söndag 9 december 2018

Viagra Boys på Pustervik 2018


Tentakel
Viagra Boys
Konsert, Pustervik, Göteborg, 7 dec 2018

Det var inte mer än 1 1/2 år sedan jag var och tittade på Viagra Boys sist och man kan läsa om det äventyret då här. Mycket har dock hänt sedan sist. I höstas kom det första albumet ut och ett ivrigt spelande överallt har skapat ett rejält intresse för bandet. Då på Pustervik sist var det inte utsålt och det det var inte så dignande med intresserade konsertbesökare som vi ser den här decemberkvällen. Nu kan alla texterna och låtarna och är grymt taggade innan ens förbandet gått på.

Det här är ett band i extremt god medvind nu och det är en härlig känsla att få vara med när det händer. Grejer har börjat hända utomlands, framför allt i England och Tyskland och en hype liknande den som GOAT lyckades bygga upp för några år sedan är nog närmast att förvänta sig.

Pustervik är alltså smockfullt och en fet glädje känns i hela lokalen och ståplats framför scenen är helt fullt redan när förbandet Tentakel drar igång sitt set.


Jag har inte hört något med den här bläckfisken innan mer än nåt kort glimt på något youtube-klipp.
På pappret låter det inte så dumt. Live-trummor till Rave-musik. En trummis på scen kort och gott med tillgång till lite syntar och andra maskiner runt om. Det är dock tyvärr i mina öron ganska platt Rave-musik som det trummas till. Om man hoppats på lite skön rytmisk rymd-jazz så har man inte så mycket att hämta här. Det är lite ont om nyanser och detaljer. Det håller mest på, men ljus-projektionerna är mycket fina som ni ser ett exempel på i bild ovan.


När Tentakeln trummat klart är det strax dax för huvudakten. Ett draperi som dragits fram och döljer scenen döljer till att börja med också bandet som drar igång kända tongångar i mörkret.
Viagra Boys öppnar med sin första hit Research Chemicals och fullständigt kör över publiken. Den här hade man kanske kunnat tro att man skulle få sist i programmet men Viagra inleder med den här ångvälten till låt. Draperiet dras ifrån och i fränt ljus är konserten igång. Jublet är stabilt och hopp & lek är i full gång med en gång framför scenen. Sångaren Sebastian Murphy äntrar mitten av scenen iklädd sin patenterade träningsoverall och hittar mikrofonen. En tre-fyra rader text in i låten åker Adidas-jackan av. Basen slår hårt in i bröstet på oss, vass Stooges-saxofon och krispig postpunks-gitarr lika så. Från kanten kommer hårda blipp och blopp från en maskinpark där. Trummisen yr på bland sina både analoga och digitala slagverk. Det låter rent ut sagt löjligt bra.


Det är så mycket på en gång så det blir yrsligt att ens sortera ens intryck ens i efterhand för att inte tala om där, i stunden. Rock-musik live just nu spelas inte bättre av någon annan just nu helt enkelt.

Vi får naturligtvis de flesta av låtarna från ganska nysläppta albumet Street Worms och även en del äldre grejer som släppts på singlarna Consistency Of Energy och Call of The Wild.


Det finns inget att klaga på här. Setet är kompakt och starkt. De lite lugnare låtarna är lugnare än de andra fortfarande men får mer sjuss i live-formatet. En låt som Just Like You blir mer monumental här än på skivan.

Trots att det är så fullt i lokalen är det ändå förvånande lätt att röra sig och det finns en kollektiv vänlighet i luften som jag inte riktigt känner igen från så här tuffa spelningar. Efter ett tag dansar man på ett golv fyllt av tomma ölflaskor och en och annan armbåge i huvudet serveras förstås men i stora lag är det mest bara trivsamt.


På vanligt manér tappar vi i gruppen besökare bort varandra hela tiden och när man hittar någon borttappad i Pusterviks-vimlet så har man såklart tappat bort någon annan men bilden ovan redovisar några glada konsertbesökare fångade på bild på samma gång iallafall.


Bandet yr på i sin härliga rullande rock och avslutande Amphetanarchy hamrar in i oss på bästa tänkbara sätt. Det är en stor kväll på många sätt.

Några kortare försök att filma blev så här:



tisdag 27 november 2018

Max Lorentz gjorde och gör Bowie igen


Max Lorentz
Kiss You In The Rain: Max Lorentz sings David Bowie (Album, 2008)
Shiningstar (Album, 2018)

Det här med att göra coverversioner på känt folks musik är rätt besvärligt som det är.
Att göra coverversioner på David Bowies musik är dessutom helt jävla omöjligt. Ändå försöker folk oavbrutet. Visst har det gjorts enstaka fungerande saker som Bauhaus tagning på Ziggy Stardust eller Tori Amos After All och Nirvanas The Man Who Sold The World och allt vad det kan vara. Få artister och band har dock försökt sig på att göra hela plattor med Bowie-tributer. 

