tisdag 31 juli 2012

Rocket Overdrive - Pigg Rockabilly



Rocket Overdrive
Rocket Overdrive
Album, 2012

Under en brutal resa till Gävle här förleden fick jag nys om bandet Rocket Overdrive som härstammar från staden.  Jag skall villigt erkänna att mina kunskaper i Rockabilly är milt sagt begränsade. Det har sträckt sig till att råka höra Stray Cats och Göteborgsbandet Jolly Jumpers vid enstaka tillfällen på 80-talet eller The Cramps mer perverterade variant men nu uppdaterar jag mig med 2012s och Rocket Overdrives något uppdaterade version av genren.

Det självbetitlade albumet som är bandets andra sedan starten 2009 bjuder på en klassisk trio-uppställning  med Chris Rocket på gitarr och ledande sång, Mike Teardrop på ståbas och sång samt Andy Eastwood på trummor och sång. Utgångspunkten är regelrätt rockabilly men med inslag av pop, punk och rak rock också.

Det ångar på bra och piggt från start i gott tempo med den karakteristiska ståbasen och de följsamma trummorna medan elgitarren gör utflykter i tiden och hamnar gärna i slutet av 70-talet och i det mer poppiga landskapet av punk som fanns tillhands då. Längre fram på skivan involveras också modernare tongångar i ljudbilden.

Det slår mig hur gladlynt den här musiken är. Inledande Jealous sätter tonen gott likt som om Knatte, Fnatte och Tjatte med magarna fulla med sportdryck fort får fart på en festival eller logdans som segat ner sig. Det är svängigt helt enkelt. I Fallin' reflekteras över tider som inte är så goda men det svänger ändå i den här transistorradio-hiten med läcker gitarr och skön refräng. I efterföljande When Blue Skies Turn Into Grey lyckas man blanda in äldre klassiska punkriff med Green Day-refräng ändå utan att släppa grundstommen från skivan i stort. Ännu mer modern punkpop blir det i Starlight med en lite överraskande akustisk gitarr i introt som dock snart läggs åt sidan för mer klassiskt stomp.

Ståbasen traskar på snyggt låtarna igenom men läggs extra gott i Riot in Music Society där även sköna ekon dyker upp på gitarren. Det låter rent av lite Thin Lizzy på guran av och till.

Lite ovan vid genren som jag är blir jag förvånad över att jag tycker om det såpass som jag gör. Ren 50-tals-rock låter rätt lojt idag men här med alla inslag och nerdykningar i kompletterande musikaliska uttryck fungerar det utmärkt. Dessutom är låtarna bra utan upprepningar och i lite skiftande anslag överlag.

Mot slutet av skivan händer ännu mer oväntade grejer. Rocket Overdrive klämmer i med en cover på Can't get Over, annars mest känd av eurodisco-stjärnan September, men bandet gör den ändå till sin egen. Därefter blir det bredbent 80-tals rock i Tomorrow Today och paletten blir minst sagt full av färger. Skivan avslutas sedan fint med milda The Clash-vibbar i Who Was?

Tut i luren med Rocket Overdrive

Bandet som redan är etablerade med stor publik i Dalarna och där omkring lär snart låta höra om sig söder om daläven med. Det är piggt och låtstarkt och värt en stor publik överallt.

Plattan kan man handla på Ginza. Mer info och om aktuell turné hittar man på bandets hemsida. Man kan också checka in Facebooken och provlyssna där.

fredag 20 juli 2012

Hjärtattack - Ny EP


Hjärtattack
Hjärtattack
EP, 2012

I dessa tider med ytlig och tunn underhållning på modet är det befriande att ta del av ett alster som handlar om någonting. Samtidens showbiz handlar mest om poser, utseende och saker som kostar mycket pengar. Men dagens alster fungerar på ett sätt som det ofta gjorde för några decennier sen senast.

Alstret i fråga är den självbetitlade EP'n med Göteborgsbandet Hjärtattack som släpptes förra helgen.

Skivan innehåller tre spår rak rock med bottnar i 80-talets alternativa rock med spår och smak av punk och postpunk i både den brittiska och svenska traditionen. Allt sjungs på svenska dock.

