tisdag 3 juli 2018

Skogsgläntans Visfestival 2018


Skogsgläntans Visfestival, Grimmered, Göteborg 30 juni 2018

Violin Trio, Kristian Von Svensson, Jenny Almsenius, Elinor Brolin, Black Larsson, Krånne, Johan Johansson, Philip Fritz.

Det har blivit dags för den årliga visfestivalen i Skogsgläntan i Grimmered i västra Göteborg.

Eldsjälen Cathiz Sandström Ulinder med make och grannar ordnar en fantastisk visfest i en trädgård i villaområdet i den vackra sommarkvällen. Det är ordnat med fin bar och bänkar, tält-tak ifall regnet skulle komma och till och med en food-truck på garageuppfarten. Idylliskt är en underdrift.


Vi bjuds på fördrink och snart spelas det upp i den ljumma kvällen.


Först ut är Violin Trio som först förvirrar genom att vara två på scenen men senare utvecklas till tre individer på scenen. Vi får flera härliga Django Reinhardt-stycken som för tankarna till det Paris-mysiga 30-talet. Mycket väl spelat. Det klipps även in en Taube-låt och några polskor.


Solen gassar på fint och djungeltemat på de ansvariga fungerar gott. Damerna har palmer i håret.


Sedan släpps trubaduren Kristian Von Svensson lös på scenen. På bilden ovan ser man även den eminente ljudteknikern Jimmy Olsson som ordnar ett sånt himla bra ljud för artisterna. Rent och krispigt och ändå inte för lågt. Kristian är en väldigt finurlig trubadur som jobbar med det mer oväntade. Han ger oss flera visor med ur perspektivet tysk matros under första världskriget men hinner även med en parafras på Sverigedemokraterna i ett stycke om Vuxendemokraterna som är starkt barn-kritiska i sin läggning.


Efter Kristian tar Jenny Almsenius över med sin skönt murriga elgitarr och klara röst. Det blir svårt att undvika ordet sensuellt i ett beskrivande av framträdandet men det är just det som det är. Vi hör visor om förhållanden som fungerade och som inte gjorde det och vuxenlekar som borde lekas om igen.


Efter ett tag får Jenny sällskap av Elinor Brolin och de gemensamma stämmorna lindas fint in tillsammans. Även Bob Dylans tandställning bjuds upp på scenen (ett sånt där munspel som man sätter fast på sig själv runt halsen)


Efter damerna är det dags för Black Larsson som har en god medspelare på kontrabas med sig. Larsson bjuder på alster från sin EP Dan Andersson Land och sin hit om den röda tunnelbanelinjen i Stockholm.


Det är en härlig kväll i Grimmered. Flink personal i baren serverar goda drinkar vid sidan av öl och vin och vid foodtrucken hittar jag en sorts starka räk-snacks som passar bra till.


Black Larsson avslutar sitt set med att bjuda med Tony Hall (känd från Alienationsklubben) på sång i en gemensam version på klassikern Keops Pyramid.


Efter Larsson äntrar Krånne scenen. Han kör på akustisk gitarr i kvällen och har tagit med sig basisten Sebastian Sandberg och de får ihop ett riktigt svängigt set. Låtarna är ju egentligen avsedda för en mer bandmässig sättning men fungerar utmärkt i det här formatet också. Det blir liksom tydligare och det blir framtvingad allsång och en hel del call and response ändå så att säga.


Man glömmer lätt att man är i någons egna trädgård. Det känns mer som en krog eller riktig festival i det mindre formatet. Här har jag tagit mig in mot toaletterna under Krånnes set och tar ett kort genom vardagsrumsfönstret.


Här sitter vi och trivs


Krånne drar igenom många av sina mycket närgeografiskt behandlande låtar. Mycket om Majorna och Vasastan och vad som hände runt restaurang Klara på Victoriagatan en gång i tiden till exempel.