Max Lorentz är nu uppe i två skivsläpp i albumformatet i ämnet David Bowie

Redan 2008 kom första plattan. Kiss You In The Rain. Max tolkade då ett spår vardera från varje LP Bowie släppte i spannet 1967-1980. Jag hade svårt att få tag i skivan som direkt fångade mitt intresse när jag hörde talas om den men jag bet på att hitta den i någon affär. Några år senare drevs jag till att ladda hem en halvkriminell plug-in till den dåvarande web-browsern Mozilla så jag kunde rippa ner några spår från dåvarande storsajten Myspace.  En fem-sex av låtarna fick jag hem i modest ljudkvalité i mp3 och de har spelats gott många varv sedan dess. Senare försök att få tag i själva skivan var fruktlösa. Senast hade jag en beställning liggandes hos Bengans i ett halvår innan de hörde av sig och gav upp själva. Inte ens att förskottsbetala för skivan hjälpte för att få fram ett ex så jag la ner det. Skivan fanns på Spotiy sedan en tid men jag avskyr att premiärlyssna på spår streamat. Det är okej att lyssna där sen till exempelvis i lurar på spårvagnsresor men första lyssningen vill man göra på riktigt.

Nu i år då det blev tal om en ny skiva, tio år efter den första lyckades jag i samband med köp av Shiningstar även till slut få hem den första alstret och att lyssna nu på de spår jag inte hört innan blev ju nytt på samma sätt som låtarna från den nya skivan är.



Max Lorentz var för mig mest känd som snubben som spelade hammondorgel med Lars Demian en gång i tiden och som programledare för något bortglömt nöjesprogram i SVT där jag framför allt minns en gladlynt intervju med Iggy Pop som Max gjorde i cafeterian på nåt glassigt köpcenter i Stockholmstrakten. Han har dock hunnit med en hel del mer än så visar det sig. Med start i det klassiska punkbandet Bitch Boys och senare genom en rad andra band med olika inriktning. Han har även hunnit med att producera skivor med Mikael Rickfors, Roffe Wikström, Kim Larsen och Janne Loffe Karlsson. Tone Norum lyckades han både producera och gifta sig med även om just det projektet avslutades några år senare. Innan de här Bowie-skivorna har Max även gjort fyra skivor med eget material. Numera spelas det orgel i band som heter saker som Kaipa da Capo och Mårran.  Just Janne Loffe Karlsson höll han just på att spela in nytt material med i sättningen orgel-trummor när Loffe så sorgligt dog för några år sedan. Tanken är att delar av detta släpps på skiva under 2019. Enligt Wikipedia inkluderar sessionerna tolkningar av Stravinskys Våroffer.

Mycket av det här ovan har jag ingen vidare koll på utan får återkomma till vid tillfälle och låt mig istället fortsätta fokusera på Bowie-skivorna.

Den första skivan har jag som jag var inne på redan hört en handfull spår på.  Den inledande första delen av Station to Station, titelspåret från albumet med samma namn hade jag lyckats få ner men inte den på Max album avslutande delen. Den delen av låten som i original hamnar i disco-funk-läge med fet skrik-refräng. Det känns dock bekant och roligt att äntligen få höra hela kakan så att säga.

Max har arrangerat mycket av den första skivan i ett sorts lätt-berusad-cirkus-orkester-mode. Det är alltså inte någon rak rocksättning utan snarare cabaré-jazz som för tankarna till Tom Waits och andra sådana cirkusartister. Låtarna är dock olika tossigt bearbetade. Mest härligt knasigt blir det i All the Madmen. Lätt apart Blues/Jazzpiano bråkar med obstinat ståbas och sången faller in från alla möjliga håll. 

Även om Max inte riktigt har pipan som andra svenskar som tolkar Bowie har, Jag tänker på Di Leva som kör sin show runt om i landet nu och Weeping Willows-Magnus Carlson som ofta drar en Bowie-sång i olika sammanhang, så är Max insats mycket innerligare och produktionen mycket mer kreativ och detaljerad. Där Di Leva på äldre dar tyvärr landar i något slags Schlagerfestival-pop och Magnus ibland hamnar i formen "En-dag-på-jobbet" så brinner det till mer när Max tolkar låtarna.