Först hör vi BB2, vad jag tolkar som en fri fortsättning av Stackars Båstad City Blues, ett stycke från förra skivan från 2010. Än en gång sjungs det om miljöförstöringen av staden under tennisveckan och de komplikationer som detta innebär för vanliga medborgare. I årets berättelse faller ett tungt vatten över semesterorten som för tankarna till Robert De Niros berömda replik från filmklassikern Taxi Driver, "Someday a real rain will come and wash all this scum off the streets..", om ni minns.

Det har hänt mycket gott sen den förra skivan. Produktionen är tight och instrument och sång sitter där det ska. I BB2 bjuds vi på några milt progressiva krumbukter innan versen tar fart och överlag uttrycks ett gott självförtroende och gott humör som är härligt att höra.

I efterföljande Fas 3 blir man mer tydligt politiska och tar upp den rådande situationen för landets långtidsarbetslösa. Det slår mig att ingen annan sjunger om sådana här samtida fenomen nuförtiden. Hade det vart 1976 eller 1982 hade det funnits många alternativ att lyssna på för att bearbeta livets alla faser men nu är det sorgligt tyst, både bland unga som äldre etablerade artister.

Hjärtattack har ett fint driv i sina låtar. Jonas Haglund sjunger lead på de två första spåren och andas in och ut i verserna som en ung inspirerad Magnus Uggla. Jag kommer även och tänka på det gamla kultbandet Stockholms Negrer, ett band som på några korta år gick från ren punk till pop/rock men med känslan kvar i sinnet. Vi hör dock inga raka stölder från svunna år utan snarare en färg- och smaksättning från ett hörn av 80-talet som jag själv har varmt om hjärtat.

Detta blir ännu tydligare när Tony Hall tar över mikrofonen i det tredje spåret Moralpanik där vi ljudmässigt hamnar i ett Killing Joke/The Cure-land med tidstypisk basgång, elgitarreffekter och luftiga trummor som river gott i låten. Tonys text om moralpaniken är mindre rakt i ansiktet och lämnar till lyssnaren att försöka tolka vad som avses.


Förutom Jonas på sång och gitarr och Tony på bas och sång hittar vi Nils-Edvin Troli bakom trummorna och Bo Larsson Wraae på gitarr och körsång.

I bandets begynnelse spelades mest covers men nu är det eget material som gäller och det håller. Där vissa frågetecken kunde noteras på den tidigare skivan är de uträtade på årets EP. Tre riktigt sköna låtar som gjorda för gårdsfesten i sommar eller i lurarna från mobilen på spårvagnen på väg hem i natten.

Skivan finns tillgänglig på Spotify och kan även laddas ner på Itunes hemsida. Man kan även ta del av mer information på bandets Facebook-sida.

Och just det, det finns ju ett band till som heter Hjärtattack som också håller på med en sorts punk-orienterad musik. De är Stockholmare men den här artikelns Hjärtattack var ju faktiskt först. Vill man jämföra hjärtattacker kan man göra det här.


söndag 15 juli 2012

Ögonblick från Semestern 2012 #1

Lidköping, vid Vänern



Vi inleder semestern med att ta oss norrut och stationerar oss i det pittoreska Lidköping.

En liten stad vid Vänerns kant som bjuder på ett organiserat rutnät av gator designat av en De la Gardie för hundratals år sedan. Lagom stort och lättfattligt, men som vanligt i mindre städer är det svårt att hitta annan lunchmat än köttbit med bearnaisesås/lax & potatis eller den eviga Pizzan.



Här är ett exempel på en matsal vi inte besökte. Vi tyckte att de hade lite väl mycket på gång på samma gång.


Vi bor fint på Stadt mitt i staden. Det är lite som förr i världen. Tjock-TV och klackarna i taket. Trots att vi bor på andra våningen är det inga problem att hänga med i svängarna från de två till-3-öppna dansrestaurangerna i bottenplanet, framförallt på fredagsnatten.  Men på det stora hela bor vi gott och har det bra på stadshotellet. Om mornarna, eftermiddagarna och de tidiga kvällarna utsätts man dock för en tjomme som spelar säckpipa på bron strax bredvid hotellet. Han spelar samma låt hela tiden och en säckpipa har en imponerande räckvidd kan man säga.



