söndag 17 juni 2018

Nick Cave i Dalhalla - 2018


Nick Cave & The Bad Seeds
Konsert, Dalhalla, Rättvik 15 juni 2018

Det är bara åtta månader sedan vi stod på ståplats i Globen i Stockholm och tittade just på Nick Cave och hans dåliga frön. Man kan tycka att det skulle räckt en stund och att man inte skulle behöva åka över halva landet så kort efter igen men man måste det helt enkelt. Jag sa till mig själv att om han är hälften så bra som han var då i Globen så räcker det som anledning för att söka upp ett nytt konserttillfälle så fort det går.  Så här är vi igen.

Jag har övertrasserat mina kontakter på sociala medier många gånger om med otaliga klipp och utrop om det här fenomenet Nick Cave men jag kan inte låta bli. Det brinner för starkt för att inte påtalas.  Det är svårt att sätta den exakta pricken på det men kortfattat kan man väl säga den här showen med det här bandet i den här formen som de befinner sig i nu överglänser alla nu levande artister och band många gånger om. Att inta vara här och uppleva det här hade varit något att ångra för all tid.

Jag skummar snabbt reaktioner från andra efter konserten och slås av att jag inte hittar ett negativt ord. Nick och bandet har en osannolikt stark medvind just nu. Det enda negativa jag hittar över huvud taget är en notis om att Göran Greider hade svårt att hitta sin bil i mörkret efter konserten. Det är den nivån på det här.

Det spelar ingen roll egentligen vad andra säger men visst är det speciellt att känna suget i publiken när Nick rusar ut på scenen inledningen av spelningen. Tyngden i de lyckliga suckarna när de klassiska lågmälda låtarna börjar eller euforin när de tyngre sakerna får folk att hoppa jämfota med händerna mot himlen som besatta får.

En konsert med Nick Cave & The Bad Seeds liknar ingenting annat.



"What a fucking incredible place" skriker Nick när han hittat mikrofonen för att dra igång första låten och bandet börjar med två egentligen helt omöjliga låtar från den senaste plattan. Omöjliga på det sättet att de är så långsamma och dystra att de skulle kunna slå ihjäl vilken show som helst, men inte den här. Här fungerar det.



Vi sitter på rad 22, inte helt i mitten men med utmärkt syn- och hörfält mot scenen. Några rader framför sitter programledare för SVT's Kulturnyheterna och några rader snett framför sitter Dennis Lyxzén och håller hov på en rad med sina bandkamrater. I övrigt är det oftast svartklädda kulturtanter och farbröder i alla åldrar som man lätt känner igen på håll. På vägen upp utspelades lustiga scener på perrongen i Borlänge som till hälften befolkades med Cave-fans på väg till Rättvik och till andra hälften av mer färgglada locals som av någon anledning bar ishockey-klubbor i fodral allihopa.

Ljudet är gott. Det är inte perfekt kalibrerat så det skaver och gnisslar som det ska. The Bad Seeds är i sanning en organisk organism som låter levande. Hela tiden. De kan kosta på sig att hamna på kanten ibland så att säga.

Efter inledande och grymt stämningsmättade Jesus Alone och Magneto brister det ut i god rock 'n roll i den stora favoriten Do You Love Me?.  Temperaturen i den svala gruvan stiger och det fortsätter i den monumentala From Her To Eternity. Folk i publiken tittar på varandra och undrar om de drömmer. Bistra män och kvinnor i läge korslagda armar spricker upp i motvilliga fånleenden. Det är svårt att vara cool när känslorna brinner i blodomloppen. Vissa gapar bara tomt och andra har börjat hoppa upp och ner på plats.


Just i From Her To Eternity tar Nick en av sina promenader rätt ut i publikhavet, genom det första blocket ståplats upp på läktarna och klättrandes på folk och stolar. Han tar hjälp av folk att hålla sig upprätt när han levererar textrader personligen in i ansiktet på utvalda konsertdeltagare. Mäktigt är ett för svalt ord för att beskriva det man ser. Han småpratar gärna med folk under tiden där han hamnar och de närmast får saker till livs som inte hörs ut genom PA-systemet. Bonus-material helt enkelt. Han skyfflar också elegant undan ett ivrigt fan som skall ta en selfie med Nick vilket skapar den virala succén Push that Guy Away parafraserade låten Push The Sky Away. Vad man inte ser på alla klipp utan behöver ett från en speciell vinkel till är att Nick faktiskt hjälper snubben som han just putta omkull upp igen. Gentleman i all rock 'n roll.



