måndag 30 september 2013

Dags att byta till Winnerbäck



Lars Winnerbäck
Hosianna
Album, 2013

När det första nypet i kinderna för säsongen uppenbarar sig om morgnarna såhär års, när löven börjat höstvirvla på allvar då landar lämpligt nog en ny platta på Lars Winnerbäck på skivdiskarna. 

En ny platta med Lasse W är oftast höst. Även om somrar och vårar använts för inspelningarna så smakar låtarna ofta just virvlande löv, tjut i träden, fladdrande levande ljus, rödvin och lite sorg och eftertänksamhet.

Hosianna gör det mer än någonsin.

Den monumentalt framgångsrike Winnerbäck har med årets verk fått ur sig tio album sedan debuten Dans med Svåra Steg 1996. Sedan dess har han hunnit gå igenom universitetsspexig vispop, Stefan Sundström-light-rock, någon form av svenskklingande americana, Kent-excesser och i senare delen av karriären i stora sjok med Ulf Lundell-fasoner. Ändå ofta med sin egna surmulet östgötska prägel.

Jag har inte riktigt hängt med honom i svängarna alla gånger. Jag minns honom som ett okänt men kul förband till just Stefan Sundström i början andra halvan av 90-talet på ett svettigt Kåren även om de första alsterna lät lite väl finurligt studentikosa för min smak. 1999 kom dock en skiva som började peka åt andra håll med många riktigt starka sånger och sen har det vart lite upp och ner får jag säga. Nåt gott spår här och där, omväxlande med lite väl nedfilad medelklass-blues.

Till skillnad från hans gamla fränder och lärofarbröder Stefan Sundström och Lars Demian har det aldrig funnits något spetsigt och direkt med Lasse. Varken i text eller arrangemang. Det har alltid vart mer tryggt och enkelt och inåtvänt. Det har inte funnits några politiska utspel eller några spektakulära beskrivningar av vilt leverne, ilska, humor eller stark kärlek. Det har mest vart stilla betraktelser om att må lite dåligt eller att ha tråkigt i olika städer runt om i Norden. Skulle man göra en metafor från seriernas värld så är det mer Rocky än Arne Anka om man tänker så. Därmed inte sagt att Lasse inte kunnat sätta personlig sorg på pränt som i monsterhiten Elegi för några år sedan och det är där hans styrka ligger, i det brutalt uppriktigt sorgsna. Inte i det där halvsura som slutar i ett snett flin, som för att inte skrämma publiken med för mycket allvar. Av den anledningen tycker jag att Hosianna fungerar bättre än de senaste 10 årens skivsläpp då den bjuder på mycket ren melankoli.


Tonen slås an direkt med den stapplande Vi åkte aldrig ut till havet. En naken akustisk gitarr som efter en stund får sällskap av ett par dystra elgitarrer och lite komp som kan klassas som atomsfär snarast. Ödsligheten och minimalismen och dagboks-raderna för genast tankarna till Thåström eller som Lundell när han var som allra ensammast mellan flaskan och tomheten. Därför känns det helt logiskt när Thåström dyker upp i den lite tyngre Gå med mig vart jag Går på spåret efter. Thåis sjunger dock rätt illa på den här insatsen. Albumet fortsätter i ren feel-bad-känsla. Det skall gås ner sig och det skall drickas och det skall dras sig undan. Det skall berättas att det är speciellt jobbigt i Stockholm. Vi pratar inte någon livscoach-glädje här direkt. Men det tar mer än det gjort på länge. Det är väldigt fixerat vid hur det känns inne i Lasse nu men det är svårt att inte låta bli att hänga med på resan. Några låtar låter mer som man är van att höra Lasse som i Vem som helst Blues eller Blåser från ditt håll som låter som ett eko från '99.  Lite mer straight rock får vi i Det gick inte som hamnar strax bredvid Anders F Rönnblom i uttrycket.

"Det här är hur det blev" sjunger Lasse i Den Vassa Eggen-tunga Skolklockan. Komplett med tungt piano och tjockt markerade körsångsinsatser i hörnen. Det är bara ett solo av Janne Bark som fattas men så här mycket Lundell låter det faktiskt inte hela tiden. Han har absolut hittat sin egen grej med sin speciella frasering som hörs tydligt i singelspåret Utkast till ett brev som än om att den låter mest pop av allt på skivan ändå textmässigt är en riktig neråtsång.

Är du bekant med Lasse sen gammalt och går loss på låtar som Fria vägar Ut, Pacemaker eller Timglas då är nog delar av det här rena julafton men vill du ha det där lite mer Perssons Pack-packade öset då får du nog vända fram gamla skivor från en annan tid.