Själva staden är fin och välorganiserad och överallt stöter man på intressant arkitektur som vattentornet ovan


Nere mot hamnen som lite olyckligt ockuperar hela utflödet av ån Lidan och därmed också tillgången till vattnet ligger en stor Outlet av modell IItala. De hade ett imponerande utbud av Mumintrolls-merchandise. Vi träffade också på Mumintrollet självt, men han hade just gått av sitt pass och försvann runt hörnet med en groupie. Förutom produkter från Mumindalen hittade vi en massa andra saker och jag hittade porslin och glas till sådär 50-75% rabatt från ordinarie pris.

Lidköping är en härlig ort, men det riktiga godiset finns utspritt i trakten runt om. Mer om det i kommande inlägg.

lördag 7 juli 2012

Skivhögen Vårterminen 2012


bob hund 
Låter som Miljarder
Album, 2012 (släpptes i februari 2012)

The Hives
Lex Hives
Album, 2012 (släpptes i juni 2012)

Iggy Pop
Après
Album, 2012 (släpptes i maj 2012)

Neil Young
Americana
Album, 2012 (Släpptes i juni 2012)

Första dagen på semestern. Läge att beta av några skivor som blivit liggande. Inga nyheter alltså, men skivor som jag lyssnat av en hel del under våren och försommaren som är värda några ord.

Idel etablerade artister och band, två svenska, en amerikansk och en kanadensare

bob hund  här helt centrerade i kvadrat
 bob hund fick ur sig sin åttonde LP i ordningen tidigt i år och i det monumentala bruset missade jag helt den releasen när den ägde rum. bob hund har helt klart accelererat i tempo i albumutgivning och har nu sedan 2009 hamnat i en form som band i allmänhet hade när de släppte plattor på 70- och 80-talet. Inget fel i det så länge man kan presentera relevant material varje år. Eller att man hittar på nya infallsvinklar och uttryck från gång till gång. På Låter som Miljarder lyckas bob hund på en av de punkterna.

Produktionen och utförandet på det senaste albumet är det mest lättillgängliga och populärmusikaliska som bandet någonsin visat upp. Stora kliv har tagits från den lite snåriga indie som bandet tidigare konsekvent spelat. Nu hör vi straight pop och hamnar ibland rent av i utkanterna av disco. Undantag mot dessa ljudbilder noteras men det bestående intrycket är ändå att det låter mer radioslipat över lag än vad det brukar göra.

Inledande titelspåret och efterföljande fantastiskt betitlade Harduingetmankandansatill? svänger hårt och lätt på samma gång. På det andra spåret bränns egentligen allt krut av på en gång. Det är en fantastisk disco-dänga, en topp som aldrig nås igen på skivan. Texten appellerar gott till alla som i professionell eller amatörmässig form vänt plattor på lokal eller privat fest och frustrerat försökt göra alla församlade danssugna nöjda med underhållningen.

Sedan går det lite på auto-pilot tycker jag även om texterna håller den höga höjd som man är van vid. Det regnar och brinner låter spännande på pappret men är en ganska otäck historia som för tankarna till ett melodifestival-bidrag från 1989 eller så. Stanna Klocka Stanna vinner tillbaka förtroendet men låter som många andra låtar från tidigare i karriären. Nä riktigt roligt som vi hade på spår två har vi inte igen förrän i de sista skälvande spåren på albumet. Såå Nära, ett stycke uppbyggt som en  David Bowie anno 1980 med stänk av U2 och lite 80-tals-Di Leva låter härlig och i sista stycket Maskerade hittar vi stuff värt att återkomma till många gånger längre fram i tiden. Låten som programförklarar bandets  (och kanske framförallt sångaren Tomas Öbergs) behov av att maskera sig på scen och detta till toner helt elektroniskt processade. Även sång har tilldelats en väsentlig del elektronisk manipulering och resultatet är magiskt. Här hittar bob hund tillbaka till melankolin som är en viktig del i uttrycket.