Det hade fått plats mer folk i trädgården men det är en god publik på plats och applåderna är varma och entusiastiska.


Spontan dans förekom här och där.


Man hann även med ett avsnitt av "Fri Scen" och till det hade en grupp grannar under det tillfälliga namnet Pausfåglarna anmält sig. De hade med sig en sitt-trumma och bjöd på mjuk svensk country.


Utsikt från baren.


Nu dags för kvällens lite större stjärna Johan Johansson. Känd från KSMB, Strindbergs, John Lenin och som kompanjon till Stefan Sundström och upptäckare och producent till en ung Lasse Winnerbäck. Johan inleder med ett tvärsnitt av sina egna låtar och får senare upp Elinor Brolin på scenen och de kör vidare med en hel del Kjell Höglund-covers av bästa märke.


Här har Elinor anslutit på scenen. Nu börjar det blir svårt att fotografera i och med mörkrets ankomst.


Sista akt blir Philip Fritz och han kör ett effektivt och klart set mycket baserat på sin senaste skiva. Det är som sagt mörkt nu och man får använda aggressiv blixt för att det skall fastna någonting alls. Ovan en bild då Philip bjudit in Elinor och Johan och de låter härligt tillsammans. Philip har spelat på en annan festival kvällen innan och väl låtit sig smaka på dryckerna i kvällen men sätter ändå sina låtar grymt bra.

En fantasiskt rolig visfestival. Stort tack till alla goa artister och till Catiz och C:o som arrangerar så bra.

Det blev lite videos tagna också. Inga längre stunder men några ögonblick från eventet.


torsdag 28 juni 2018

Then We Take Berlin



Det blir en resa till Berlin i sommar minsann. Jag förbereder mig med att göra en fet pepp-playlist på Spotify:en.

Låtar med artister och band från Berlin och låtar med andra inspelade i Berlin. Berlinskt helt enkelt.

First we take Kungsladugård then we take Berlin.

söndag 17 juni 2018

Nick Cave i Dalhalla - 2018


Nick Cave & The Bad Seeds
Konsert, Dalhalla, Rättvik 15 juni 2018

Det är bara åtta månader sedan vi stod på ståplats i Globen i Stockholm och tittade just på Nick Cave och hans dåliga frön. Man kan tycka att det skulle räckt en stund och att man inte skulle behöva åka över halva landet så kort efter igen men man måste det helt enkelt. Jag sa till mig själv att om han är hälften så bra som han var då i Globen så räcker det som anledning för att söka upp ett nytt konserttillfälle så fort det går.  Så här är vi igen.

Jag har övertrasserat mina kontakter på sociala medier många gånger om med otaliga klipp och utrop om det här fenomenet Nick Cave men jag kan inte låta bli. Det brinner för starkt för att inte påtalas.  Det är svårt att sätta den exakta pricken på det men kortfattat kan man väl säga den här showen med det här bandet i den här formen som de befinner sig i nu överglänser alla nu levande artister och band många gånger om. Att inta vara här och uppleva det här hade varit något att ångra för all tid.

Jag skummar snabbt reaktioner från andra efter konserten och slås av att jag inte hittar ett negativt ord. Nick och bandet har en osannolikt stark medvind just nu. Det enda negativa jag hittar över huvud taget är en notis om att Göran Greider hade svårt att hitta sin bil i mörkret efter konserten. Det är den nivån på det här.

Det spelar ingen roll egentligen vad andra säger men visst är det speciellt att känna suget i publiken när Nick rusar ut på scenen inledningen av spelningen. Tyngden i de lyckliga suckarna när de klassiska lågmälda låtarna börjar eller euforin när de tyngre sakerna får folk att hoppa jämfota med händerna mot himlen som besatta får.

En konsert med Nick Cave & The Bad Seeds liknar ingenting annat.