Vi får den härliga gamla låten Loverman som man inte hört live på många år. En låt som både Metallica och delar av Depeche Mode försökt sig på att tolka utan att lyckas nåt vidare. Man måste ha något speciellt i blodet för att leverera den här. Nick sjunger refrängen extra tydligt och trycker in varje bokstavs betydelse för oss:

L is for LOVE baby
O is for ONLY you that I do
V is for loving VIRTUALLY all you are
E is for loving almost EVERYTHING that you do
R is for RAPE me
M is for MURDER me
A is for ANSWERING all of my prayers
N is for KNOWING your Loverman's going to be the answer to all of yours


Efter Loverman uppstår tekniska problem på scenen. Det är på Warren Ellis kant och det är problem med hans lokala förstärkare, pedaler och kablar. Warren pendlar ju friskt mellan fiol, elgitarr och mini-moog bland annat och han är inte så snäll mot sin utrustning. Den får ta mycket stryk under en spelning. En stackars tekniker gör vad han kan under stark press och bandet fortsätter spela några lugna låtar under tiden som det lagas och lappas på scen. På det sättet får vi Into My Arms och just God is in the House som vi nog inte skulle fått annars. Aftonbladet överdriver i sin artikel hur lång tid det faktiskt tar men lite av den demoniska uppstarten kommer av sig en stund. Det är dock snart reparerat och kvällen fortsätter i samma kaotiska och vackra form som innan de tekniska missödena.

Red Right Hand görs i en stark och normal version ikväll. Här har ju Nick skojat till det ganska ofta det senaste och ändrat orden att handla om mobiltelefoner och vad galningar skriver på Twitter och liknande men nu får vi den som den skall låta. Publiken är euforisk.

Jag var inte helnöjd med Ship Song i Globen senast men nu i kväll glänser den som ett kristallskepp.
Vår låt. Rakt i ansiktet. Det finns inga torra ögon kvar.



En annan lugn favorit som vi inte hört på ett tag är Love Letter som görs vackert med Nick vid flygeln.

Love Letter Love Letter
Go get her Go get her
Love Letter Love Letter
Go tell her Go tell her

Vi återbesöker senaste plattan Skeleton Tree i starka Girl in Amber och sen vältrar vi oss i gamla Tupelo med palmer i storm i svartvitt på skärmarna. Basisten Martyn P. Casey drar ett tungt lass med oortodoxt bas-spelande här som låter som tjocka trösklar på ett positivt sätt.

Jubilee Street från förrförra skivan som lät helt okej på album växer live ut till ett riktigt monster. och en av höjdpunkterna i sig under hela kvällen. Låten har fått resa kan man säga. Total rock 'n roll.

I Globen sist stötte jag först på fenomenet att Nick ville ut i publiken och ägna sig mycket åt klapp & klang under Weeping Song och han gör likadant ikväll. Nu fungerar det dock bättre då han klättrat upp i höjd med vår rad och man får en bra blick nära på honom när han leder flamenco-klapps-övningarna. Blixa saknas ju förstås här men det låter annars fantastiskt bra ändå.

Stagger Lee sen då. Haha, ja, vad skall man säga. Om den var tuff  och grov från början på Murder Ballads 1996 så har den ju inte blivit mindre brutal med åren. Här släpps delar av ståplats upp på scenen och som får göra lite vad de vill. Folk dansar och skriker. Allt är okej så länge man inte förstör Nicks frisyr. Sista i efterhand tillagda versen om när Djävulen själv dyker upp sitter som ett spett i sten. Det är så löjligt bra.

Folk som tagit sig upp på scenen blir anvisade att sätta sig ner och får sen agera rekvisita i den täta Push the Sky Away. I mjuka rörelser puttar folk på scenen och folk runt hela arenan bort himlen framför sig. Lika rörande att se som sist.

Sen kommer det en rejäl överraskning och bandet plockar fram gamla City of Refuge från plattan Tender Prey från 1988. Sån här vild cowboy-punk var det länge sen nån fick höra med Nick.

Sista spår blir lugna Rings of Saturn som gör att konserten slutar som den börjar. Dystert, vackert och andäktigt. De har gjort de igen. Kört över en fullständigt.