The Hives har klätt upp sig och rockar runt om klockan och tillbaka igen
 The Hives är ett frustrerande band tycker jag. Samtidigt som bandet äger den mest kraftfulla scenutstrålning ett svenskt band haft till sitt förfogande på decennier har oftast låtmaterialet inte alls varit i nivå med övriga egenskaper. Synd på ett sånt showband som detta verkligen är. Hives rockar på som aldrig förr redan från start på nya albumet. Inledande Come On! i sin minimalistiska form är en strålande start. Sin vana trogen kombineras rå och rolig rock i en rak snitslad bana från Chuck Berry till punk via garagerock.  Singeln Go Right Ahead ångar på lika bra. Bandet utstrålar samma nästan lite provocerande goda självförtroende som vi tagit del av tidigare. I Want more bjuder på lite nya idéer. I något mer modest tempo spinner Hives en väv av AC/DC, Joan Jett och en gnutta Twisted Sister. Gott så.

Där förra plattan The Black and White Album kanske var lite för  experimentell för bandets bästa är det här en klar förbättring. Bortsett från några små krumbukter från mer modern pop gör bandet det som det vet att de kan, vanlig rak rockmusik. Efter den goda första delen av skivan sjunker låtkvalitén betänkligt men det gör egentligen inte så mycket. Man blir ändå på gott humör. Vi har redan hört Take Back the Toys då bandet här lånar extremt mycket från tidigare egna alster, men det är okej. Man kan ha det rejält mycket tråkigare i sommar än i sällskap med Lex Hives.

Bra blir det igen i soulrockgospeln Without the Money och punk-ångande If I had a Cent som får vilken rocker som helst att okontrollerat studsa upp och ner, och det är ju verkligen gott så.


Iggy Pop serverar en portion franska nerver till
 Tidigare läsare av bloggen vet att Iggy Pop värderas högt i rockhistorien hos undertecknad.  Det är väl bara Bowie som knäcker vad den här gubben hittat på tidigare både som soloartist och som del i de livsviktiga The Stooges som jag lätt trots liten skivskatt tycker är det bästa rockband världen någonsin sett dagens ljus för. Jag gillar Iggy helt enkelt.

Iggy har ju gjort sig känd som en galen utlevande artist på skiva och scen. Som i slag efter slag uppfann punken, postpunken och den mest råa rockmusiken som man kan föreställa sig. Därför väcker en sådan här skiva förvåning och oförstående hos en publik som är beredd att gå fullständigt nötter när han släpper en ny skiva, och så kommer det en till stora delar franskspråkig platta med gamla örhängen i lounge- och softa jazz-arrangemang istället.

Iggy har alltid haft det här i sig. Redan på turnéer runt 1979 dunkade han på med oväntade extranummer på annars helt famösa tillställningar. När punkarna ville skalla sig blodiga till till exempel I Got a Right fick de istället höra en stillsam Frank Sinatra-tolkning. Bootlegs från den här tiden erbjuder lyssnaren otroliga musikstunder och stor humor då Iggy fräser åt obstinata punkare att tänker spela en "slow song" hur mycket de än buar och har sig.

1999 gick Iggy in en studio med en etablerad jazz-trio och skapade skivan Avenue B som trots intentionerna ändå i slutändan inte blev den skiva det var tänkt att bli från början, men ett frö var dock sått som fick blomma ut helt 2009 på Preliminaires. Den skivan bjöd på Iggys första samlade försök på det franska språket även om några engelskspråkiga spår fick plats också och nu i år kom alltså fortsättningen i form av Après och här är vi nu.

Föregångaren var faktiskt en riktigt rolig skiva som tyvärr årets Aprés inte är. De har ju ett liknande tilltal och en rad gamla låtar får sig en avhyvling av gamle Iggy, men det som lät charmigt och rent av bra förra gången gör inte det nu. På skivan finns bidrag gjorda kända av giganter som Serge Gainsbourg och Edit Piaf som Iggy inte lyckas göra något vettigt med.

What is this thing called Love, en Cole Porter-historia fungerar bättre än det franska den här gången och det är nog här Iggy skulle lagt fokus. Eller angripit materialet på något annat sätt. The Beatles My Michelle låter bara hemsk. Här blir det svårt att vara ett troget fan, men samtidigt måste man beundra Iggys vilja att göra lite vad som faller honom in istället för att gå i ledband och göra det förväntade hela tiden.