Blackout hade jag sedan innan också. En smått enorm version på en av mina stora favoritlåtar med Mr B. Här sjunger Max mycket tydligare än David själv och i den relativt sparsamma instrumenteringen hör jag rader i texten jag egentligen aldrig själv uppmärksammat tidigare.

Stycken jag inte hört tidigare lägger sig fint tillsammans med de jag känner igen. Drive-in-Saturday börjar som en kroginspelning med Cornelis Wreesvijk från 60-talet men styrs upp i med skirt effektivt piano och blir som en helt ny låt även om alla ackord ligger rätt.

Quicksand är också helt otroligt fin. Baserad mest på piano med en struttig Bob Dylan-orgel på kanten, senare kommer en jazz-saxofon och säger hej också. Det är så mycket värme i det här så man blir rörd.

Vackrast dock på skivan fortfarande är den enkla men självklara versionen av Be My Wife. En akustisk gitarr i andan av José Gonzales endast ackompanjerad av brus och ekon biter fortfarande lika gott. I sin enkelhet kanske den bästa Bowie-cover som någonsin gjorts.

Årets skiva tar vid där den förra slutade. Den första innehöll då en låt från varje vanligt album som Bowie gjorde mellan 1967-1980 och den andra då på samma sätt fast då en låt från varje vanligt album mellan 1983-2016 (inklusive de två Tin Machine-plattorna)

På pappret ser det här såklart svagare ut. Bowies 70-tal är odiskutabelt den starkaste fasen i en karriär som världen någonsin skådat, räknat både på idag både levande eller döda artister och grupper. Efter 1980 är Bowies output mer splittrad och spräcklig. Här finns förstås mängder av guld men man får sålla en del för att hitta det. Skivorna är inte heller överlag så starka som förr. Någon skiva är till och med rent usel (Never Let Me Down) Detta till trots hittar Max en intressant samling låtar att tolka och som på förra skivan är de inte heller här alltid de mest självklara valen från respektive skiva som lyfts fram.

Jag får erkänna att låtar som Shopping for Girls (Från Tin Machines andra album) eller Lucy Can't Dance (från Black Tie, White Noise) inte sitter som en smäck i frontalminnet som låtarna från den första skivan gjorde. Det låter ändå väldigt bra. I Förhållande till den första skivan låter den nyare något nyktrare och mer ordningsamt producerad. Några riktigt feta spår hittar vi även här.

Absolute Beginners byggs om till en vacker vals. I ett arrangemang inte alls otänkbart att tänka sig att Bowie själv i samråd med sin hovpianist Mike Garson skulle kunna göra som en variant på det vanliga utförandet.

Thursday's Child plockas också ner i tempo och omringas av starkt pianospel och här körar Max snyggt mot sin egen solo-sång. I sådana här nedmonterade versioner hör man verkligen hur ohyggligt stark Bowie är som låtskrivare. Det så storslagna melodier. Man kan göra lite vad fan som helst med de men de överlever ändå.

I I'm Deranged hittar Max delvis tillbaka till sitt Cirkus-orkester-perspektiv från förr och pianohändernas ägare har bjudits på en klunk starkt igen. Det låter dock fruktansvärt bra när det rasslar runt bland tangenterna och en rak café-gitarr håller takten vid sidan av. Efter en stund utvecklas sällskap av bas i baktakt och röster ansluter i sången. Sen ansluter en saxofon på ett våldsamt Tom Waits-humör och en fantastisk tolkning är fullgjord.

Starkast på årets skiva är dock den allvarsamma versionen av Loving The Alien. Stycket som först presenterades på albumet Tonight 1984. Då i tidstypiska sönderproducerade kläder. (Jag erkänner dock villigt att jag håller min tolvtummare på singeln i gatefold från den tiden mycket nära hjärtat). Bowie tog själv tag i låten och gjorde ett mer passande arrangemang som han presenterade på sin sista turné 2003 och Max version bygger mer på den senare versionen. Det är storslaget hur som helst och här hör vi den mest imponerande sånginsatsen också.

Bägge skivorna är värda all uppmärksamhet de kan få. Det finns en detaljrikedom och lekfullhet som man sällan hör på skivor nu för tiden. Speciellt för det extreme Bowie-fanet finns här massor av påskägg i form av ljud och fraser som inte alltid hamnar där de fanns från början. Små textsjok kan dyka upp i fel låtar så att säga och små små detaljer tillförs här och där som bara den som lyssnat sönder sig på den här rymdmannen kan uppfatta och uppskatta. Och som jag gör det.


torsdag 15 november 2018

Madrugada lever och kommer till Sverige



Goda nyheter för vänner av det norska bandet Madrugada. Bandet som som så sorgligt avslutades efter att gitarristen Robert Burås avled i en heroinöverdos 2007 har väckts upp av de kvarlevande och turnerar i år och kommer till Sverige i mars!