Jag filmade en del under kvällen men det känns kluvet att dela det. Det är så långt ifrån känslan på plats och jag filmar som en kratta av och till. Tappar bort fokus. Tappar bort var Nick är. Men jag lägger ut det ändå. För att visa nån sorts bild av en sån här konsert.


På äventyr i Dalarna


Vi tar en mini-semester och åker till Dalarna. Mycket av syftet är en konsert som jag strax återkommer till i ett annat inlägg men här redovisar jag några av de andra synerna i det sällsamma landskapet.

Vi bor i Tällberg och fnattar runt mycket i Rättvik men hinner även med att besöka den gamla gruvan i Falun. Vädret är lagom svenskt och Siljan glittrar på sitt patenterade sätt.


Den gamla bryggan ut i sjön ligger kvar bakom tågstationen i Rättvik. Det är rätt friska vindar här vid sjökanten.


På ett mindre berg söder om Rättvik hittar vi Vidablick, ett utkikstorn som de också säljer väldigt dyr hnatverkskonst i.


De snålar inte med rödfärgen här uppe. Här vårt hotell i Tällberg.


Arenan Dalhalla är lika spektakulär varje gång man besöker den. Här har det huggits kalksten och haft sig i lång tid.


Det är en sällsam plats.


Här ser man sjön längst ner i gruvhålet, Numera närmast scenen.


I Dalarna kan man frossa i gruvmiljöer. Vi tar oss även till Falun och tittar på deras koppargruva. Den har också imponerande dimensioner. Fin mat i restaurangen och väldigt entusiastisk personal. Vi nöjer oss med en promenad runt gruvan. Det är lite som att gå varvet runt djurgårdarna i Slottsskogen i Göteborg - fast tvärtom.


fredag 8 juni 2018

10,000 David Bowie-låtar


Dags för ett jubileum igen. På den älskvärda sajten Last.FM.

Sidan räknar ju på genom fenomenet scrobbling allt man lyssnar på i musikväg och idag slår räknaren om till 10,000 spelade låtar med David Bowie. Det betyder att jag lyssnat på ungefär 2 låtar av Bowie om dagen varje dag sedan i april 2004 då jag kopplade upp mitt musiklyssnande på sidan.

Av sammanlagt 315 815 låtar utgör Bowie dock bara 0,3 % men ändå.




























Hur det såg ut nu när räknaren slog om
















De 8 mest scrobblade mer i detalj. Må vi få leva och scrobbla i många år till.

söndag 27 maj 2018

Lördag i Punkrockens tecken


Crippas Cafe fyller 3 år, konsert med Attentat och Troublemakers och Punk-Jon
Banned in GBG, konsert med Gorilla Angreb på Kajskjul 46

Det är varm kväll i Göteborg denna lördag och temperaturen kommer att gå upp än mer längs med kvällen. Vi tar oss till Crippas cafe vid Kusttorget i Majorna i Göteborg som firar 3 år som etablissemang och här bjuds på lokal öl, vegansk mat och några fina akustiska konserter.

Vi kommer lagom till att Attentat har satt igång och spelar gamla hits från 1979 och framåt



Det är en väldigt Göteborgsk stämning oavbrutet och det är lite lucköppning direkt när man kommer i kontakt med gamla punkers och rockers som man inte sett på 20 eller 30 år. Men det mesta är sig likt på något sätt. Attentat kör på fint i det akustiska formatet och har den täta svettiga publiken med sig.

Sen får Punk-Jon utrymme att dra några låtar



Punk-Jon som gjort sig känd genom att skriksjunga egenkomponerad punk på Järntorget enbart kompad av sig själv med elgitarr och en stärkare. Upptäcktes av Dregen som la ut filmklipp i sin facebook-feed vilket ledde till större intresse, skivkontrakt och möjligheten att få spela förband för flera etablerade större artister. Det är dock oklart om han fullföljt högstadiet. När Jon spelar ramlar en massa små punkers in som sätter sig på golvet som små troll och intensivt hejar och tjoar till konserten.

Avslutningsvis här på Crippas får vi en variant på det klassiska bandet Troublemakers som drar en skön hits-kavalkad.



Vi får höra historien av Lilla blå IIB, låten om det förlorade mellanölet och Nationalteatern-covern Om Bara Min Älskade Väntar och Göteborg förstås.