Neil Young presenterar den amerikanska varianten på Nu skall Vi Sjunga
 Neil Young har lyckats med bedriften att långt fram i sin karriär göra riktigt bra skivor. Le Noise från 2010 är sagolikt bra. Sedan har ju också lanserat några sömnpiller om vart annat också som 2005 års Prairie Wind, men ändå, en ny skiva har alltid potential till att kunna vara hur bra som helst.

Att återförena det klassiska kompbandet Crazy Horse och otippat spela in en coverplatta lät som en kul idé och hade det tänkts till hade de kunnat musiksätta telefonkatalogen och komma undan med det närapå. Nu har Neil och bandet valt ut några av de mest vanligt förekommande traditionella amerikanska sångerna och satt ihop en märklig skiva. Det är lite som att Ulf Lundell skulle släppa en coverplatta med låtar av kalibern Vi gå över daggstänkta berg, typ.

Inledande Oh Susannah har ett tänk som utvecklar den gamla 1800-talslåten. Det här bidraget tillsammans med någon enstaka till hade hållit för att få följa med på någon vanlig skiva med egenskrivet material som en skön knaslåt på slutet eller så. Men elva låtar i rad blir för mycket. Neil spelar sin patenterade elgitarr utan att briljera och brisera som han brukar och han sjunger i god ton men det hjälper inte. Synd på rara ärtor så att säga.

Travel On  och High Flyin Bird och har inslag av känslan från klassiska album som Zuma eller Tonight's the Night . Här får man åtminstone lite skönt gitarrsolo-muller mellan verserna, muller som river så gott men på andra spår saknas det i stora drag. En modig skiva, men också en ganska tråkig skiva.

torsdag 5 juli 2012

Billig Dockningstation till Galaxy Nexus


Dockningsstation till Samsung Galaxy Nexus
Tekniskt hjälpmedel till mobiltelefon


Jag har vart på jakt ett tag efter en dockningsstation till min Samsung Galaxy Nexus. (Ja, jag föll sent omsider till föga och gick in i smartphoneträsket och nu förstår jag inte alls hur man kan befinna sig någon annanstans) Man skulle kunna tro att det var lätt att hitta en, men se det var det inte alls.

Till kusinen Samsung Galaxy II och även Galaxy III och den förvuxne Galaxy Note finns det en massa alternativ men till den här lille gynnaren som släpptes ut på marknaden i julas har det varit mer tunnsått. Jag hade ögonen på en variant som Kjell o Company haft på lut sedan mars men som ännu inte siktats i sortimentet. De ville ha 249 riksdaler för sin variant som alltså inte går att köpa. Sen finns det en variant på Dustin för 590 riksdaler. Den har i och för sig en ljudutgång, men utöver det gör den inte mer än exemplaret jag fick hem från Kalmarföretaget 24.se som jag var helt obekant med sedan innan. Deras lilla tingest som dessutom är mycket snyggare kostade endast 119 Pix. Som hittat.


En Sober look på skrivbordet

En av fördelarna med en Androidtelefon i förhållande till en AppleAjFån är att den beter sig helt och hållet som en liten enhet, vilken som helst, som en usb-sticka, hårddisk, dator etc. Inget trams med ITunes här inte, det är bara att koppla in och fnatta runt bland mapparna som man är van vid från datorn. Visst, det följde ju med en sladd som kan växla mellan att ladda från eluttaget eller ladda/synka genom usb, men allt blir ju så mycket enklare och trevligare med en docka på skrivbordet. Bara ett klick ner i mini-usb-proppen och man är igång. Ingen installation krävs och så laddas den under tiden förstås


Pianolacksliknande och elegant och gör dessutom sitt jobb. Synkar och laddar
Bra service får jag säga från 24.se. ett lite bubbligt paket låg i brevinkastet dagen efter beställning. Så trots att hemsidan såg lite lurig ut jämfört med andra webbaktörer så rekommenderar jag varmt postorderfirman.

onsdag 4 juli 2012

Fåret Shaun har växt upp - och han har issues

Illustration av vikten av planering och ett strukturerat arbetssätt
Det har vart lite klent med upplägg det senaste. Alldeles för klent. Men snart stundar den efterlängtade semestern och tiden för det andra. Livet.

Jag har förväntningar att hinna ikapp lite med plattorna, tankarna och kanske rent av de "historiska förväntningarna".

Den som lever får se.