18 mars på Pustervik och kvällen innan på Berns i Stockholm.

De kommer att spela mycket från sin första platta Industrial Silence från 1999 som alltså fyller 20 år nästa år men man kan ju alltid hoppas på lite andra alster också. Som extranummer kan man ana att vi får den här brottar-hiten från 2003, Majesty som jag vid upprepade tillfällen utnämnt till 2000-talets bästa låt så här långt.

Här i en tagning med sångaren Sivert Höyem från en soloshow inspelad vid Akropolis i Aten 2016.

Missa inte Norges egna variant på The Bad Seeds.
Biljetterna släpps imorrn,


fredag 9 november 2018

Sånger för November



Fuck You November
Playlist, november, 2018


Jag tog mig an idén att göra en playlist med låtar på temat November.
Låtar om månaden vi fnattar omkring i just nu såhär mellan höst och ingenting. Det visade sig vara lite knepigt i jämförelse med att göra en lista på den bild- och tonsköna månaden September, eller för att inte tala om julmusikshelvetet under nästa månad men just November har inte skapat sådär enorma mängder musik för att manifestera sig självt. Jag hade några favoriter. Hade några till på känn och tog resten på måfå. Det blev en lista på 30 låtar som spretar rätt vilt.

Motsträvigheten mot månaden November i sig märker man av ganska direkt i det första spåret, Tom Waits "November"

No shadow
No stars
No moon
No cars

November

It only believes
In a pile of dead leaves
And a moon
That's the color of bone

No prayers for November
To linger longer
Stick your spoon in the wall
We'll slaughter them all

November has tied me
To an old dead tree
Get word to April
To rescue me

November's cold chain
Made of wet boots and rain
And shiny black ravens
On chimney smoke lanes

November seems odd
You're my firing squad

November

With my hair slicked back
With carrion shellac
With the blood from a pheasant
And the bone from a hare

Tied to the branches
Of a roebuck stag
Left to wave in the timber
Like a buck shot flag

Go away you rainsnout
Go away blow your brains out

November


lördag 27 oktober 2018

Hej då Tony Joe White


Tony Joe White (1943-2018)

Tony Joe White - Tony Joe White
Album, 1971

Nåddes i morse av nyheterna av att Tony Joe White lämnat planeten. Checkat ut. Letat upp andra träskmarker. Känner att det behöver skrivas några ord. Inte minst om en märklig karriär och livsresa och även ur perspektivet av en av de där STORA plattorna. En av de viktigaste för mig.  Han må ha hunnit med att släppa tjugonio LP-skivor, varav jag ärligt talat bara hört en handfull av men jag har oftast fastnat mest just här med den här självbetitlade skivan från 1971.

För mig började det i ett väldigt sent 80-tal eller möjligen väldigt tidigt 90-tal. Vi satt en gäng i Antonios gamla lägenhet i Majorna, en gammal frisersalong, stolarna fanns kvar. Antonio hade ordnat ett mindre officiellt hyreskontrakt med toalett i svalen. Vi drack dåligt vitt vin som hette saker som Val-De-Loire och garvade åt skivsamlingen på plats. Anton skivor utgjordes av en skön blandning vax i spännvidden lokal punk till The Boppers. Just den här kvällen fiskade Anton upp den här plattan och placerade på skivtallriken och la på pick-upen. Jag tyckte det såg ut dom Elvis Presley på omslaget. Just Elvis får vi anledning att återkomma till i den här redogörelsen.


Jag vart "hooked" på en gång. Det kom ljud från skivan som jag aldrig hört innan. En massa hopblandade saker man hört tidigare men aldrig såhär ändå. Jag skulle senare lära mig att soundet definierades som träskrock eller träskblues och att princip ingen byggt regelverket så för dessa genrer som Tony. Efter någon vecka fick jag tag på mitt eget ex av LP'n. I gatefold, ett LP-fodral i styv papp möjligt att öppna för att ta del av mer bild på artisten. Vände man på det öppnade fodralet på högkant utgjordes hela ytan av en bild på Tony med ett barn i profil spejades mot horisonter utanför bild. Tony har fransjacka på sig och bär polisonger stora som ekorrar.

Tiderna kom och gick, jag gick från Manchestervågen genom Acid Jazz, Grunge, Synt-metall, Trip-hop och allt vad det kunde vara som dök upp bakom hörnen man passerade längs musikens allé men den här plattan kom alltid tillbaka. Nånstans. När allt sen blev Americana och urvattnad Indie stod skivan ändå pall och den biter fortfarande. Fungerade lika bra på CD som MP3 och nuförtiden även i det strömmande formatet.