Ett ledset men starkt fall framåt är min dom.

torsdag 26 september 2013

Skivhögen #September 2013


Ministry
From Beer to Eternity
Album, 2013

Nine Inch Nails
Hesitation Marks
Album, 2013

Mark Lanegan
Imitations
Album, 2013

Hösten är här med allt vad det innebär i skivsläpp. September har börjat mycket amerikanskt för min del och en trio album har spelats flitigt under månaden. Två som har vissa beröringspunkter med varandra och ett som valsar åt ett eget håll.

Rock-faunan på andra sidan Atlanten är såklart mångfacetterad med olika arter och klasser. Allt går inte att kategorisera som bluesrock direkt. För sådär tjugo år sedan lyste två orkestrar som starkast i den då uppkommande genren industrirock och just som händelse har just dessa två släppt nya alster just i detta september vi genomlever nu. 

Först ut är Ministry som jag recenserade så sent som förra året som här attackerar oss igen för allra sista gången. Jag var redan förra året inne på att få band slutat så många gånger på så kort tid som Ministry men den här gången kan det vara mer seriöst då den viktige gitarristen Mike Scaccia gick ur tiden i vintras under tiden av inspelningen av det senaste albumet. Han drabbades endast 47 år gammal av en hjärtattack under en spelning med sitt andra band Rigor Mortis och återfann aldrig medvetandet. Knäckt av förlusten samlade sig ändå bandledaren Al Jourgensen och slutförde skivan som faktiskt mest drivits fram av Scaccia då Jourgensen egentligen inte var helt intresserad av att göra en skiva till. Därför är det inte så konstigt att skivan framstår som dels ett minnesmärke både över Scaccia och Ministry som band.


Micke Scaccia 14 Juni 1965 – 23 December 2012

Som jag var inne på i den tidigare recensionen av Relapse förra året så är Ministry ett band som vart ute på en särdeles resa genom elektro-pop, hård rock, sludge, metal och skruvad psykedelia genom åren. Mitt betyg på den skivan framstår i efterhand som ganska generöst och det kan väl ha att göra med att Al Jourgensen är en sån rolig spjuver på olika sätt att det är svårt att bara såga rätt av. Men samtidigt var faktiskt en del av de låtarna rätt larviga, både i innehåll i text och musikaliskt utförande.

Årets skiva From Beer to Eternity är också lite knasig i överkant på flera håll men är ändå sammantaget mer intressant. Framförallt är denna skivan mer dynamisk. Vi får prov på olika kännemärken från bandets karriär genom åren utan att det låter allt för lättsam retro.

De välbekanta samplingarna från TV-program, samt ljudupptagningar från politiker, religiösa knäppskallar samt från reklamfilmer flödar i styckena. Vi hör mer ren elektronik och postpunksväng än vi hört på evigheter från bandet. I Lesson Unlearned låter det rent av dansant med bakgrundssångerskor och allt. Det hade man inte trott att man skulle få höra igen. Än mer förvånande är dub-äventyret Thanx but No Thanx där Jourgensens kärlek till dub som Linton Kwesi Johnson genomför den yttras. Det har vi knappt hört alls innan mer än på obskyra remix-album. Här utgörs texten helt av en dikt av William Burroughs som läses av en halvgalen krigsveteran som kallar sig Sgt Major.

Efter detta brister bandet ut i en psykedelisk närmast progressiv historia, Change of Luck som rent av låter som Hawkwind eller Tool i sina bästa stunder. Här har vi plattans bästa stund. En fem minuter in i stycket efterföljs de orientaliska tongångarna av välbekanta metalriff och bekant growl men detta låter faktiskt allt annat än larvigt. En ovanligt stark refräng dyker upp sent omsider också. Tunga grejer. Jag fick någon sorts feeling och satte ihop en video med musiken där jag tog levande bilder från den svenska klassikern Svarta Palmkronor som jag tyckte passade med musiken av någon anledning. Den officiella videon till singeln PermaWar var för tramsig (låten är dock helt okej) Om man vill kan man bese videon här (Ja, jag lyckades stava fel till Janeiro i vinjetten, men jag orkar inte ändra det nu)

  

Har man någon gång under resans gång intresserat sig för Ministry tycker jag allt att man skall ge From Beer to Eternity en chans. Det är inte de bästa som de gjort, men man har en rätt skruvad resa framför sig och iallafall fyra riktigt schyssta låtar att se fram emot.


