söndag 24 juli 2016

Ögonblick från Semestern 2016 #2





Ögonblick från Semestern 2016 #2 Karlskrona

Vi tar oss på resa ner till det sydöstra hörnet av Sverige till landskapet Blekinge som jag aldrig varit i tidigare. Vi tar in på lägenhetshotell i örlogsstaden och turistar loss.

Tar det gammaldags tåget söderut
Inte så mycket folk på gatorna i Karlskrona


Blandad Bebyggelse

Handdukarna var hotfullt vikta på sängarna när man kom.

ett klocktorn

Lite Bulller-i-byn

Fredrikskyrkan mitt i stan

Waichtmeister vakar över Stumholmen

Bastion Aurora

Båtar utanför Marinnusseet

Stackars Rosenbom som frös ihjäl just här 1707

Fin Arkitektur

Och mycket gammalt bevarat

Panorama över småbåtshamnen

En lokalbo som var på dykarhumör

Ett panorama till på hamnen

Den berömda (och dyra) Karlskronachokladen

Det danska skeppet Gribshunden sjönk här 1495. Här dess stäv

Hittar Osmanska spår på Blekinge Muséum

Skjuter lite torped på ubåten Neptun

Neptun från utsidan

Rokoko'n-roll

En Blekinge-eka



tisdag 19 juli 2016

Ögonblick från Semestern 2016 #1 Danmark


Jag tar en dagstur till utlandet med polarn Tony en dag. Det var väldigt länge sedan jag var där sist. Det visade sig vara lika danskt som vanligt.


Vi köper billig sprit, äter danskt och tittar på danska saker.

Vi är välkomna till Fredrikshamn

På torget spelar Morty. Han var inge bra

Det är ganska gott om plats framför Morty

Ett danskt hus

Vi besöker en skivaffär och tittar på dansk musik

En dansk kyrka

Vi får oss några Tuborgs

Vi tittar på ett monument från andra världskriget

Vi äter dansk mat

Vi försöker oss förstå en dansk skylt

måndag 11 juli 2016

Slutet med Black Sabbath






Black Sabbath
Konsert, Friends Arena, Solna, 9 juli 2016

Klassikerbandet Black Sabbath är ute på sin allra sista turné och det är givet att ta sig upp till Solna och ta ett sista farväl.

I februari nästa års avslutas turnén med en samling konserter i Birmingham där allting började en gång för länge sen, längre sedan än jag själv ens var påtänkt.

Det här är det riktiga Black Sabbath. Det genuina som först fanns från 1968-79 och sedan kom tillbaka igen i slutet av 90-talet och framåt igen. Perioden där i mellan är mer av ett trams-Sabbath som vi inte behöver fundera mer vidare på.

Det är mycket på en gång. Jag har aldrig sett Sabbath innan och det är mycket att bearbeta, på gott och ont. Set-listen är fantastisk. Inte ett ointressant spår. Bara klassiker. Ljudet är högt, högre än jag hört på en större konsert av det här formatet på många många år. Om än lite vasst och mer anpassat för modern hårdrock. Man skulle önska att de kunde lagt på ett passande 70-tals-filter över ljudbilden där den brutala men mjuka basen kom mer till sin rätt till exempel.

Vi ser Geezer Butler på bas, Tony Iommi på gitarr och spjuvern Ozzy Osbourne på sång. Original-trummisen Bill Ward kastade dock in handduken 2012 då han hade synpunkter på lönesättningen och är numera ersatt av den yngre förmågan Tommy Clufetos.  Det visar sig även att de har en snubbe lite på sidan som spelar orgel också.

Av någon anledning har man byggt detta till en mindre festival i formatet Monsters of Rock vilket innebär att även Bombus, Rival Sons och Volbeat spelar. Det känns onödigt då huvudakten säkerligen kunnat dra hit den här mängden människor på egen hand. (30.600 pers ungefär) Vi skippar förbanden och värmer upp på hotellrummet i Arenakomplexet istället och drar in i arenan lagom till att Volbeat åmar ur sig sitt sista.