Tony har som sagt gjort en hel del mer än den här skivan och i den här stunden av sorg kan det vara på sin plats att redogöra för det.

Historien börjar redan 1967 då Tony gick in i studio i Memphis, Tennessee och släppte sen sin första singel, Georgia Pines. Den följdes av några andra singlar som också floppade helt. I början av 1969 erhölls vissa framgångar i Frankrike med en annan singel, Soul Francisco som senare skulle komma att uppskattas av fler.

Framåt sommaren samma år vände plötsligt allt då singeln Polk Salad Annie flippade.


Låten klättrade upp på listorna ända till 8:e plats och Tonys karriär var igång på riktigt. Strax efter den populära singeln kom den första LP-skivan, Black and White. Man kunde ana vart det barkade. Dusty Springfield dök upp och lånade Willie and Laura Mae Jones till sin succé-skiva Dusty in Memphis. Sen dök Elvis upp. Han tog Polk Salad Annie och gjorde den mer eller mindre till en egen standard-låt. Han spelade den på i princip på varenda konsert långt in på 70-talet. De flesta tror nog än idag att låten var skriven till honom.

Tony hade 1-2 goda år med mer skivsuccéer och långa turnéer tillsammans med artister som Steppenwolf och Sly & The Family Stone i paket till exempel. De turnerade jorden runt och Tony besökte även Sverige flera gånger. Det finns fina Youtube-klipp för den som söker. Ett besök inspirerade till den klassiska låten Stockholm Blues där han beskriver en hård snöstorm såhär


I went all the way to Stockholm
Just to see what they were doing there
Yes I went all the way to Stockholm 
To see what they were doing there
And if we hadn't flew out of that snowstorm 
We'd be there to Janu-arr

Stockholm Blues, 1970

Här kan det vara på sin plats för den mindre vetande att förklara att Tony är uppvuxen i södra USA och har en mycket utpräglad dialekt från sin trakt. Tony växte upp i Oak Grove i  Louisiana och han släppte aldrig sin starka dialekt. Han tog även med den i sin sång och i sina texter. Tony sjunger inte ordet "Thing" som de flesta andra amerikaner sjunger det. Han sjunger "Thaang" när han behöver detta ord i en text.

Efter de goda åren 1969-70 kom det svårare. Tonys tredje regelrätta platta Tony Joe White (som i den något förvirrade kronologin efterföljde skivan Tony Joe från året innan) gick inte alls lika bra som de innan. Jag vecklar ut texten mer om skivan här längre fram men kan kort här konstatera att hans grej inte funkade så gott längre. Då de tidigare skivorna fick listplaceringar högt upp börjande nu placeringarnas valörer bli tresiffriga på listorna.

Det blev inte bättre. Skivor fortsatte komma på olika och mindre skivbolag men de slutade helt att ta sig in på topp 200.  Man kan tänka sig att i ett 70-tal i språng med Glamrock och Disco bakom krönet så blev Tony akterseglad av sin tid helt enkelt. Det är dock synd att så många missade goda plattor som The Train I'm on (1972) eller Homemade Ice Cream (1973).

Till slut gav Tony upp helt. Mellan 1976 och 1980 kom det inte ut några skivor alls. Ryktet lär säga att han gav upp musicerandet helt ett tag och gick in i byggbranschen.  En del royalties borde dock ha gått hans väg då Elvis lånade fler låtar och spelade in och framförde de live fram till hans död 1977.

Början på 80-talet såg trots allt några skivor och en comeback-turné 1981 som gick hyfsat men i övrigt var det rätt kört för den här karriären. Tony hade dock gjort sig en del bra vänner som skulle komma att stötta honom på ett fint sätt. Mark Knopfler och Eric Clapton som var fans drog i lite trådar och såg till att Tony kom in processen med att skriva låtar åt en ny skiva med Tina Turner.

När skivan släpptes var en låt skriven av Tony med på det slutgiltiga resultatet. Brak-hiten Steamy Windows. Plattan låg etta på listorna i England, Tyskland och Sverige och sålde i sex miljoner exemplar totalt. Tony var uppe i ringen igen.

Efter Tina Turner-skivan så lossnade det även för Tonys egna grejer. Även om arena-storleken aldrig kom till Tony så kunde han leva gott och spela in fler skivor och turnéra världen runt igen,

Bland hans senare skivor lyfter jag gärna fram Deep Cuts (2008) där Tony samarbetar med sin vid den här tiden nu vuxne son Jody White. Sonen hade inte alls gått i några träskrocksspår utan var mer inne på hiphop och feta beats. På något märkligt sätt får de det lite udda projektet att fungera. Till sonens beats och hyss lägger Tony några av sina mest grova och murriga riff någonsin faktiskt. En skiva värd att kolla på också.

