är ljudet löjligt bra.

Jag gjorde ett videoklipp under kvällen och det på den skönt flippade sången The Caterpillar från 1984. Omöjligt att filma rättvist där på plats förstås men ändå för en bild.



Efter The Cure tas det taxi ut till Bananpiren där vi fortsätter festivalen och ser två band till.

Först ser vi danska Iceage som jobbar hårt på en mini-Nick Cave-idé. Det är den yngre Nick Cave från 80-talet som i detalj manieras fram på scenen. Bandet nöjer sig inte med det, de andra medlemmarna har jobbat in stilen som Nicks kombattanter också. Man ser tydligt en mini-Mick Harvey och en mini-Kid Congo också till exempel. Det är rätt rörande men inte så tokigt att se alls.


Det enda problemet med det här bandet är att de inte har några direkta låtar. Det finns en enorm energi och publiken är gott med även om den inte är så stor.  De har hittat coola inställningar på sina instrument och allt låter förträffligt i ljudbilden. Till slut roar jag mig med att jaga rätt på vilka Nick Cave-alster de försöker stjäla egentligen och det blir lite sådär, "jaha, där har vi Tupolo ja..."
Inget ont om dessa annars, kan de bara hitta lite egna låtar så kan det här bli hur bra som helst.


Efter urladdningen med Iceage valsar vi runt lite vilse på området i väntan på nästa band. Det finns ett stort disco där de spelar musik som låter Umpfff Umpff och vidare en stor lada som Spotify spelar sin allra jobbigaste Hip-Hop inuti. Spellista live liksom, eller ja, prat live i allafall.

Rastlösheten driver oss till att försöka äta den veganska maten som inte bara är dyr utan faktiskt jätteäcklig också. Kan det vara så svårt att bara servera en pizza-slice som man pillat bort skinkan ifrån? Om det nu måste vara vegetariskt. Sötpotatispuré i bröd är nästan lika äckligt som kikärtspurén i bröd vi åt i Slottsskogen tidigare. Inget av det här skulle jag ens bjuda en dödsdömd massmördare på som under sista tiden i fängelset. Obegripligt.

För att gaska upp oss börjar vi dricka Fireball istället i en speciell bar som bara serverar shots.

Sedan ser vi mer band och det sista för kvällen.


Då jag ägnat min sista semestervecka med ganska hård utgång (det här dag 4 i rad) så börjar en viss mättnad infinna sig och en del förvirring också. Det tar mig till nästa dag innan jag får grepp om att det är artisten Linn Koch-Emmery som vi ser. Det låter ändå rätt piggt. Pop/rock med entusiastiska kompmusiker på scen. Det fäster dock inte riktigt. Så här mot halv-tre-tiden på morgonen kan man behöva nåt rivigare.


Det är ganska spektakulärt på Bananpiren också med mycket tillfälliga byggnader uppbyggda. Ovan ser man vad man kan göra med en gäng containrar.


Utsikten mot fastlandet i natten.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att The Cure var kalas och att det andra blev klart över förväntan faktiskt. En en-dagars WOW orkar man fortfarande med tydligen.


onsdag 7 augusti 2019

Ögonblick från Semestern 2019 #2 Ulf Lundell


Ulf Lundell
Konsert, Socitetsparken, Varberg 2 augusti 2019

Som jag utlovade kommer här en post dedikerad till han Ulf som soundcheckade i parken i det förra inlägget. Det är såklart ingen annan än Ulf Lundell som gör ett stopp i Varberg i den ljumma sommarkvällen i stadens centrala och för kvällen inhägnade park.

Vi har sett Ulf allra sista turnéer flera gånger nu, senast 2015 i Göteborg men det är klart att han inte ger sig. Det går ju inte. Han måste ut på vägarna igen. Ut i blodomloppet igen.

Dessutom är produktiviteten vad det gäller skivproduktion inte satt på sparlåga heller. Tidigare i år kom den fina Tranorna kommer som vittnade om gott om krut kvar i påsen.