"What a fucking incredible place" skriker Nick när han hittat mikrofonen för att dra igång första låten och bandet börjar med två egentligen helt omöjliga låtar från den senaste plattan. Omöjliga på det sättet att de är så långsamma och dystra att de skulle kunna slå ihjäl vilken show som helst, men inte den här. Här fungerar det.



Vi sitter på rad 22, inte helt i mitten men med utmärkt syn- och hörfält mot scenen. Några rader framför sitter programledare för SVT's Kulturnyheterna och några rader snett framför sitter Dennis Lyxzén och håller hov på en rad med sina bandkamrater. I övrigt är det oftast svartklädda kulturtanter och farbröder i alla åldrar som man lätt känner igen på håll. På vägen upp utspelades lustiga scener på perrongen i Borlänge som till hälften befolkades med Cave-fans på väg till Rättvik och till andra hälften av mer färgglada locals som av någon anledning bar ishockey-klubbor i fodral allihopa.

Ljudet är gott. Det är inte perfekt kalibrerat så det skaver och gnisslar som det ska. The Bad Seeds är i sanning en organisk organism som låter levande. Hela tiden. De kan kosta på sig att hamna på kanten ibland så att säga.

Efter inledande och grymt stämningsmättade Jesus Alone och Magneto brister det ut i god rock 'n roll i den stora favoriten Do You Love Me?.  Temperaturen i den svala gruvan stiger och det fortsätter i den monumentala From Her To Eternity. Folk i publiken tittar på varandra och undrar om de drömmer. Bistra män och kvinnor i läge korslagda armar spricker upp i motvilliga fånleenden. Det är svårt att vara cool när känslorna brinner i blodomloppen. Vissa gapar bara tomt och andra har börjat hoppa upp och ner på plats.


Just i From Her To Eternity tar Nick en av sina promenader rätt ut i publikhavet, genom det första blocket ståplats upp på läktarna och klättrandes på folk och stolar. Han tar hjälp av folk att hålla sig upprätt när han levererar textrader personligen in i ansiktet på utvalda konsertdeltagare. Mäktigt är ett för svalt ord för att beskriva det man ser. Han småpratar gärna med folk under tiden där han hamnar och de närmast får saker till livs som inte hörs ut genom PA-systemet. Bonus-material helt enkelt. Han skyfflar också elegant undan ett ivrigt fan som skall ta en selfie med Nick vilket skapar den virala succén Push that Guy Away parafraserade låten Push The Sky Away. Vad man inte ser på alla klipp utan behöver ett från en speciell vinkel till är att Nick faktiskt hjälper snubben som han just putta omkull upp igen. Gentleman i all rock 'n roll.



Vi får den härliga gamla låten Loverman som man inte hört live på många år. En låt som både Metallica och delar av Depeche Mode försökt sig på att tolka utan att lyckas nåt vidare. Man måste ha något speciellt i blodet för att leverera den här. Nick sjunger refrängen extra tydligt och trycker in varje bokstavs betydelse för oss:

L is for LOVE baby
O is for ONLY you that I do
V is for loving VIRTUALLY all you are
E is for loving almost EVERYTHING that you do
R is for RAPE me
M is for MURDER me
A is for ANSWERING all of my prayers
N is for KNOWING your Loverman's going to be the answer to all of yours


Efter Loverman uppstår tekniska problem på scenen. Det är på Warren Ellis kant och det är problem med hans lokala förstärkare, pedaler och kablar. Warren pendlar ju friskt mellan fiol, elgitarr och mini-moog bland annat och han är inte så snäll mot sin utrustning. Den får ta mycket stryk under en spelning. En stackars tekniker gör vad han kan under stark press och bandet fortsätter spela några lugna låtar under tiden som det lagas och lappas på scen. På det sättet får vi Into My Arms och just God is in the House som vi nog inte skulle fått annars. Aftonbladet överdriver i sin artikel hur lång tid det faktiskt tar men lite av den demoniska uppstarten kommer av sig en stund. Det är dock snart reparerat och kvällen fortsätter i samma kaotiska och vackra form som innan de tekniska missödena.