Men tillbaka till 1971 då och den där andra skivan.


Innan Tony Joe White hade det kommit tre skivor som mejslat ut Tonys ljudbild. Inspirerad både av den klassiska sydstatsbluesen och den samtida hårdare popen kryssades det fint mellan alla idéer men det är på den här plattan som allt faller på plats i mitt tycke.

Vi tar det från början.

Plattan inleds med They Caught the Devil and Put Him in Jail in Eudora, Arkansas och som titeln ger är det en rejäl historia som nästlas upp. Djävulen själv har blivit infångad och avtjänar tid i häktet.
Tonys patenterade gitarrfigur presenterar sig. Snubblandes fram mellan riff och varmt plock. Det snålas inte med Wah-wah-pedalen heller. Inramat av stötigt soul-blås, ett lätt inavlat munspel och i bakgrunden rasslar en hammondorgel omkring. Trummorna ångar på stabilt som en ångkryssare på Mississippi. Följsam bas. När texten tar sig till raderna om när den uppretade djävulen drar sin svans mot stålrören i cellväggen så accentuerar Tony detta på gitarr så man helt förstås hur det slår gnistor inne i cellen rent bokstavligt. Ja, det är läge att säga att det är så in i helvete bra. Det är i högsta grad lämpligt. Jag skall inte avslöja helt hur det går men det förstår väl de flesta att det oftast är Satan som skrattar bäst sist.

Efter den furiösa inledningen tar Tony lite otippat ner tempot och även temperaturen i den magnifika pop-bluesen The Change. Här får hammondorgeln sällskap av ett nedrökt elpiano och plötsligt luktar det The Doors så det står härliga till. Vänner av skivan L.A. Woman borde gå bananas på det här. Texten avhandlar hobos som värmer sig vid en lägereld. Genom texterna så är låtarna som små dramatiska verk. Det är mycket storytelling som det kan vara i blues och inte så mycket prosa som det annars är i rock.

Tempot går sedan upp igen i My kind of Woman. Gitarren glöder. Huvudriffet ligger precis lagom emellan Jimi Hendrix och Sly Stone.  Tony hamnar sällan i några enormt långa gitarrsolon men outrot bjuder på sällsamt fina uppvisningar i gitarr-teknik här. Textmässigt inte lika tung som mycket annat på skivan utan vi får en kärnfull beskrivning om hur Tony väljer sin kvinna helt enkelt.

Finstämt och med akustisk gitarr blir det i nästkommande spår The Daddy där Tony besjunger sin far och pappor i allmänhet. Det är en rörande text om en far som inte förstår men vill vara en del av sammanhanget. Texten tar oss till passager om oförståelse för långt hår på en pojk där Tony replikerar att det värmer öronen på vintern.

Riffglädjen återkommer i Black Panther Swamps där Jimi Hendrix-grejen blir ännu tydligare. Det svänger grymt. Här låter det inte bara träsk, texten avhandlar helt om hur det är där ute i den speciella vegetationen. Speciellt om man just rymt från lagens långa arm. Inte bara alligatorer och ormar att bry sig om alltså, Sheriffer med hundar som jagar en också.

Vissa av texterna är inte så förtvivlat långa om än att de alltid är väldigt beskrivande. Five Summers For Jimmy med utgångspunkt i det amerikanska inbördeskriget är dock något längre och skulle kunna gå att bygga en film på om man vill det. Efter ett tag slutar Tony sjunga och reciterar texten istället och orden trycks in i bröstet på lyssnaren. Det är mäktigt. Gitarrerna är akustiska igen och ett vanligt piano kapslar stiligt in verket. Ett tonspråk liknande Van Morrisons noteras.

Tillbaka till träsket igen. A Night in the Life of a Swamp Fox handlar dock om ett mer mentalt träsk. Om tillvaron på turné med giriga managers och jobbiga journalister som skall ha sin del av kakan. Här tar Tony rent av in en del av riffet till Hendrix Purple Haze i sin melodi om än väldigt subtilt. Han återvänder även till några rader från sin egna Polk Salad Annie. Det är löjligt tajt.