Jag fick till några snuttar på video som inte blev så tokiga:



Sen skulle man kunna tro att kvällen var slut i och med at vi druckit upp det mesta de hade på krogen och till och med glasen började ta slut, men nej då. På andra sidan leden ner mot gamla hamnen pågår en annan tillställning med tema punk som vi bestämmer oss för att besöka också. Det här visar sig vara en festival som pågått i dagarna två och vi kommer in på sluttampen. Vi missar andra band med roliga namn som Hemskt Näringsliv men hinner se danska Gorilla Angreb som gör ett starkt framträdande långt in på småtimmarna.




En riktigt rolig kväll från förfest på min gård i sommarvärmen till Crippas och vidare. Bara glädje och glam.

lördag 19 maj 2018

Smiter in på en lärarfest (Burgården)


Dogsmile
Marcus Edstam
Alienationsklubben

Lärarfestkonsert, Burgårdens konferenscenter, Göteborg 18 maj 2018

Vi smiter med på en intern lärarfest på Burgården i centrala Göteborg och tar del av av två mini-konserter och en spontan diktuppläsning.

Först ut är kultbandet Dogsmile. Bandet härstammar från klassiska band som Camouflage, Tapirerna och Easy men har faktiskt hållit på sedan mitten av 90-talet i ungefär samma uppställning som i kväll


Hundflinen kör ett tajt set med fint ljud och ljud. Jag kan låtarna lite för dåligt men i slutändan uppstår dans till deras lite molokna men fina låtar. Skall kolla upp de här lite mer, de släppte ju nytt så sent som 2017 som jag har dålig koll på.


Sedan tar en vildsint poet över scenen. Det är den för oss mycket bekante poeten Marcus Edstam som tar över showen. Han är dock inte helt lika bekant för delar av den förvirrade publiken men när de märker att han genomför ett professionellt framträdande lugnar folk ner sig och tar in Marcus ord på ett bra och sansat sätt. Marcus går helt på fri stil ikväll utan block eller minneslappar och tappar bort några trådar men på det stora hela går allt bra.


Marcus får också del av bra ljussättning.


Sedan är det dags för Alienationsklubben. De har inte riktigt med sig publiken som redan innan de börjat börja tänka på refrängen och lämna lokalerna. En del tappra är dock kvar och tar in klubbens framförande. Sångaren Tony Halls dramatiskt planerade entré på scenen en stund efter att bandet börjat spela (a la David Bowie i filmen Wir Kinder vom Bahnhof Zoo) kommer inte riktigt till sin rätt då rökmaskinen är satt på något av en sparlåga så här dags på kvällen. Annars är det gött mos rätt igenom.




De alienerade har en bra kväll på scenen med fett fint ljud och det låter riktigt bra. Framförallt fastnar jag för kvällens långsammare version på Joy som får låten att växa på ett sätt jag inte hört riktigt tidigare. Låtarnas allvarliga teman om framväxande nazism i samhället balanseras fint av Tonys mellansnack om livet som ensamkommande flykting från Jönköping till Göteborg på 80-talet.

Med ny telefon för dagen passade jag på att filma lite också. Det funkade ganska bra på Dogsmiles lite lugnare musik som ni ser och hör i klipp 1 nedan. Alienationsklubben har dock lite för friskt med elektricitet för att det helt skall fungera att göra vettig ljudupptagning på en smart telefon, men man får sig en bild iallafall.

onsdag 25 april 2018

Varberg i Helgen som gick


Vi tar en helg i Varberg och har vädret med oss. Det är fin terapi att vandra längs havet till Apelviken och tillbaka igen.

Vi gör även ett besök i Mordor.






söndag 8 april 2018

Kärleksrevolutionen - Årets musikfestival i Frihamnen (2018)


Kärleksrevolutionen - Årets musikfestival i Frihamnen
Musikfestival, Götenborg, 7 april 2018

Det har blivit dags att gå på festival igen i den lite mer kärleksmysiga formen som är iordningställd av samma gäng som gav oss Skogsgläntans Musikfestival i november förra året.

Den här gången går festligheterna av stapeln i en lokal normalt avsedd för israelisk kampsport (Krav Maga) i Frihamnen på Hisingen. Om man skall vara petig är vi nog snarare på Ringön inte långt ifrån Blå Stjärnan men det spelar inte så stor roll. Vi är på Hisingen hur som helst, i ett område fyllt med småskalig industri som snart nog är borta från kartan om planerna på Göteborgs tillväxt följs. Tanken är att här snart uppförs rejäla bostads- och kontorskomplex som skall knyta ihop Göteborgs City till ett.  Än så länge är det dock småindustriellt och mest tom asfalt och refuger här. Känslan att gå av hållplatsen Frihamnen är lite som att stiga av ett tåg i en extra tråkig del av Skövde ungefär.