Red Right Hand görs i en stark och normal version ikväll. Här har ju Nick skojat till det ganska ofta det senaste och ändrat orden att handla om mobiltelefoner och vad galningar skriver på Twitter och liknande men nu får vi den som den skall låta. Publiken är euforisk.

Jag var inte helnöjd med Ship Song i Globen senast men nu i kväll glänser den som ett kristallskepp.
Vår låt. Rakt i ansiktet. Det finns inga torra ögon kvar.



En annan lugn favorit som vi inte hört på ett tag är Love Letter som görs vackert med Nick vid flygeln.

Love Letter Love Letter
Go get her Go get her
Love Letter Love Letter
Go tell her Go tell her

Vi återbesöker senaste plattan Skeleton Tree i starka Girl in Amber och sen vältrar vi oss i gamla Tupelo med palmer i storm i svartvitt på skärmarna. Basisten Martyn P. Casey drar ett tungt lass med oortodoxt bas-spelande här som låter som tjocka trösklar på ett positivt sätt.

Jubilee Street från förrförra skivan som lät helt okej på album växer live ut till ett riktigt monster. och en av höjdpunkterna i sig under hela kvällen. Låten har fått resa kan man säga. Total rock 'n roll.

I Globen sist stötte jag först på fenomenet att Nick ville ut i publiken och ägna sig mycket åt klapp & klang under Weeping Song och han gör likadant ikväll. Nu fungerar det dock bättre då han klättrat upp i höjd med vår rad och man får en bra blick nära på honom när han leder flamenco-klapps-övningarna. Blixa saknas ju förstås här men det låter annars fantastiskt bra ändå.

Stagger Lee sen då. Haha, ja, vad skall man säga. Om den var tuff  och grov från början på Murder Ballads 1996 så har den ju inte blivit mindre brutal med åren. Här släpps delar av ståplats upp på scenen och som får göra lite vad de vill. Folk dansar och skriker. Allt är okej så länge man inte förstör Nicks frisyr. Sista i efterhand tillagda versen om när Djävulen själv dyker upp sitter som ett spett i sten. Det är så löjligt bra.

Folk som tagit sig upp på scenen blir anvisade att sätta sig ner och får sen agera rekvisita i den täta Push the Sky Away. I mjuka rörelser puttar folk på scenen och folk runt hela arenan bort himlen framför sig. Lika rörande att se som sist.

Sen kommer det en rejäl överraskning och bandet plockar fram gamla City of Refuge från plattan Tender Prey från 1988. Sån här vild cowboy-punk var det länge sen nån fick höra med Nick.

Sista spår blir lugna Rings of Saturn som gör att konserten slutar som den börjar. Dystert, vackert och andäktigt. De har gjort de igen. Kört över en fullständigt.

Jag filmade en del under kvällen men det känns kluvet att dela det. Det är så långt ifrån känslan på plats och jag filmar som en kratta av och till. Tappar bort fokus. Tappar bort var Nick är. Men jag lägger ut det ändå. För att visa nån sorts bild av en sån här konsert.


På äventyr i Dalarna


Vi tar en mini-semester och åker till Dalarna. Mycket av syftet är en konsert som jag strax återkommer till i ett annat inlägg men här redovisar jag några av de andra synerna i det sällsamma landskapet.

Vi bor i Tällberg och fnattar runt mycket i Rättvik men hinner även med att besöka den gamla gruvan i Falun. Vädret är lagom svenskt och Siljan glittrar på sitt patenterade sätt.


Den gamla bryggan ut i sjön ligger kvar bakom tågstationen i Rättvik. Det är rätt friska vindar här vid sjökanten.


På ett mindre berg söder om Rättvik hittar vi Vidablick, ett utkikstorn som de också säljer väldigt dyr hnatverkskonst i.


De snålar inte med rödfärgen här uppe. Här vårt hotell i Tällberg.