När man pratar om Träskrock så tänker nog de flesta på Creedence Clearwater Revival, bandet som var så mycket större än Tony Joe White och som även om de kom från Kalifornien satsade på sydstatsljudet. Det finns referenser som faller över bägge lägren och just i Traveling Bone låter det som mest likt. Men Tony har ett mer genuint tilltal och soul-blåset är extra snyggt här. Låten i sig avhandlar Tonys tid som lastbilschaufför innan musikkarriären tog fart och om det där att alltid vilja vara på väg.

Inget ont om Peter Lemarc men nästföljande stycket I Just Walked Away är för att göra en jämförelse den där låten som Lemarc försökt skriva i hela sitt liv och ännu inte lyckats med. Det är en otrolig ballad. Det är extra av allt och stråkar också. Låten har dessutom det udda formatet att börja mjukt och sluta vasst suggestivt när sådana här låtar oftast är uppbyggda tvärtom.

En cover får vi på skivan också. Så här dags är det dags att tolka Bob DylanCopper Kettle (The Pale Moonlight) får sig en omgång. Stycket avhandlar hur hembrännarna har det. De som håller till ute i skogen en bit från den övriga civilisationen och på lämpligt avstånd från myndigheter. Känslan är som att höra en gäng serierutor med Tjalle Tvärvigg i musikalisk form.

Sist får vi en stänkare till. Voodoo Village. Den här svänger så fett att jag med gott resultat nyttjade den som material till dansgolv under min splittrade tid som DJ på mindre nogräknade ställen runt Järntorget i Göteborg en gång i tiden. Snarare mer hård Soul än Blues eller Rock men en värdig avslutning på en av de Stora skivorna i populärhistorien som sådan. Tack för den, Tony Joe White.


söndag 14 oktober 2018

Svensk Kål-Rock x2


Les Big Byrd
Iran Iraq IKEA, Album, 2018

Viagra Boys
Street Worms, Album, 2018

Det är lätt att förlora sig i musiken från förr då bettet, viljan, fantasin och det konstnärliga uttrycket är så extremt frånvarande i 99% av den samtida musiken.

Visst, det är svårt att uppfinna ett hjul igen som vi sett så många gånger förut men man ju iallafall försöka. De flesta nya band och artister lägger mer krut på kreativa frisyrer och pressbilder än själva musiken. Det är ju ändå musiken det handlar om i det personliga uttrycket.

Det andra är ju bara lull-lull.

Så gott då att hösten 2018 ta del av två nya album som strävar mot hela skiten och kör över allt annat trams. Två skivor med två olika band med en del likheter och liknande förutsättningar men ändå i full fart fram i varsin egen fil på väg mot något roligare.

Bägge banden har fått i sig en rejäl dos av den där Kål-Rocken jag skojar till det i rubriken om.  Vågen av tysk experimentell rockmusik från början av 70-talet som snabbt blev populär även i den anglofila världen men ändå behövde näpsas något av brittiska journalister som benämnde fenomenet KrautRock,  (Enligt uppgift var det den legendariske radiojournalisten John Peel som först skall ha myntat uttrycket) Ett epitet tyskarna själva aldrig valde för sin musik. (Även om den tyska orkestern Amon Düül redan 1969 släppte låten Mama Düül und Ihre Sauerkrautband Spielt Auf som uttrycket kan tolkas att komma ifrån också)

Banden skiljer sig annars åt på en del punkter. Les Big Byrd gräver även mycket i den psykedeliska myllan från 60-talet medans Viagra Boys hittat vassa grejer från den dansanta och mest ilskna postpunken från tidigt 80-tal till sin grej.

Låt oss gå in på de nya vaxen ett och ett. Les Big Byrds nya alster dök upp igår och Viagra Boys dito har sett luft i ett par veckor ungefär men jag vänder lite på det hela.


Les Big Byrd har vart igång sedan 2007 ungefär och fick en ganska flygande start då medlemmarna var kända från gamla band som Teddybears, Fireside och Caesars (Caesars Palace). Med Jocke Åhlund i fronten skapades snabbt uppståndelse även om bandet konsekvent valt en smalare nisch och på mindre kommersiella villkor än tidigare.

En fullängdare har man fått ur sig tidigare, 2015 års They Worshipped Cats vid sidan av en rad singlar, EP's, kassetter och grejer utgivna endast i streamad form. Den förra LP'n var en sensationellt god kaka men det vetefan om inte årets verk är ännu starkare.

Det börjar rätt enormt och ökar allt eftersom. Inledande stycket Gerausche låter som en mycket varsam omdaning av det i Krautrocksvängen så kända stycket Hallogallo av gruppen Neu! från 1972. Les Big Byrd bygger om låten till en rättfram  poplåt som gjord att spelas sönder av en rock-radio-kanal som inte finns längre. Milda referenser till Kraftwerk kommer på köpet inramades den repetitiva basen, det march-aktiga trummandet och den djupt filtrerade sånginsatsen.

