torsdag 31 december 2020

Gott Nytt år

Det blev inte mycket bloggat i år. 

 Mer nästa år. 

 Kanske

måndag 6 juli 2020

Hej då, Ennio Morricone


Det är lätt att av och till slänga sig med begrepp som "Gigant" i olika sammanhang beskrivande olika personer som vandrar på och av jorden. I fallet Ennio Morricone går det dock inte att missbruka epitetet.

Ennio lämnade oss idag i en ålder av 91 år. I en ålder då de flesta hälsat hem för länge sen var Romaren fortfarande uppe i högt varv. Stod på scen och fäktades med dirigentpinnen så sent som förra året, vann Polarpris och Oscars några år sedan innan det. Vann Oscars för nyskriven musik, alldeles nyss.

De sex decennierna  innan nu var inte så pjåkiga de heller.

Det finns ingenting som går ens i närheten att jämföra med den produktion Ennio presenterade.

Musikaliskt score till över 450 filmer. 397 regelrätta album med originalmusik. Då räknar jag alltså inte med Live- eller samlingsplattor som det kanske finns femhundra till av, många med enskilda stycken inte utgivna på vanliga skivor. Av de här hundratals filmerna var cirka 40 westernfilmer. De mest kända förstås de klassiska regisserade av Sergio Leone men han skapade tonerna till så många andra typer av filmer också vid sidan av dessa. Maffia-och Gangster-filmer, Action-filmer, Skräck-filmer, Kärleksdrama-filmer, Krigs-dokumentärer, Komiska filmer, Filosofiska filmer, Historiska filmer. Märkliga filmer. Han satte musik till allt man kan tänka sig.

Det var inte bara lite sköna stråkar inslängda där det kunde passa. Ennio karvade ut sin egen plats i tillvaron, uppfann sina egna ljud. Experimenterade och vände ut och in på allt. Han drog sig inte för att halvt slå sönder ett piano för att upptäcka en ny säregen ljudbild han kunde använda. Eller varva klassisk stråkkvartett med mexikansk eller elektriskt fuzzande gitarr i varmt motljus. Han hittade förstås fantastiska musiker och sångare till sina projekt som Alessandro Alessandroni som visslade de episka tonerna i spaghettifilmerna och även tog slog an många av de viktiga twang'en på gitarrerna men Ennio satte ihop det.  Han var kompositören och den moderna musikproducenten på samma gång, redan under tidigt 60-tal.

Det finns så mycket att lyssna på att det nästan är ofattbart. Musiken gör sig starkt även utan film i anslutning. Även om den fullgjorde sitt värv i att lyfta en särskild film, sätta stämningen, intensifiera situationerna och rent av förklara handlingen många gånger är det lika mycket en resa att bara höra, i de goda högtalarna hemmavid.

Mitt främsta fokus ligger väl främst i materialet från 60- och 70-talet men det betyder inte att scoret till exempel till The Mission från 1986 som är mer traditionell filmmusik med symfoniorkester inte bjuder  på intressanta eskapader och så sent som 2016 satte Ennio all musik till Quentin Tarantinos The Hateful Eight med den äran.

Ibland överglänste musiken filmerna. Città violenta från 1970 är en ingen usel film utan en helt okej action-rulle men musiken är magnifik. Kanske det bästa jag än så länge hört från Maestro Ennio.

Jag har många skivor kvar att höra på. Utöver alla som redan finns dyker det hela tiden upp nya, från filmer som ingen längre kommer ihåg med med musiken redo att göra kaos med en. Det är en tröst ändå.

Jag behöver komplettera texten med några väsentliga exempel på den skatt av arrangemang och toner som Ennio gav oss och klipper in fyra upplevelser här.

Först hur satans vackert det kunde låta. Stråkar som bänder upp själen. klassiska blåsinstrument. Ett inledningsvis försiktigt försiktigt piano. En lätt funk-bas hälsar på efter en stund. Det är som att smaka och ta ett bett på landet Italien i sig självt. I slutet kommer det lilla lilla gitarrackordet och gör saker med dig.

Amore Come Dolore från Le foto proibite di una signora per bene, 1970 (Luciano Ercoli)



Vidare ett exempel på hur tufft det kunde låta, här Rito Finale från filmen Cittá Violenta som jag nämnde tidigare, regisserad av Sergio Solimma. 1970. Här kan man också se lite av själva filmen också.