En titt på Ulfs Instagram i sommar där Ulf redovisat sina spellistor på turnén på ett föredömligt sätt visar att han ändrar rätt friskt i programmet föreställning till föreställning. Det finns en grund rätt igenom åt ett ganska publikfriande håll. Det är inte så mycket suggestiva udda-låtar som det kan bli ibland utan det här påminner lite om David Bowies greatest hits-show på Glastonbury 2000.  Dock spelas en hel del man inte helt räknat med den här kvällen. Kul!


Ulf börjar inte sin vana exakt på minuten på utsatt start 20.00 som han brukar göra. Han drar igång fyra minuter innan utsatt start. Det öppnas med introt på Titelspåret Tranorna kommer och vi är igång. Ulf släntrar in från vänster från vårt håll och får den vita viskningen påhängd sig. Det jublas i publiken.


Festplatsen badar fortfarande i sol såhär dags och träden runt om ger gott lä men en god ljusrygg är igång från start och kommer senare att jobba fint i skymningen.

Ulf har lite lätt tappat bort sin röst men det bekommer honom inte. Han rasslar på rejält ändå. Är dock mycket sparsam med mellansnacket inledningsvis. Låtarna hakar tag i varandra. De ebbar inte ut som normalt utan trummisen Andreas Dahlbäck ändrar takten i en takt så att säga och nästa låt rullar in. Som andra låt bjuds Kär och Galen och publiken går förstås bananas. Längre fram som i Chans är trumslagen i sig så ikoniska så de känns igen även innan de andra instrumenten kommer på plats.

Vi lyckas få en gruppering extra enerverade smålänningar bakom oss som skriker och pratar rotvälska hela konserten igenom men annars är folk rätt lugna. Det blandas dock in nyare grejer också bland de gamla hitsen och från senaste plattan får vi förutom titelspåret en god tagning på Definitivt Religion där Janne Bark släpps fram på extra skön elgitarr. Om han tidigare i sällskapet med Ulf i karriären har fått leka Neil Young så är det här hans stora stund som en fiktiv David Gilmour.


Det hinns med 17 låtar innan extranumren tar sin plats. Vi hör bland annat en fin Nästan ditt namn och en vansinnigt stark tagning på titelspåret från Den Vassa Eggen.

I den första grupperingen extralåtar får vi först den allsångsvänliga Hon gör mej Galen där Ulf släpper sången i en vers och låter publiken få arbeta istället. Det är effektivt men kanske inte lika starkt som när Ulf gjorde samma sak på stora scenen på Roskildefestivalen 1999.

Efter en stund tar Ulf till orda och tar itu med kvällens första egentliga mellansnack och det blir en lång och rörig historia om Ulfs upplevelser på behandlingshem i just Varberg 1985. Historien inkluderar ett möte med djävulen och även en ung tös om skötte om tångbadsmassagen på hemmet. Mest om den andra och vad som kunde ha hänt om inte tanterna kom in och störde hela tiden. Det är djupt förvirrat och oscriptat så att säga. Många trådar får ingen egentlig upplösning men publiken skrattar gott med ändå. Medans Ulf pratar fäpplar de övriga musikerna med underliggande muzak och på given signal tar Janne Bark sats, tar ett skutt och sätter det inledande riffet till  (Oh La La) Jag Vill Ha Dej delvis i luften på väg ner. Jag skojar inte, det är så jävla vackert så jag hade kunnat betala inträde bara för att få se det.


Efter en stark Oh La La som mot slutet går över i en överraskande reggae är det dags för en kort paus till. Sedan kommer den sista attacken.


Först Snön Faller och Vi med Den och sedan sist underbara Rått och Romantiskt. Den senare som jag trott hade utgått från set-listen då den inte spelats på de senaste konserterna men här får vi den igen. ändå. Underbart.

Det är sammanfattningsvis en mycket god kväll. Jag kanske hellre hade hört några suggestiva tyngre låtar istället för de mest Bruce Springsteen-glada klapp och klang-låtarna men det är ändå så mycket gott spelat den här kvällen. Bandet är rent guld. Fint förstärkta av Karin Hellqvist på fiol i läget ungefär som på Bob Dylans liveplatta At Budokan från 1978.


Det var svårfilmat då min telefonkamera gärna vill fokusera på huvuden i publiken istället för på själva showen men några snuttar fick jag till som ni kan se nedan.