Sedan rullar det vidare och i påföljande I Tried so Hard så fälls elgitarrerna ut i mixen också. Ofta anfallandes från sidorna eller centralt placerade i evighets-riff hela låten igenom. Det låter ganska rätt underbart.

Det bubblar och surrar. Fräser och blippar och bloppar. Sanning att säga är att hos de gamla tyska banden från förr så får man sålla rätt hårt på skivorna för att hitta guldet. På den tiden drog man sig inte för att bjuda på 10-minutersstycken som lät som någon som dammsög samtidigt som någon skrek lätt i bakgrunden sida vid sida vid mer ordentliga stycken musik. Les Big Byrd destillerar ner grejen till något mer greppbart och tight.



Sedan drar sig bandet även av och till mot mer regelrätt Pop. de har vart inne på det innan som i Broder Daniel-osande balladen Two Man Gang härom året. På årets skiva hittar vi A Little More Numb och framförallt avslutande Mannen Utanför som utforskar det perspektivet. Även i de här låtarna får man dock inramning av det gamla tyska och i I Fucked Up I Was a Child ekar det fint från det gamla bandet Caesars.

Det är mer sång på skivan än man är van vid men en del instrumentala sinnesvidgande melodier ingår också. Mest finstämt är det dock i avslutande Mannen Utanför som jag var inne på tidigare. Här tar sig bandet in en mer kinematografisk värld. Som gjord att användas i en svensk feel-bad-rulle av modernare art. Xylofonliknande ljud och mycket pianon i olika bearbetad form får sju minuter att försvinna fort.

Efter Iran Iraq IKEA passar det bra att vräka på Viagra Boys senaste skiva Street Worms och även om den då funnits ute ett par veckor så blir det bäst i den här ordningen.



Direkt i inledande Down In The Basement kastas man in i samma tillstånd som just när den första groggen sätter sig, fast man inte tagit den än. Det är några mer snäpp intensitet än på skivan med LBB innan. Viagra Boys har inte riktigt samma tidigare produktion som tidigare diskuterade band utan kom igång 2016 och har hunnit med en EP, Consistency Of Energy (med den sensationella låten  Research Chemicals på sig) och några singlar innan årets LP.



Om man skall prata om de små rosa elefanterna i rummet när man pratar om sådan här ny-psykedelisk musik så får man ge Viagra Boys det att de inte är så otydliga i sina preferenser av otillåtna substanser som är rätt ofrånkomligt på den här sidan populärmusiken. Det kom liksom med badvattnet redan hos de gamla tyskarna. Ett smakprov på text från stycket Sports som låter som en skönt utflippad Flash And The Pan-låt:

Beach ball
Volleyball
Naked girls
And naked boys
Do the dance
Down on the beach
Smoking dope
Short shorts
Cigarette (Wiener dog)
Getting high in the morning
Buying things off the internet

Annars hör vi mycket fet postpunk i ljudet. Den rullande högt mixade basen för tankarna till mörka europeiska dansgolv runt 1982 men även till den amerikanska industriscenen runt 1989-93 med band som Ministry, Revolting Cocks och My Life with the Thrill Kill Kult. Speciellt i högst dansvänliga Shrimp Shack låter detta sig höras.

Sångaren Sebastian Murphy är en stor del i bilden också. Växelvis som aggressiv hulligan eller som en extraordinärt sliten Joe Strummer i tonen om än med mer nordamerikansk prägel då.  Här och där ramlar saxofon á la The Stooges på sin klassiska skiva Fun House från 1970 och precis som på den så leder den inte vägen direkt till jazz men in i något gott mellan vansinnigt och rätt driv.

Förutom den tidigare släppta Research Chemicals så var jag faktiskt inte så imponerad av de andra låtarna bandet fått ur sig på sina singlar. Den här fullängds-LP'n är dock en helt annan historia.  En riktigt bra skiva rätt igenom och låten Just like You har faktiskt potentialen att bli en hit för alla vanliga dödliga individer utanför den här scenen också.


Mer Info

Les Big Byrd | FACEBOOK | HEMSIDA |

Viagra Boys | FACEBOOK | HEMSIDA |

måndag 1 oktober 2018

Oktober

Jag glömde av att blogga under hela september. Sorgligt va?
Hade tänkt komma i kapp med en del av de musikaliska äventyren under sommaren men det bidde liksom ingenting.

Får se om oktober kan bli något mer produktivt.

Den 1:a oktober spelar jag förresten alltid den här. Oktobers låt. Camouflage.