I ett tredje klipp vill jag förevisa hur väl Ennio Morricone fungerar i en modern miljö och i andras händer. Datumet är den 6 juli 2013. Platsen är den olympiska stadion i Rom. På scen står det brittiska rockbandet Muse en bit in i kvällens set. Basisten Christopher Wolstenholme har sprungit fram på mittgången som delar upp publikhavet och sätter munspelet till munnen Snart ljuder tonerna till Armonica, mer känd med sin engelska titel, Man with a Harmonica från Once upon a time in the West, (Sergio Leone, 1968). Sångaren Matthew Bellamy kan inte annat göra än att gallskrika "Morricone!!..." innan de drar in introt i sin egna Knights of Cydonia, ett stycke såklart starkt inspirerat av italienaren själv. Det är rätt mäktigt.




Det sista klippet jag tar med här är med stycket som rockbandet Metallica öppnat varje konsert de spelat sen de gick i kortbyxor. Men musiken skall förstås avnjutas så här med scenen i själva filmen.
Den Gode (Clint Eastwood) har övertygat iväg Den Fule (Eli Wallach) i riktning mot kyrkogården för att hitta gömman med pengar. För att få Den Fule att skynda på något skjuter Den Gode lite kanon på honom under tiden. Fyra minuter med en prick som ränner runt på en kyrkogård. Det är en fantastisk scen och Ennio drar sitt lass med musiken till.

Il buono, il brutto, il cattivo, Sergio Leone, 1967



Tack för allt Ennio. Maestro Ennio.


söndag 14 juni 2020

En samling sånger att hälsa Sommaren välkommen med


En samling strömmande sånger att hälsa Sommaren välkommen med.


torsdag 30 april 2020

Bodensia


Mattias Alkberg 
Bodensia
Album, 2020

Alltså

Jag gillar Mattias Alkberg. Jag gillar i stora drag all musik han gjort eller varit inblandad i att skapa.
Jag tycker om hans ord som går lika bra att läsa som de är även när de kallar sig poesi eller ingår i politiska pamfletter. Över huvud taget känner jag mig ganska allierad med hela konceptet Alkberg.

Nya skivan Bodensia borde helt följa tidigare framgångskoncept då vi även här hör starka texter och goda toner. Arrangemangsmässigt låter det kalas. Det är utan att låta exakt som Nick Cave ofta nedskalat med piano i centrum på ett liknande sätt som man bara kan göra om låtarna är starka nog.

Utgångspunkten från de brända kanterna av Norrlandsmetropolen Boden med en tvist av science fiction är helt i sin ordning och man känner också igen Mattias goda sinne för balans mellan ångest, vardag och ett milt hopp om livet i orden.

Det är många starka stycken på skivan, kanske till och med jämnstarkare än förra skivan Åtminstone artificiell intelligens som i sig verkligen inte var någon dålig skiva.

Klockrent, rätt i mål då eller? Nä, tyvärr.


Av någon anledning som jag inte kan hitta förstånd till att förstå är det mesta av sången djupt angripen av ljudprocessor-effekten Autotune.

Den här vedervärdiga tekniken våldtar sången överallt på skivan. Likt som i ett enormt krossverk i en gruva i Lappland smulas låtarna sönder till bara strimlor.

Det är så synd.

Alkberg har vart inne på den här tekniken tidigare och har säkert en utarbetad plan varför den skall användas här, en vision om det som uppenbarligen överlevt genom den sista mixen men jag förstår inte.

Okej om det hade vart för att skruva till någon enstaka refräng eller i något flippat outro så hade jag begripit, men överallt hela tiden? Varför?

Och om man nu måste greja med sången så hade väl syskon-effekten Vocoder varit ett lämpligare instrument? Den effekten går ju att använda på riktigt. Autotune är verkligen bara bara hemskt.

Så synd på rar skiva.

lördag 28 mars 2020

Arbetslivet i mars 2020


Lär nog fått Bingo innan veckan är slut

måndag 17 februari 2020

100 ord för regn


I Göteborg har vi 100 ord för regn.

lördag 11 januari 2020

Last.fm Best of 2019


Äntligen är årslistan från Last.fm klar. Siten som räknar ihop ens samlade musiklyssnande under året.
Man kan kallar det för scrobbling. Varje låt man lyssnar på blir räknad och noga redovisad i underbara tabeller. Något för den som är både statistik- och musik-nörd

Här några delar av den samlade statistiken för 2019


Som bilden visar blev det ett rekordår förra året.


Topparna är kanske inte helt oväntade men intressant med uppgång på alla fronter.


Intressant också att se hur lyssnandet fördelar sig per veckodag, klockslag och i genres


Genres över tid över året


Och till sist om nyheterna för året. Bilden av hur mycket ny musik man lyssnar på.

Har du ditt musiklyssnande genom Spotify, Music Media Player eller Sonos eller något liknande är det bara att gå till din profilsida på Last.fm och klicka på 2019-knappen för att se din egen statistik.