Arenan Dalhalla är lika spektakulär varje gång man besöker den. Här har det huggits kalksten och haft sig i lång tid.


Det är en sällsam plats.


Här ser man sjön längst ner i gruvhålet, Numera närmast scenen.


I Dalarna kan man frossa i gruvmiljöer. Vi tar oss även till Falun och tittar på deras koppargruva. Den har också imponerande dimensioner. Fin mat i restaurangen och väldigt entusiastisk personal. Vi nöjer oss med en promenad runt gruvan. Det är lite som att gå varvet runt djurgårdarna i Slottsskogen i Göteborg - fast tvärtom.


fredag 8 juni 2018

10,000 David Bowie-låtar


Dags för ett jubileum igen. På den älskvärda sajten Last.FM.

Sidan räknar ju på genom fenomenet scrobbling allt man lyssnar på i musikväg och idag slår räknaren om till 10,000 spelade låtar med David Bowie. Det betyder att jag lyssnat på ungefär 2 låtar av Bowie om dagen varje dag sedan i april 2004 då jag kopplade upp mitt musiklyssnande på sidan.

Av sammanlagt 315 815 låtar utgör Bowie dock bara 0,3 % men ändå.




























Hur det såg ut nu när räknaren slog om
















De 8 mest scrobblade mer i detalj. Må vi få leva och scrobbla i många år till.

söndag 27 maj 2018

Lördag i Punkrockens tecken


Crippas Cafe fyller 3 år, konsert med Attentat och Troublemakers och Punk-Jon
Banned in GBG, konsert med Gorilla Angreb på Kajskjul 46

Det är varm kväll i Göteborg denna lördag och temperaturen kommer att gå upp än mer längs med kvällen. Vi tar oss till Crippas cafe vid Kusttorget i Majorna i Göteborg som firar 3 år som etablissemang och här bjuds på lokal öl, vegansk mat och några fina akustiska konserter.

Vi kommer lagom till att Attentat har satt igång och spelar gamla hits från 1979 och framåt



Det är en väldigt Göteborgsk stämning oavbrutet och det är lite lucköppning direkt när man kommer i kontakt med gamla punkers och rockers som man inte sett på 20 eller 30 år. Men det mesta är sig likt på något sätt. Attentat kör på fint i det akustiska formatet och har den täta svettiga publiken med sig.

Sen får Punk-Jon utrymme att dra några låtar



Punk-Jon som gjort sig känd genom att skriksjunga egenkomponerad punk på Järntorget enbart kompad av sig själv med elgitarr och en stärkare. Upptäcktes av Dregen som la ut filmklipp i sin facebook-feed vilket ledde till större intresse, skivkontrakt och möjligheten att få spela förband för flera etablerade större artister. Det är dock oklart om han fullföljt högstadiet. När Jon spelar ramlar en massa små punkers in som sätter sig på golvet som små troll och intensivt hejar och tjoar till konserten.

Avslutningsvis här på Crippas får vi en variant på det klassiska bandet Troublemakers som drar en skön hits-kavalkad.



Vi får höra historien av Lilla blå IIB, låten om det förlorade mellanölet och Nationalteatern-covern Om Bara Min Älskade Väntar och Göteborg förstås.

Jag fick till några snuttar på video som inte blev så tokiga:



Sen skulle man kunna tro att kvällen var slut i och med at vi druckit upp det mesta de hade på krogen och till och med glasen började ta slut, men nej då. På andra sidan leden ner mot gamla hamnen pågår en annan tillställning med tema punk som vi bestämmer oss för att besöka också. Det här visar sig vara en festival som pågått i dagarna två och vi kommer in på sluttampen. Vi missar andra band med roliga namn som Hemskt Näringsliv men hinner se danska Gorilla Angreb som gör ett starkt framträdande långt in på småtimmarna.




En riktigt rolig kväll från förfest på min gård i sommarvärmen till Crippas och vidare. Bara glädje och glam.