Inne i och utanför kampsportlokalen är det desto trevligare. Vid ingången puttrar det ur grytor ur olika foodtrucks och barn (och senare milt nyktra äldre) förlustar sig i en hoppborg. Det finns Segways att åka runt och skrämma folk med.  På insidan har musiken redan satts igång.

Jag kommer lite sent och missar tyvärr uppträdena med Alexander Strandell, William Olsson/Svensson, Anna Wild och Black Larsson. Hinner dock med ganska mycket av Philip Fritz set och framåt.


Philip Fritz har med sin vapendragare Olof på elektrisk gitarr och får även hjälp av en glad rastafarier på bongos ibland. Philip spelar som vanligt starkt och  mycket hamn- och älvinlopps-relaterat från sin senaste skiva. Ikväll drar det lite mer åt det flamsigare hållet där de introducerande snacken om de hårda åren på varven och på Volvo valsar iväg långt men samtidigt görs själva låtarna innerligt och tajt. Vi får även en improviserad blues om själva festivalen framförd för oss. Gott mos.


Efter Philip äntrar Jenny Almsenius scenen. Först själv bara med en elgitarr och ett stort fint självförtroende och senare även med han den glade bongo-rastafarin och även Anna Wild som bidrar med kompletterande sång, gitarr och munspel. Låtarna handlar mycket om kärleken som inte var så bra förr och den som är bra nu. Det är är rätt stillsamt men med mycket stark sång och gott humör.


Efter Jenny tar rockbandet Palace över. Jag sa lite på skoj att de låter som att de är fullt redo att bli omnämnda i Expressen fredag 1995 och det kanske låter lite hårt men det var ett tag sen man hörde något så stilistiskt hårt inom 90-talets ramar som det här.


Det är inte direkt dåligt och faktiskt ganska imponerande när man får höra att det är deras första spelning men det sitter väldigt fast i en ganska trött del av det där 90-talet. Sångaren har dessutom en del Bono-manér med sig som man inte hör så ofta nu för tiden. Om fem år låter de säkert som Coldplay.


Strax efter Palace är det Alienationsklubbens tur och de är raskt igång. Som det brukar bli på såna här festivaler är programmet försenat och publiken tillåts ingen rast. Klubben har denna kväll tur med ljudmixningen som är oceaner bättre än sist. Nu hör vi till exempel Jan Renqvists bas med bas i ljudet som det skall låta. Också roligt att höra nye medlemmen Jonas Haglund (värvad från Göteborgska Hjärtattack) och hans bidrag på gitarr och sång. Han lägger in en hel del nyheter i ljudbilden som wah-wah och såna saker. Gott.


Det är inte en enorm publik på plats under kvällen men de som är där är det gott gry i. En bit in i Alienationsklubbens set uppstår spridd dans framför scenen. Det man möjligen kan sakna sedan sist är rökmaskinen som gjorde upplevelsen mer skönt förvirrad och kaotisk men ljus och ljud är på topp i kväll som det är. Schysst.


Sist ut på scen är ap-rockarna Monkey Union som inleder sitt set som en scen ur Apornas planet. De har apmasker på sig som dock åker av efter nån låt eller två. Apunionen spelar regelrätt gladlynt power-pop/rock och de har också det fina ljudet med sig. Det låter lite som i trakterna av Caesars eller The Hives om än inte så taggat i melodierna. Inte dåligt alls men en bit kvar till storhet. Vid det här laget har publiken fått i sig många småburkar Norrland Export eller plastmuggar vin så vi har en fin euforisk feeling framme vid scenen. Gott så.

Det är roligt att gå på festival och det här var verkligen välordnat med aktiviteter utomhus och väl organiserad bar inomhus. Jag hittade även en konstutställning man kunde engagerat sig lite mer i men det var mycket att göra hela tiden. Ibland var man tvungen att gå ut och titta på folk som körde Segway i vårnatten hellre än bra eller bara känna på den bryska Hisingsluften. Roligt så, och stort tack till arrangörer och band!