Mörkret lägger sig, Ett sus går genom publiken och hår reser på sig i nackarna när scenljusen går på och tonerna slås an till det magnifika öppningsspåret Black Sabbath från 1969. Man slås av hur mycket gammal hårdrock idag låter rätt larvig men att det här fortfarande är demoniskt. Hur kan det inte ha låtit då för 47 år sedan för någon att höra det för första gången?

Basen är lite för låg som jag var inne på tidigare men Iommis gitarr låter precis som vi vill ha den. Ozzys sång däremot är lite all over the place. Det är inget fel på rösten alls, klangen är fortfarande där. Han är ju ingen Bob Dylan som kraxat bort sig genom åren men det är problematiskt för Ozzy med tonlägena helt klart. I vissa låtar kommer han in i helt egna tonarter som inte stämmer med de andra på scen för att sen låta helt ok på andra spår. Fram och tillbaka.

I Faires Wear Boots spelar Iommi och Geezer bort sig också inledningsvis. Det kan handla om taskig medhörning men detta är det enda trasslet för deras del. I övrigt sköter de sig exemplariskt och Instrumenten skär in i trumhinnorna på precis rätt sätt. Bäst blir det ofta när Geezer får styra upp starterna på låtarna som i War Pigs och ännu mer i N.I.B där han spelar sitt klassiska bas-intro. Den sistnämnda kan ha det bästa på hela konserten faktiskt. Snortajt.



Låtarna är valda med omsorg. Bara klassiker som sagt. Förutom tidigare nämnda verk hör vi After Forever, Into the Void, Snowblind, Behind the Wall of Sleep, Hand of Doom, Rat Salad (som då dock inkluderar ett evighetslångt trumsolo som sig bör), Iron man, Dirty Women, Children of the Grave och sist förstås Paranoid.  Kul att höra ett stycke som Dirty Women som är ett ganska sent bidrag i katalogen i Ozzy-Sabbath-historien och som bjuder på närmast progressiva fasoner innan den ebbar ut i en episk Beatles-fest. Det märks att publiken, främst de med Volbeat-t-shirts inte förstår någonting. Sabbath är mycket bredare musikaliskt än vad de fått kredd för. Synd bara att Ozzy sjunger extra illa på den här.

Det är bra fart på Ozzy annars. Han lommar omkring på scenen från ena sidan till den andra och förhör sig ofta om hur vi mår, att vi skall sjunga med högre, klappa mer i händerna och hoppa mer. Vi får även ett och annat I Love You och God bless you här och där.  En annan grej är den prydliga presentationen till varje låt. Ozzy redovisar tydligt vilket låt som kommer härnäst, som man gjorde förr. Tyngden till trots är det här ett klassiskt rockband från 60-talet i varje del.

Här ett kort klipp där Ozzy presenterar Snowblind och vad den handlade om.

Så visst, det grymma uppsättningen låtar till trots är inte det här den bästa konserten som gjorts eller en kväll Sabbath själva nog inte är helt nöjda med men det är ändå så förbannat roligt att se och höra detta. Vid sidan av Led Zeppelin har det aldrig funnits ett mer storartat hårdrocksband. Hade de hållit linjen de gjorde i tagningen på N.I.B hade det vart legendariskt, nu blir det bara skitkul.
Det här är Black Sabbath. 

What is this that stands before me?
Figure in black which points at me
Turn around quick, and start to run
Find out I'm the chosen one
Oh no

Big black shape with eyes of fire
Telling people their desire
Satan's sitting there, he's smiling
Watches those flames get higher and higher
Oh no, no, please God help me

Is it the end, my friend?
Satan's coming 'round the bend
people running 'cause they're scared
The people better go and beware
No, no, please, no