Nine Inch Nails som då också var del i den rockindustriella revolutionen runt 1990 jobbade också hårt med avslut för några år sedan. På vad de då kallade den allra sista turnén hade man till och med dristat sig till att ha tillverkat en gravsten med födelsedatum och dödsdatum ingraverat på stenen som man släpade med sig på scen runt världen. Efter det sysslade Trent Reznor som på många sätt är själva motorn i bandet med andra saker. Han gjorde exempelvis musiken till filmerna Social Network och The Girl With the Dragon Tattoo. Han han även bilda ett band med sin fru vid mikrofonen som dock inte gick fungerade så där jättebra. How To Destroy Angels släppte en platta som lät lite NIN light kan man säga. 

Så därför att det var lite förvånande att nyheten kom om en ny platta och en vild världsturné som pågår än i detta nu. 


Nine Inch Nails vänder upp och ner på SydKorea tidigare i somras



Det har vart en del strul med årets skiva Hesitation Marks. Det har väl alltid varit strul med skivorna innan också, då mest p.g.a.. av drog- och alkoholrelaterade problem men nu har det handlat mer om konstnärliga skiljaktigheter. Musiker som planerats in att medverka på skivan har kommit och gått. Adrian Belew, mest känd för gitarrspel med David Bowie var en av de som ramlade av längs med färden. Det funkade inte helt enkelt. Därav kanske att skivan i slutändan blev såpass rent elektronisk som den är i stora passager.

Det görs en hel del passningar till mästerverket The Downward Spiral från 1994. En del bubblande otäcka ljud och skeva basgångar dyker upp som påminner om den pärlan till skiva men det blir aldrig så klassiskt som det blev då. Det är inte direkt dåligt men tiden har liksom sprungit ifrån grejen och låtarna är inte så starka som de än gång var. Det var mer desperat på den gamla goda vilda tiden. det här är över lag för kontrollerat och innanför ramarna. Visst finns det stunder. In Two bankar på rätt bra med ett fint mellanspel på mitten med lugn bas och enerverande blås-i-flaska-ljud som förr kompletterat med en bukett hårt distade gitarrer mot slutet. Find My Way är en ganska elegant ombyggnad av Massive Attacks Teardrop. Snyggt men lite idéfattigt ändå. Datapelsaktiga Copy of A har något också om är på rätt humör. Leta gärna upp någon live-session på Youtube på den från sommarens spelningar. Bandet börjar oftast med den och lånar friskt från Talking Heads konsertfilm Stop Making Sense. Fast istället för att bygga scenen under hela konserten är NIN klara under en låts tid. En snygg vinkning dock ändå.

Annars låter det mesta andra rätt blekt. Inget fullt betyg. Stora A i ordning är inget plus här.


Mark Lanegan ger oss imitationer

Mark Lanegan har inget särskilt att göra med de två andra alstren i  månadens skörd. Amerikan är han dock och känd från sitt gamla band Screaming Trees som gjorde ett fint avtryck i genren Grunge när det begav sig på 90-talet. Sedan lång tid tillbaka gör han soloskivor när han då inte samarbetar med andra artister. Jag har vart inne på det tidigare men han är verkligen en amerikansk motsvarighet till vår egne Freddie Wadling på det sättet att han dykt upp i alla möjliga sammanhang i oväntade samarbeten över genre-gränserna.

Temat på årets skiva är gamla låtar som hans föräldrar gillade och tvingade honom att lyssna på när han var en liten pöjk på 60-talet. Sedan har han fyllt på med några nyare verk i samma anda. Vi hör Mark ta sig an låtar skrivna av folk som Neil Sedaka, Kurt Weill och John Cale.

Det är en coolt lugn och genomtänkt skiva. Som gjord för parmiddag för åldrande hipsters. Inget brakar iväg som skrämmer ruccolasalladen eller den utvalda IPA-ölen på matbordet.


Som Freddie Wadling som jag jämförde med gör även Mark en avskalad Bondfilmsmusikstolkning, You Only live Twice, känd med Nancy Sinatra när det begav sig som flyter fint in i efterföljande Pretty Colours som Nancys pappa Frank framförde vid ungefär samma tid.

Mellan de nu runt femtio år gamla styckena smits nyare grejer in som Nick Caves Brompton Oratory och kompisen Greg Dullis Deepest Shade. De låtarna skäms dock inte för sig i sammanhanget och det hela hänger ihop i en fin helhet.

Det hela avrundas med två franska spår också för säkerhets skull. Mark tar sig an Elégie Funèbre på originalspråk ungefär lika bra som Iggy Pop gjort på sina franskklingande skivor. Min gamla franskafröken hade delat ut kvarsittning direkt för den prestationen. Autumn Leaves ( Eller Les feuilles mortes som den också heter) sjungs dock på engelska språket.

Bäst blir det lite otippat i Solitaire, ett ohyggligt svulstigt stycke som gjordes bekant av Andy Williams i forntiden. Här funkar Lanegans omväxlande finstämda och raspiga baryton som bäst.

En riktig höstplatta.